Före och efter…….

Kommer det att finnas ett före och ett efter coronaviruset convid-19? Ja, det kan vi nog vara tämligen överens om. Det kommer att ta lång tid innan vi är tillbaka till ”innan corona”, om ens någonsin. En ekonomisk härdsmälta är att vänta tror dysterkvistarna. Vi kommer i alla fall att behöva hantera en stor arbetslöshet och många konkurser med psykisk ohälsa som omedelbara konsekvenser. Experter tror att självmorden kommer att öka drastiskt.
Tyckte min krönikerkollega Ida Thunberg i sin krönika för någon vecka sedan uttryckte så väl den omedelbara paniken, men samtidigt både hopp och jävlar anamma utifrån de faktum som så många småföretagare står inför på grund av coronapandemin. För väldigt många försvann 90-100 procent av alla intäkter bara så där, över en natt.

Hela samhället står inför ett å ena sidan hur vi ska rädda liv, å andra sidan hur vi samtidigt ska rädda företagen. En omöjlig uppgift som ändå måste hanteras. Varje dag ser vi regeringsfolk med finansminister Magdalena Andersson i spetsen presentera det ena åtgärdspaketet efter det andra samtidigt som näringslivsföreträdare och småföretagare, även nationalekonomer, menar att det ändå inte räcker. Alla inser vi att det inte finns obegränsat med ekonomiska resurser, men frågan är vad som är dyrast. Att rädda företagen nu till gigantiska kostnader eller starta om i ett läge med massarbetslöshet och mängder av kraschade företag? För att vi snabbt ska komma igång igen när hjulen börjar rulla så är det viktigt att det finns något att starta ifrån. Därför måste vi göra allt i vår makt för att rädda vad som räddas kan. Nu.

Många frågor kommer att ställas när det hela lagt sig. Ska staten ha ett mer övergripande ansvar när det gäller beredskapsfrågor? Har det gjorts tillräckligt för att rädda våra småföretagare? Innan denna mardröm bröt ut hade Stockholm och Göteborg varslat över 800 personer inom vården. Kommer dessa varsel att genomföras efter att saker och ting normaliserats?  När man lyssnade på partiledarna efter att vårbudgeten presenterades i onsdags så var tongångarna att vi tvärtom ska öka antalet inom vård och omsorg och inte bara öka antalet utan också se över arbetsmiljö och löner. Det är lite annorlunda ljud i den skällan.

Som sagt, det kommer att finnas ett före och ett efter Covid 19. Just nu är vi mitt i och vet egentligen inte ett dugg om vad vi har att vänta oss. Vänta och se är ordet för dagen. Det är både irriterande och frustrerande. Samtidigt dör människor omkring oss. Jag är ändå väldigt imponerad över den enorma kreativitet som väcks i tider som dessa. Restauranger som levererar matlådor hem till karantänfångar eller ut till väntande bilar. Utomhusyoga, utlåning av personal, Facebookgrupper som samordnar olika ärenden till de som sitter ensamma och inte kan ta sig ut.

När en psykolog intervjuades i TV här om veckan utifrån den fakta att väldigt många människor nu tvingas sitta hemma ensamma i karantän på grund av ålder eller tillhörande någon riskgrupp så framkom att det idag finns över 300 000 ensamma människor ute i vårt land redan innan coronapandemin drabbade oss. 300 000 som dygnet runt, året runt, är låsta i ensamhet. Jag kan bara hoppas att den kreativitet som kommit ut ur denna kris kan smitta av sig och fortsatt hjälpa dessa människor in i någon form av riktig gemenskap. Då har coronapandemin lyckats med att lösa ett stort samhällsproblem. Det vore väl helt fantastiskt.

Plötsligt…..

Plötsligt förändras allt. Plötsligt raseras allt. Plötsligt avslöjas allt. Plötsligt dör många människor omkring oss. Plötsligt duger staten. Plötsligt är skattepengar viktiga. Plötsligt är vårdpersonalen betydelsefull.

Det känns nästan overkligt, men vi sitter nu i samma båt, rik som fattig, ung som gammal, man som kvinna. Mitt i all invand trygghet får vi här uppe i den kalla nord uppleva en kris på riktigt. Vi har alla nu den hårda vägen förstått att vårt samhällsbygge inte är helt perfekt. Vi har förträngt hur sårbara vi är. Många har under åren påkallat brister, men få med makt har lyssnat. Nedmonteringen av trygghet har fortsatt. Med facit i hand ter det sig otroligt korkat att vi trott så mycket på marknadens makt att ta hand om allt. Att pengar ska gå till privat konsumtion i stället för att skapa solidaritet och gemenskap via bland annat skatteintäkter. Nu ropar alla på staten, även den privata marknaden (och dess politiska företrädare) som nu står handfallen. Deras ”Just in time”-system har rasat samman. Det är precis nu man tänker på Tage Danielsson som så klokt har skaldat ”säll är den som har som rättesnöre att tänka efter, före”.

