Meadow Creek ser nu ljuset i tunneln

“Man får sig en jävla örfil”. Orden är Peter Dahls efter att för bara en månad sedan ha drabbats av en hjärtinfarkt. Peter är tagen av allvaret när han träffar tidningen hemma i paret Dahls trädgård en vacker sommarkväll.Det blir väldigt påtagligt, speciellt i dessa tider när allting varit så annorlunda. Man har hamnat i en loop och kanske inte tänkt sig för, säger Peter. Visst kunde jag ha funderat lite mer över viktuppgång och så. Jag har ju heller inte varit speciellt rörlig på många år. Tillsammans med lite andra småskavanker kanske man borde ha haft lite bättre koll, men man får en jävla örfil när det händer, säger Peter och det märks att han är tagen av allvaret i situationen och har funderat en hel del på livets berg och dalbana.

När jag dör så är det så, men det är ju de runt omkring som man tänker på. Det är någonstans där man får en tankeställare. Vill jag missa det här, med Linda, men barn och barnbarn, mina vänner, funderar Peter. Det är ju det som blir ett wake up call.

Att Peter tänkt till nu är ett understatement. Det har funnits en hel del på risklistan, såsom diabetes, högt blodtryck, lite för många kilon och som Linda fyller i, Peter uppfyller de flesta parametrar för att drabbas av just en hjärtinfarkt.

Men nu gäller annat, väckarklockan har ringt och Peter, tillsammans med Linda har ställt om. Peter illustrerar det genom att vända helt på handen. Ett nytt liv har startat. Peter har börjat jobba, fyra veckor efter infarkten. Gått ner sju kilo, tar promenader varje dag, trots en, sedan gammalt, skadad och värkande fot. Kosten är justerad. Ja, vi lagar nu mat tillsammans, berättar Linda. Vi började redan dag ett efter att Peter kommit ut från sjukhuset.

En terapeut ville ge mig ett nytt livsschema att följa, men på natten när jag låg vaken gjorde jag ett eget, berättar Peter. Något jag hittills följt slaviskt och kommer så att göra även i fortsättningen. 

Ja, för i de fallen är Peter en riktig tjurskalle, fyller Linda i.

Som sagt, de märks att både Peter och Linda tänkt till och insett allvaret. Med beslutsamhet, ovillkorlig kärlek och en massa jävlar anamma ska de reda ut situationen. Otvivelaktigt. 

Nu när man kan skönja ett visst ljus i tunneln, hur ser det då ut för duon Meadow Creek? Allt har ju tills dags dato varit helt nedlagt, så också för Linda och Peter. 

Kort bakgrund, 2017 genomgick Peter en helt annan livskris. Plötsligt var inte musiken kul längre. Detta mynnade sedan ut i det helt egna projektet Meadow Creek. En platta med egna låtar kom ut i slutet av 2017, Til Death Do Us Part. Succé! Sedan kom uppföljaren i juni 2020, Pieces of Driftwood, mitt i en pandemi man då inte visste var den skulle ta vägen. Den stoppade allt turnerande och för precis alla andra musikanter så försvann möjligheten att möta sin publik. Nu har ju vi varit väldigt lyckligt lottade mot alla de som lever på sin musik. Vi har ju trots allt jobb att gå till, säger Linda. Men visst har det varit ledsamt att inte få komma ut och spela. 

Nu har Meadow Creek, trots allt, lyckats nå ut till en stor publik ändå, tack vare dagens teknik. Flera av deras låtar som ligger på Spotify har över 200 000 lyssnare. Därtill har de, när turnélivet varit obefintligt, börjat jobba lite med egen videoproduktion. Även där har de nått ut till sin publik, inte bara i Sverige utan i hela världen. Men nu finns kanske ett litet ljus tänt. Duon har redan två festivaler inbokade och förhoppningsvis kommer det bli fler. Något de verkligen ser fram emot.

En helt ny låt kommer ut på Spotify nu i juni, When The Sirens Call. Om det syftar till den grekiska mytologins sirener, de som med vacker sång lockade till sig sjömännen eller ambulansen som hämtade Peter vill de inte avslöja. Vi får vänta och se.

På frågan om detta är ett smakprov på något som ska bli Meadow Creeks tredje platta, svarar Peter jakande på.Under tiden vi suttit hemma och spelat för älgarna så har vi skrivit en hel del låtar, berättar de unisont. Kreativiteten har trots allt funnits kvar.

Ett litet sidoprojekt har Peter också hunnit med. Pork Mountain, tillsammans med Jonas Cavallie Wase. Ja, det funkar också, men det är bara på kul. Jonas har sitt band och vi har ju vårt, så det får vara just ett sidoprojekt. Vi träffas ibland och får till några låtar tillsammans. Jonas har sina idéer och jag mina. Det brukar vara en ganska snabb process. Då skriver vi och spelar in en låt per dag. 

Det känns tydligt att Peter är tillbaka efter sin hjärtinfarkt. Det stora skägget är visserligen borta, kanske som en nystart tillsammans med den övriga omställningen han nu är mitt inne i. Det köps en del gitarrer, bland annat en Rickenbackerbas från Nikke Ströms samlingar, så där har vi kvar lite av gamla Peter. Det blir säkert en och annan Gibson ytterligare framöver. Utöver det ser vi nu alla fram emot en sommar och höst där musikanter och publik kan mötas på nytt. Vi ser också fram emot Meadow Creeks tredje platta och att få träffas på någon av våra lokala scener, höra de nya låtarna och Peters djupa och helt egna funderingar i mellansnacket. Behovet av levande musik är enormt.

Björn Reimers