Avslaget valklimat

Krönika publicerad i KT/KK 2022
Den senaste tiden har hela den politiska debatten nästan enbart handlat om Nato. Ska vi ansöka om att gå med eller inte. Som jag ser det är frågan redan klar. Sverige är snart fullvärdig medlem. Tycka vad man vill om det, men det har snott det mesta av samhällsdebatten mitt i ett valår.
Som i alla andra familjer har även vi diskuterat den frågan. I påskas hade vi besök av barn och barnbarn. Även sexårige Ruben var intresserad och undrade vad Nato var för något. Hans mamma försökte så pedagogiskt som möjligt förklara på en sexårings nivå. Bland annat att det är en militär sammanslutning som skulle kunna skydda Sverige om det blev krig. Precis innanför ytterdörren hemma hos oss finns några krokar med hundgrejer. Bland annat en liten väska som har färgen av grön militärkamouflage. Ruben upptäcker väskan på väg ut och ser sedan allvarligt på sin mor och frågar: Tror du morfar har gått med i Nato? Så kan Natofrågan ses ur en sexårings perspektiv. Jag kan här och nu dementera allt personligt medlemskap i Nato eller någon annan militär gruppering, som den pacifist jag är.

Jag tror ändå, nej, jag är övertygad om att det kommer att bli en Natoansökan. Sossarna bestämmer sig officiellt  imorgon, söndag, men känslan de redan förmedlat är ett ja. Finland har redan satt ner foten. Lite tufft för försvarsminister Peter Hultqvist som bara för ett antal veckor sedan “garanterade” att någon ansökan om medlemskap i Nato var fullständigt uteslutet så länge det var S som satt i regeringen. Nu är han ju ändå i gott sällskap. Många är de politiker som givit givit löften som sedan inte varit vatten värda. Allt från Fälldin och kärnkraften till Ebba Buschs och Ulf Kristerssons löften om att aldrig alliera sig med SD. Vi vet ju vad allt detta var värt. 

I övrigt har första maj passerat. Borde vara intressant ett valår. Blev lite förvånad över Socialdemokraternas paroll “Sverige kan bättre” då man ju faktiskt haft makten i två mandatperioder. Känns lite passivt. Annars tycker jag det känns ganska avslaget. Givet är att Jimmie Åkesson måste skruva upp sina argument mot människor med mörkt hår nu när både S och hans övriga högerbröder/systrar kommit ikapp och driver på i de hjulspår som var SD:s tidigare politik. Nu ska han utvisa hela familjer till de ungdomar som av olika skäl hamnat i gängkriminalitet. Han vill till och med riva ner hela bostadsområden som han anser inte vara trevliga att bo i. Han kommer säkert att vinna nya röster på liknande uttalanden.

I övrigt, så här i valårstider, har jag funderat lite på vad demokrati egentligen står för. De vanligaste tolkningarna är: Demokrati = Folkstyre och att “makten utgår från folket via fria val”. Det borde alltså vara så att det folket vill ska “de utvalda” genomföra. I USA håller nu stora delar av politiken på att försöka utradera all rätt till abort. Detta trots att undersökningar visar på att en minoritet av folket stödjer detta. Här hemma är en stor majoritet av medborgarna mot orimliga vinster i välfärden om man ska tro de undersökningar som görs regelbundet. Ändå finns ingen majoritet i riksdagen för att ändra på detta.  


I övrigt hoppas jag att det som hände i Sundsvall i måndags var en vändning och att Helsingborg också får smaka på Saidis jävlaranamma imorgon. Tre poäng nu och det mesta av säsongsinledningen är glömd och förlåten. 

Nej, jag förstår inte allt detta hat…

Jag är ateist. I min värld finns det inga gudar med makt. Inte några andra heller för den delen. Hur de som tror resonerar är för mig en gåta som jag aldrig kommer att förstå. Personligen kräver jag lite fler trovärdiga bevis än vad som hittills presenterats vad gäller någon gudomlig existens. Inte heller förstår jag hur intensivt hat mot någon som inte tror på “rätt gud” kan skapa kravaller, folkmord och ännu mera hat. Jag vill poängtera att var och en givetvis får ha sin tro och sin religion för sig. Till detta är mitt sinne vidöppet. Jag kan till och med vara lite avundsjuk på de som kan “lägga sina bekymmer” i någon guds hand, be sina böner och förvänta sig hjälp från någon högre makt, medan vi ateister får ta hand om våra besvär på egen hand. Lite provocerad blir jag dock när exempelvis en president avslutar sina tal med “God bless America”. Varför just Amerika? Vem har sagt att “hen” håller på just USA? Ett land som mer eller mindre slaktat en hel folkgrupp och fortfarande tror att vit hud övertrumfar svart.

