Tänk om det kunde vara en gnutta kul också…….

Såg i tidningen att man ska göra lite omorganiseringar kring skolan i Degerfors. Det blir säkert bra, kan undra vilken i ordningen det sker. Det finns nog inget i vårt samhälle som är så omorganiserat, utforskat och omstrukturerat som de svenska skolan. Är det något våra politiker, både på riksnivå och ute i regioner och kommuner, är sådana experter på som skolverksamhet. Hur många gånger har vi exempelvis bytt betygssystem sedan jag började i skolan tidigt 60-talet? Otaliga och ibland så krångliga att inte ens de som skapat dem vet hur de fungerar. Man har pratat om hårda tag, om mjuka linjer, om elevers frihet och om disciplin, om läxor kontra läxfritt. Den ena reformen har avlöst den andra, ibland så tätt att den första inte ens hunnit utredas om den funkade innan nya tankar och idéer av nya och klåfingriga politiker införts. Det enda som inte förändras är elevernas resultat. De varierar lite över tid, men i stort ligger vi hela tiden efter i internationella jämförelser. Under alla år av förändringar och förnyelser finns däremot en viktig detalj som man hela tiden missat och som är själva grejen. Ingen har någonsin framfört idéer om att det också ska vara roligt att gå i skolan. Jag menar roligt på riktigt. I alla generationer sedan jag började i första klass tills idag har jag bara träffat på en handfull människor som ärligt kunna påstå att det var kul i skolan mer än på rasterna och när det ringde ut på eftermiddagen. Vet inte hur det var för dig, men jag har aldrig haft en enda dag i skolan som jag gått och längtat efter. Skolan och jag klickade aldrig. Jag har haft flera fantastiska lärare, men det har inte vägt upp det övriga. Jag skolkade sönder min skolgång och har fått ta igen detta med utbildning i vuxen ålder. Ingen lyckades göra mig motiverad och det är precis vad de flesta jag pratat med säger. En väldigt viktig detalj som man missat är att vi alla är olika, tar till oss inlärning på flera olika sätt. Vi är olika individer med olika typer av kreativitet, och det är ett stort antal elever som inte fixar den statiska skolprocessen. Alla ska ha rätt till det stöd som krävs för att uppnå de uppsatta resultatnivåerna, men jag har otaliga exempel på hur man misslyckats och där man skyller på resursbrist. Givetvis kan en lärare med 30 elever i klassrummet inte kan ge alla det stöd de önskar. Just nu går det generation efter generation ut i en given arbetslöshet då de inte klarat av kraven. Då tar de igen de besparingar som gjorts i skolan, i form av socialvård, kriminalvård och utanförskap som  skapar andra samhällskostnader jag är övertygad om att vi kunnat slippa med en skola som tog hand om alla.  

Degerfors satsar nu också stora pengar på att upprusta skolgårdarna. Det har jag egentligen inget emot om nu bara pengarna funnits. Att ha kul på rasterna och en fräsch miljö är givetvis inte fel, men det gör inte lektionerna ett dugg skojigare. Jag har inte några egna bra idéer, men jag tycker att det borde funnits någon av alla dessa inblandade potentater och konsulter under alla de tusentals olika omorganisationer och omstruktureringar som funderat en liten, liten stund över och haft något enda förslag på hur man gör skolan så rolig att eleverna faktiskt gillar att gå dit.

Ta ansvar – sluta skyll ifrån er

”Många länder har ännu högre siffror”. Ett evigt mantra som upprepas av både Stefan Löfven, Tegnell och andra potentater utifrån de höga dödstalen orsakade av Covid-19 i Sverige, nu över 5 000. Varför inte prova ”jo, många länder har ju faktiskt mycket lägre siffror” och inse att så ser fakta ut och samtidigt fundera över vad det kan bero på. Jag håller med om att vi inte vet allt ännu och att ”slutsiffrorna” dröjer. Men jag efterlyser ändå lite ödmjukhet.

Varför är det så vansinnigt svårt för en politiker att tillstå att de ibland gör fel, fattar fel beslut och sedan stå rakryggade inför facit istället för att slingra sig, ljuga, tiga, traggla inlärda mantran som bara spär på det politikerförakt som råder i samhället. Kommer en rikspolitiker upp i förtroendesiffror på över 30 procent anses det bra. Jag undrar ibland hur de tänker, ensamma på sin kammare. Tycker de sig ha gjort bra ifrån sig när de lyckats, via lögner eller halvsanningar, få ut ett budskap som passar för dagen?

