Hur är det med dina företrädares glöd och kompetens…..

Krönika publicerad i KT/KK 2018-08
Jag har många gånger funderat över det här med förtroendemätningar gällande våra partiledare. Vad läggs egentligen i order förtroende. Om frågan ställs; har du förtroende för Stefan Lövén så kan svaret lite grovt bli ja eller nej, möjligen jag vet inte. Men vad lägger i så fall varje tillfrågad i ordet förtroende? Förtroende att leda partiet, leda landet, verkar ärlig, ser bra ut, snygg, verkar klok? Ja, eller motsatsen då för de som svarar nej. Hur viktigt är detta för hur man till slut röstar? Hur viktig är partiledaren? Att förtroendet generellt har sjunkit för samtliga ledare ser jag inte som konstigt alls. Om man, beroende på den dagliga vinden blåser, byter synpunkter och politiskt innehåll samt omgraderar de olika frågornas betydelse utifrån vad som står i dagens tidning så är det inte särskilt konstigt. Senast gällde det klimatet som varit en ickefråga för de flesta men som åkte upp på första plats när skogarna började brinna. Utom för Jimmie då som enbart konstaterade ett normalt väderomslag. Känns det trovärdigt?

Nåja, jag hoppas dock att politisk ideologi går före partiledarens förtroendesiffra när det kommer till kritan. Dock, min egen mor röstade på det gamla högerpartiet enbart för att hon tyckte Yngve Holmberg var snygg, så man vet ju aldrig.

På lokal nivå är däremot det här med vilka personer som står bakom politiken oerhört mycket viktigare är på riksplanet. Hur bra koll har du på vilka som kommer till makten om just ditt parti får inflytande efter valet? Känner du att du röstar på den kunskap, kompetens och det mod som krävs för att styra din kommun fyra år framöver? I många kommuner röstar man exempelvis på SD:s tomma stolar. Det kan ju vara att kasta sin röst i soptunnan.

På riksnivå är den stora frågan hur regeringsbildningen ska se ut efter valet. Givetvis utifrån hur rösterna faller, men vi kan med stor säkerhet säga att inte någon av de två blocken kommer att få egen majoritet.

På lokalnivå brukar samarbetsfrågorna vara ett större framgångsrecept än på riksnivå. Pragmatiska ledare som ser sin kommuns och hemorts bästa framför politiskt hårklyveri mellan partierna. I Karlskoga har exempelvis Liberalerna anslutit sig till S och V och i Degerfors har Moderaterna varit involverade i budgetsamarbetet tillsammans med V och MP. Blocköverskridande samverkan. Det finns massor med fungerande exempel på sådana konstellationer ute i vårt land.

Så släpp prestigen, kavla upp ärmarna och samarbeta – hur svårt kan vet vara?  Läser man alla svar som ges i olika utfrågningar, exempelvis den som rullat i vår tidning där partierna fått svara skriftligt på olika frågor så framgår för det mesta att alla vill ungefär samma sak i större frågor men få berättar hur det ska gå till att genomföra och finansiera. Där borde en samverkan vara lösningen.

Gå och rösta, det är viktigt, men släng inte bort din röst, styrd av enbart missnöje och hat. Höj blicken och fundera över vem eller vilka som bäst kan styra skutan, både lokalt och på riksplanet. Det kommer vi alla att vinna på.

Kan det som hände där också hända här?

Krönika publicerad i KT/KK 2018-08
Per Ödling är professor i teleteknik och demokrati vid Lunds universitet. Tillsammans med några kollegor har han tagit fram en modell där han bland annat förutspått både Brexit och Donald Trump. Enkelt uttryckt har de tagit fram en ekvation där oro multipliceras med okunskap och framtidstro. Per Ödling är orolig för vår demokrati och förutspår att vi mycket väl kan hamna i samma sits som Polen och Ungern om bara att par mandatperioder. Med tanke på hur rätt de fått om Brexit och Trump så kanske vi inte helt ska ignorera Per och hans kollegors matematik.

Jag fick i min brevlåda förra helgen en folder från ”Alternativ för Sverige”. Ett parti som tillkommit eftersom det finns de som tycker att SD inte är tillräckligt främlingsfientliga. De vill ungefär samma sak som SD fast upphöjt till två och de förstärker därmed oron för en demokratinedrustning. Återvandring av utländska personer, totalt asylstopp och flyktingstopp, nedläggning av SVT och något de kallar för att ”dränera det politiska träsket”. Vet inte om de går så långt som att ”hänga landsförrädare” som NMR, nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen vill med de nuvarande etablerade politikerna. Kanske inte fullt så drastiskt men kanske får man skaka galler om man tycker fel saker.