Men kan vi inte se något positivt i allt det som nu sker? Jo men visst! Se hur många samhällsmedborgare som är beredda att hjälpa till när krisen kommer. Kreativiteten verkligen blomstrar. Allt från att gå alla typer av ärenden till äldre och riskgrupper i karantän till att ändra öppettider, köra ut matlådor, låna personal, snabbutbilda vårdpersonal med mycket mera. Vi har sett de förr, när det krisar så vill vi hjälpa till på de sätt vi kan. Om vår regering och dess olika företrädare hittills har gjort allting rätt tänker i alla fall jag inte recensera, inte ännu. Snart nog har vi facit, då kan vi dra lärdom.  När det gäller public service, framförallt då SVT, så  har man försökt vara sakliga och också ansträngt sig att ställa de lite jobbiga frågorna. Att sedan olika experter har varierande svar på samma frågor har ibland förvirrat mer än lugnat, men eftersom det inte finns någon exakt fakta så gissar jag att vi får sålla lite själva. Mer direkt och iskall fakta kommer från sjukvårdspersonal via sociala medier. Från de som står mitt i skiten. Det är många gånger tufft att ta till sig.

Jag tror också vi lärt oss nya saker genom att vi fått ställa om mycket i våra jobb. Resandet har gått ner och digitala möten ökat. Jag tror det kan fortsätta även när coronakrisen är väck. Bra för bland annat klimatet.

Intressant är att högerpopulisterna är så tysta och frånvarande. Kan det bero på att det var vita och välbeställda skidturister och inte mörkhyade krigsflyktingar som förde med sig smittan in i vårt land?

Vi kan nu bara hoppas att man efter detta ser över framförhållningen av viktiga resurser inom framförallt vården. Att politiker från alla färger kan samverka kring ett större statligt krisansvar och att vi blir mer självförsörjande inom viktiga områden, inte minst gällande livsmedelsproduktion där vi idag ligger på knappa 50 procent, jämfört med vårt grannland Finland som ligger på 80 procent. När det brann som värst i våra skogar välkomnade vi med öppna armar italienska flygplan och polska brandmän. Det kan vi inte räkna med när krisen drabbar hela världen. Då måste vi se om vårt eget hus. Jag tror våra politiker fattat. Frågan är hur länge de kommer ihåg det efter att läget är normalt igen. Det blir vår plikt att påminna dem.    

Våren, fotboll och lite virus

Jag tänkte att jag skulle ignorera det här med coronaviruset som plötsligt lamslagit en hel värld. Det räcker och blir över ändå. Men, jag måste ändå lägga mig platt och ta tillbaka inledningen av min förra krönika. Jag tycker förvisso att mycket av rapporteringen fortfarande kan klassas som överdriven. Viktigt att det skapas en balans som ger fakta men som inte samtidigt skapar överdriven oro. Tycker ändå man lyckats ganska hyggligt om man ser till de större mediahusen. Det är dock svårt att hänga med när olika experter med samma bakgrund tycker så himla olika. Vi kan nu bara hoppas att den vårdapparat som finns tillgänglig räcker till så att människor som behöver vård också får det och inte behöver prioriteras bort för att dö i förtid på grund av resursbrist.

Men nu till något mer positivt för sakta men säkert nalkas våren utanför dörren. Det är definitivt min årstid. Vi har nu passerat en tröstlös period när naturen legat i träda. Tills nu, när knopparna på träden slår ut, krokus i rabatterna, blåsippor i skogen, fåglarna som börjat ta ton, dofterna och, ja, själva livet som återvänder. När en ljum vind smeker kinden på skogspromenaden. När solen plötsligt värmer i ansiktet. Då börjar även min själ att sakta men säkert tina upp. Det är naturens magi, ett skådespel, en nyskapelse.

