Halvtid

Hand upp – var det någon som trodde att Degerfors IF skulle, med mersmak, vara i toppen av Superettan efter att halva säsongen genomförts? OK, kanske med hjärtat, men var det någon som verkligen trodde, på riktigt?

En sak kan jag i alla fall konstatera. Det är helt fel säsong som det går extra bra för vårt rödvita lag. Serieledning efter halva säsongen, stundtals fantastisk fotboll med många mål men tragiskt nog inför tomma läktare vilket inte heller gynnar de sponsorer som investerat i föreningen. Visst, alla matcher TV-sänds, men fotboll ska upplevas live. Punkt!

Sponsorer ja, marknadsavdelningen i föreningen har haft det tufft att få företag att investera i varumärket Degerfors IF. Det blir enligt principen ”många bäckar små” som man hankar sig fram. Lite besynnerligt tycker jag. Minns när Postens Företagspaket tog kontakt med föreningen vid förra tillfället DIF tog sig till Allsvenskan. Där fanns en förståelse för hur viktigt det var att förknippas med de positiva vibbar som skapades i vår lilla by den gången. Historiskt har också Degerfors Järnverks olika ägare, över tid, varit en av huvudsponsorerna. Nyligen kunde man se följande citat i tidningen Idrottens affärer:  ”Föreningen får idag inte en krona från Outokumpu Stainless AB i stöd… Undrar vilken manegementskola i ortsidentifiering och arbetsmotivation den platsledningen hänger sig till?” Det här citatet skulle även kunna gälla den andra stora arbetsgivaren i kommunen, nämligen kommunen själv. Kommunledningen har tydligt visat att de mer ser föreningen och hemmaarenan Stora Valla som en belastning och har därför, bland en massa annat, också halverat sitt marknadsstöd till Degerfors IF. Även här eller kanske synnerligen här ifrågasätter jag kommunledningens kompentens inom marknadsföring och PR, både för interna och externa syften. Att återigen skapa ett kommunalt VI i den treenighet som tidigare varit så självklar verkar nu vara en utopi. Både korkat och sorgligt. Också med tanke på den kreativitet som skapats av den mycket aktiva sälj- och marknadsorganisationen i föreningen med Victor Lundmark, Leif Olsson och Patrik Werner i spetsen. Deras olika upptåg via Instagram och Facebook är rikskända. Borde kunna utnyttjas av kloka sponsorer med lokal anknytning.

Idag fylls riksmedia med artiklar om den lilla bruksortens fotbollslag som ännu en gång är på väg mot Allsvenskan. Något som i dagsläget inte känns särskilt avlägset även om man inte ska ropa hej ännu. Vad det skulle betyda för Degerfors, både som ort och fotbollsmetropol, är väl uppenbart. 5 000 – 6 000 på läktarna. Kanske dubbelt upp i ett derby mot Örebro SK. Mängder av tillresta supportrar. Veckovis rapportering i all riksmedia samt en stor möjlighet för föreningen att riktigt komma på ekonomiska fötter igen efter coronapandemins härjningar.
Det enda jag kan komma ihåg att riksmedia uppmärksammat från Degerfors förutom fotboll är när man beviljat nära anhörig till kommundirektören att skjuta vildsvin från balkongen. Kul, men inte särskilt positivt.

Jo förresten, en sak till som fått riksgenomslag är Degerfors biblioteks fantastiska filmsnuttar. Jag har fått ett flertal kommentarer från hela landet där dessa makalösa små kortfilmer kommenteras med skrattårar rinnande ner för kinderna. Här snackar vi kultur på hög nivå.

Degerfors IF återigen har visat att bara man vill och tillsammans så går det att skapa något stort. Att inte kommunledningen hänger på den gratisskjutsen är för mig obegripligt. Det påstår jag med 40 år inom marknadsföring i ryggen. Helt jäkla obegripligt.

Skilda världar

Jag bor inte så ofta på hotell nuförtiden, inte heller medverkar jag i konferenser eller går på seminarier, men det har tidigare varit en stor del i mitt yrkesliv. Ibland mer, ibland mindre. Jag har då och då reflekterat över de personer som har som yrke att ta hand om mig på hotellen, på konferensanläggningar eller liknande ställen. Enligt mina ovetenskapliga överslag så kommer jag fram till att runt 80 procent har utländsk bakgrund. Detsamma gäller bland taxiförare och i kollektivtrafiken i våra större städer. När åkte du i en stockholmstaxi med en förare med helsvensk bakgrund senast? Jag kan inte minnas något sådant tillfälle.