Det är dessa rörelser som Per Ödling är oroad för och som växer sig allt större och starkare. De står för ett samhälle som jag tror väldigt få vill ha när det kommer till kritan, men när hjärnan kokar av hat så ser man bara elände och vill inte förstå vilket fantastiskt land vi lever i. När allt är invandringens fel, till och med när skogarna brinner, har man blockerat allt intag av verklig fakta. Man hyllar Åkesson, Kasselstrand och deras gelikar som några som ska frälsa landet och ge oss den välfärd vi saknar. Man bleknar. Det upprör mig ofantligt att läsa vissa trådar på sociala medier där ”vanliga människor” sprider sitt sjuka hat. Samtidigt finns oron också hos mig. Varför skulle Sverige vara förskonat från det som nu drabbar Polen och Ungern? Det som händer där kan också mycket väl hända här. Vi har dock fortfarande möjlighet att stoppa eländet. Tänk på det när du stoppar valsedeln i urnan den 9 september. Man kan definitivt rösta bort demokratin, men man kan inte rösta den tillbaka. Försent ska syndar´n vakna heter det ju, men det kan vi givetvis undvika, särskilt för oss som vill leva ett liv med fri press, ett oberoende rättssystem och möjligheten att öppet tycka och tänka vad vi vill. Ingen självklarhet för alla.

Jag var på Socialdemokraternas valupptaktsmöte i Degerfors Folkets Park förra lördagen. En trevlig tillställning med gratis korv, ballonger till barnen och glada miner under strålande sol. En sak förundrar mig dock och det var de röda fanorna och Internationalen som avslutning. Detta är för mig klara vänsterattribut vilket rimmar falskt när nu S har lämnat vänsterpolitiken och, via sin partiledare, Sveriges statsminister, utropat sig som ett mittenparti. Man bör finna andra symboler och hitta på någon annan färg på flaggorna. En gång i tiden fick Olof Palme mig intresserad och engagerad politiskt. Jag tror inte han skulle känna igen sig i dagens socialdemokratiska parti. Det gör inte jag heller.

Sverige brinner – många vill hjälpa till

Krönika publicerad i KT/KK 2018-07
Sverige brinner. Tusentals hektar skog slukas av lågorna och inget regn så långt ögat når. Medan politiker försöker ta billiga poäng så här i valtider och hatarna givetvis skyller allt brinnande på invandrare och flyktingar så finns det människor som just nu gör en otrolig insats. Det har kommit hjälp från i stort sett hela Europa. Jag blev tårögd på riktigt när jag såg filmerna på den långa karavanen av polska brandbilar som ringlade sig upp genom Sverige där människor stor på vägbroar och applåderade. Jag har sett brandflygen komma över bergslagsskogarna samtidigt som hemvärn och militärer ansluter till de olika brandhärdarna för att dra sitt strå till stacken.

Handlare från hela Sverige skickar ut förnödenheter till de som sliter i skogarna. Spendrups skänker lastbilslaster med vatten. Pizzabagarna bakar pizzor och förser brandmän och frivilliga med mat. Redan i måndags hade drygt 4000 privatpersoner anmält sig som frivilliga för att hjälpa till i skogarna. Det är bland andra Röda korset som är med och samordnar. Företag skänker pengar och en mängd frivilligorganisationer är på plats eller på väg till bränderna.

En av de som frivilliga är Abdullah Ali Altabari från Helsingborg.
”Jag tycker att jag står i skuld till Sverige. Det här är mitt land nu, jag bor här och då måste jag hjälpa till. På samma sätt som de hjälpte oss när vi kom hit” berättar han för SVT Nyheter Helsingborg.
I veckan kunde vi även läsa i vår tidning om hur Hawkar Amini från Storängens bilvård i Karlskoga som samlat in pengar till förnödenheter som ska komma till nytta där det behövs i brandområdet kring Ljusdal. Det är bara ytterligare ett exempel på privata initiativ och som alltid blommar upp i kristider. Minns terrordådet i Stockholm för drygt ett år sedan och det stora flyktingmottagandet under 2015 då det var frivilligorganisationer som blev ryggraden i mottagandet när samhällets egna resurser inte räckte till.

Vi vet att människan i grunden är god och nästan alltid sträcker ut en hand till den som behöver. Det bevisas gång på gång vid olika kriser. Okey, vi har ju, som sagt, alla hatare som tycker allt i landet går åt helvete och att allt är invandrarnas fel och som tror att en röst på SD kommer att rädda Sverige.  Som parantes kan jag bara säga att oj vad förvånade och besvikna ni kommer att bli den dagen SD eventuellt kommer till makt.

Samtidigt som brandmän och frivilliga kämpar mot bränderna finns det saker som inte riktigt verkar fungera. Det borde vara en självklarhet att alla krafter som finns i samhället är maximalt samordnade och blixtsnabbt kan komma till beslut vid kriser.

