Fotbollsfunderingar…..

Imorgon spelas återigen ett derby mot lokalkonkurrenten Örebro SK. Känslorna kokar på båda sidor. Det här är något vi längtat efter ända sedan december när det stod klar att vi var i Allsvenskan igen. Det kommer bli hett, tufft och magiskt.   

Om det inte vore för Degerfors IF i allmänhet och deras avancemang till Allsvenskan i synnerhet som håller glöden het så har jag på senare tid känt en viss likgiltighet inför fotboll och dess utveckling. Faktum är att inte ens stundande EM känns särskilt hett. Jag kan knappt minnas, utan att tjuvkika, vilka som är i Sveriges grupp. Nej, jag tror inte det beror på pandemin. Visst är det tråkigt med fotboll utan publik, men för min del är det mer av det giriga pengasnacket som får mig att avtrubbas. Jag förstår att allt står under utveckling och att det inte var bättre förr, men jag tycker att det gått lite för långt i vissa delar.
Trodde ett tag att pandemin skulle bromsa upp en del, men det verkar vara precis tvärtom.

Visst ser jag en hel del fotboll på TV. Följer framförallt mitt lag, Liverpool. Själva spelet på planen är ju fortfarande magiskt. Den gröna mattans schack är som idrott betraktat, mer eller mindre oslagbar. Det är, som sagt, allt runtomkring som får glöden att falna en del. 

Jag är så gammal att jag ändå tycker att ett klubbmärke besitter något heligt. Något man är stolt över att bära, även om jag förstår att fotboll har blivit ett jobb, nästan som vilket som helst. Du får en anställning, en lön och kravet på dig att prestera. Det ena året i en röd tröja, nästa år i en blå och så vidare. Det finns några underbara undantag, såsom Totti i Roma, Paulo Maldini i Milan och Messi i Barcelona, storstjärnor som varit sina klubbar trogna under många år.  

Under mina år i Stockholm var jag en hel del på Söderstadion. Där hyllades bröderna Ohlsson, Kenta och Billy, Matte Werner, Janne Sjöström, Thom Åhlund med flera som söderns hjältar. En del av klubbens själ, svåra att placeras någon annanstans än i Bajen. 

När jag senare kom till Degerfors var det kring 90 procent egna produkter som började avancemanget mot Allsvenskan den gången. 

Visst, både Hammarby och Degerfors IF har på sedan dess värvat hårt utanför de egna leden, vilket givetvis varit ett måste för att hålla sig kvar i elitfotbollen, men håll med om att i dessa fall så var det lite bättre förr. Klubbmärket hade en större betydelse än plånboken.

När man lyssnar på olika snack inom fotbollen, det dräller ju bland annat av fotbollspoddar, så är en stor del av samtalen värvningar. Studio Allsvenskan med Marcus Birro i spetsen är en av mina favoriter. Där kan det snackas olika förstärkningar och klubbarnas bankkonton i timmar känns det som. Speciellt just nu när vi har ett långt EM-uppehåll. Vad ska ske då, vilka värvningar ska göras, måste genomföras om man inte ska dö eller åtminstone åka ur. Det mesta går ut på hur mycket pengar man är beredd att satsa, spelares ekonomiska värde och storlek på bankkontot. Lite tråkigt.

För att inte tala om det floppade utbrytningen som skulle bli European Super League. Giriga och superrika ägare som bara ser till pengar, ännu mer pengar. Något som, tack och lov, supportrarna i framförallt England, satte stopp för. Det hade blivit dödsstöten, åtminstone för mig. 

Mitt i allt detta har lilla Degerfors tagit sig upp i högsta serien. Ett litet brukslag med små resurser men med ett enormt stort hjärta i alla led, inte minst bland sina supportrar. Kommunens innevånare har vaknat och trots att vi fortfarande lever mitt i en pandemi som innebär tomma läktare har både sponsorer och supportrar stöttat laget på alla sätt. Här i Degerfors lever lite av lite av bruksandan kvar. Vulkanerna har återuppstått och media har fyllts med hyllningar till återkomsten. Det stärker min känsla för att fotboll inte bara är pengar.