Nu är det inte så att jag är fullkomligt okunnig om vad de olika religionerna vill förkunna. Jag har alltid varit intresserad av både historia och goda berättelser. Det är mer så att jag, tack vare studerandet av de religioner som tillber en allsmäktig gud, blivit ateist. Berättelserna om Jesus och för den del också Siddhartha Gautama, den vi ofta nu nämner som Buddha, samt profeten Muhammed, är i mångt och mycket intressanta och som ger oss lovvärda perspektiv på hur vi borde leva våra liv. Texter fulla av kloka ord och kärleksbudskap, ibland, av författarna, tillspetsade med lite mer sagobetonade delar. Jag tror verkligen att vi kan behöva dessa ledstänger som texterna och berättelserna ger. Men det blir svårt när man ser sin religion som ett verktyg till att förtrycka och nedvärdera de som inte tror på samma sak. Till och med skada eller döda en annan människa i “sin guds namn”. 

Än värre blir det när man blandar ihop religion och politik. När vi har politiska företrädare som Ebba Busch, som bekänner sig som kristen och företräder ett parti som ser sig som en garant för kristen etik, men som hur enkelt som helst använder lögnen som ett verktyg till att vinna röster. Som till och med kan uppmana våra poliser att skjuta skarpt mot demonstranter, sannolikt efter den gammaltestamentliga idén om “öga för öga, tand för tand”.    

Människan har alltid haft och skapat sina gudar att tillbe och förlita sig till. Ända sedan de för drygt 60 000 års sedan klev ut ur Afrika och befolkade världen, sannolikt ännu tidigare. Naturfolken har tillbett solen och vårdat vår jord som dess moder. Det känns mer som sunt förnuft. Idag häcklas dessa tillbedjare för klimataktivister och miljömuppar.

Muslimer. judar och kristna har förföljt, bekämpat och dödat varandra i mer än tusen år. Miljoner har dött. Det kommer med all säkerhet att fortsätta i tusen till. Ända tills “älska din nästa såsom dig själv” och “den som är utan skuld må kasta första stenen” eller varför inte det enkla ordet “förlåt” får en verklig mening får vi leva med att människor hatar varandra enbart för att de fått för sig att just deras sätt att tro är den enda rätta. Och, hemska tanke, tänk om alltihopa är en enda stor bluff.

Förebyggande snigelsök 

Mördarsnigeln eller spansk skogssnigel är en etablerad snigelart som finns i framförallt södra och mellersta Sverige, men har hittats så långt norrut som till Umeå. Mördarsnigeln räknas inte längre som invasiv.

På Hundcampus i Hällefors samt på DDT Sökhund i Skåne har ett gäng Hundcampusveteraner (du har minst ett års specialsöks- eller avancerad spårutbildning på Hundcampus) utbildat sina hundar i att söka, hitta och markera mördarsnigelägg. Mördarsnigeln, eller den spanska skogssnigeln som den tidigare kallades, har sedan mitten på 70-talet spridit sig över i stort sett hela vårt land. Enbart den allra nordligaste delen av Sverige är ännu så länge förskonade, men snigeln har upptäckts så långt norrut som till Umeå-trakten. Nu behövs det inga hundar för att hitta snigeln, den är väl synlig och kan plockas för hand. Problemet är att varje snigel, under en säsong, lägger mellan 400-500 ägg. Dessa är svårt att upptäcka, vilket gör att din trädgård snart är fylld av nya sniglar. Äggen kan övervintra i jorden och kläckas på våren när värmen kommer. Men, med hundens fantastiska nos blir det problemet mindre. Dessa specialtränade hundar kan, genom väl genomtänkt träning, hitta och markera dessa ägg i jorden. 

Trots att snigeln är välspridd finns det områden där den ännu inte etablerat sig. Den vandrar inte särskilt långt på egen hand utan sprids främst genom genom att snigelägg fraktas med jord och växter som vi människor själva sedan ofrivilligt delar med oss av på olika sätt. 