Hur tänker egentligen Stefan Löfven vid frukostkoppen kaffe efter att ha blivit hyggligt hårt pressad i en intervju där han in absurdum försvarar Sveriges drygt 5 000 döda mot Norges och Finlands drygt 300? Hur mår han? Känner han ansvar?

Hur tänker Degerfors kommuns folkvalda när de ytterligare en gång, denna gång via ett nyhetsblad ut till medborgarna, skyller sina tillkortakommande på den tidigare ledningen istället för att stå upp för sina egna beslut och erkänna alla sina blunders. Ett underskott på 40 miljoner 2019 och ett lika stort 2020 är alltså någon annans fel. Är det verkligen vad man menar?

Ännu svårare har jag att förstå att mitt i denna cirkus av klavertramp, misstag och ofattbara beslut när man i alla led måste genomföra stora besparingar, plötsligt vill höja sina egna löner med upp mot 10 000 kr per månad. Någon direkt blygsel kan man i alla fall inte beskylla dem för. Om inte något sådant ökar på politikerföraktet så vet jag inte vad. Jag tycker folkvalda politiker ska ha vettigt betalt, men tajmingen för en eventuell löneökning var i detta fall det mest ogenomtänkta jag någonsin upplevt. Hur tänkte de att medborgarna skulle reagera? Personalen som får gå? Skiter man bara i sådant?

Jag blir precis lika bestört när jag läser hur revisorerna påvisar alla brister och tveksamheter i kommunledningens hantering av ekonomin samtidigt som de ändå tillstyrker ansvarsfrihet med hänvisning till att det var de styrandes första år på sin mandatperiod. Man baxnar. Man har ett underskott på drygt 40 miljoner som ska förklaras med att man ”ju varit nya på jobbet”. Nej, jag blir rätt så trött på alltihop. Breda leenden på bild i tidningen när det går bra. Skylla på andra när misstag uppdagas.

Den pandemi som nu drabbat våra liv hårt har dragit ner byxorna rejält på de styrande i både kommuner, regioner och på riksnivå. Värst är kanske ändå vad som skett inom äldreomsorgen. Ute i storstadsförorterna jagar nu polisen gängkriminellas dödsskjutningar under piskan från våra rikspolitiker, framförallt de på högerflanken. Men vem jagar de politiker som ju faktiskt är ansvariga för tusentals dödsfall på våra äldreboenden efter åratal av neddragningar, obefintliga satsningar, usla löner, totalt oförberedda för exempelvis en pandemi. Därtill ett nonchalant och arrogant beteende när personalen har protesterat? Kan man hävda vållande till annans död?

För barnens bästa, pyttsan…..

Jag lyssnade nyligen på en radiopodd där en svensk kvinna berättade om sina tidiga uppväxtår i Zimbabwe. Speciellt fastnade jag för ett avsnitt där hennes mamma och pappa beskrev bybornas reaktion efter födseln av sin dotter. De rådde svår torka i landet och fattigdomen var enorm. Ändå kom män och kvinnor från byarna med mat och andra gåvor för att uppmärksamma det nyfödda barnet. De tog barnet i sina armar, dansade och sjöng medan barnet gick från famn till famn. Fadern undrade förvånad varför denna hyllning till just deras barn. Ert barn? En oförstående fråga, ert barn, nej, det här är vårt barn blev svaret. Ett barn var i deras ögon inte bara familjens utan tillhörde hela gemenskapen där alla tog ansvar för dess väl och ve. Trots att vi var vita och i lokalbefolkningens ögon också rika så tog de emot vårt barn, precis som alla andra som föddes i någon av hyddorna ute i byarna, säger fadern med rörd röst. Där behövdes ingen Barnkonvention för att inse barnets bästa.

Idag är Barnkonventionen lag i Sverige. Myndigheterna säger också att de följt konventionen under flera år innan den till sist blev lag. Det är ett skrattretande påstående. Det finns en uppsjö av exempel på att både sociala och juridiska myndigheter ser de vuxna, eller sin egen förträfflighet, framför barnen. Det mest sjuka exemplet är väl den pågående rättegången mot modern till ”Lilla Hjärtat” som den treåriga flickan kallas. Där juridiska myndigheter tar barnet från en trygg och säker uppväxtmiljö hos en fosterfamilj och slänger in henne i en knarkarkvart. En kvart där hon senare avlider innan hon hinner fylla fyra. Var fanns Barnkonventionen i detta fall. Hur kunde det räcka med att föräldrarna meddelade rätten att de lagt av med narkotika utan att detta kollades upp? De vägrade lämna prover och med det nöjde sig rätten.