Har redan börjat snegla lite på motorcykeln som står där i källaren och väntar på årets jungfrutur.
Då får vi istället vänta in hemmapremiären på Stora Valla, när det nu kan bli. Juni verkar nu vara vad vi får hoppas på.
Jag stack ut hakan inför förra årets DIF-premiär och gissade på/önskade en kvalplats till Allsvenskan. I år verkar fler än jag tro på Degerfors IF. Var det inte Aftonbladets expert som trodde på serieseger?  Blir DIF ett topplag i år och kommer i så fall publiken tillbaka? Låt oss hoppas. Vid årsmötet för någon vecka sedan valdes den tidigare spelaren och tränaren Jonas Lindskog in i styrelsen. Jag gillar det här med kontinuitet. När tidigare aktiva också vill ta ansvar i en styrelse. Ola Svensson, som var med på den senaste allsvenska sejouren, finns redan där och med Patrik Werner som sportchef samt tidigare ordföranden Suzanne Hellström i en ny roll som klubbchef, finns det där rödvita hjärtat väl förankrat där besluten tas, vilket jag tycker är så viktigt.

Just nu rullar också kampanjen #tropådet, en liten nostalgisk återblick till 90-talets allsvenska och 60-talets storhetstid. ”Vi kan inte säga att det ska hända igen, men vi kan tro på det” är budskapet. Låt oss göra det tillsammans för visst vill vi ha allsvensk fotboll på Stora Valla igen. Degerfors IF har också en trevlig podcast ”Vårt röda vita gäng” där en utmärkt och påläst intervjuare i Victor Lundmark träffar intressanta profiler från både nu och då. Personligen tyckte jag det var kul att höra Sören Cratz minnen från 90-talets bravader från div 2 till Allsvenskan eftersom jag själv fanns med i styrelsen på den tiden. Många fantastiska minnen dök upp.

Annars är det ganska tomt och ödsligt just nu när allt vad idrott och kultur heter har gått i ide. Så nu tar jag fram gitarren, kryper upp i soffan och knäpper fram någon stilla blues i väntan på att Sverige vaknar upp ur virusfebern igen.   

Virus och en fortsatt blödande kommun

Jag vet inte jag, men visst är väl ändå reaktionerna över coronaviruset en aning överdrivna? Hur kan detta fylla varenda hörna av media, vridas och vändas på tillsammans med politiker, läkare och andra experter, precis som om domedagen väntar runt hörnet. Visst är det väl allvarligt med en flunsa där vi saknar vaccin, men det är väl inte digerdöden som nalkas.
Det verkar ändå som det nu inte, i första hand, är huruvida människoliv står på spel utan mer vad som händer med den globala ekonomin. Tänk att vi har en så känslig världsekonomi att bara blotta tanken på en global snuva får börser att svikta. 

Vi är nu en bit in i mars, drygt två månader har gått av 2020 och vi vet fortfarande inte hur det gått till när Degerfors kommun backat med drygt 40 miljoner under 2019. Den 23 mars är det kallat till ett extra kommunalfullmäktige där förhoppningsvis allt kommer upp på bordet. Då får vi eventuellt reda på hur det ens är möjligt att hamna i den situation kommunen nu befinner sig i. Men ännu mer intressant är vad som händer just nu, står kranarna fortfarande öppna med fullt läckage? Nya prognoser skvallrar om fortsatta chocksiffror för socialförvaltningen.

Jag håller med Catarina Lindström, vår tidnings chefredaktör, när hon i en ledare ger tipset att så snabbt som möjligt kalla in den sparkade kommunchefen Max Tolf. Av alla upprepade klavertramp som skett sedan maktskiftet i kommunen så var det största att göra sig av med Max och plocka in ersättare med totalt noll koll på vår kommunala ekonomi. I veckan, när det står klart att Carina Sätterman ersätter Muris Beslagic som ny ordförande i kommunstyrelsen, så pratade MB om att vilja genomföra en noggrann överlämning till sin efterträdare. Det borde han också tänkt på när han, av någon outgrundlig anledning, bytte kommunchef. Nu kallas externa experter in för att man ska få en ”second opinion” på läget. Har man ens någon ”first opinion”?
Att man också mitt i all röra först nu gett ansvarig personal utbildning i ”strukturerat arbete” ger kalla kårar längs ryggraden. Vilka ytterligare kunskaper saknas?