I slutet av mars fick snigelgänget ett uppdrag att söka igenom en stor depå med lera som skulle användas som byggmaterial. Det skulle kunna finnas sniglar eller snigelägg i leran vilket skulle vara mindre bra, därför ta det säkra före det osäkra, trots att det var tidigt på säsongen och ganska låga temperaturer. 
Du kan se på filmerna och bilderna hur söket gick till. Flera hundar med nosen påkopplad på snigel/snigelägg gick igenom den upplagda leran.

De flesta av hundarna har klarat av sin certifiering, men är fortfarande under utbildning/träning. Detta sök blev ett nyttigt täningspass. 

För att inte tröttna helt om det skulle visa sig att det inte finns några sniglar/ägg i leran planterades en vätska med doftmolekyler (se bild) av mördarsniglar på ett par punkter i lermassan som hunden hittade och fick belöning för. Allt för att hålla hundens koncentration på max och kunna belöna trots att inga “riktiga” sniglar fanns.

Har du mördarsnigenproblem i din trädgård? Tveka inte att ta kontakt med snigelhundsgänget. Du hittar samtliga ekipage på http://snigelhund,se. Där kan du läsa mer om mördarsnigeln och få tips om hur man kan freda sig om snigeln redan etablerat sig. 

Glömde vi barnen?

Jag har väldigt svårt att förstå den enorma reaktionen från högern när det gäller den “familjevecka” som regeringen presenterade i höstbudgeten. Varför ska det inte vara självklart för alla föräldrar att kunna följa med på klassmöte i skolan eller ett läkarbesök tillsammans med sina barn. Inte alla kan ta ledigt bara “så där”. Det är en reform som skapar trygghet även för barnen. Det är ett urfånigt argument att det tar pengar från exempelvis lag & ordningsfrågor. Man kan ju faktiskt göra fler saker samtidigt. 

Jag tycker vi har glömt barnen i det politiska spelet. Det har under lång, lång tid skett mängder med nedskärningar i förskola och skola. Barngrupperna blir bara större, lärarna går på knäna och kan inte göra sitt jobb fullt ut. I skolan har man, fram och tillbaka, pillat med betygssystem, tjatat om tuffare krav på kunskapsinlärning utan att ge lärarna en vettig miljö att jobba i eller gett dem förutsättningar att hjälpa ALLA barn. Jag har god insyn i skolan via både lärare och annan skolpersonal för att ha på fötterna kring den frågan.

Också i “arbetslinjen” är det barnen som torskar. Jag inser att alla bör jobba och försörja sig, men att små barn behöver vara på förskolan 10-12 timmar om dagen för att sedan komma hem till slutkörda föräldrar är en baksida som få snackar om. Jag har inget svar på vad som är meningen med livet, men jag är hyggligt säker på att det inte var meningen att samhällets företrädare skulle ha mer tid med våra barn än vi själva. 

2020 blev barnkonventionen lag i Sverige. Ändå har vi upplevt fall som “Lilla hjärtat” och flera liknande. Vi ser nu hur man vill utlämna en stackars treåring, född i Sverige, till Gambia. Trots att han har fått sin trygghet säkrad här och inte har någon som kommer att ta hand om honom efter utvisningen. Barnkonventionen ger en falsk trygghet. Jag har också haft insyn i ett flertal barnärenden där sociala myndigheter fullständigt struntat i detta med “barnens bästa”.

Dagligen läser vi i olika media om psykisk ohälsa bland barn. Uppgivna tonåringar som skär sig eller till om med tar sina liv. Föräldrar som skriker på hjälp och där den vård som finns har årslånga köer. Vi ser barn ute i förorterna som i tioårsåldern rekryteras av kriminella gäng bara för att vi struntat i att ens försöka klara av att integrera dem och deras föräldrar. Misslyckanden som nu skapat dödsskjutningar, knark och allmänt våld. Den politiska lösning är mer poliser och hårdare tag medan poliserna själva ser förebyggande insatser som det allra viktigaste. Samverkan med skola och sociala myndigheter. Att ge dessa barn en annan framtid är att sälja knark. Fler barnfamiljer än någonsin vräks vilket ju inte direkt ökar på deras trygghet. Det måste finnas andra lösningar.