Två andra nyligen uppmärksammade fall som belysts i TV visar på samma sak. Det blir en tävling i vem som ”äger barnet” utan att ens en gång ta reda på vad barnet själv tycker. Barnet blir mer en handelsvara än en människa med egen vilja.  

Jag har vid några tillfällen kommit vårdnadstvister mycket nära. Jag kan inte se att i något fall har man satt barnet först. Det verkar som om sociala myndigheter alltid fokuserar på delad vårdnad vid separationer mellan föräldrar och driver detta in absurdum. Utan att visa någon som helst hänsyn till vad barnet själv tycker.

Barn far illa i Sverige, många barn. Under den tid jag var medlem i motorföreningen DACA, Drivers Against Child Abuse, upplevde jag många fall där sociala myndigheter och skolpersonal misslyckats fullständigt med att se barnen genom Barnkonventionens filter. Där istället lånhåriga, skäggiga och tatuerade motorcyklister blivit dessa barns trygghet. När jag tänker på de afrikanska kvinnorna och männen som dansade med det nyfödda barnet i sina armar, så enkelt det borde vara. Om vi alla tar ansvar och inte gömmer oss bakom sekretess, paragrafer och regelverk så skulle många fler barn kunna känna trygghet och kärlek. Vilket borde vara en självklarhet i ett land som Sverige, men tyvärr misslyckas man i alltför många fall. Skämmes ta mig fan!

Lyssna på personalen, det är de som kan jobbet

Varje dag kan vi nu läsa om hur eftersatt vår äldrevård är runt om i hela landet. Jag konstaterar att man medvetet, i stort sett i samtliga svenska kommuner, ansett att finns det någonstans där vi kan spara på krutet så är det inom äldrevården. Jag kan inte tolka det på annat sätt. Jag är ganska övertygad om att de flesta kommunpolitiker och kommunchefer är fullt medvetna om att det hela tiden funnits mer att önska. Man har i stort gjort det man måste utifrån lagstiftningen och ibland inte ens det. Gamla människor får helt enkelt inte kosta pengar. Det bevisar väl om inte annat den personalpolitik som förs i många kommuner. Delade turer, usla löner och därtill medvetet se på när en äldre person som får hemtjänst tvingas ta emot upp emot 20 -25 olika ansikten under en månad. Det är inte bara obarmhärtigt, det är i högsta grad kränkande.

Det ska inte behövas en pandemi för att vi ska få upp ögonen för vad personalen inom äldrevården dagligen uträttar. Att deras arbetsgivare sedan inte ger dem resurser eller utbildning att klara en kris av dessa mått faller enbart tillbaka på dem själva. Det är oerhört tragiskt att dessa uteblivna resurser nu betalas i människoliv.

Under väldigt lång tid, inte minst i våra båda närkommuner, har protesterna kring undersköterskornas arbetssituation inom hemtjänsten och vid våra vårdboenden varit intensiva. Insändarsidan i vår tidning har varit full av protester från ”folket på golvet”. De svar som kommit från ledningarna har i huvudsak varit synnerligen intetsägande och ibland rent arroganta. Det är för mig fullständigt solklart att en arbetsgivare som inte lyssnar på sin personal och tar lärdom av de som gör själva jobbet kommer heller aldrig att få en fullt fungerande arbetsplats. Ska man göra förändringar måste de ske underifrån, inte tvärt om, vilket tydligen är vanligast inom kommunala arbetsplatser, inte bara inom omsorgen. När chefer använder härskarteknik och sätter munkavle på sina medarbetare istället för att finna samarbetsformer har man skapat en arbetsmiljö som till slut, på ett eller annat sätt, kraschar. Folk säger upp sig eller sjukskriver sig och de som trots allt jobbar kvar orkar inte alltid göra ett fullgott jobb. I en tystnadskultur blir alla lidande. Det är synd att cheferna inklusive ansvariga politiker inte förstår att det helt enkelt är deras eget ansvar och det är för mig ofattbart att man fullständigt struntar i om man har människor omkring sig som trivs och har kul på jobbet. 

Efter nästan 50 år ute i arbetslivet har jag upplevt det mesta, jag har blivit både mobbad och krängt av korkade arbetsgivare, men jag har också träffat på chefer som tagit mig på allvar, uppmuntrat mig till att ta egna initiativ och gett beröm när man lyckats. Jag skulle exempelvis inte skriva den här krönikan om jag inte för 40 år sedan hade en chef som uppmuntrade mig att skriva och som fick mig att förstå att jag kanske hade lite talang och som till och med såg till att jag fick betald vidareutbildning av företaget.