Enligt ekonomichef Per Nordin får vissa saknade miljonposter förklaras med överlämnanden och missförstånd mellan personer hur olika saker skulle tolkas. Per Nordin berättade också att man nu infört månadsrapportering till nämnder och kommunstyrelse och att prognoserna måste bli mer detaljerade för att undvika missförstånd! Först nu, efter 14 månader! Som företagare blir man både upprörd och en aning mörkrädd av ett sådant uttalande. Vi pratar om kommunala medel som bara rinner ut ur kassorna utan någon som helst kontroll från ansvariga och man förklarar det som missförstånd. Inget, jag säger inget, av detta hade hänt med Max Tolf kvar vid rodret. Under ett helt år har en blind ledat en blind med enorma konsekvenser som resultat och det finns inga som helst ursäkter. När man går in i roller som kommunalråd och kommundirektör måste man vara ödmjuk nog att inse sina begränsningar. Ta hjälp där det behövs, säkerställa kontinuitet och värna befintlig kompetens. Inget av detta ha skett vid maktskiftet i Degerfors. Tyvärr. Att man därtill dessutom försöker skylla på den tidigare kommunledningen är rent av patetiskt. Om man åtminstone kunnat stå rakryggade och öppet inse sina misstag hade det varit snyggt och hedervärt.

Lycka till Carina, jag menar det verkligen. Hoppas du vet vad du gett dig in på.

Framtiden var bättre förr

Jag läste nyligen någonstans att vi just nu lever i en nostalgisk tid. Kanske är det så, det finns i alla fall en hel del saker som talar för det, bland annat framtiden. Tänker mest på klimatkriser, väderfenomen, flyktingkatastrofer, resistenta bakterier och coronavirus för att nämna några. Då är det enklare för oss som har några år på nacken att se tillbaka till ”de gamla goda tiderna”. För mig är inte nostalgi synonymt med ”det var bättre förr”.  Min bild av nostalgi är mer av att ”framtiden var bättre förr”. Vi som växte upp på 60-talet såg in i framtiden med en annan tillförsikt och en tro på en bättre värld. Sedan dess har politiken styrt högerut, det har blivit ett kallare klimat och då menar jag inte vädret. Vi pratade mycket kring solidaritet, nu är det mer av individens frigörelse.

Nostalgi kommer från grekiskans ”nostos” som betyder ungefär hemkomst eller hemresa och ”algos” som betyder smärta. Begreppet nostalgi kommer från den schweziske läkarstudenten Johannes Hofer i slutet av 1600-talet som en medicinsk term för sjuklig hemlängtan. På den tiden såg man nostalgi som en dödlig sjukdom bland exempelvis unga soldater som ute i fält led av en stor hemlängtan. Symtomen var bland annat ätstörningar, hjärtklappning smärta och apati. Idag skulle vi nog kalla det PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, men visst kan en återblick bakåt i tiden framkalla depressioner när man ser vad framtiden har att erbjuda.

Jag läste att det nu går en nostalgivåg genom Storbritannien när nu brexit står för dörren. Vuxna britter går numera till biblioteken och lånar och konsumerar barnböcker för att sjunka tillbaka till svunna tider när brittiska samväldet var att räkna med.
Andra symptom på nostalgi är TV-serier som ”Vår tid är nu”, ytterligare en Star Wars-film och att den gamla mobila knapptelefonen har fått en renässans.

För mig är nostalgi ett viktigt inslag i min vardag. Det kan innebära vinylkvällar vid skivspelaren, en Hasse & Tage-revy eller varför inte en kväll i replokalen med gamla polare från förr där vi lirar gamla rockdängor från tonårstiden. Jag fick en ordentlig nostalgikick ganska nyligen när jag, bara sådär, började lira bowling igen efter 15 års uppehåll. Många minnen finns från en 30-årig karriär, allt från elitserien till korpen, och det är fortfarande lika skoj. Jag tycker man ska fylla livet med så många saker som möjligt man tycker är kul.

Nostalgi och framtidsvyer i all ära. Jag försöker ändå leva så mycket det går här och nu, men det är inte alltid enkelt. Vi har svårt för att uppskatta och vara tacksamma det vi har. Njuta i vardagen. Gräset är ju alltid lite grönare på andra sidan. Du vet, om jag bara fick renovera badrummet, ha en BMW som grannen eller köpa den där nya gitarren så skulle livet bli en aning enklare och gladare.

Samtidigt är det också en viss tillfredsställelse att ha något fint att se fram emot. En resa, vårens antågande eller besöket av en god vän man inte sett på länge. Huvudsaken är att vi tar vara på varje dag, stannar upp och upplever.

Det var inte bättre förr, men ibland är det fint att bara luta sig tillbaka och minnas.

