Sover de gott om nätterna……

Greta Thunbergs engagemang för klimathoten har nått nya höjder. En hel värld är nu med på tåget, man pratar om 4-5 miljoner människor ute på gatorna under #ClimateStrike och #FridaysForFuture.
Tillräckligt många för vi ska kunna kalla det en världsomfattande rörelse. Men, det är ju först när alla dessa människor och framförallt ungdomar engagerar sig och röstar så att gröna partier får den makt som krävs för att kunna genomföra klimatpolitik på riktigt som man skapat en revolution. Som det är nu är det mer snack än verkstad bland ansvariga politiker.

Partier med någon som helst uttalat miljöprofil; Vänsterpartiet, Miljöpartiet och i viss mån Centerpartiet backar samtliga i de senaste opinionsmätningarna medan klimatförnekarnas företrädare, SD, som enda parti ökar kraftigt. Det säger ju, trots allt, en del om svenska folkets klimat- och miljöintresse.
Men den verkliga verkligheten är ju, trots alla förnekare, i högsta grad verklig. Det visar ju om inte annat senaste tidens nyheter om havsnivåökningar och glaciärer som smälter allt snabbare.

Så en helt annan sak:
”Med anledning av säkerhetsläget avråder Utrikesdepartementet tills vidare från alla resor till Afghanistan. Ursprungligt beslut om avrådan togs den 10 februari 2006. Avrådan gäller tills vidare.”
Citatet är hämtat från utrikesdepartementets webbplats.

Samtidigt; i mitten av september utvisades 50 unga män till Afghanistan och mottogs i Kabul av lokala myndigheter. Det visar hur Migrationsverket ser på UD:s rekommendationer. Lite märkligt kan man ändå tycka när man läser rubriker som;
”Kraftig bilbomb i Kabul, 95 döda”, ”Terrorattack under bröllop i Kabul, 63 döda”, ”50 barn skadade vid terrordåd i Kabul”, ”Bomb gömd i ambulans i de centrala delarna av Kabul, 103 döda och 235 skadade”. Media rapporterar hela tiden om hur civila betalar ett högt pris i Afghanistan. BBC har sammanställt att under augusti månad dödades i snitt 74 personer om dagen. Till detta helvete utvisar alltså Sverige asylsökande som fått avslag. Jag undrar stilla om tjänstemännen på Migrationsverket verkligen sover gott om nätterna? Likaså vår regering som ju är ytterst ansvariga.

De som satt agendan är givetvis Sverigedemokraterna där sedan flera andra partier, i huvudsak Moderater, Kristdemokrater och Socialdemokrater svansat efter deras retorik för att, som man tror, vinna nya röster. Jag undrar hur många av dessa kostymnissar som skulle våga tillbringa en vecka, ens en förmiddag, i Kabul? Inte många.

I Degerfors har man från politikerhåll klargjort att man inte tänker ta något ansvar när Coop ser sig tvingade att slå igen butiken. I Karlskoga skapar man en ekonomisk tvist med livsmedelskedjan Lidl när man i själva verket är indirekt ansvariga för att olagligt grävt ner farligt avfall på den tomt man sålt till Lidl. Samtidigt säger sig båda ledningarna värna om näringslivet i respektive kommun parallellt som båda tappar i den ranking där näringslivet bedömer företagsklimatet på hemmaplan.

Båda är medlemmar i Business Region Örebro vars motto är ”Tillsammans arbetar vi för att skapa tillväxt genom att få fler företag att starta, etablera sig och växa i regionen”. Nåja, då gäller det också att skapa ett gott rykte så att inte alla investeringar och etableringar hamnar i Örebro, vilket de sannolikt kommer att göra ändå, men det kan vi ta en annan gång.  

Ta kontakt med Växjö……..

För någon vecka sedan var jag på en fastighetsmässa och fick då chansen att lyssna på Anders Borg, ja den gamla finansministern du vet, som numera är mer känd för att visa snoppen på fester. Nåja, efter att han slutade som minister har jag hört honom tala ett antal gånger och han för ofta fram sansade profetior till oss företagare inom olika branscher.

