Glömde vi barnen?

Jag har väldigt svårt att förstå den enorma reaktionen från högern när det gäller den “familjevecka” som regeringen presenterade i höstbudgeten. Varför ska det inte vara självklart för alla föräldrar att kunna följa med på klassmöte i skolan eller ett läkarbesök tillsammans med sina barn. Inte alla kan ta ledigt bara “så där”. Det är en reform som skapar trygghet även för barnen. Det är ett urfånigt argument att det tar pengar från exempelvis lag & ordningsfrågor. Man kan ju faktiskt göra fler saker samtidigt. 

Jag tycker vi har glömt barnen i det politiska spelet. Det har under lång, lång tid skett mängder med nedskärningar i förskola och skola. Barngrupperna blir bara större, lärarna går på knäna och kan inte göra sitt jobb fullt ut. I skolan har man, fram och tillbaka, pillat med betygssystem, tjatat om tuffare krav på kunskapsinlärning utan att ge lärarna en vettig miljö att jobba i eller gett dem förutsättningar att hjälpa ALLA barn. Jag har god insyn i skolan via både lärare och annan skolpersonal för att ha på fötterna kring den frågan.

Också i “arbetslinjen” är det barnen som torskar. Jag inser att alla bör jobba och försörja sig, men att små barn behöver vara på förskolan 10-12 timmar om dagen för att sedan komma hem till slutkörda föräldrar är en baksida som få snackar om. Jag har inget svar på vad som är meningen med livet, men jag är hyggligt säker på att det inte var meningen att samhällets företrädare skulle ha mer tid med våra barn än vi själva. 

2020 blev barnkonventionen lag i Sverige. Ändå har vi upplevt fall som “Lilla hjärtat” och flera liknande. Vi ser nu hur man vill utlämna en stackars treåring, född i Sverige, till Gambia. Trots att han har fått sin trygghet säkrad här och inte har någon som kommer att ta hand om honom efter utvisningen. Barnkonventionen ger en falsk trygghet. Jag har också haft insyn i ett flertal barnärenden där sociala myndigheter fullständigt struntat i detta med “barnens bästa”.

Dagligen läser vi i olika media om psykisk ohälsa bland barn. Uppgivna tonåringar som skär sig eller till om med tar sina liv. Föräldrar som skriker på hjälp och där den vård som finns har årslånga köer. Vi ser barn ute i förorterna som i tioårsåldern rekryteras av kriminella gäng bara för att vi struntat i att ens försöka klara av att integrera dem och deras föräldrar. Misslyckanden som nu skapat dödsskjutningar, knark och allmänt våld. Den politiska lösning är mer poliser och hårdare tag medan poliserna själva ser förebyggande insatser som det allra viktigaste. Samverkan med skola och sociala myndigheter. Att ge dessa barn en annan framtid är att sälja knark. Fler barnfamiljer än någonsin vräks vilket ju inte direkt ökar på deras trygghet. Det måste finnas andra lösningar.

Nej, jag tycker vi i mångt och mycket har glömt våra barn. De är helt enkelt inte lönsamma i ett samhälle som har ekonomisk tillväxt som huvudsakliga styrmedel. Vi behöver återupprätta barnens status i samhället. Vi behöver mindre barngrupper i förskola och skola. Vi behöver se ALLA barn, även de som finns lite utanför fyrkanten. Kanske skulle vi också införa sextimmarsdagar för alla småbarnsföräldrar. Det måste få kosta pengar. Vi skjuter bara problemen framför oss i stället för att göra allt för att ALLA våra barn får en så bra uppväxt som möjligt. Det är ju ändå de som snart ska ta över.

Kommentarer inaktiverade.