Jag går inte ofta till läkare (tack och lov), men jag har lite småskavanker som ibland behöver en del vård och viss medicinering. Det inkluderar även några besök på Karlskoga lasarett och USÖ i Örebro. Jag har reflekterat över att de läkare som tagit hand om mig, vid samtliga tillfällen jag minns, varit av utländsk härkomst med några få undantag.

Under den pågående pandemin som fortfarande gäckar oss har vi överösts av olika TV-inslag från vårdsverige, en hel del från äldrevården ute i vårt avlånga land där framförallt undersköterskor, både manliga och kvinnliga intervjuats. Har du tänkt på att en stor del av dessa har haft utländsk bakgrund. 

Just nu sitter våra rikspolitiker och försöker komma överens om en ny migrationspolitik. Det går sådär. Inget talar heller för att man ska komma överens. Högerblocket kämpar med näbbar och klor för att vi ska ta emot så få som det någonsin går. När man beskriver en individ med utländsk bakgrund i deras kretsar så är det alltid en förortsboende arbetslös eller en vilt omkring sig skjutande gängmedlem. Det är bilden som ges och svenska folket nickar instämmande. Lurade av våra politiker att invandringen är en dyr förlustaffär för landet och att alla de som kommer hit är samvetslösa utsugare. Ingen av alla dessa hotellanställda, konferensvärdinnor, taxichaufförer, läkare, sjuksköterskor eller butiksbiträden verkar existera i Kristerssons, Buschs och Åkessons eller för den del Löfvens värld, trots att de omges och servas av dem dagligen. Jag har heller inte hört någon enda journalist ställt någon motfråga i olika debatter eller försökt framhålla att just dessa människor är en viktig ryggrad i vårt samhälle som fullständigt skulle rasa samman om de inte funnits. Nej, högerfolket ser bara ligister, kriminella och ”arbetslösa parasiter” när de beskriver våra invandrande bröder och systrar. Därför ska de helst stoppas redan vid gränsen. SD vill till och med skicka tillbaka de som redan etablerat sig och skicka dem dit de ”borde bo” i stället för i Sverige. Vi lever helt enkelt i totalt skilda världar.

Givetvis har vi problem med gängkriminella ligister som ofta har invandrarbakgrund. Det är dock inte ett migrationsproblem eftersom 98 procent av de som kommit hit är skötsamma samhällsmedborgare som inget annat vill än att göra rätt för sig. Det är ett politiskt problem som sträcker sig långt tillbaka i tiden och som inte löses genom att vi stänger dörrarna till Sverige eller ropar på hårdare straff.

En gång för länge sedan fanns ordet solidaritet med i samhällsdebatten, men det är inte politiskt gångbart längre. Nu är det tuffa tag som gäller.

Blåögd men ganska stolt och trygg

Jag anses nog vara lite blåögd. Jag anser mig själv vara blåögd. Ja, jag är faktiskt nordiskt blåögd, rent fysiskt, men alltså även i relationer. Jag lider helt enkelt av den, inte helt unika åkomman och handikappet att jag litar på folk. Det kan föra med sig att man då och då blir besviken och kanske till och med lite kränkt. Men jag är det av den övertygelsen att man inte kan gå och misstänka människor för att de ska göra en illa eller ha onda baktankar. Det tror jag heller inte att de flesta har. Jag tror det beror på att man helt enkelt inte har förmågan eller ens intresset att sätta sig in i andra människors situation. Det är oftast specifika situationer som styr handlanden, speciellt gäller det när det är pengar eller makt involverade, det är i alla fall min erfarenhet.

Jag har vid några tillfällen i livet hamnat i situationer jag helt enkelt inte förväntat mig och det beror helt eller delvis på just min blåögdhet. Att man litar på saker eller på folk och känner trygghet. Det har varit fall där jag känt människorna ganska eller mycket väl och det är väl egentligen då man brukar lita på folk som mest. Tillfällen då jag blivit både ledsen och lite besviken, men när man tänkt efter en stund så inser man att jag borde förstått eller åtminstone kunnat räkna ut att alla inte tänker som jag. Vad gör man då, jo man tjurar ett tag, tänker att, va´fan, där skulle jag varit lite mer på min vakt eller den där människan kanske jag inte skulle ha litat på.  Den situationen borde jag förutsett och kalkylerat in. Kanske känner du igen dig, de flesta har nog drabbats någon gång.