Lägg pengarna där de behövs

Man kan väl lugnt säga att det pågår ett sjukvårdsuppror i vårt land. Ja, inte som det går till i Frankrike när folk blir förbannade, men i alla fall sådär lite lagom svenskt. För frustrerade och förbannade det är både patienter, anhöriga, läkare och övrig vårdpersonal. Hur beslutande politiker mår är svårt att läsa ut. De har fullt upp med att sprida ut sina vanliga floskler om att läget, trots allt, är under kontroll och att problemen inte är så stora som man kan tro. Ja, du vet hur det brukar låta.

Vi säger vårdkris, men det kanske borde heta personalkris. Bristerna i vården består ju i första hand av att det saknas personal och i och med det vårdplatser. Reportagen i olika media har duggat tätt den senaste tiden där läkare och vårdpersonal nu säger ifrån. Irene Lindblads inlägg på Facebook har delats tusentals gånger när hon besökte akuten på Södersjukhuset med sin 83-åriga mamma. Irene beskrev akutmottagningen som en scen ur Gökboet och det var som en krigszon med människor på britsar överallt. Och det är inte den enda liknande bild vi fått.

Det har ju dessutom skapats lite av en regeringskris då nu oppositionen via Vänsterpartiet, Moderater och Kristdemokrater, stödda SD, tagit initiativet till att kommuner och regioner skyndsamt ska få ekonomisk hjälp till att upprätthålla den lokala välfärden. Och helt plötsligt slåss man om vem som ger mest pengar. Initiativen är välkomna. Många kommuner planerar neddragningar när man egentligen borde gasa på och öka resurserna för både vård, skola och omsorg. 

Samtidigt sker ett makalöst slöseri med massor av miljarder till en uppbyggnad av försvaret. För mig är det fullständigt ofattbart när det samtidigt dör patienter i vårdköer runt om i landet och akutmottagningarna liknas vid krigszoner. Alla dessa försvarspengar behövs i vården.

Jag kan här och nu avslöja en hemlighet: Ryssen kommer nämligen inte. Kom ihåg var ni läste det först. Eller, jo, han är på sätt och vis redan här, men utan kulor och krut. Hans cybersoldater jobbar på för fullt och skulle de vilja så kan de sannolikt skapa total kaos utan att skjuta ett enda skott. Det här bör vi kunna försvara oss mot. Likaså eventuell terrorism.

Tänk dig att ett större terrorattentat skulle drabba Sverige. Hur ser den beredskapen ut? Tänk dig när akutmottagningarna i Stockholm ska ta emot hundratals skadade personer från en sådan attack. Klarar vi det? En läkare på något av stockholmssjukhusen fick frågan nyligen och svaret blev: ”det vill jag inte ens tänka på”.

Hur är det med beredskapen för eventuellt nya skogsbränder? Det har ju gått sådär vid ett par tillfällen där man fått förlita sig på frivilliga och hjälp utifrån. Till detta behövs inga JAS-plan eller andra stridsmaskiner. De plan vi behöver är vattenbombplan som kan snabbt kan sättas in och rädda liv. Läste att MSB tyckte dessa plan var för dyra och att dess säsong är väldigt kort. Vad ska man då säga om priset på ett JAS-plan som dessutom inte har någon säsong överhuvudtaget.

Utöver stora vårdsatsningar behöver vi först och främst en civil beredskap, inte en militär. Terrordåd och naturkatastrofer är ju scenarier vi faktiskt kan komma att stå inför, medan stridskåta försvarspolitiker och glitterbehängda militärer förgäves står och väntar på Putin.

Kroka arm – för en långsiktig och trygg politik

Man kan väl utan att överdriva säga att det varit ganska spretigt i vår kommun sedan vi fick nytt styre vid förra årsskiftet. Vi vet fortfarande inte, efter drygt ett år, hur den långsiktiga agendan ser ut. Den något kryptiska sloganen ”Bästa Degerfors, en modig och trygg kommun” får mig bara att fundera på om det finns fler Degerfors än vår. Inte vad vi ska bli bäst på och hur det ska gå till. Just nu stormar det ordentligt kring kommundirektörens löneförhöjning bland upprörda kommunmedborgare.