Idag är jag själv arbetsgivare, mån om att ge våra medarbetare självförtroende nog att ta egna initiativ, känna att de blir sedda och att de trivs med det de sysslar med. Det är enbart tack vare dem det går bra för vårt företag. Så skulle det också kunna vara inom vård och omsorg, tråkigt att politiker och chefer inte fattat det. 

Gubbgnäll….eller mitt förhållande till Ulf Lundell

Till slut kunde jag inte hålla mig. Det var ett citat framfört av Sissela Kyle i det, för det mesta, småtrevliga programmet Spanarna, som fick mig att tänka om. Nu ångrar jag mig inte. Det gäller mitt förhållande till Ulf Lundell. Ulf är en av mina stora husgudar. Det mesta av hans musik är fantastisk, hans konserter likaså, men några få undantag. Jag har läst så gott som samtliga av hans böcker, flera av dem lysande, men jag har hittills inte närmat mig hans senaste dagboksalster Vardagar som nu finns ute i tre volymer. Anledningen är att jag har trott jag skulle bli besviken. I huvudsak beror det på att jag på senare år upplevt Ulf som både sur och gnällig och lite smått patetisk när han framträtt i olika media. Jag var lite rädd att möta en Ulf som jag inte kände igen, jag ville inte fördärva min relation till någon jag beundrat i drygt 40 år. Men så hörde jag alltså Sissela Kyle citera Ulf i radio och tänkte att, va´fan, jag chansar. Det blev hörbok och eftersom han läser själv blir gubbgnället levererad, så att säga, utan mellanhänder. Viktigt i det här fallet och jag torskade direkt. Kanske för att jag själv i viss mån blivit något av en gnällgubbe, åtminstone om du frågar min kära hustru. Nu kallar jag visserligen inte att se på omvärlden med kritisk och allvarsam blick och konstatera mänsklighetens misstag som gnäll utan mer som ett dystert uppdagande kring att vi borde kunnat bättre. I detta är Ulf Lundell och jag bröder, inte minst politiskt. Vi har ungefär samma syn på vad högern kallar för ”valfrihet” och att det är ”folket som bygger landet”. Och Ulfs vardagsbetraktelser är långt mycket mer än bara gnäll. Visst, vi gubbgrubblar om samma saker, allt från religion till skolskjutningar, kriget i Syrien, skattesmitare, Mello, fotboll och vi lyssnar nostalgiskt på musik ”från förr” i bilen. Givetvis också vanlig vardag kring mat, väder, kärlek, barn, vänner och jobb. Jag älskar hans omedelbara övergångar från att ha köpt en eldriven lövblås till en utläggning kring Jean-Paul Sartre och existentialismen vidare till en större hackspett på besök och Metoo. Precis så abrupt hoppar tankarna omkring, även i min hjärna.

Vi har intresset av fåglar gemensamt även om Ulf är långt mycket mer bevandrad i artkunskap och specifika beteenden än vad jag hittills hunnit lära mig. Vi gillar dessutom båda DN:s krönikör Johan Croneman, men det är ju logiskt eftersom han också är en gammal gnällgubbe som inte räds att ta ut svängarna. 

Jag känner definitivt igen mig i Lundells tillvaro att i ensamhet gå omkring och livsgrubbla. Brottas med tankar om både dåtid, nutid och framtid. Låta glädje och sorg, bitterhet och ångest flyga och dessutom ta tillfället att analysera vår livsdans under solen genom att fästa det på papper. Jag i någon krönika då och då. Ulf Lundell i tre tjocka böcker vilket är förbaskat imponerande.

Jag greps av Ulf Lundell redan vid första plattan ”Vargmåne” och givetvis debutromanen ”Jack”. Särskilt minns jag hur jag föll för den lilla historien han beskriver i låten ”Rom i regnet”. Sedan kom ”Kär och galen”. Den plattan spelades sönder och samman hemma i lägenheten i Sundbyberg. Det var den musiken som tog våra då inte alls gamla döttrar från ”Här kommer Pippi Långstrump” till rock´n roll. Vi skrålade och sjöng låtarna tillsammans. Jag skrålar fortfarande fast numera ensam i bilen. Ensam tillsammans med ”brodern” Ulf Lundell.

Inställt

På något sätt hankar vi oss fram, för mig i någon slags mental dimma. Mycket är som vanligt,
jag jobbar som vanligt, men numera vid köksbordet hemma i vårt hus. Möten och kontakt med arbetskamrater, kunder och partners sker digitalt. Det funkar, men den sociala delen saknas. Det som är tuffast är att allt som förgyller vardagen är inställt. Den här krönikan skulle ha skickats från ett hotellrum på Madeira, men den resan är givetvis inställd. Flera efterlängtade konserter är inbokade i min almanacka, bland andra Bo Kaspers orkester, Ulf Lundell och Jethro Tull. Också inställt. Därtill kommer alla lokala konserter och evenemang som jag skulle bevaka, recensera och förmedla till dig via den här tidningen. Inställt.