Du borde ha varit mer reflekterande och framsynt, lite mer misstänksam och bevakat dina positioner säger rösten på den ena axeln. Den andra axeln har mer synpunkter på att inte fastna i bitterhet och sorg utan ta det med vetskapen om att det är din läggning att inte gå omkring och misstänka folk för varken det ena eller det andra utan bara gå vidare. För det där med att hela tiden vara på sin vakt och var misstänksam är tärande och inte särskilt konstruktivt. En del kallar det livets hårda skola och det stämmer säkert. Man behöver lite motgångar ibland för att kunna lyckas och livet består ju inte av ett konstant lyckorus. Det finns ingen lycka, bara lyckliga stunder är det någon som sagt och det skriver jag under på.

Coronapandemin har påverkat oss en hel del på olika sätt. Det här våren/sommaren har varit en av de märkligaste. Personligen har jag gått mellan ett ryck på axlarna till mild depression. Jobbigast har varit att inte kunnat träffa folk som vanligt. Barnbarnen har vi enbart kunnat träffa korta stunder och i huvudsak utomhus. En sak som det bidragit till är att jag beslutat mig för att gå i pension till hösten. Inte enbart på grund av pandemiläget, det finns också andra orsaker, bland annat resultat av min blåögdhet. Men jag har också fått en påminnelse om att livet inte är oändligt. L och jag har till hösten kamperat ihop i 46 år. Efter mitt pensionsbeslut får vi nu några år på heltid där vi helt och hållet rår över våra kalendrar. Hur det går återstår att se. Det kan väl få bli en annan krönika lite längre fram.   

Våga tänka utanför boxen

Det har under de senaste veckorna skrivits en hel del om gängvåld, skadegörelse och allmän stökighet under sommarkvällarna i framförallt Karlskoga. Både polisen, socialtjänsten och kommunen har uttalat sig efter att en mamma i en insändare berättat om hur hennes blivit oprovocerat misshandlad av ett ungdomsgäng. Vi har också kunnat läsa att skadegörelsen på skolor och förskolor kostar väldigt stora pengar. Det här är inga nyheter, så har det sett ut i stort sett varje sommar i både Karlskoga och Degerfors. Frågan är hur det kan fortsätta så här utan att det stoppas. När polisen och socialtjänsten säger att ”de gör så gott de kan” så kan jag inte se det på annat sätt att bättre än så här blir det inte. Man vill inte/kan inte/orkar inte/försöker inte/har inte resurser till eller prioriterar annat. För om man vill/kan/orkar/försöker/tillsätter resurser så skulle situationen se annorlunda ut, det är jag tämligen säker på. Exakt hur överlåter jag dock till experterna. Kanske våga tänka lite utanför boxen, se hur andra orter jobbar med dessa frågor. Socialförvaltningens recept var enligt tidningsartikeln att du och jag ska gå ut på gatorna och ta hand om saken. Så sker nu också i och med att organiserad och frivillig nattvandring återupptas. Det är hedervärt, men för mig är det en absolut nödlösning.

Tony Ring nämner i sammanhanget kommunens ”extrema satsning” på grundskolan som ett annat, mer långsiktigt recept. Ju fler som klarar betygskraven och kan läsa vidare är medicinen ”mot en massa konstigheter” enligt Ring. Det är delvis sant och givetvis bra att man satsar på skolan, men oavsett så faller en del ur och hamnar därmed i riskzonen, även oavsett betyg. Dessutom tror jag en hel del av de som jobbar inom skolan i Karlskoga förvånas över vad som menas med ”extrem satsning”. Åtminstone de jag talar med.

Enligt de sakkunniga jag känner i ämnet ”ungdomar i riskzonen” så skulle den satsningen ske redan tidigt i förskolan. Med de stora barngrupperna som man nu bakar ihop i förskolan tillsammans med en hel del outbildad personal blir uppföljningen på de barn som behöver stöd för att på ett bra sätt ta sig vidare i skolhierarkin mer eller mindre obefintlig. Mina källor till det påståendet är ett otal nära vänner som jobbat inom barnomsorgen i väldigt många år. När man därtill har sekretess mellan förskola och skola finns det få möjligheter att följa upp de barn som går över den gränsen. Som kuriosa kan nämnas att när våra barn gick på dagis i Sundbyberg på 80-talet var det 12 barn i gruppen på tre välutbildade pedagoger som dåvarande dagisfröknar numera kallas, ändå gnällde vi ibland.