I detta sammanhang hyllade han några kommuner som lyckats bättre än andra och mest hyllade han Växjö som år från år ökar i tillväxt. Hela 7 procent per år vilket, enligt Anders B, är högt även i ett europeiskt perspektiv. Huvudanledningen till Växjöfenomenet menade han berodde på kloka, smarta och flexibla kommunalpolitiker. De som förstått att samverka med det lokala näringslivet, förstått deras problem, lyssnat när det gällt att ge plats för utveckling. Dödat långbänkar när det handlat om omstruktureringar och nyetablering samt varit på tå när det varit brist på kompetens.

Jag tycker båda våra kommunpampar, Beslagic och Ring, ska boka ett möte med kollegorna i Växjö. Jag tror de kan lära sig något värdefullt.

I Degerfors har man nu skrotat tankarna på att samverka runt torget utifrån ett näringslivsperspektiv. Konsekvensen blev nu det befarade, att Coop nu beslutat att lägga ner butiken enligt ett pressmeddelande i torsdags, undertecknat av vd Tomas Sjölander.

En så stor tom lokal mitt i centrum är inte direkt någon magnet för övrig handel. Om man nu inte mörkat och har några andra ess i rockärmen så drabbas nu alla näringsidkare i centrum av det beslutet. Alla med någorlunda vetskap kring affärsetablering vet att man agerar magnet åt varandra. Det är ingen slump att IKEA, Elgiganten, MediaMarkt, McDonalds med flera etablerar på samma ställe. De drar kunder till varandra. Så funkar det även i mindre skala, exempelvis i ett tätortscentrum.  Nu är också Bröllopspalatset till salu. Vill någon köpa nu när huset i övrigt avfolkas?

Man har dock menat att man vill fräscha upp torget utifrån ett medborgarperspektiv. Det är här Växjöbesöket kommer in. För utan en fungerande näringsliv och en blomstrande handel blir det på sikt ganska ointressant att vistas i ett tomt centrum. Då tror jag inte ens ett utsmyckat torg drar besökare. Småföretagande är ryggraden i den eventuella tillväxt man kan hoppas på. Därför blir det ännu märkligare när man, direkt efter dessa beslut går ut och vill träffa alla kommunens företag för att se vad de vill och har för önskemål. Jag har svårt att se att något företag i kommunen gillar hur man hanterat torg/Coop/Captiva-frågan. Det kan ju innebära att nästa företag som sträcker ut en hand också får nobben.

Jag har aldrig hyllat Coops ”hot” om att lägga ner när kommunledningen nu inte köper infarten och parkeringarna, men här står man nu inför fakta. Jag utgår dock ifrån att man i det tysta jobbat sig blå efter något som nu ersätter Coop. För jag utgår ifrån att det finns en konsekvensanalys klar när nu Coop till slut slår igen portarna, eller?

Nu kommer sannolikt frågan om Kronhallens parkering räcker till. Det är väl dock ingen idé att fråga kommunen om hjälp i så fall. De gillar ju inte att hjälpa till när det gäller parkering och tillgänglighet.

Hårdare tag

Under senare tid har en intensiv debatt pågått angående gängkriminalitet och dödsskjutningar. Den blev inte mindre intensiv efter att två kvinnor nyligen mördats på öppen gata. Att en kvinna i månaden mördas av sin man eller sambo skapar dock inte lika heta rubriker, men det kan vi fundera över en annan gång.

Politikernas, i synnerhet moderater och SD:s, mantra är ”hårdare tag”, ”mer resurser till poliser”, ”längre straff”, ”slopad ungdomsrabatt” och liknande. 10 000 fler poliser och mer resurser till vårt rättssystem ska få rätsida på dessa problem. Lycka till säger jag.

För samtidigt som tuffare tag ska införas så ser man till att fylla på underlaget för dessa brott utan att man verkar se några som helst samband. Jag tänker på alla de ungdomar som år efter år lämnar skolan utan tillräckliga betyg och som går rätt ut i arbetslöshet. Under många år har skolan varit eftersatt, ända ner från förskolan till sista året i gymnasiet. Allt under namnet resursbrist. Köerna till ungdomspsykiatrin är milslånga, missbruksvården haltar, socialmyndigheter går på knäna. Bostadsbrist, en totalhavererad integrationspolitik och segregering skapar osunda miljöer som späder på problemen.
Vi håller på att svika en hel generation genom en usel ”låt gå-politik” och felprioriteringar. Vi vältrar problemen framför oss och har i stort tappat greppet.