Vi träffar heller inte våra barn och barnbarn annat är via telefon och på nätet. Vardagen har blivit väldigt förändrad, det känns ibland som en otäck dröm, för om man tillhör en riskgrupp och följer med i media så infinner sig också en liten gnutta dödsångest. Om jag inte följer restriktioner och använder mitt sunda förnuft så kan jag faktiskt vara stendöd inom bara någon vecka.

Nu låter det som jag tycker väldigt synd om mig själv, men så är det inte alls. Men i den känsla som jag nu befinner mig i utifrån gällande läge skapar det tankar som, i alla fall jag, inte tacklar normalt.

Nej, de som jag tycker synd om är alla de frilansande artister, musikanter och skådespelare som nu inte får utlopp för sin hängivenhet och inte heller kan betala sina räkningar. Jag är i och för sig inte fullt ut påläst och uppdaterad på hur statens bidrag till dessa grupper har nått ut, men kvarnarna mal långsamt och osäkerheten är stor bland de jag haft kontakt med.  

Jag kommer särskilt att sakna årets premiär ute i Nolbyskogen och Teater Nolbys sommarföreställning. Jag har sett alla tidigare och bara missat en premiär. Jag kommer också att sakna Countryfestivalen vid Lunnedet. Tråkigt när den nu känns etablerad. Sverige dräller av olika sommarevenemang som nu samtliga är inställda. Men återigen måste jag ändå hylla kreativiteten bland alla artister och evenemangsarrangörer. En uppsjö av streamade konserter och andra evenemang slussas nu ut över nätet. En del gratis, andra där vi får betala en slant. På musiktidningen Gaffas webbplats finns länkar till en hel del av dessa konserter utlagda. Louise Hoffsten håller digitala munspelskurser, operasångaren Rickard Söderberg ger på samma sätt sånglektioner. Funderar faktiskt själv lite på den där munspelskursen, tänk att kunna lira som Louise.

Till sist: debatten kring Degerfors kommuns katastrofala ekonomi har fortsatt i veckan. Någon som helst ödmjukhet i ansvarsfrågan från kommunalråden saknas totalt. In i det sista försöker de att skylla på tidigare ledning, läs Degerforsvänstern. Att man inte kunnat förutse underskottet på 41 miljoner, som man påstår, beror givetvis på att man inte ens försökt. Att först sparka den enda som hade koll och därefter strunta i en kontinuerlig ekonomisk uppföljning är häpnadsväckande. En vd i ett privat bolag hade åkt ut med fötterna före om något liknande uppdagats. Nu är detta faktum inte det enda problemet för fortsättning följer. Vi går år 2020 mot samma ekonomiska avgrund. Pengarna fortsätter att rinna ut utan full kontroll.
Är det någon som vill tro eller påstå, ens dagens kommunalråd, att samma situation hade varit möjlig om den gamla ledningen suttit kvar vid valet 2018? Jag ställer härmed den frågan till nuvarande ansvariga.

Kanske blir fotbollen en vinnare, trots allt

Vi är nu många som börjar klättra på väggarna därhemma. Vi fotbollsnördar som varken kan gå på Stora Valla, Nobelstadion eller andra arenor för att få den fotbollsupplevelsen som hör våren till. Lika mycket saknar vi alla fantastiska TV-matcher. Personligen väntade jag att få uppleva när Liverpool äntligen skulle få lyfta bucklan på Anfield Road efter en galen säsong. Kan bara hoppas att man får tillfälle att spela av de sista matcherna i England. Ja, den här situationen suger rejält.
Men, kanske finns det ändå en del positiva konsekvenser med denna coronapandemi, trots allt. En sak som jag funderat mycket över och retat mig på under åren är den galet sjuka utvecklingen kring övergångssummor, spelarlöner och TV-rättigheter gällande idrotten i allmänhet och fotbollen i synnerhet. Under flera år har det eskalerat till häpnadsväckande summor. Att betala en, ja kanske till och med fler miljarder för en fotbollsspelare måste helt enkelt klassas som fullständig idioti. Därtill är man är villig att också betala flera miljoner i veckan i lön till samma spelare. Alla fattar att det inte kan hålla i längden.
Likaså har TV-rättigheterna dragit iväg till miljardkostnader för att få tillstånd att sända matcher från de olika stora ligorna ute i Europa. Det är precis lika galet. Till slut blir priserna hos de olika TV-bolagen så höga att det blir till en klassfråga för vem som har råd att titta. När man samtidigt förstår att så gott som ingen av de stora klubbarna runt om i Europa har dessa stora övergångssummor på sina bankkonton utan helt enkelt handlar på kredit så blir det hela ännu mer absurt. Skulderna är enorma. Kan det var så att det blir det lilla mikroskopiska viruset, kallat Covid-19, som spräcker transferbubblan?