Men mitt i denna debatt så gladdes jag av en insändare undertecknad Niclas Lagerstam. Gissningsvis en i dagsläget rastlös entreprenör som liksom väldigt många med honom har, mer eller mindre, bakbundits av Covid-19-viruset. Niclas utlovade idéer och funderingar på hur ungdomsproblemen skulle kunna lösas. Han angav dessutom en ungefärlig prislapp. Jag säger bara en sak, lyssna på Niclas. Ni som har möjlighet att påverka, sätt er ner och hör på vad han har att säga. Niclas är en person som kan tänka och agera utanför boxen. Polis, socialförvaltning och kommun har hittills misslyckats under flera år. Ta chansen och visa att ni vill mer än ni åstadkommit så här långt. Släpp prestigen och sluta knuffa problemen mellan er. Det finns en hel del medborgare som är rädda att gå ut på kvällarna.

Tänk om det kunde vara en gnutta kul också…….

Såg i tidningen att man ska göra lite omorganiseringar kring skolan i Degerfors. Det blir säkert bra, kan undra vilken i ordningen det sker. Det finns nog inget i vårt samhälle som är så omorganiserat, utforskat och omstrukturerat som de svenska skolan. Är det något våra politiker, både på riksnivå och ute i regioner och kommuner, är sådana experter på som skolverksamhet. Hur många gånger har vi exempelvis bytt betygssystem sedan jag började i skolan tidigt 60-talet? Otaliga och ibland så krångliga att inte ens de som skapat dem vet hur de fungerar. Man har pratat om hårda tag, om mjuka linjer, om elevers frihet och om disciplin, om läxor kontra läxfritt. Den ena reformen har avlöst den andra, ibland så tätt att den första inte ens hunnit utredas om den funkade innan nya tankar och idéer av nya och klåfingriga politiker införts. Det enda som inte förändras är elevernas resultat. De varierar lite över tid, men i stort ligger vi hela tiden efter i internationella jämförelser. Under alla år av förändringar och förnyelser finns däremot en viktig detalj som man hela tiden missat och som är själva grejen. Ingen har någonsin framfört idéer om att det också ska vara roligt att gå i skolan. Jag menar roligt på riktigt. I alla generationer sedan jag började i första klass tills idag har jag bara träffat på en handfull människor som ärligt kunna påstå att det var kul i skolan mer än på rasterna och när det ringde ut på eftermiddagen. Vet inte hur det var för dig, men jag har aldrig haft en enda dag i skolan som jag gått och längtat efter. Skolan och jag klickade aldrig. Jag har haft flera fantastiska lärare, men det har inte vägt upp det övriga. Jag skolkade sönder min skolgång och har fått ta igen detta med utbildning i vuxen ålder. Ingen lyckades göra mig motiverad och det är precis vad de flesta jag pratat med säger. En väldigt viktig detalj som man missat är att vi alla är olika, tar till oss inlärning på flera olika sätt. Vi är olika individer med olika typer av kreativitet, och det är ett stort antal elever som inte fixar den statiska skolprocessen. Alla ska ha rätt till det stöd som krävs för att uppnå de uppsatta resultatnivåerna, men jag har otaliga exempel på hur man misslyckats och där man skyller på resursbrist. Givetvis kan en lärare med 30 elever i klassrummet inte kan ge alla det stöd de önskar. Just nu går det generation efter generation ut i en given arbetslöshet då de inte klarat av kraven. Då tar de igen de besparingar som gjorts i skolan, i form av socialvård, kriminalvård och utanförskap som  skapar andra samhällskostnader jag är övertygad om att vi kunnat slippa med en skola som tog hand om alla.  

Degerfors satsar nu också stora pengar på att upprusta skolgårdarna. Det har jag egentligen inget emot om nu bara pengarna funnits. Att ha kul på rasterna och en fräsch miljö är givetvis inte fel, men det gör inte lektionerna ett dugg skojigare. Jag har inte några egna bra idéer, men jag tycker att det borde funnits någon av alla dessa inblandade potentater och konsulter under alla de tusentals olika omorganisationer och omstruktureringar som funderat en liten, liten stund över och haft något enda förslag på hur man gör skolan så rolig att eleverna faktiskt gillar att gå dit.

Ta ansvar – sluta skyll ifrån er

”Många länder har ännu högre siffror”. Ett evigt mantra som upprepas av både Stefan Löfven, Tegnell och andra potentater utifrån de höga dödstalen orsakade av Covid-19 i Sverige, nu över 5 000. Varför inte prova ”jo, många länder har ju faktiskt mycket lägre siffror” och inse att så ser fakta ut och samtidigt fundera över vad det kan bero på. Jag håller med om att vi inte vet allt ännu och att ”slutsiffrorna” dröjer. Men jag efterlyser ändå lite ödmjukhet.