Jag skrev en krönika för länge sedan om hur förskolepersonal redan väldigt tidigt kan se barn som de, med all sannolikhet vet, är i riskzonen för att glida snett, men som de inte kan, får eller hinner hjälpa. Problemet stavas resursbrist.

Barnens problem följer med dem till skolan, men där säger rektorn, ja just det, resursbrist.

Psykiatrin, i den mån man når fram dit, stoppar i dessa ungdomar olika medikamenter men tillstår att många skulle också behöva annan hjälp, exempelvis terapi, men läkarna larmar om resursbrist eller är oense om behandlingsmetoder.

I tonåren kommer de första brotten, snatterier, skadegörelser, misshandel, rån. Polisen kan inte göra något åt de minderåriga och socialtjänsten skyller på, ja, du vet ju nu vid det här laget. Resursbrist.

Efter skolan, inget jobb utan betyg. Men en tidigare klasskompis brorsa, killen med fet guldlänk och ny BMW, har ett förslag. Du får 1 000 spänn om du springer ett kort ärende. Här är det nämligen ingen resursbrist. Gängrekryteringen är ett faktum.

Så vart vill jag komma, ja innan man skriker på hårdare tag, fler poliser och längre straff så kanske man ska fundera över om det också finns andra metoder. Något som gör att de resurser man vill tillsätta inte bara skapas i slutet av denna kedja utan från början och hela vägen ut. Jag vill påstå att allt detta lyder under ett politiskt ansvar. Ett politiskt svek och totalhaveri som man inte vill kännas vid eller prata om. Nu tar man istället politiska poäng på att ropa på tuffa tag och hoppas på fler väljare, trots att man faktiskt är de som indirekt skapat problemen. Skulle hårade tag, längre straff och fler poliser vara lösningen på den allt hänsynslösare gängkriminaliteten, dödsskjutningar och eskalerande narkotikahandel, då borde USA vara paradiset på jorden. Kanske finns det också andra lösningar att pröva innan det är helt och hållet försent.

Så var det då vardag igen

Så är man då återigen tillbaka i vardagen efter en lång och välfylld semester. Det har även blivit en hel del behövlig vila mellan alla barn och barnbarnsbesök. På något sätt känns det som cirkeln sluts. Jag tillbringade alla mina barndoms somrar hos min mormor och morfar. Nu, när man är både morfar och farfar, kommer våra barnbarn till oss och livar upp tillvaron.

Men, som sagt, vardagen är åter här med allt vad det innebär av rutiner och invanda beteenden som ska återupptas. Nu står man inför de där löftena man givit sig själv nu när man haft lite tid över att tänka; att äta lite bättre, motionera lite mer och leva lite klimatsmartare. Jag kan bara gissa vartåt det barkar, men det får vi ta en annan gång.

Idag är det återigen en stor manifestation kring vårt lasarett. Förhoppningsvis går Karlskoga och Degerfors återigen man ur huse igen och berättar för de som bestämmer att åtminstone vi har bestämt oss. Kraven att öppna förlossningen snarast och att behålla all övrig verksamhet intakt.

Ett pressmeddelande i veckan flaggar nu upp för att det finns en vilja att återöppna Karlskoga BB, det är givetvis positivt. Problemet stavas personal och kompetens. Ska man öppna igen krävs att bemanningen håller för att slippa sommarstänga igen. Annars är man snart på ruta ett igen.

Kan man ändå ana mellan raderna i den insändare i veckan undertecknad av regiondirektör Rickard Simonsson att den inslagna tjänstemannalinjen fortfarande gäller, oavsett hur mycket vi protesterar? Tycker den kom väldigt lägligt innan dagens demonstration som ett sätt att ändå ha ryggen fri att göra som man vill. Här återstår att se hur mycket muskler politikerna har.

Efter att fler insändare undrat vad som egentligen händer i kommunen efter AllianSens valseger så gläntades det äntligen en aning på dörren. Västergårdens matsal ska öppnas och en ny idrottshall inkluderat en simbassäng ska byggas och skolorna ska upprustas. Hur det blir med torget får vi dock vänta med. Där fortsätter man att pussla fram och tillbaka med parkeringsplatsernas placeringar. Jag undrar hur länge Coops tålamod sträcker sig, men kanske menar man när man säger sig vilja krympa kostymen att det också kan innefatta antalet livsmedelsbutiker. Spännande ska bli att få reda på vad som menas med att föra in Degerfors in i modern tid. Dock inget om hur man ska hantera det stora ekonomiska underskottet annat än att det är den tidigare majoritetens fel. Men så är det alltid, på alla politiska plan. Problem är alltid någon annans fel.