Så länge publiktillströmningen varit god och TV-bolagen villiga att cascha upp så har klubbarna varit likvida nog att kunnat fortsätta betala ut dessa sjuka löner till giriga och överbetalda spelare. Men nu, när coronaviruset har skapat total stiltje inom all arenaidrott så har de stora publikintäkterna plötsligt gått upp i rök. För hur lång tid vet vi inte. Desperata klubbar sänker nu löner, permitterar spelare och krymper spelartrupperna. Blir det ett bakslag som också drabbar hösten och därmed ligastarterna ute i Europa är katastrofen total.
Även de svenska klubbarna är hårt drabbade. Om transfermarknaden nu dör så är det ett stort avbräck då en stor del av inkomsterna räknas i spelarförsäljningar. Det spräcker ett flertal budgetar bland de allsvenska föreningarna.

Även om man skulle komma igång med matcher under sommaren blir det sannolikt inför tomma läktare. Tänk då om någon eller några av alla dessa hårt skuldsatta och sannolikt konkursmässiga klubbar börjar kräva in sina fordringar de har på andra klubbar, vilken dominoeffekt det skulle skapa. Finns ens alla dessa pengar någonstans? Hur många överlever? Scenariot är grymt, men sannolikt nödvändigt. Vi behöver en sundare ekonomi inom idrotten. Transferbubblan spricker ändå förr eller senare, kanske är det nu det händer.  

Det finns ytterligare en sida av detta. Hur vet vi säkert att publiken verkligen kommer tillbaka efter att detta envisa lilla virus har lämnat mänskligheten ifred? Jag är imponerad över att ligorna ute i Europa kunnat behålla sina stora publiksiffror år efter år. Biljettpriserna är ju på många håll oerhört mycket högre på vissa arenor än här hemma i Sverige.
Vi är ganska säkra på att arbetslösheten kommer att vara utbredd efter coronavirusets härjningar. Kanske är inte fotbollsbiljetten varje helg första prio när man inte har något jobb att gå till vilket ju i så fall är ytterligare en spik i kistan. Det gäller sannolikt också här hemma i Sverige, lite beroende på hur lång tid landet måste hållas nedstängt. Ett stålbad väntar som kanske kan få ner pengarna inom idrotten till rimliga nivåer. Låt oss hoppas.

En annan positiv konsekvens av coronapandemin, åtminstone för oss som har ett rödvitt hjärta, är ju om den rådande transfermarknaden gör att vår egen Ola Toivonen till slut hamnar och avslutar sin fantastiska karriär i sin gamla moderklubb. Det vore väl en nåd att stilla bedja om.

Före och efter…….

Kommer det att finnas ett före och ett efter coronaviruset convid-19? Ja, det kan vi nog vara tämligen överens om. Det kommer att ta lång tid innan vi är tillbaka till ”innan corona”, om ens någonsin. En ekonomisk härdsmälta är att vänta tror dysterkvistarna. Vi kommer i alla fall att behöva hantera en stor arbetslöshet och många konkurser med psykisk ohälsa som omedelbara konsekvenser. Experter tror att självmorden kommer att öka drastiskt.
Tyckte min krönikerkollega Ida Thunberg i sin krönika för någon vecka sedan uttryckte så väl den omedelbara paniken, men samtidigt både hopp och jävlar anamma utifrån de faktum som så många småföretagare står inför på grund av coronapandemin. För väldigt många försvann 90-100 procent av alla intäkter bara så där, över en natt.

Hela samhället står inför ett å ena sidan hur vi ska rädda liv, å andra sidan hur vi samtidigt ska rädda företagen. En omöjlig uppgift som ändå måste hanteras. Varje dag ser vi regeringsfolk med finansminister Magdalena Andersson i spetsen presentera det ena åtgärdspaketet efter det andra samtidigt som näringslivsföreträdare och småföretagare, även nationalekonomer, menar att det ändå inte räcker. Alla inser vi att det inte finns obegränsat med ekonomiska resurser, men frågan är vad som är dyrast. Att rädda företagen nu till gigantiska kostnader eller starta om i ett läge med massarbetslöshet och mängder av kraschade företag? För att vi snabbt ska komma igång igen när hjulen börjar rulla så är det viktigt att det finns något att starta ifrån. Därför måste vi göra allt i vår makt för att rädda vad som räddas kan. Nu.