Varför är det så vansinnigt svårt för en politiker att tillstå att de ibland gör fel, fattar fel beslut och sedan stå rakryggade inför facit istället för att slingra sig, ljuga, tiga, traggla inlärda mantran som bara spär på det politikerförakt som råder i samhället. Kommer en rikspolitiker upp i förtroendesiffror på över 30 procent anses det bra. Jag undrar ibland hur de tänker, ensamma på sin kammare. Tycker de sig ha gjort bra ifrån sig när de lyckats, via lögner eller halvsanningar, få ut ett budskap som passar för dagen?

Hur tänker egentligen Stefan Löfven vid frukostkoppen kaffe efter att ha blivit hyggligt hårt pressad i en intervju där han in absurdum försvarar Sveriges drygt 5 000 döda mot Norges och Finlands drygt 300? Hur mår han? Känner han ansvar?

Hur tänker Degerfors kommuns folkvalda när de ytterligare en gång, denna gång via ett nyhetsblad ut till medborgarna, skyller sina tillkortakommande på den tidigare ledningen istället för att stå upp för sina egna beslut och erkänna alla sina blunders. Ett underskott på 40 miljoner 2019 och ett lika stort 2020 är alltså någon annans fel. Är det verkligen vad man menar?

Ännu svårare har jag att förstå att mitt i denna cirkus av klavertramp, misstag och ofattbara beslut när man i alla led måste genomföra stora besparingar, plötsligt vill höja sina egna löner med upp mot 10 000 kr per månad. Någon direkt blygsel kan man i alla fall inte beskylla dem för. Om inte något sådant ökar på politikerföraktet så vet jag inte vad. Jag tycker folkvalda politiker ska ha vettigt betalt, men tajmingen för en eventuell löneökning var i detta fall det mest ogenomtänkta jag någonsin upplevt. Hur tänkte de att medborgarna skulle reagera? Personalen som får gå? Skiter man bara i sådant?

Jag blir precis lika bestört när jag läser hur revisorerna påvisar alla brister och tveksamheter i kommunledningens hantering av ekonomin samtidigt som de ändå tillstyrker ansvarsfrihet med hänvisning till att det var de styrandes första år på sin mandatperiod. Man baxnar. Man har ett underskott på drygt 40 miljoner som ska förklaras med att man ”ju varit nya på jobbet”. Nej, jag blir rätt så trött på alltihop. Breda leenden på bild i tidningen när det går bra. Skylla på andra när misstag uppdagas.

Den pandemi som nu drabbat våra liv hårt har dragit ner byxorna rejält på de styrande i både kommuner, regioner och på riksnivå. Värst är kanske ändå vad som skett inom äldreomsorgen. Ute i storstadsförorterna jagar nu polisen gängkriminellas dödsskjutningar under piskan från våra rikspolitiker, framförallt de på högerflanken. Men vem jagar de politiker som ju faktiskt är ansvariga för tusentals dödsfall på våra äldreboenden efter åratal av neddragningar, obefintliga satsningar, usla löner, totalt oförberedda för exempelvis en pandemi. Därtill ett nonchalant och arrogant beteende när personalen har protesterat? Kan man hävda vållande till annans död?

För barnens bästa, pyttsan…..

Jag lyssnade nyligen på en radiopodd där en svensk kvinna berättade om sina tidiga uppväxtår i Zimbabwe. Speciellt fastnade jag för ett avsnitt där hennes mamma och pappa beskrev bybornas reaktion efter födseln av sin dotter. De rådde svår torka i landet och fattigdomen var enorm. Ändå kom män och kvinnor från byarna med mat och andra gåvor för att uppmärksamma det nyfödda barnet. De tog barnet i sina armar, dansade och sjöng medan barnet gick från famn till famn. Fadern undrade förvånad varför denna hyllning till just deras barn. Ert barn? En oförstående fråga, ert barn, nej, det här är vårt barn blev svaret. Ett barn var i deras ögon inte bara familjens utan tillhörde hela gemenskapen där alla tog ansvar för dess väl och ve. Trots att vi var vita och i lokalbefolkningens ögon också rika så tog de emot vårt barn, precis som alla andra som föddes i någon av hyddorna ute i byarna, säger fadern med rörd röst. Där behövdes ingen Barnkonvention för att inse barnets bästa.

