Kulturen som samhällskritiker

Har precis läst Kalle Linds biografi över Hasse Alfredson och inser då vad lite som egentligen har hänt på vissa områden de senaste 60 åren.
Redan 1962 skaldade HasseåTage kring invandrings- och flyktingfrågan så här:


Och till utlänningar vi skänker penningar
och gamla klänningar
så dom stannar där dom e´
så att vi får va i fre´

1976 skrev Tage Danielsson texten till “Vad blev ni av ljuva drömmar om en rimligare jord. Ett nytt sätt att leva, var det bara tomma ord?” En rungande örfil till socialdemokratin som man tyckte ha svikit sina löften. Undrar vad Tage D sagt idag när sossarna lämnat vänsterflanken totalt och nu driver borglig politik. Enbart för att få vara kvar i regeringskorridorerna. 

HasseåTages samhällsengagemang har varit tydligt till vänster. De har under åren producerat och framfört sketcher och sånger kring bostadsbrist och arbetslöshet, integrationsproblem och miljöfrågor. Vem minns inte Tages monolog om “sannolikhet” i kärnkraftsdebatten. Satir inom kulturen har ständigt varit en tumme i ögat på makten. Problemet är att de man riktat sig till har skrattat med, men absolut inte lyssnat och förstått. 

Kulturen har alltid varit en nagel i ögat på makten. Ska vara en nagel i ögat på makten.  Lite av samma mönster finns i de gamla proggtextererna och lite senare i hiphop-miljöerna där problemen i förorten varit ett välkänt tema. Tänker på Nationalteaterns många texter från 70-talets Göteborg, de flesta håller ännu i dag. Det gör också Dogge Doggelitos sylvassa betraktelser av miljön där han växte upp i Stockholms södra förorter. Här finns alla föregångsproblemen till dagens gängkriminalitet och dödsskjutningar. Man brydde sig föga då och betalar nu priset.
Lyssnade lite på partiledardebatten i onsdags och upptäcker återigen att detta med utanförskap och segregation ute i våra förorter är ett nyskapat problem som nuvarande regering misslyckats med att lösa. Nej, så är inte fallet. Samtliga regeringar sedan 60-talet är gemensamt medskyldiga. Tänk att det ska vara så svårt att ta till sig och erkänna.  

Men kultur har ett större uppdrag än att producera samhällssatir. Det förstår vi nu när det mesta av allt varit nedstängt under drygt ett år. Det har drabbat kulturarbetarna hårt, men det har också skapat ett stort tomrum i våra själar. Nu verkar det som det sakta men säkert kan öppna upp. Det var en fantastisk befrielse att få uppleva levande musik igen när Nobelkvintetten tillsammans med Ingrid Landgaard i onsdags äntligen kunde ge en konsert inför sittande publik. Nu kan vi bara hoppas att fortsättning kan följa.   

Förra helgen firade vi vår nationaldag. Många hissade vår vackra blågula fana, käkade gräddtårta och njöt av solen. Kanske sjöng en och annan “du gamla, du fria” tillsammans med vänner. Trevligt, men för mig är det här med nationalism inte så viktigt. Det har inget att göra med SD-politik, nationella högerkrafter eller annat som utmärker någon typ av svensk stolthet. För mig har det alltid varit så. Jag hejar givetvis på Sverige nu när fotbolls-EM hägrar, det är väl en form av nationalism, men längre än så sträcker den sig inte för mig. 

Ska vi har en nationalhymn tycker jag vi ska byta ut den nuvarande mot Kents låt “Sverige”
Duka din veranda till fest
För en långväga gäst
I landet lagom är bäst
Vi skålar för en midsommar till
Färsk potatis och sill
Som om tiden stått still
Välkommen, välkommen hit
Vem du än är var du än är

Då skulle även jag sjunga med.

Kommentarer inaktiverade.