Nej, jag tycker vi i mångt och mycket har glömt våra barn. De är helt enkelt inte lönsamma i ett samhälle som har ekonomisk tillväxt som huvudsakliga styrmedel. Vi behöver återupprätta barnens status i samhället. Vi behöver mindre barngrupper i förskola och skola. Vi behöver se ALLA barn, även de som finns lite utanför fyrkanten. Kanske skulle vi också införa sextimmarsdagar för alla småbarnsföräldrar. Det måste få kosta pengar. Vi skjuter bara problemen framför oss i stället för att göra allt för att ALLA våra barn får en så bra uppväxt som möjligt. Det är ju ändå de som snart ska ta över.

29 september – en tidig julafton

Man ska inte ropa hej…

och så vidare, men visst fick vi en känsla av hopp och ny livsluft när budskapet om att steg 4 i nedtrappningen av samhällets restriktioner i förra veckan torgfördes, vilket innebär att i stort sett samtliga restriktioner avskaffas den 29 september. Det betyder att publiken kan återvända till idrottsarenor, kulturevenemang och andra publika platser. Det innebär att vi kan svinga en bägare eller ta en fika ute tillsammans igen. Att vi helt enkelt kan återgå till det vi för drygt ett och ett halvt år sedan såg som det normala. Men är då faran över? Nja, sannolikt inte. Vi kommer att ha Covid-19 omkring oss länge, kanske för all framtid. Som alltid när det gäller den här typen av virusinfektioner så är det endast de antikroppar vi får av att ha smittats någon gång, att vi är vaccinerade eller en kombination av båda som till slut ger oss immunitet. På det sättet har vi över tid, mer eller mindre, utrotat smittkoppor, kikhosta, stelkramp, polio, röda hund, mässlingen, påssjuka och liknande sjukdomar. Flera av dem mycket allvarliga.

Vaccinering är alltså A och O och det gäller givetvis även Covid-19. Att många nu väljer att inte vaccinera sig ställer givetvis till en del problem kring bekämpningen av pandemin. Jag förordar definitivt frivillighet, men jag har väldigt svårt, rent intellektuellt, att förstå dem som avstår om det nu inte beror på rent medicinska skäl. Särskilt när den nu visar sig att omkring 80 procent av de som nu får intensivvård är ovaccinerade, samtidigt som smittan ökar igen.

Nåja, nu verkar ändå dörren vara på glänt till saker som tidigare varit så självklara. Nu kan Stora Valla och Nobelhallen återigen fyllas av hängivna supportrar. Nu kan vi gå på konserter och andra kulturevenemang någorlunda säkert. Åtminstone vi som är vaccinerade eller fått antikroppar via att ha varit smittade. Kanske hade det varit ännu säkrare om vi också, till att börja med, krävt ett vaccinationspass vid större folksamlingar. Lite kluven i den frågan.

Många har smygstartat med en begränsad publik vilket varit en lycka för alla idrottare och kulturarbetare av olika slag. Nu utgår jag ifrån att de olika arenorna återigen fylls till brädden då det måste finnas ett enormt uppdämt behov av levande idrott, musik och teater. Personligen ser jag fram emot olika musik- och andra kulturevenemang, både på hemmaplan och på annan ort. Tyvärr blir det inga recensioner från min penna i vår tidning framöver då man kommit fram till att du som tidningsprenumerant inte längre vill läsa den typen av texter. Lite vemodigt tycker jag då jag gillar den typen av jobb lite extra. Jag hoppas att du ändå fortsätter att besöka alla de olika evenemangen som vår närmiljö erbjuder. Att kultur av olika slag är viktig, det har vi fått lära oss att förstå den hårda vägen då mycket varit nedstängt under ett drygt år och saknaden varit stor.

Särskilt hoppas jag nu att Stora Valla också fylls till sista plats när nu restriktionerna skrotas. Laget har hamnat i en mental härdsmälta och behöver nu allt stöd det går att uppbringa. Gnäll skapar ingen framgång, det bara späder på oron i truppen. Vi måste nu visa att vi inte är några framgångssupportrar utan ger laget fullt stöd, oavsett var vi ligger i tabellen. “Tro på det” var devisen vi tog oss upp till allsvenskan med. Med den ska vi också hänga kvar. Inget annat är att tänka på.

S efter Löfvén

Så lade då Löfvén partiledarkepsen på hyllan till slut.
Äntligen är det många som tycker. I ett inlägg i mitt flöde på sociala medier menade författaren att det var på tiden och att “Löfvén nu lämnar ett land i kaos”. Med tanke på vad som just nu sker i Afghanistan så vet jag inte om jag håller med om detta med kaos. Det är svårt med nyanseringen ibland.