Idag är Barnkonventionen lag i Sverige. Myndigheterna säger också att de följt konventionen under flera år innan den till sist blev lag. Det är ett skrattretande påstående. Det finns en uppsjö av exempel på att både sociala och juridiska myndigheter ser de vuxna, eller sin egen förträfflighet, framför barnen. Det mest sjuka exemplet är väl den pågående rättegången mot modern till ”Lilla Hjärtat” som den treåriga flickan kallas. Där juridiska myndigheter tar barnet från en trygg och säker uppväxtmiljö hos en fosterfamilj och slänger in henne i en knarkarkvart. En kvart där hon senare avlider innan hon hinner fylla fyra. Var fanns Barnkonventionen i detta fall. Hur kunde det räcka med att föräldrarna meddelade rätten att de lagt av med narkotika utan att detta kollades upp? De vägrade lämna prover och med det nöjde sig rätten.

Två andra nyligen uppmärksammade fall som belysts i TV visar på samma sak. Det blir en tävling i vem som ”äger barnet” utan att ens en gång ta reda på vad barnet själv tycker. Barnet blir mer en handelsvara än en människa med egen vilja.  

Jag har vid några tillfällen kommit vårdnadstvister mycket nära. Jag kan inte se att i något fall har man satt barnet först. Det verkar som om sociala myndigheter alltid fokuserar på delad vårdnad vid separationer mellan föräldrar och driver detta in absurdum. Utan att visa någon som helst hänsyn till vad barnet själv tycker.

Barn far illa i Sverige, många barn. Under den tid jag var medlem i motorföreningen DACA, Drivers Against Child Abuse, upplevde jag många fall där sociala myndigheter och skolpersonal misslyckats fullständigt med att se barnen genom Barnkonventionens filter. Där istället lånhåriga, skäggiga och tatuerade motorcyklister blivit dessa barns trygghet. När jag tänker på de afrikanska kvinnorna och männen som dansade med det nyfödda barnet i sina armar, så enkelt det borde vara. Om vi alla tar ansvar och inte gömmer oss bakom sekretess, paragrafer och regelverk så skulle många fler barn kunna känna trygghet och kärlek. Vilket borde vara en självklarhet i ett land som Sverige, men tyvärr misslyckas man i alltför många fall. Skämmes ta mig fan!

Lyssna på personalen, det är de som kan jobbet

Varje dag kan vi nu läsa om hur eftersatt vår äldrevård är runt om i hela landet. Jag konstaterar att man medvetet, i stort sett i samtliga svenska kommuner, ansett att finns det någonstans där vi kan spara på krutet så är det inom äldrevården. Jag kan inte tolka det på annat sätt. Jag är ganska övertygad om att de flesta kommunpolitiker och kommunchefer är fullt medvetna om att det hela tiden funnits mer att önska. Man har i stort gjort det man måste utifrån lagstiftningen och ibland inte ens det. Gamla människor får helt enkelt inte kosta pengar. Det bevisar väl om inte annat den personalpolitik som förs i många kommuner. Delade turer, usla löner och därtill medvetet se på när en äldre person som får hemtjänst tvingas ta emot upp emot 20 -25 olika ansikten under en månad. Det är inte bara obarmhärtigt, det är i högsta grad kränkande.

Det ska inte behövas en pandemi för att vi ska få upp ögonen för vad personalen inom äldrevården dagligen uträttar. Att deras arbetsgivare sedan inte ger dem resurser eller utbildning att klara en kris av dessa mått faller enbart tillbaka på dem själva. Det är oerhört tragiskt att dessa uteblivna resurser nu betalas i människoliv.

Under väldigt lång tid, inte minst i våra båda närkommuner, har protesterna kring undersköterskornas arbetssituation inom hemtjänsten och vid våra vårdboenden varit intensiva. Insändarsidan i vår tidning har varit full av protester från ”folket på golvet”. De svar som kommit från ledningarna har i huvudsak varit synnerligen intetsägande och ibland rent arroganta. Det är för mig fullständigt solklart att en arbetsgivare som inte lyssnar på sin personal och tar lärdom av de som gör själva jobbet kommer heller aldrig att få en fullt fungerande arbetsplats. Ska man göra förändringar måste de ske underifrån, inte tvärt om, vilket tydligen är vanligast inom kommunala arbetsplatser, inte bara inom omsorgen. När chefer använder härskarteknik och sätter munkavle på sina medarbetare istället för att finna samarbetsformer har man skapat en arbetsmiljö som till slut, på ett eller annat sätt, kraschar. Folk säger upp sig eller sjukskriver sig och de som trots allt jobbar kvar orkar inte alltid göra ett fullgott jobb. I en tystnadskultur blir alla lidande. Det är synd att cheferna inklusive ansvariga politiker inte förstår att det helt enkelt är deras eget ansvar och det är för mig ofattbart att man fullständigt struntar i om man har människor omkring sig som trivs och har kul på jobbet. 