Valresultatet 2018 gjorde att Vänsterpartiet, som fortfarande är största parti, tappade makten efter åtta år som kommunens ledande parti. Man tog kontakt med Socialdemokraterna som även de backat lite för att kunna bilda en stark majoritet, men S valde att gå högerut och bilda allians med Moderater, Centerpartister, Liberaler och Kristdemokrater. De sistnämnda hoppade sedan av vilket gjorde att inte heller den nybildade alliansen fick egen majoritet. Tredje största parti, Sverigedemokraterna, blev med detta vågmästare. Ja, allt det där vet ni ju redan. Vad jag vill med att påminna om valutgången är att, tack vare att makten dansar på en mycket vass knivsegg så är det svårt, för att inte säga omöjligt att bedriva någon vettig och långsiktig politik. Den kan enbart baseras på en mandatperiod, vilket politiskt är en kort tid. Som det är nu svänger makten lätt över vid ett val och så får någon börja om från början igen.

I Degerfors har man dock en fantastisk möjlighet att skapa något på lite mer lång sikt. Tillsammans har S och V, en gång i tiden en ganska given vänsterflygel i svensk politik, 66 procent av rösterna. En gedigen majoritet som skulle kunna ge kommunen en långsiktig stabilitet, en tryggare ekonomi och något jag innerst inne tror att kommuninnevånarna skulle gilla, då baserat på hur de ju faktiskt röstat. I nästan vilken svensk kommun som helst skulle en sådan samverkan vara självklar. Dock inte i Degerfors. Gammalt groll står i vägen och grumlar blicken.  

Men sådant borde inte få stå i vägen för en hängiven politiker med kommunens bästa för ögonen. Varför S valde en högerallians istället för att kroka arm med V är för mig en gåta, Okej, man har inte alltid varit överens i alla sakfrågor, men det tror jag inte nuvarande allians är heller. Man har ju dessutom inte ens en egen majoritet utan måste luta sin politik mot SD i samtliga frågor.

När nu kommunstyrelsens ordförande och tillika kommunalrådet Muris Beslagic valt att hoppa av politiken har inte turbulensen blivit mindre. De Socialdemokrater jag pratat med berättar om ett stormigt och oense parti. Mitt förslag är att ni nu tar nu chansen att skapa ett hållbart samarbete med Vänsterpartiet och att både S och V släpper på gammal prestige och ser till kommunens bästa. Båda partierna har rutinerade och kompetenta personer som borde kunna sätta sig ner och dra upp en långsiktig plan för Degerfors kommun. Jag är övertygad om att en överväldigande majoritet av kommunens medborgare skulle gilla ett sådan upplägg, givet att inte den trygga maktpositionen skulle förblinda utan att man håller örat mot rälsen och tillsammans skapar en trygg och trivsam kommun. Som så många andra kommuner står Degerfors inför en tuff ekonomisk situation. Då gäller att tänka långsiktigt och inte lova mer än man kan hålla vilket är lätt gjort när man hela tiden måste nå marginalväljare för att behålla makten.   

Å ena sidan, å andra sidan…..

Ett nytt år, ja till och med ett nytt decennium står för dörren. Vad kan vi förvänta oss av ett nytt 20-tal? Det förra var ju, om man ska tro historien, ett ganska intensivt årtionde som ju också kallades ”det glada 20-talet”. Mycket hände i samband med att man hämtade sig efter det stora kriget. Charles Lindberg flög över Atlanten, Flemming upptäckte penicillinet, man dansade uppsluppet till jazzmusik och Sveriges Radio startade sina sändningar. Den första Volvobilen rullade ut och Musse Pigg debuterade på film. Oddsen för att det stundade 20-talet också ska minnas som ”det glada” är väl inte så höga, särskilt inte med det politiska läget ute i världen, vårdkris på hemmaplan och en galning vid rodret på andra sidan Atlanten.  

Vårt nya 20-tal kommer sannolikt att uppslukas av den globala klimatkrisen. En kris som, såsom alla andra kriser skapar kluvenhet. Det finns så mycket av ”å ena sidan, å andra sidan” att hantera för oss människor och medborgare för att inte tala om hur det skapar huvudbry för våra beslutsfattare.
Å ena sidan ska vi åka allt mindre bil, men å andra sidan finns inga alternativ trots att det pratas om att utveckla kollektivtrafik. I vår region dra man till och med in ”olönsamma busslinjer”. Olönsamma för vem kan man undra. I min värld borde de väl bli fler i stället för att läggas ner. Klimatomställningen kommer inte att vara gratis.

Å ena sidan pratar vi om flygskam och förväntas att också flyga allt mindre. Å andra sidan vill vi underlätta för turismen och har därför precis invigt en helt ny flygplats i Sälen och planerar samtidigt att bygga ut Arlanda.

