För någon vecka sedan deltog jag på ett seminarium där ett stort antal föreläsare resonerade kring framtidsfrågor inom ramen för ny teknik inom fastighetsförvaltning och boende. En av talarna var en tidigare politiker med lång och bred erfarenhet från både kommun- och rikspolitik. Han, för den var en han, framförde en hel del sunda tankar och idéer. Han hade bland annat synpunkter på dagens politikers kortsiktiga kvartalspolitik utan ideologisk kompass.

Vid en fikapaus frågade jag honom varför han inte torgförde dessa tankar från sina tidigare plattformar. ”Men då var jag ju politiker” blev svaret. För så är det alltså, man är fullt medveten om att det man framför som politiker egentligen inte är det man tycker utan vad man hoppas väljarna ska gå på.

Ett specifikt exempel från verkligheten belystes av Chris Österlund, vd för Botkyrkabyggen, ett kommunalt bostadsbolag söder om Stockholm. Man tillhör där vad som polisen ser som ”särskilt utsatta områden” och där har man gjort fantastiska framsteg när det gäller integration och möjlighet för framförallt invandrarkvinnor att förverkliga sig själva och bryta mot den kultur som normalt håller dem utanför samhället. Man har lyckats vända negativa spiraler och skapat arbetstillfällen. Man har fått innevånarna att ta ansvar för sina boendemiljöer och man har en strikt plan som man följer mot att kunna strykas från polisens lista.
Det här är ett projekt som pågår på fler orter, bland annat i Örebro, där kommunala ÖBO också har kommit en bit på väg. Det sker i samverkan med polis, socialtjänst, lokalt näringsliv, innevånare och fastighetsbolag. Ett långsiktigt och välplanerat arbete som initierats av eldsjälar. 

Jag var då tvungen att fråga samma politiker varför våra makthavare inte marknadsför dessa lyckade projekt i stället för att bara torgföra skjutningar, sprängningar och eländes elände. Varför inte Kristersson, Åkesson och Busch Thor i ett enda andetag nämner att det pågår ett fantastiskt arbete ute i landet när det gäller att bryta dessa mönster och skapa ett tryggare boende.
Hans svar var kort och koncist: ”det ger inga politiska poäng”. Nej, hyllningar får man numera bara om man framför jämmer, skrämselpropaganda, ropar på mer poliser och längre fängelsestraff. Detsamma gäller media. Lyckade projekt som i Botkyrka ger inga bra rubriker och skapar inga klick.

Thomas Bodström, före detta justitieminister, uttalat sig i förra veckan angående våra politikers unisona rop på hårdare och längre fängelsestraff. Bodström kallade det för ”trams” och menade att samtliga dessa politiker vet om att tuffare tag inte är någon lösning på gängkriminaliteten. All forskning talar emot detta. Poliserna själva protesterar. Polisförbundets ordförande, Lena Nitz, är väldigt tydlig i en debattartikel i Aftonbladet för någon månad sedan där hon vädjar till samtliga politiker att sluta använda polisfrågor som slagträn i debatten. Det handlar om en samverkan mellan polis, socialtjänst, skolor och civilsamhälle för att nå långsiktiga resultat.  
Hennes slutord i artikeln löd:
”Ge våra poliser arbetsro. Låt våra duktiga kollegor jobba nu och visa dem ert stöd. Tävlingen om att vinna lättköpta politiska poäng behöver ta en time out”.

Jag skulle vilja ge lärare, rektorer och vårdpersonal samma möjlighet till arbetsro. Jag är vansinnigt trött på politiska utspel till höger och vänster där man tror man har lösningar på allt. Ge arbetsro och förutsättningar till de som vet vad det handlar om.