Jag har alltid varit lite kluven till Stefan Löfvén. På ett sätt är han socialdemokratin personifierad. Sannolikt den sista partiledaren och statsministern som en gång stått på ett verkstadsgolv och som käkat matlåda med grabbarna i blå overall och smuts under naglarna. Många hävdar att Socialdemokraterna är ett maktparti som är vana att regera och visst, de har varit vid makten under många år, men jag undrar om det verkligen ska vara till vilket pris som helst. Det var en gång Olof Palme som fick mig intresserad av politik. Det var i huvudsak två frågor som då lyste starkt och som fick mig engagerad, apartheidmotståndet i Sydafrika och Vietnamkriget. Det var den uttalade solidariteten med andra som hade det tufft som fick mig att lyssna på Palme. Det var också den uttalade kampen mot klassamhället och allas lika värde. Det fanns en ideologisk kompass i socialdemokratin som tyvärr inte längre existerar. Nu är platsen vid maktens grytor viktigare. Stefan har säkert haft det tufft med att orientera sig i den samhällsförändring vi upplevt under senare år. Där sociala reformer drunknat i nyliberalism, privatiseringar och marknadskrafternas intåg i samhällsfunktioner som vård, skola och omsorg. En utveckling han säger sig inte hylla, men samtidigt bidragit till att genomföra. Därtill en ökad och mer uttalad främlingsfientlighet.

Nåja, trots detta och trots den tragiska uppgradering av gängkriminalitet, våld och skjutningar som nu dominerar mediabevakningen så vill jag påstå att vi ändå lever i ett av världens bästa och tryggaste länder. Jag inser att de som bor i exempelvis Tensta, Hammarkullen eller Rosengård inte håller med, men i det stora hela så är vårt land tryggt och säkert. Det finns mängder med saker som kan bli bättre och det finns väldigt mycket som har gått åt fel håll under åren som våra politiker mest tjafsat, släppt sina ideologier och vänt kappan efter de vindar som blåser för dagen. Det har inte gynnat samhällsutvecklingen alls. Det stundar ett väldigt viktigt och spännande val om ganska precis ett år. Då får vi veta om de högervindar som blåser allt starkare ska få tillräckligt med fotfäste för att ta makten. Även om det nu börjar skava lite i KD där fler och fler, internt, är kritiska till partiets högersväng. Likaså hos Liberalerna där fler och fler väljer att lämna partiet efter deras flört högerut. Kanske är det till slut bara Moderater och SD som blir kvar i den tänkta högervingen.

Snart får vi veta om Löfvéns efterträdare kan matcha högerkrafterna och blåsa liv i den kantrande socialdemokratin eller om det blir en ledare som cementerar S som det mittenparti Stefan Löfvén velat skapa. Samtidigt växer Vänsterpartiet som är de som nu är vad S en gång var, nämligen ett vänsterparti. De kommer att vara en busig nagel i ögat på sossarna att efter valet, om de blir kvar vid makten, producera vänsterpolitik.

Det kommer bli ett väldigt spännande valår, säkert ett av de smutsigaste någonsin. Bara tanken på att få Åkesson som Justitieminister skapar kalla kårar efter min ryggrad. Det får helt enkelt inte ske.

Covidvaccin, livräddare eller bluff?

Jag har väldigt svårt att förstå mig på vaccinmotståndarna.
Vi har under åren, mer eller mindre, utrotat en mängd olika sjukdomar med hjälp av olika vaccin. Sjukdomar som innan krävt miljontals liv. Varför skulle det nu plötsligt vara så korkat att via en dos i armen skydda sig mot Covid-19 och den pandemi som i mångt och mycket lamslagit stora delar av våra samhällen? Visst, vaccinet har tagits fram i rekordfart och ingen har till fullo kunnat utröna hur omfattande och farliga dess eventuella biverkningar är. Vi utsätter oss för en viss risk när vi sätter nålen i armen, men gör vi inte det om vi också låter bli? Inget är helt riskfritt. Själv åker jag både motorcykel och cyklar i stadstrafik samt käkar på olika hamburgerhak.

Det snackas en del kring hur de som redan drabbats av Covid-19 har ett skydd utifrån de antikroppar de fått genom att de varit sjuka av viruset och därmed skulle kunna skippa att vaccinera sig. Jag har inte hört något enkelt eller entydigt svar på hur det ligger till. Säkert är det individuellt och det är ju fullt frivilligt att låta bli. Det verkar ändå vara solklart konstaterat att om vi alla vaccinerar oss så minimerar vi risken för ökad smittspridning och en ny våg.