Han har fått hatarna inom SD att jubla. Han har kränkt och häcklat, spytt sin galla över invandrare, muslimer, journalister, kallat politiska motståndare för efterblivna och domarkåren för ”jävla syltryggar”. Han har fått twitterförbud av partiets politiska ledning som ignorerats. Han har kört på utan att bry sig medan Kristersson och Billström i partitoppen på sin höjd kallat hans twittrande för ”olämpligt”. Men, så gav sig Hanif Bali på moderatikonen Carl Bildt och det var att skita i det blå skåpet. Där passerades alla gränser. Man kan kränka precis vem och vad som helst utan att den moderata partitoppen reagerar, men inte Carl Bildt. Jag tycker det säger mycket mer om moderaterna är vad det säger om Hanif Bali.

Ska inte en god man vara god?

I förra veckar var det en artikel i vår tidning som tog upp en konflikt mellan en god man och Anna som hon kallas i reportaget, den som den gode mannen är satt att hjälpa. Varför heter det god man förresten, den i detta fall är allt annat än god, det har jag en del insikt i eftersom jag känner den drabbade familjen. Bara att läsa breven hen skrivit visar på en totalt frånvarande av allt vad godhet heter. Det ska tilläggas att Anna, som är 40 år är förståndshandikappad, har autism och lider av svår epilepsi. Hon har assistenter dygnet runt.

När man sedan läser svaret på frågorna från överförmyndarnämndens representant så känner jag vibbar från 50- och 60-talens myndighetssverige. Här skyddar vi de våra, hur korkat de än har betett sig. Ungefär som polisens så kallade kåranda.

I detta fall har också kommunens socialförvaltning visat på dåligt omdöme. Man har fått en orosanmälan från den gode mannen om att Anna har ett uselt boende. Då fixar kommunen en lägenhet till henne på annan ort inom kommunen. Problemet är att varken den gode mannen eller kommunen har varit och besökt Annas lägenhet som de ändå dömt ut. Det skulle också kunna vara så att anledningen till orosanmälan beror på att Annas föräldrar kämpar för sin dotter och det vore enklare för de gode mannen att hantera Anna om hon separerades från sina föräldrar. Detta är dock min egen spekulation.

Trots att man gjort allt för att få byta god man har nu tingsrätten utsett den gode mannen till klientens förvaltare. I och med det har man också helt omyndigförklarat Anna som hon kallas i reportaget. Jag begriper inte hur detta kan fortgå. 

Det här med ålder är inte helt enkelt. Vi kan ju inte göra något åt att vi blir äldre, jag har heller inte så mycket i mot det i förhållande till alternativet. Dock börjar det kännas lite kymigt när man inser att den bortre parentesen krymper och kommer närmare. Jag har egentligen inte haft något åldersnoja någonsin tidigare. Ingen 40- eller 50-årskris. Men nu när man passerat 60 och går mot pensionsåldern kommer det ibland känslor jag tidigare inte tyngds av.

Det allra svåraste att förstå är kombinationen av hur man känner sig kontra vad som står i personnumret. Djupt därinne finns det fortfarande en liten nyfiken pojke som har mycket kvar att utforska och som inte för en sekund känner sig särskilt uråldrig. Lite klokare kanske, men även i det perspektivet finns väldigt mycket kvar att lära.

Jag brukar vara ganska väluppfostrad när det gäller att exempelvis lämna en sittplats på bussen till en äldre passagerare. Nu åker jag inte kommunalt så mycket, men efter dagliga resor med tunnelbanan under åren i Stockholm, sitter den vanan i. Problemet är nu att när jag reser mig och lämnar platsen till den äldre damen inser jag efter en stund att hon var ju inte en dag äldre än jag själv. Men det var inte jag som reste mig, det var pojken därinne.

Sedan några år tillbaka träffas jag och några gamla vänner och lirar lite rock´roll. Tre av oss är vänner sedan tonåren. Vi var runt 15 år när vi tidigare dagligen umgicks. Nästan 50 år senare har jag oerhört svårt att se dessa gamla kompisar som just gamla. De är fortfarande busiga tonåringar, om än lite gråare i håret och några kilo tyngre.

Kappvändarna oroar mig….