Många frågor kommer att ställas när det hela lagt sig. Ska staten ha ett mer övergripande ansvar när det gäller beredskapsfrågor? Har det gjorts tillräckligt för att rädda våra småföretagare? Innan denna mardröm bröt ut hade Stockholm och Göteborg varslat över 800 personer inom vården. Kommer dessa varsel att genomföras efter att saker och ting normaliserats?  När man lyssnade på partiledarna efter att vårbudgeten presenterades i onsdags så var tongångarna att vi tvärtom ska öka antalet inom vård och omsorg och inte bara öka antalet utan också se över arbetsmiljö och löner. Det är lite annorlunda ljud i den skällan.

Som sagt, det kommer att finnas ett före och ett efter Covid 19. Just nu är vi mitt i och vet egentligen inte ett dugg om vad vi har att vänta oss. Vänta och se är ordet för dagen. Det är både irriterande och frustrerande. Samtidigt dör människor omkring oss. Jag är ändå väldigt imponerad över den enorma kreativitet som väcks i tider som dessa. Restauranger som levererar matlådor hem till karantänfångar eller ut till väntande bilar. Utomhusyoga, utlåning av personal, Facebookgrupper som samordnar olika ärenden till de som sitter ensamma och inte kan ta sig ut.

När en psykolog intervjuades i TV här om veckan utifrån den fakta att väldigt många människor nu tvingas sitta hemma ensamma i karantän på grund av ålder eller tillhörande någon riskgrupp så framkom att det idag finns över 300 000 ensamma människor ute i vårt land redan innan coronapandemin drabbade oss. 300 000 som dygnet runt, året runt, är låsta i ensamhet. Jag kan bara hoppas att den kreativitet som kommit ut ur denna kris kan smitta av sig och fortsatt hjälpa dessa människor in i någon form av riktig gemenskap. Då har coronapandemin lyckats med att lösa ett stort samhällsproblem. Det vore väl helt fantastiskt.

Plötsligt…..

Plötsligt förändras allt. Plötsligt raseras allt. Plötsligt avslöjas allt. Plötsligt dör många människor omkring oss. Plötsligt duger staten. Plötsligt är skattepengar viktiga. Plötsligt är vårdpersonalen betydelsefull.

Det känns nästan overkligt, men vi sitter nu i samma båt, rik som fattig, ung som gammal, man som kvinna. Mitt i all invand trygghet får vi här uppe i den kalla nord uppleva en kris på riktigt. Vi har alla nu den hårda vägen förstått att vårt samhällsbygge inte är helt perfekt. Vi har förträngt hur sårbara vi är. Många har under åren påkallat brister, men få med makt har lyssnat. Nedmonteringen av trygghet har fortsatt. Med facit i hand ter det sig otroligt korkat att vi trott så mycket på marknadens makt att ta hand om allt. Att pengar ska gå till privat konsumtion i stället för att skapa solidaritet och gemenskap via bland annat skatteintäkter. Nu ropar alla på staten, även den privata marknaden (och dess politiska företrädare) som nu står handfallen. Deras ”Just in time”-system har rasat samman. Det är precis nu man tänker på Tage Danielsson som så klokt har skaldat ”säll är den som har som rättesnöre att tänka efter, före”.

Men kan vi inte se något positivt i allt det som nu sker? Jo men visst! Se hur många samhällsmedborgare som är beredda att hjälpa till när krisen kommer. Kreativiteten verkligen blomstrar. Allt från att gå alla typer av ärenden till äldre och riskgrupper i karantän till att ändra öppettider, köra ut matlådor, låna personal, snabbutbilda vårdpersonal med mycket mera. Vi har sett de förr, när det krisar så vill vi hjälpa till på de sätt vi kan. Om vår regering och dess olika företrädare hittills har gjort allting rätt tänker i alla fall jag inte recensera, inte ännu. Snart nog har vi facit, då kan vi dra lärdom.  När det gäller public service, framförallt då SVT, så  har man försökt vara sakliga och också ansträngt sig att ställa de lite jobbiga frågorna. Att sedan olika experter har varierande svar på samma frågor har ibland förvirrat mer än lugnat, men eftersom det inte finns någon exakt fakta så gissar jag att vi får sålla lite själva. Mer direkt och iskall fakta kommer från sjukvårdspersonal via sociala medier. Från de som står mitt i skiten. Det är många gånger tufft att ta till sig.