Jag har full förståelse för att de som vägrar vaccinera sig också kommer att stöta på vissa problem. Det blir svårt att få jobb inom vård och omsorg, svårt att kunna resa fritt och säkert en del andra begränsningar. De själva kallar det för en stigmatisering, men att valet att inte vaccinera sig för med sig en del konsekvenser lär de få leva med.

Men, vilka är nu dessa demonstrerande vaccinmotståndare som i huvudsak sprider sina teser via sociala medier? En kartläggning som Aftonbladet gjort tillsammans med organisationen Expo säger att det i huvudsak är konspirationsteoretiker, högerextremister och lite oväntat, vårdpersonal, som bland annat under kampanjrubriken “Kavla ner” kablar ut olika argument mot vaccinet. De har tusentals följare som deltar och som beskriver coronapandemin som en bluff, iscensatt av en världskonspiration kallad “den nya världsordningen”. I gruppen finns alltså ett flertal som jobbar inom den svenska vården. Givetvis är inte alla skeptiker militanta aktivister, jag har några i min bekantskapskrets som av olika skäl valt att inte vaccinera sig, men det är tragiskt att konspiratoriska lögner faktiskt kan leda till både svår sjukdom och död.

Oavsett vad och vem man tror på så kommer Covid-19-pandemin att hänga över oss ett bra tag till. Det kommer för alltid att finnas ett före och ett efter. Regeringar, politiker och enskilda människor har agerat olika och kanske vi någon gång i framtiden får ett hum om vad som var rätt och vad som var mindre bra. Vi kan bara hoppas på att man lärt sig något och att beredskapen nästa gång det händer är bättre än vad den var nu. För är det något vi kan vara säkra på så är det att detta inte var sista gången vi får en pandemi över oss.

Nåja, var och en är salig på sin tro. Valet är fritt. Personligen är jag hyggligt övertygad om att det var rätt att gå och vaccinera sig, vilket jag också gjort. Möjligen har några drabbats av allvarligare biverkningar, men jag är ganska säker på att väldigt många fler hade blivit svårt sjuka eller till och med dött om de inte i tid fått sina sprutor. Att vi nu ser ett ljus i tunneln beror i högsta grad på att merparten av befolkningen är vaccinerade.

Journalistens uppdrag

Läste du i vår tidning om Rolf Damin i Karlskoga och hans förstörda infart för någon vecka sedan? Rolf har stridit i åratal med kommunen om att de skulle fixa till hans problem då han bedömde att det var deras fel att det hela uppstått. Till slut vände han sig till tidningen och vips var kommunen på plats och fixade till hans problem. Bara sådär.

Journalistiken och enskilda journalister har en hel del makt när det kommer till liknande situationer. Exemplen är många där orättfärdiga utvisningsbeslut ändrats när frågan tagits upp i media eller när någon inte fått den omsorg de har rätt till. Där envisa journalister bevisat att maktens företrädare allt som ofta har gjort grova missar. Fel eller misstag de oftast har väldigt svårt att erkänna eller ens ta till sig. Prestigen väger tungt.

Vore det inte för en grävande och mycket envis Hannes Rådström skulle Sture Bergwall (Thomas Quick) fortfarande vara inlåst på mentalsjukhus. Då skulle också Kaj Linna fortfarande sitta inspärrad, felaktigt dömd för ett mord han inte begått. Detta om inte DN-journalisten Stefan Lisinski lagt ner åratal av arbete för att till slut kunna bevisa att rättsapparaten varit fel ute och därmed utan grund låst in Linna under hela 13 år. Kanske två av vårt lands värsta rättsskandaler någonsin som ingen skulle brytt sig om, om inte det funnits nyfikna och uthålliga journalister med stort rättspatos.