Efter nästan 50 år ute i arbetslivet har jag upplevt det mesta, jag har blivit både mobbad och krängt av korkade arbetsgivare, men jag har också träffat på chefer som tagit mig på allvar, uppmuntrat mig till att ta egna initiativ och gett beröm när man lyckats. Jag skulle exempelvis inte skriva den här krönikan om jag inte för 40 år sedan hade en chef som uppmuntrade mig att skriva och som fick mig att förstå att jag kanske hade lite talang och som till och med såg till att jag fick betald vidareutbildning av företaget.

Idag är jag själv arbetsgivare, mån om att ge våra medarbetare självförtroende nog att ta egna initiativ, känna att de blir sedda och att de trivs med det de sysslar med. Det är enbart tack vare dem det går bra för vårt företag. Så skulle det också kunna vara inom vård och omsorg, tråkigt att politiker och chefer inte fattat det. 

Gubbgnäll….eller mitt förhållande till Ulf Lundell

Till slut kunde jag inte hålla mig. Det var ett citat framfört av Sissela Kyle i det, för det mesta, småtrevliga programmet Spanarna, som fick mig att tänka om. Nu ångrar jag mig inte. Det gäller mitt förhållande till Ulf Lundell. Ulf är en av mina stora husgudar. Det mesta av hans musik är fantastisk, hans konserter likaså, men några få undantag. Jag har läst så gott som samtliga av hans böcker, flera av dem lysande, men jag har hittills inte närmat mig hans senaste dagboksalster Vardagar som nu finns ute i tre volymer. Anledningen är att jag har trott jag skulle bli besviken. I huvudsak beror det på att jag på senare år upplevt Ulf som både sur och gnällig och lite smått patetisk när han framträtt i olika media. Jag var lite rädd att möta en Ulf som jag inte kände igen, jag ville inte fördärva min relation till någon jag beundrat i drygt 40 år. Men så hörde jag alltså Sissela Kyle citera Ulf i radio och tänkte att, va´fan, jag chansar. Det blev hörbok och eftersom han läser själv blir gubbgnället levererad, så att säga, utan mellanhänder. Viktigt i det här fallet och jag torskade direkt. Kanske för att jag själv i viss mån blivit något av en gnällgubbe, åtminstone om du frågar min kära hustru. Nu kallar jag visserligen inte att se på omvärlden med kritisk och allvarsam blick och konstatera mänsklighetens misstag som gnäll utan mer som ett dystert uppdagande kring att vi borde kunnat bättre. I detta är Ulf Lundell och jag bröder, inte minst politiskt. Vi har ungefär samma syn på vad högern kallar för ”valfrihet” och att det är ”folket som bygger landet”. Och Ulfs vardagsbetraktelser är långt mycket mer än bara gnäll. Visst, vi gubbgrubblar om samma saker, allt från religion till skolskjutningar, kriget i Syrien, skattesmitare, Mello, fotboll och vi lyssnar nostalgiskt på musik ”från förr” i bilen. Givetvis också vanlig vardag kring mat, väder, kärlek, barn, vänner och jobb. Jag älskar hans omedelbara övergångar från att ha köpt en eldriven lövblås till en utläggning kring Jean-Paul Sartre och existentialismen vidare till en större hackspett på besök och Metoo. Precis så abrupt hoppar tankarna omkring, även i min hjärna.

Vi har intresset av fåglar gemensamt även om Ulf är långt mycket mer bevandrad i artkunskap och specifika beteenden än vad jag hittills hunnit lära mig. Vi gillar dessutom båda DN:s krönikör Johan Croneman, men det är ju logiskt eftersom han också är en gammal gnällgubbe som inte räds att ta ut svängarna. 

Jag känner definitivt igen mig i Lundells tillvaro att i ensamhet gå omkring och livsgrubbla. Brottas med tankar om både dåtid, nutid och framtid. Låta glädje och sorg, bitterhet och ångest flyga och dessutom ta tillfället att analysera vår livsdans under solen genom att fästa det på papper. Jag i någon krönika då och då. Ulf Lundell i tre tjocka böcker vilket är förbaskat imponerande.