Jag tror också vi lärt oss nya saker genom att vi fått ställa om mycket i våra jobb. Resandet har gått ner och digitala möten ökat. Jag tror det kan fortsätta även när coronakrisen är väck. Bra för bland annat klimatet.

Intressant är att högerpopulisterna är så tysta och frånvarande. Kan det bero på att det var vita och välbeställda skidturister och inte mörkhyade krigsflyktingar som förde med sig smittan in i vårt land?

Vi kan nu bara hoppas att man efter detta ser över framförhållningen av viktiga resurser inom framförallt vården. Att politiker från alla färger kan samverka kring ett större statligt krisansvar och att vi blir mer självförsörjande inom viktiga områden, inte minst gällande livsmedelsproduktion där vi idag ligger på knappa 50 procent, jämfört med vårt grannland Finland som ligger på 80 procent. När det brann som värst i våra skogar välkomnade vi med öppna armar italienska flygplan och polska brandmän. Det kan vi inte räkna med när krisen drabbar hela världen. Då måste vi se om vårt eget hus. Jag tror våra politiker fattat. Frågan är hur länge de kommer ihåg det efter att läget är normalt igen. Det blir vår plikt att påminna dem.    

Våren, fotboll och lite virus

Jag tänkte att jag skulle ignorera det här med coronaviruset som plötsligt lamslagit en hel värld. Det räcker och blir över ändå. Men, jag måste ändå lägga mig platt och ta tillbaka inledningen av min förra krönika. Jag tycker förvisso att mycket av rapporteringen fortfarande kan klassas som överdriven. Viktigt att det skapas en balans som ger fakta men som inte samtidigt skapar överdriven oro. Tycker ändå man lyckats ganska hyggligt om man ser till de större mediahusen. Det är dock svårt att hänga med när olika experter med samma bakgrund tycker så himla olika. Vi kan nu bara hoppas att den vårdapparat som finns tillgänglig räcker till så att människor som behöver vård också får det och inte behöver prioriteras bort för att dö i förtid på grund av resursbrist.

Men nu till något mer positivt för sakta men säkert nalkas våren utanför dörren. Det är definitivt min årstid. Vi har nu passerat en tröstlös period när naturen legat i träda. Tills nu, när knopparna på träden slår ut, krokus i rabatterna, blåsippor i skogen, fåglarna som börjat ta ton, dofterna och, ja, själva livet som återvänder. När en ljum vind smeker kinden på skogspromenaden. När solen plötsligt värmer i ansiktet. Då börjar även min själ att sakta men säkert tina upp. Det är naturens magi, ett skådespel, en nyskapelse.

Har redan börjat snegla lite på motorcykeln som står där i källaren och väntar på årets jungfrutur.
Då får vi istället vänta in hemmapremiären på Stora Valla, när det nu kan bli. Juni verkar nu vara vad vi får hoppas på.
Jag stack ut hakan inför förra årets DIF-premiär och gissade på/önskade en kvalplats till Allsvenskan. I år verkar fler än jag tro på Degerfors IF. Var det inte Aftonbladets expert som trodde på serieseger?  Blir DIF ett topplag i år och kommer i så fall publiken tillbaka? Låt oss hoppas. Vid årsmötet för någon vecka sedan valdes den tidigare spelaren och tränaren Jonas Lindskog in i styrelsen. Jag gillar det här med kontinuitet. När tidigare aktiva också vill ta ansvar i en styrelse. Ola Svensson, som var med på den senaste allsvenska sejouren, finns redan där och med Patrik Werner som sportchef samt tidigare ordföranden Suzanne Hellström i en ny roll som klubbchef, finns det där rödvita hjärtat väl förankrat där besluten tas, vilket jag tycker är så viktigt.

Just nu rullar också kampanjen #tropådet, en liten nostalgisk återblick till 90-talets allsvenska och 60-talets storhetstid. ”Vi kan inte säga att det ska hända igen, men vi kan tro på det” är budskapet. Låt oss göra det tillsammans för visst vill vi ha allsvensk fotboll på Stora Valla igen. Degerfors IF har också en trevlig podcast ”Vårt röda vita gäng” där en utmärkt och påläst intervjuare i Victor Lundmark träffar intressanta profiler från både nu och då. Personligen tyckte jag det var kul att höra Sören Cratz minnen från 90-talets bravader från div 2 till Allsvenskan eftersom jag själv fanns med i styrelsen på den tiden. Många fantastiska minnen dök upp.

Annars är det ganska tomt och ödsligt just nu när allt vad idrott och kultur heter har gått i ide. Så nu tar jag fram gitarren, kryper upp i soffan och knäpper fram någon stilla blues i väntan på att Sverige vaknar upp ur virusfebern igen.