För någon vecka sedan deltog jag på ett seminarium där ett stort antal föreläsare resonerade kring framtidsfrågor inom ramen för ny teknik inom fastighetsförvaltning och boende. En av talarna var en tidigare politiker med lång och bred erfarenhet från både kommun- och rikspolitik. Han, för den var en han, framförde en hel del sunda tankar och idéer. Han hade bland annat synpunkter på dagens politikers kortsiktiga kvartalspolitik utan ideologisk kompass.
Vid en fikapaus frågade jag honom varför han inte torgförde dessa tankar från sina tidigare plattformar. ”Men då var jag ju politiker” blev svaret. För så är det alltså, man är fullt medveten om att det man framför som politiker egentligen inte är det man tycker utan vad man hoppas väljarna ska gå på.
Ett specifikt exempel från verkligheten belystes av Chris
Österlund, vd för Botkyrkabyggen, ett kommunalt bostadsbolag söder om Stockholm.
Man tillhör där vad som polisen ser som ”särskilt utsatta områden” och där har man
gjort fantastiska framsteg när det gäller integration och möjlighet för
framförallt invandrarkvinnor att förverkliga sig själva och bryta mot den
kultur som normalt håller dem utanför samhället. Man har lyckats vända negativa
spiraler och skapat arbetstillfällen. Man har fått innevånarna att ta ansvar
för sina boendemiljöer och man har en strikt plan som man följer mot att kunna strykas
från polisens lista.
Det här är ett projekt som pågår på fler orter, bland annat i Örebro, där
kommunala ÖBO också har kommit en bit på väg. Det sker i samverkan med polis, socialtjänst,
lokalt näringsliv, innevånare och fastighetsbolag. Ett långsiktigt och
välplanerat arbete som initierats av eldsjälar.
Jag var då tvungen att fråga samma politiker varför våra makthavare
inte marknadsför dessa lyckade projekt i stället för att bara torgföra skjutningar,
sprängningar och eländes elände. Varför inte Kristersson, Åkesson och Busch
Thor i ett enda andetag nämner att det pågår ett fantastiskt arbete ute i
landet när det gäller att bryta dessa mönster och skapa ett tryggare boende.
Hans svar var kort och koncist: ”det ger inga politiska poäng”. Nej, hyllningar
får man numera bara om man framför jämmer, skrämselpropaganda, ropar på mer
poliser och längre fängelsestraff. Detsamma gäller media. Lyckade projekt som i
Botkyrka ger inga bra rubriker och skapar inga klick.
Thomas Bodström, före detta justitieminister, uttalat sig i
förra veckan angående våra politikers unisona rop på hårdare och längre
fängelsestraff. Bodström kallade det för ”trams” och menade att samtliga dessa
politiker vet om att tuffare tag inte är någon lösning på gängkriminaliteten.
All forskning talar emot detta. Poliserna själva protesterar. Polisförbundets
ordförande, Lena Nitz, är väldigt tydlig i en debattartikel i Aftonbladet för
någon månad sedan där hon vädjar till samtliga politiker att sluta använda
polisfrågor som slagträn i debatten. Det handlar om en samverkan mellan polis,
socialtjänst, skolor och civilsamhälle för att nå långsiktiga resultat.
Hennes slutord i artikeln
löd:
”Ge våra poliser arbetsro. Låt våra duktiga kollegor jobba nu och visa dem ert
stöd. Tävlingen om att vinna lättköpta politiska poäng behöver ta en time out”.
Jag skulle vilja ge lärare, rektorer och vårdpersonal samma möjlighet till arbetsro. Jag är vansinnigt trött på politiska utspel till höger och vänster där man tror man har lösningar på allt. Ge arbetsro och förutsättningar till de som vet vad det handlar om.