Finns det ett före och ett efter internet och sociala medier gällande vårt sätt att förhålla oss till mänskligheten eller är det bara ett uppdämt hat som tidigare inte kom längre än till frukostbordet hemma eller möjligen fikabordet på jobbet? Har det alltid funnits en omfattande främlingsfientlighet och ett så omfattande hat mot invandrare i vårt land innan Sverigedemokraternas retorik fick fäste?

En av de mest framgångsrika lögnarna är en av världens mäktigaste män, Donald Trump. Washington Post har registrerat över 10 000 offentligt framförda lögner sedan han blev president. Det är drygt 20 per dag. Här hemma har i huvudsak SD-politiker, men också representanter från andra partier, lika framgångsrikt spridit lögner och halvsanningar för att medvetet eller omedvetet öka på främlingshatet. Lögner och hat som sedan, som vandringssägner, effektivt sprids i sociala medier av och till människor som har svårt att ha två tankar i huvudet samtidigt. Mycket av denna dynga bärs också fram av dåligt pålästa journalister som likt duktiga idioter hakar på dessa osanningar utan att på något sätt granska eller ha tillräckligt med kunskap för att ställa en obekväm motfråga när chanser finns.

Personligen vill jag tro att vi människor i grunden är goda. Att vi ställer upp för andra när det behövs oavsett hår- eller hudfärg på den behövande. Men, de som ändå företräder dessa mörka tankar har varit smarta. Genom lögner och ”alternativa sanningar” har de mycket framgångsrikt under lång tid lyckats dupera en stor del av landets medborgare.


Tidigare kunde man gå in i en tråd på exempelvis Facebook och någorlunda sakligt debattera en fråga kring något luddigt påstående. Det är inte längre möjligt. Tråden ockuperas omedelbart att en hel hop hatare som effektivt dödar alla meningsmotståndare med ofta riktigt hemska påhopp. Så har man skapat en ny ”sanning”, ofta initierad av debattörer som Hanif Bali, Joakim Lamotte, Katerina Janouch eller för den del Jimmie Åkesson och hans meningsfränder. På senare tid är dock samtliga politiska inriktningar representerade av personer med alternativa sanningar till verkligheten i olika media. Det är så himla enkelt att ljuga nu för tiden. Alla gör det. Allt är sant tills det eventuellt motbevisas. I vissa grupper blir man helt enkelt avstängd och blockerad om man har avvikande meningar. En sådan grupp är ”Brottsplats Karlskoga/Degerfors” där flera av mina bekanta blivit utestängda efter att rent allmänt ha ifrågasatt rasistiska och främlingsfientliga påståenden. Man kan ju egentligen undra varför, men kanske känner man sig mer trygg tillsammans med likasinnade. Det som oroar är att man helt oemotsagd får sprida dynga och därmed ge fyr åt ännu mer hat och kanske därmed vinna över ytterligare någon som inte orkar tänka själv.

En annan sak som oroar mig mer och mer är den kappvändarpolitik som vårt land numera styrs av. Idag finns inga grundläggande och långsiktiga politiska ideologier längre. Idag styrs det mesta av vad som är bäst för dagen och i vilka grupper man kan hitta väljare. Jag ser stora risker med att man först skapar opinion för frågor som engagerar en massa människor, i många fall baserat på främlingshat, och därefter, när dessa vindar får fart på sociala medier och därmed engagerar nya väljare, också blir praktisk politik. Allt medan Stefan Lövén tar selfies med Ulf Lundell och Laleh för att verka folklig. Hujedamej……

Behöver vi alla en kick ibland?

Har du sprungit Marathon, åkt Vasaloppet, bestigit Kebnekaise eller gjort något annat kraftprov? Kanske hoppat bungyjump eller fallskärm?

Jag ska redan här säga att jag oftast är väldigt imponerad av andra människors bravader. Senast när jag läste om Degerforsborna Filip och Leonora som knäckte Bergslagsledens 28 mil på rekordtid. Samtidigt som jag frågar mig, varför?

Jag saknar själv den där genen som påstås styra vårt sökande efter kickar. Samtidigt är jag kanske också ganska lat och möjligen lite feg. Jag förstår helt enkelt inte varför man måste utmana ödet med mer eller mindre galna projekt. Är det för att bevisa något för sig själv eller kanske visa upp sig för omgivningen?