Vi har ett hyggligt starkt miljöengagemang i vårt land. Vår närmiljö är viktig för de flesta av oss. Å ena sidan vill vi stärka kropp och själ med långa skogspromenader samt värna biologisk mångfald, å andra sidan utbreder sig fler och större kalhyggen då vi behöver biomassa från skogen till fosilfria bränslen.

Var tredje bil är snart en elbil/elhybrid, oerhört viktigt för miljö och klimat. Till dessa bilars batterier krävs enorma mängder av så kallade gröna metaller, bland andra kobolt och neodym. Man tror att Sverige har en geologisk potential att bidra på den här marknaden. Å ena sidan vill många skaffa sig en elbil framöver och visst gillar vi den rena vindkraften, men å andra sidan protesterar vi vilt när gruvbolagen vill gräva upp dessa viktiga metaller på svensk mark. Låt kineserna gräva, men förstör inte vår vackra natur.

Att hitta balansen i allt det här finner jag helt omöjligt. Det enda jag vet är att vi helhjärtat måste engagera oss i klimatomställningen och göra allt vad vi kan, i både stort och smått. Det kräver en hel del disciplin, inte minst hos våra politiker. Det betyder i sin tur att vi måste rösta fram de som har stake nog att våga ta de tuffa beslut som det innebär. 

Ser man på de opinionssiffror som på senare tid presenterats så är jag inte speciellt optimistisk gällande klimatfrågorna. För å ena sidan är det ju viktigt med klimatfrågorna, men å andra sidan finns starka viljor att först stoppa invandringen och sänka skatterna, så, ja ni förstår att det helt enkelt blir tufft att få ihop det. Jag är till och med tveksam till om ens Greta-generationen är lösningen. Ni vet, å ena sidan ska vi rädda jorden, å andra sidan ska även de bilda familj och göra karriär. Det nya 20-talet får utvisa vart vi är på väg.

Ge arbetsro till de som vet och kan……

För någon vecka sedan deltog jag på ett seminarium där ett stort antal föreläsare resonerade kring framtidsfrågor inom ramen för ny teknik inom fastighetsförvaltning och boende. En av talarna var en tidigare politiker med lång och bred erfarenhet från både kommun- och rikspolitik. Han, för den var en han, framförde en hel del sunda tankar och idéer. Han hade bland annat synpunkter på dagens politikers kortsiktiga kvartalspolitik utan ideologisk kompass.

Vid en fikapaus frågade jag honom varför han inte torgförde dessa tankar från sina tidigare plattformar. ”Men då var jag ju politiker” blev svaret. För så är det alltså, man är fullt medveten om att det man framför som politiker egentligen inte är det man tycker utan vad man hoppas väljarna ska gå på.

Ett specifikt exempel från verkligheten belystes av Chris Österlund, vd för Botkyrkabyggen, ett kommunalt bostadsbolag söder om Stockholm. Man tillhör där vad som polisen ser som ”särskilt utsatta områden” och där har man gjort fantastiska framsteg när det gäller integration och möjlighet för framförallt invandrarkvinnor att förverkliga sig själva och bryta mot den kultur som normalt håller dem utanför samhället. Man har lyckats vända negativa spiraler och skapat arbetstillfällen. Man har fått innevånarna att ta ansvar för sina boendemiljöer och man har en strikt plan som man följer mot att kunna strykas från polisens lista.
Det här är ett projekt som pågår på fler orter, bland annat i Örebro, där kommunala ÖBO också har kommit en bit på väg. Det sker i samverkan med polis, socialtjänst, lokalt näringsliv, innevånare och fastighetsbolag. Ett långsiktigt och välplanerat arbete som initierats av eldsjälar. 

Jag var då tvungen att fråga samma politiker varför våra makthavare inte marknadsför dessa lyckade projekt i stället för att bara torgföra skjutningar, sprängningar och eländes elände. Varför inte Kristersson, Åkesson och Busch Thor i ett enda andetag nämner att det pågår ett fantastiskt arbete ute i landet när det gäller att bryta dessa mönster och skapa ett tryggare boende.
Hans svar var kort och koncist: ”det ger inga politiska poäng”. Nej, hyllningar får man numera bara om man framför jämmer, skrämselpropaganda, ropar på mer poliser och längre fängelsestraff. Detsamma gäller media. Lyckade projekt som i Botkyrka ger inga bra rubriker och skapar inga klick.