Jag greps av Ulf Lundell redan vid första plattan ”Vargmåne” och givetvis debutromanen ”Jack”. Särskilt minns jag hur jag föll för den lilla historien han beskriver i låten ”Rom i regnet”. Sedan kom ”Kär och galen”. Den plattan spelades sönder och samman hemma i lägenheten i Sundbyberg. Det var den musiken som tog våra då inte alls gamla döttrar från ”Här kommer Pippi Långstrump” till rock´n roll. Vi skrålade och sjöng låtarna tillsammans. Jag skrålar fortfarande fast numera ensam i bilen. Ensam tillsammans med ”brodern” Ulf Lundell.

Inställt

På något sätt hankar vi oss fram, för mig i någon slags mental dimma. Mycket är som vanligt,
jag jobbar som vanligt, men numera vid köksbordet hemma i vårt hus. Möten och kontakt med arbetskamrater, kunder och partners sker digitalt. Det funkar, men den sociala delen saknas. Det som är tuffast är att allt som förgyller vardagen är inställt. Den här krönikan skulle ha skickats från ett hotellrum på Madeira, men den resan är givetvis inställd. Flera efterlängtade konserter är inbokade i min almanacka, bland andra Bo Kaspers orkester, Ulf Lundell och Jethro Tull. Också inställt. Därtill kommer alla lokala konserter och evenemang som jag skulle bevaka, recensera och förmedla till dig via den här tidningen. Inställt.

Vi träffar heller inte våra barn och barnbarn annat är via telefon och på nätet. Vardagen har blivit väldigt förändrad, det känns ibland som en otäck dröm, för om man tillhör en riskgrupp och följer med i media så infinner sig också en liten gnutta dödsångest. Om jag inte följer restriktioner och använder mitt sunda förnuft så kan jag faktiskt vara stendöd inom bara någon vecka.

Nu låter det som jag tycker väldigt synd om mig själv, men så är det inte alls. Men i den känsla som jag nu befinner mig i utifrån gällande läge skapar det tankar som, i alla fall jag, inte tacklar normalt.

Nej, de som jag tycker synd om är alla de frilansande artister, musikanter och skådespelare som nu inte får utlopp för sin hängivenhet och inte heller kan betala sina räkningar. Jag är i och för sig inte fullt ut påläst och uppdaterad på hur statens bidrag till dessa grupper har nått ut, men kvarnarna mal långsamt och osäkerheten är stor bland de jag haft kontakt med.  

Jag kommer särskilt att sakna årets premiär ute i Nolbyskogen och Teater Nolbys sommarföreställning. Jag har sett alla tidigare och bara missat en premiär. Jag kommer också att sakna Countryfestivalen vid Lunnedet. Tråkigt när den nu känns etablerad. Sverige dräller av olika sommarevenemang som nu samtliga är inställda. Men återigen måste jag ändå hylla kreativiteten bland alla artister och evenemangsarrangörer. En uppsjö av streamade konserter och andra evenemang slussas nu ut över nätet. En del gratis, andra där vi får betala en slant. På musiktidningen Gaffas webbplats finns länkar till en hel del av dessa konserter utlagda. Louise Hoffsten håller digitala munspelskurser, operasångaren Rickard Söderberg ger på samma sätt sånglektioner. Funderar faktiskt själv lite på den där munspelskursen, tänk att kunna lira som Louise.

Till sist: debatten kring Degerfors kommuns katastrofala ekonomi har fortsatt i veckan. Någon som helst ödmjukhet i ansvarsfrågan från kommunalråden saknas totalt. In i det sista försöker de att skylla på tidigare ledning, läs Degerforsvänstern. Att man inte kunnat förutse underskottet på 41 miljoner, som man påstår, beror givetvis på att man inte ens försökt. Att först sparka den enda som hade koll och därefter strunta i en kontinuerlig ekonomisk uppföljning är häpnadsväckande. En vd i ett privat bolag hade åkt ut med fötterna före om något liknande uppdagats. Nu är detta faktum inte det enda problemet för fortsättning följer. Vi går år 2020 mot samma ekonomiska avgrund. Pengarna fortsätter att rinna ut utan full kontroll.
Är det någon som vill tro eller påstå, ens dagens kommunalråd, att samma situation hade varit möjlig om den gamla ledningen suttit kvar vid valet 2018? Jag ställer härmed den frågan till nuvarande ansvariga.