Utmaningar av dessa slag har aldrig lockat mig. Jag är dock otålig, jag vill att de mesta ska hända nu. Jag tröttnar ofta fort på saker jag engagerar mig i och skulle aldrig kunna lägga de där 10 000 timmarna det krävs för att bli riktigt bra på något. Jag hinner tröttna. Jag har i början ett brinnande intresse, med elden falnar ofta ganska snabbt. Fråga min hustru ska du få höra en hel del.

Jag fick i ungdomen flera gånger höra att jag var talangfull i flera olika idrotter, jag fastnade för den lite mer stillsamma bowlingen och lirade på elitnivå under flera år, bland annat i elitserien för Sundbybergs IK. Jag hade bra tränare och en fantastisk omgivning, men inte den där riktiga glöden om att ”bli bäst”.  Träning flera gånger i veckan, men inte mer än att det var kul och kraven inte blev för höga. Uppehållen var flera och några gånger fleråriga, men kärleken finns fortfarande så jag har precis fått några klot uppborrade av maestro Tomas Leandersson, för övrigt den som lärt mig mest om denna ädla konst att välta käglor under de år jag representerade Degerfors BK.

Jag har heller aldrig haft någon särskild önskan om karriär i yrkeslivet. Aldrig haft pengar som drivkraft. Jag har alltid försökt att ha kul på jobbet med intressanta uppgifter och trevlig omgivning. Har bytt ungefär vart sjunde år, ibland oftare, då motivationen sjunkit och nya utmaningar hägrat.

Men visst får jag också kickar. Om ändå av lite mer stillsam karaktär. Som du vet som läser mina lördagsfunderingar så tränar jag hundar. Här dräller det av kickar när man plötsligt förstår sin lurviga kompis och som team löser olika problem. Det är magiskt. 

Några andra saker som jag heller aldrig tröttnar på är böcker och musik. Bokmal, ja kanske. Jag har oftast två böcker på gång samtidigt. Hittar jag en ny intressant författare plöjer jag oftast hans eller hennes verk i kronologisk ordning. På senare tid har jag också fastnat för ljudböcker. Ett bra sätt att förgylla promenader eller motionspass.

Just nu kommer nog den största kicken i den gubbrock jag plötsligt fick chansen till via några gamla polare sedan många år tillbaka och som fick gitarren ner från väggen. Vi träffas en gång i veckan och lirar gamla rocklåtar till stor glädje för samtliga inblandade. Musik är ett stort intresse som hos mig är brett. Kul att skriva om, lyssna på, men otroligt mycket häftigare att utöva. Det vet alla som trakterar ett instrument.

Men, som sagt, mina intressen sker utan några särskilt häftiga adrenalinkickar och utan att behöva bevisa något för någon. Inget Marathon här inte. Det känns lugnast så.

Än en gång – vad är det att vara svensk?

Almedalsveckan har återigen passerat. Ett mastodontjippo som det finns en hel del olika synpunkter kring. Ett inferno av politikerfloskler, rosévin, snittar och lobbing där näringslivsföreträdare har möjlighet att påverka och styra våra folkvalda in i rätt fållor. De politiska budskapen som pumpas ut är i högsta grad flexibla gentemot tidigare år. De styrs av hur vindarna blåser för dagen. 

Vad lärde vi oss då denna gång? Ja, exempelvis att man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Vi måste förstå att man både kan ha rökförbud på allmän plats, men samtidigt tillåta att nazister intar samma platser för att, med polisskydd, torgföra sin hatpropaganda.

Vi kan vidare anta att Sverigedemokraterna numera ingår i ”Krist”-demokraternas plan för att, påhejade av bland andra skånemoderaterna, skapa en ultrahöger. Detta efter att Ebba Busch Thor både käkat lunch med Åkesson och i sitt tal mycket tydligt närmat sig SD. Bland annat dödförklarade EBT mångkulturen som ett politiskt projekt. Då hon också brukar prata om svenska värderingar har jag svårt att fatta hur hon tänker. Mångkultur är väl ändå inskrivet i en av våra grundlagar.

I vår regeringsform som är en av våra grundlagar framgår att det svenska folkstyret bygger på en fri åsiktsbildning och att den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde, frihet och värdighet. Det framgår också att varje enskild persons kulturella och ekonomiska välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Detta är således vad som skulle kunna kallas för våra svenska värderingar inskrivet i vår grundlag vilket i så fall rimmar illa med vad Åkesson och EBT försöker tuta i oss.