Thomas Bodström, före detta justitieminister, uttalat sig i förra veckan angående våra politikers unisona rop på hårdare och längre fängelsestraff. Bodström kallade det för ”trams” och menade att samtliga dessa politiker vet om att tuffare tag inte är någon lösning på gängkriminaliteten. All forskning talar emot detta. Poliserna själva protesterar. Polisförbundets ordförande, Lena Nitz, är väldigt tydlig i en debattartikel i Aftonbladet för någon månad sedan där hon vädjar till samtliga politiker att sluta använda polisfrågor som slagträn i debatten. Det handlar om en samverkan mellan polis, socialtjänst, skolor och civilsamhälle för att nå långsiktiga resultat.  
Hennes slutord i artikeln löd:
”Ge våra poliser arbetsro. Låt våra duktiga kollegor jobba nu och visa dem ert stöd. Tävlingen om att vinna lättköpta politiska poäng behöver ta en time out”.

Jag skulle vilja ge lärare, rektorer och vårdpersonal samma möjlighet till arbetsro. Jag är vansinnigt trött på politiska utspel till höger och vänster där man tror man har lösningar på allt. Ge arbetsro och förutsättningar till de som vet vad det handlar om.  

Ska inte en god man vara god

I förra veckar var det en artikel i vår tidning som tog upp en konflikt mellan en god man och Anna som hon kallas i reportaget, den som den gode mannen är satt att hjälpa. Varför heter det god man förresten, den i detta fall är allt annat än god, det har jag en del insikt i eftersom jag känner den drabbade familjen. Bara att läsa breven hen skrivit visar på en totalt frånvarande av allt vad godhet heter. Det ska tilläggas att Anna, som är 40 år är förståndshandikappad, har autism och lider av svår epilepsi. Hon har assistenter dygnet runt.

När man sedan läser svaret på frågorna från överförmyndarnämndens representant så känner jag vibbar från 50- och 60-talens myndighetssverige. Här skyddar vi de våra, hur korkat de än har betett sig. Ungefär som polisens så kallade kåranda.

I detta fall har också kommunens socialförvaltning visat på dåligt omdöme. Man har fått en orosanmälan från den gode mannen om att Anna har ett uselt boende. Då fixar kommunen en lägenhet till henne på annan ort inom kommunen. Problemet är att varken den gode mannen eller kommunen har varit och besökt Annas lägenhet som de ändå dömt ut. Det skulle också kunna vara så att anledningen till orosanmälan beror på att Annas föräldrar kämpar för sin dotter och det vore enklare för de gode mannen att hantera Anna om hon separerades från sina föräldrar. Detta är dock min egen spekulation.

Trots att man gjort allt för att få byta god man har nu tingsrätten utsett den gode mannen till klientens förvaltare. I och med det har man också helt omyndigförklarat Anna som hon kallas i reportaget. Jag begriper inte hur detta kan fortgå. 

Det här med ålder är inte helt enkelt. Vi kan ju inte göra något åt att vi blir äldre, jag har heller inte så mycket i mot det i förhållande till alternativet. Dock börjar det kännas lite kymigt när man inser att den bortre parentesen krymper och kommer närmare. Jag har egentligen inte haft något åldersnoja någonsin tidigare. Ingen 40- eller 50-årskris. Men nu när man passerat 60 och går mot pensionsåldern kommer det ibland känslor jag tidigare inte tyngds av.

Det allra svåraste att förstå är kombinationen av hur man känner sig kontra vad som står i personnumret. Djupt därinne finns det fortfarande en liten nyfiken pojke som har mycket kvar att utforska och som inte för en sekund känner sig särskilt uråldrig. Lite klokare kanske, men även i det perspektivet finns väldigt mycket kvar att lära.

Jag brukar vara ganska väluppfostrad när det gäller att exempelvis lämna en sittplats på bussen till en äldre passagerare. Nu åker jag inte kommunalt så mycket, men efter dagliga resor med tunnelbanan under åren i Stockholm, sitter den vanan i. Problemet är nu att när jag reser mig och lämnar platsen till den äldre damen inser jag efter en stund att hon var ju inte en dag äldre än jag själv. Men det var inte jag som reste mig, det var pojken därinne.

Sedan några år tillbaka träffas jag och några gamla vänner och lirar lite rock´roll. Tre av oss är vänner sedan tonåren. Vi var runt 15 år när vi tidigare dagligen umgicks. Nästan 50 år senare har jag oerhört svårt att se dessa gamla kompisar som just gamla. De är fortfarande busiga tonåringar, om än lite gråare i håret och några kilo tyngre.