Som journalist, skribent, krönikör, publicist eller vad vi än kallar oss ska vi ständigt vara en nagel i ögat på all form av makt där den lilla människan drabbas. Vi ska granska maktens utövare och snabbast möjligt ifrågasätta, tvivla och berätta. Det är viktigare än någonsin nu när medialandskapet så drastiskt förändrats, inte minst via sociala medier. Det är viktigt att vi värnar vår yttrandefrihet, men det är lika viktigt att värna sanningen. Att fritt få uttrycka sig medför också ett ansvar, både för enskilda och för medias representanter. På senare tid har de digitala plattformarna Google, Facebook och Youtube börjat hårdgranska vad som sägs och skrivs. Det kan man ha olika synpunkter på. Vissa menar att yttrandefriheten ska vara total. Man ska kunna säga vad som helst. Andra menar att hot, hat, kränkningar och hets samt uppenbara lögner ska förbjudas. Visst, det ska vara högt i tak, men jag är av den uppfattningen att dessa plattformar också formar sina egna regler. Därför har de kunnat stänga av självaste Donald Trump och på hemmaplan har Youtube fimpat nyhetssajten Exakt24 som står “svärjevännerna” nära och där också SD:s partiföreträdare protesterat. Källkritik har blivit allt viktigare, nu när alla har tillgång till att offentligt uttrycka sig. Rena lögner har blivit till “alternativa sanningar”. Digitaliseringen har skapat “klickjournalistik” där snabbhet ofta har blivit viktigare än korrekthet. Jag hoppas ändå att det ska finnas utrymme för den så viktiga grävjournalistiken även i framtiden. Den är viktigare än någonsin. Så länge vi har det fria ordet så är det journalistiken som någorlunda håller makten på mattan.

På senare tid har public service varit ifrågasatt, framförallt kommer det angrepp från högerflanken inom svensk politik. Exakt vad de vill förändra har väl inte riktigt framgått, men börjar politiken väl lägga sig i så riskerar vi att hamna i samma sits som Polen eller Ungern, där media istället för att granska makten blir en propagandaapparat för densamma. Men, sådant kan väl inte hända här i Sverige, eller……

Du och jag – tillsammans

Ofta ser man annars i tidningsinsändare och på sociala medier mest klagomål på olika företeelser i vår närmiljö. Det kan vara enkla saker som att man inte plockar upp skräp eller hundbajs efter sig till att man saknar olika typer av aktiviteter. Något som uppropsförfattaren konstaterade. Det gnälls en hel del, få är de egna initiativen till att få något gjort. Det är alltid någon annan som ska fixa för att sedan själv komma till dukat bord. Men visst finns det goda exempel på annat i vår närhet. I Svartå har man sedan länge haft samverkansgrupp kring olika projekt, ibland med helt egna krafter, ibland med hjälp av kommunen. Det finns också de som pratar om “Åtorpsandan”.

Ett lokalt väldigt lyckat projekt är filmklubben i Degerfors. Ett lysande exempel på hur man kan få igång fungerande verksamhet när man gör något tillsammans. Jag är helt övertygad om att kan man bara skapa den där vi-känslan så försvinner väldigt mycket av vardagsgnället. Man kan göra mycket med små resurser, men det behövs alltid några eldsjälar som går från idé till handling för att det ska lyckas. Alla som minns vår egen Börje Ågren vet precis vad jag menar. För några år sedan gjordes ett försök med “Gilla Degerfors”. Ett initiativ där många var involverade kring olika frågor för att göra vår kommun mer attraktiv för oss som bor här. Tyvärr rann det ut i sanden, kanske just av avsaknaden av en ny Börje Ågren.

I fjällbyn Ammarnäs, i Västerbotten, nära norska gränsen är ett av få eller till och med kanske det enda samhälle där inte någon fastboende smittats av coronaviruset. I hela landet har 1 miljon människor drabbats, nästan 15 000 har dött. I Ammarnäs är båda dessa siffror noll. Hur är det möjligt? Frågar du Ammarnäsborna så är svaret sammanhållning och vi-känsla. Den goda sammanhållningen är A och O säger en bybo. Konflikter sår agg, i Ammarnäs tar man ansvar, inte bara för sig själv utan också för alla andra. Man pratar om en historisk solidaritet som genom åren skapat denna plats. På så sätt har man bland annat klarat av coronaviruset. Säkert har de mycket att lära ut till oss andra.

Men för att kunna skapa denna vi-känsla så behövs också goda förebilder. I Degerfors har det på senare år varit lite si och så med den varan. Har man en politisk ledning som inte kan samsas och som vägrar se helheten skymd av både prestige och sin egen agenda så förstår jag att det inte direkt förbättrar sammanhållningen ute bland medborgarna.