Det här med fri åsiktsbildning och respekt för alla människors lika värde är en intressant skrivning. Hur ska man då tolka att nazister fritt får uttrycka sitt hat på våra gator och torg, som exempelvis under Almedalsveckan. Alla gudar ska veta att jag som krönikör står upp till 100 procent för det fria ordet, friheten att utrycka sin mening. Det blir dock svårt att förena denna frihet med allas lika värde när det gäller nazistpropaganda. Om vi åberopar frihet att uttrycka sig tillsammans med demonstrationsfrihet så får vi acceptera även nazisters budskap, men då ska de också lagföras när de överskrider våra lagar. Jag anser att bara erkänna sig som nazist så är det hets mot folkgrupp. Polisen har hittills inte lyckats att lagföra NMR:s lagöverträdelser. Det är för mig helt ofattbart.   

Jag är glad över att debatten mellan Peter Pedersen och Andreas Svahn angående stängningen av förlossningen på Karlskoga BB blev till ett hyggligt konstruktivt samtal i stället för en munhuggande duell. Det fick mig att, trots allt, känna en svag optimism, även om jag definitivt inte på långa vägar tror vi är i mål. En sak kan jag dock konstatera, om inte detta enorma engagemang skapats, så skulle aldrig ett återöppnande verkställas. Nu finns fortfarande ett litet hopp. Så sträck på er alla som varit med på resan genom demonstration och namninsamlingar. Ni har visat att man faktisk kan göra skillnad, även om det är lite för tidigt att ännu ropa hej.   

30 år

På måndag är det på dagen 30 år sedan jag med familj flyttade in i vårt hus i Degerfors. Familj då bestående av hustru, tre barn i åldrarna 10, 8 och 4 år samt en Golden Retriever vid namn Lukas.

Att vi hamnade i Degerfors kan ses ganska slumpmässigt, så som det ofta är, och allt var inte så där jättevälplanerat. Det var en hel del turer innan allt föll på plats, bland annat var vi skulle bo. Vi tyckte att vi först kunde flytta till en lägenhet för att på plats leta hus. Nu hittade vi ingen tillräckligt stor lägenhet så vi bad en mäklare skicka lite prospekt på lediga hus. Ett föll oss väl i smaken utifrån dess ritning. Jag besökte huset och gillade vad jag såg. Tiden var knapp så vi slog till direkt. När flyttlasset gled in i Degerfors var det första gången min hustru såg huset hon skulle bo i. Nåja, vi bor kvar, samma hustru och jag, så det blev ju ändå bra till slut.

En av de första familjen vi lärde känna i Degerfors hade en liten lintott till son som blev vår grabbs bästis. De två grabbarna spelade fotboll dagarna i ända och slet ut alla gräsytor de kunde finna. Ola Toivonen, som var namnet på lintotten blev sedan en firad blågul hjälte en massa år senare. Kunde man ana det redan då? Jo, kanske.

Redan första året vi bodde i Degerfors hamnade jag i Degerfors IF:s styrelse. Där fann jag min första lokala idol i Bernt Bjurström. Välkänd för alla gamla fotbollsälskare och min mentor in i Degerforsfotbollen. Otaliga var kvällarna där Bernt berättade gamla fotbollsminnen från tider då det begav sig. Något han öste ur en 40-årig karriär inom DIF-styrelsen. Här skolades jag in bland profiler som Börje Ågren, Björn Werner, Egon Ottersten, Peter Pedersen, Yrjö Toivonen med flera. Människor med fanatiskt rödvita själar som givetvis smittade av sig på en, från Stockholm nyinflyttad, hammarbyare som snabbt fick konvertera och byta färg.

Det finns givetvis för och nackdelar med storstad kontra landsort, men jag tror att om du frågar våra barn så har deras uppväxtmiljö varit fantastisk. Det har givetvis varit mycket fotboll. Alla tre har stolt burit den rödvita dräkten på lite olika nivåer. Sonen ända in i A-truppen innan ett medfött hjärtfel satte stopp för karriären. Det har också funnits utrymme för annat; musik, hästar och många kompisar. Man ska inte generalisera, men i min värld så är det något lite enklare att växa upp i småskalighetens bruksort än i storstaden, men det är en högst egen uppfattning.

För ungefär 15 år sedan började jag, som frilans, skriva för Karlskoga Kuriren. Som gammal copywriter och reklamskribent öppnade sig ett nytt fält, kulturutbudet i Karlskoga/Degerfors med omnejd. Det visade sig ju drälla av musik, teater och konst som jag tidigare inte hade upptäckt. Fantastiska människor därtill som jag fått äran att lära känna. Otaliga är de olika teater- och musikevenemang jag besökt och försökt återge under dessa år. Många är också alla de krönikor som jag plågat er med. Också här är den lilla orten att föredra. Här möter man sina läsare mer eller mindre dagligen där ris och ros utdelas direkt i ansiktet. Tack och lov har det varit övervägande ros vilket jag är väldigt tacksam för. Får jag så kommer jag att fortsätta ge luft åt mina funderingar ett tag till i denna spalt. Det hoppas jag du kan stå ut med. I övrigt kör jag gärna 30 år till i vårt vackra Degerfors.

Gör om och gör rätt

Krönika publicerad i KT/KK 2019-06-15
Ganska ofta undrar jag om politiker i maktställning tror att vi, vanligt folk, är fullständigt dumma i huvudet. Man kan ljuga, slinga sig, vägra svara på frågor och i stället mala en inövad monolog eller bara hålla sig undan. De som är valda av folket att tjäna folket har i alltför många fall glömt varför de sitter där de sitter. När folkvalda slutat värna folkets vilja ska de förpassas till något annat.

Ett mantra jag avskyr som pesten är ”hela landet ska leva” eftersom det är den största politikerfloskel i modern tid. Exempelvis som vid den aktuella förlossningsnedläggningen och hoten mot hela vårt sjukhus. Vi är många som, allt sedan den första sommarstängningen för tre år sedan, misstänkt en dold agenda. Dessa misstankar har förstärkts genom åren och för bara ett par veckor sedan satt vi där med ”vad var det jag sa” utan att ett dugg känna någon stolthet i att ”hela tiden vetat och förstått”.

Det som känns extra murket i just detta fall är hur fruktansvärt uselt och desperat det gått till. Först delegerar man det politiska ansvaret till tjänstemännen. Sedan hittar man ett litet, litet halmstrå via en ett år gammal IVO-anmärkning som anledning till att stänga ner förlossningen. Kunde man inte hittat något mer raffinerat eller kanske till och med talat sanning? Nu fick en ensam tjänsteman ta beslutet om total nedläggning vilket givetvis varit underbyggt av ledningen och personalen i Örebro sedan länge.

Några frågor som hänger i luften och som hittills, vad jag vet, inte är besvarade är:
1. Det fall som ligger till grund för beslutet och som IVO slagit ner på gäller ett barn som fördes till neonatalavdelningen på USÖ och som sedan skickades vidare till Uppsala för specialbehandling. Innebär det i så fall att inte heller USÖ är patientsäkert? Har IVO granskat även detta?
2. Kommer beslutet att bli vägledande för övriga mindre förlossningskliniker utan neonatalvård? I så fall är hela landets förlossningsvård i riktig kris.
3. Vilka åtgärder har gjorts för att säkerställa att kompetent personal ska finnas tillgänglig också i Karlskoga?

Vi var, som sagt, många som insåg att om man börjar stänga ner för sommaren så kommer det att drabba personalen på ett sådant sätt att de säger upp sig. Vi förebådade att det också skulle vara svårt att nyrekrytera under dessa förutsättningar. Något som också besannats. När det sedan existerat uppenbar mobbing mot de som protesterat och som försökts tystats ner så är ju inte det direkt någon vidare plattform för anställningar.

Trots att många insett detta har ansvariga politiker med en dåres envishet försökt få oss att tro på deras mantra att BB i Karlskoga ska behållas intakt. Den politiska styrningen har helt enkelt blåljugit oss mitt i ansiktet. Det går heller inte att gömma sig bakom tjänstemän när man, trots allt, har det övergripande ansvaret.

Glädjande är att folket som regionpolitikerna representerar inte accepterar dessa beslut. En Facebookgrupp med över elvatusen medlemmar samt tusentals underskrifter talar sitt tydliga språk. Därtill är nu beslutet överklagat. Gör om och gör rätt är budskapet. Idag är också en protestmarsch/demonstration planerad, delta gärna. Kan vi hoppas på att Andreas Svahn och Karin Sundin finns på plats och svarar på folkets frågor?