Jag tror det finns förutsättningar för gemenskap och positiva initiativ i alla samhällen. Tyvärr är det enkelt att skylla på andra, förvänta sig att få saker och ting serverade utan att behöva anstränga sig. Samtidigt tror jag att de flesta av oss känner tillfredsställelse när vi lyckas med något vi skapat tillsammans. Vi är ju i grunden flockdjur där gemenskap är själva livselixiret. Ofta startar det i det lilla. “Vad kan jag göra” är en bra start. Vi vet ju, trots allt, att vi mår bättre av att ge än att få.

Kanske behöver vi en ny Börje Ågren, men tills denne trollkarl dyker upp får vi alla försöka skärpa oss lite och bidra med det vi kan och inte förlita oss på andra. Till att börja med sluta att sprida skit på sociala medier och istället, innan jag trycker på sändarknappen, fundera en stund över om mitt inlägg kommer att skapa någon positiv förändring eller om det bara sår split och ger ytterligare bränsle till gänget på gnällbänken.

EM-sommar

Nej, jag tänker inte ta upp varken turbulensen i Degerforspolitiken eller den på riksnivå. Det enda man väl kan konstatera är att politik inte alls är så tråkig som många säger. Det “rockar fett” på alla nivåer.

Tur att vi mitt i dessa soppor har fotbolls-EM. Jag var ganska likgiltig några veckor innan. Jag tror det har haft att göra med pandemin och alla publikfria matcher som känts lite väl avslagna. Men när väl allt drog igång vaknade fotbollssjälen i mitt bröst. Nu har jag sett en hel del och kunnat njuta av flera fantastiska matcher. Det är skönt att ibland kika på fotbollsmatcher där man är helt neutral. Upplevelsen blir en annan. Givetvis blir det ett annorlunda engagemang när Sverige eller för den del England spelar. England har alltid varit nummer två för mig efter Sverige. Det av flera skäl, kanske mest för att man är uppväxt med Tipsextra, men också britternas fantastiska inställning till spelet. Få är de engelsmän som ligger och ylar på plan efter en smäll. Det hedrar dem. Även Italien har en given plats i mitt hjärta. Det av helt andra skäl som mer stavas passion från ett helt folk. 

Fotboll är magi. Få andra skådespel kan tävla mot en bra fotbollsmatch. Hjärnornas kamp mellan coacherna, lagens kamp på planen och publikens kamp på läktarna. Svårslaget!  

Inramningen till ett fotbollsmästerskap skapar alltid rubriker. Under nuvarande EM gäller det tävlingen mellan SVT och TV4. En smaksak vem som leder den kampen, men personligen håller jag på SVT:s gäng. Frågan är väl hur många experter det går på en sändning och man blir imponerad över hur man kan få med så många vinklar, analyser, synpunkter och tyckanden under alla dessa timmars försnack.

Om jag för en stund sätter mig på gnällbänken och tar på mig kritikerhatten så blir det för mig lite för mycket. Först en timmes studioanalyser. Därefter en kommentator som tror han kommenterar för radio och en expert som efter varje situation på planen ska hålla en tre minuters lång analys av vad som nyss hände och varför. Sedan får vi alltihopa återupprepat i halvtid och efter matchen, tillbaka hos studioexperterna. Gärna med lite grafik som ska visualisera expertens subjektiva funderingar. Som om jag måste återuppleva varje detalj för att förstå vad jag nyss sett. Kan det vara så att instruktionerna till Hasse Backe (han är överlägset värst i att leverera oväsentligt pladder) och övriga bisittare går ut på att alla som tittar på TV är okunniga idioter. 

Studiosnacket kan dock ibland vara intressant. Här kan ibland givande samtal lyfta helheten. Jag har svårt för Nannskog men gillar Therese Strömberg och tycker Ola Toivonen klarat sig utmärkt. Det säger jag inte bara för han är från Degerfors. Han tillför en dimension som de andra inte har. Han har spelat med nästa alla spelarna i det svenska landslaget under Janne Andersson och kan ta med oss in i omklädningsrummet eller träningsanläggningen och återge de känslor som utspelas, inför, under och efter match.   

Som svenskar får vi hittills vara nöjda. Gruppseger före bland andra Spanien är imponerande. Fortsättning följer. På Stora Valla gör man nu iordning för publikmatcher genom att hyra in sittplatsläktare. Upp till 3 000 platser. Det ser ut som vi kan se fram emot en härlig fotbollshöst, också efter EM. Visst låter det fantastiskt!