Bränderna har märkt vårt land för lång tid framöver. Hur det blir med de trauman som går i denna sommars spår får vi inte veta förrän till hösten. Jag tänker på alla stackars män som tvingats avstå från att grilla. Sannolikt kommer psykmottagningarna att fyllas med avmagrade snubbar med olika typer av psykoser då de inte kunnat dominera festerna med sina marinaddrypande flintastekar och grillkorv till barnen.

Lintotten som blev blågul hjälte

Krönika publicerad i KT/KK 2018-07
För nästa exakt 29 år sedan flyttade vi in i vårt hus i Degerfors där vi fortfarande bor kvar. Som förvirrade 08-or med tre barn och hundvalp försökte vi anpassa oss till en helt ny miljö. Vi hade förberett oss lite genom att vi på våren besökt skolan där vår äldsta dotter skulle gå och därmed också träffat några av hennes blivande skolkompisar. Några av dem var redan på plats och mötte upp när flyttlasset kom. Dottern spelade tennis hemma i Sundbyberg. På plats i det nya hemmet fick hon omedelbart veta att i Degerfors var det fotboll som gällde. Hon omskolades snabbt och fick Yrjö Toivonen som tränare. Därmed blev familjen Toivonen en av de allra första familjer vi lärde känna i Degerfors. Vår då fyra år gamla son Fredric fick i samma stund en ny kompis i en ett år yngre lintott som numera är hela Sveriges kelgris och som gjort stor succé i fotbolls-VM som en av hjältarna i det blågula landslaget. Fredric och Ola blev ler och långhalm under flera år. De var med på varenda av tjejernas träning där också Olas storasyster fanns med. Lite senare blev de också en del av Degerfors IF P84, båda lite för unga, men entusiasmen var det inget fel på så det märktes inte särskilt. Under några år gjorde dessa grabbar inget annat än åt, sov och spelade fotboll. De slet ut både vår gräsmatta och den hemma hos Toivonens och de missade, som sagt, inte en enda träning, varken deras egna eller deras systrars. Att Ola hade talangen att bli något stort syntes väldigt tidigt. Det är ju ingen garanti att det sedan blir så, men i Olas fall kändes det som allt var utstakat. Fredric hamnade på bänken i DIF som 16-åring målvakt, men ett sent upptäckt hjärtfel satte stopp för fortsatt karriär, det är dock en annan historia.

Jag har givetvis följt Olas karriär lite utifrån, och även fått en del inside från pappa Yrjö över tid. Minns särskilt hur nära det var att han hamnade i mitt gamla favoritlag Liverpool vilket hade varit galet häftigt, men tyvärr blev det aldrig verklighet.
Nu är det i alla fall väldigt mäktigt att se vilken fantastisk fotbollsspelare han är och ingen är gladare än jag att han nu fått kröna sin karriär med ett VM. Ola har haft många belackare och har fått utstå en hel del skit, men det är ju heller aldrig så lätt att bli profet i sin egen hemby, särskilt inte i en bruksort som Degerfors. Därför är det extra kul att se hur han har ägt och levererat under detta fantastiska VM med vibbar från sommaren 1994.

Ola är inte hemma så ofta, men de senaste somrarna har han, tillsammans med Patrik Werner, hållit populära fotbollsträningar på Stora Valla inom ramen för OP Fotboll College, där OP står för Ola och Patrik. Jag ser då samma spjuver och busunge i ögonen på den 32-årige Ola när han lirar med ungarna som den 10-årige hemma i vår trädgård när det begav sig.  En brukspôjk helt enkelt om än numera så världsvan efter många år utomlands.

VM-sommarn har varit helt galen. Det är svårt att fatta vilket engagemang denna fantastiska lek kan framkalla. Sjungande, jublande, gråtande, dansande supportrar från hela världen samlade i ett hett Ryssland med det gemensamt att de har ett stort hjärta för fotboll och mer eller mindre går i döden för sitt landslag. Den gula väggen har återigen levererat kärlek till vårt blågula landslag.

Tack hela gänget för en fantastisk prestation!

Kan Medborgarplatsen nu bli en plats för medborgarna?

Krönika publicerad i KT/KK 2018-07
Första stegen mot en upprustning av Medborgarplatsen i Degerfors är tagen. En ny detaljplan som innefattar en ny infart för bilar från Medborgargatan och några nya parkeringsplatser, tror det var åtta till antalet, har klubbats politiskt. I planerna ingår att ”rädda” kvar Coop som ”hotat” med nedläggning om dessa planer inte blir verklighet. Man vill ha en ny entré mot torget, nära till de åtta parkeringsplatserna samt en minskad butiksyta. I paketet ingår också att göra något åt Coophusets övre del vars skick idag är en vedervärdig styggelse. Kanske kan det bli nya bostäder vilket ju är en bristvara och bara kan ses som positivt, men först och främst måste fasaden få ett nytt ansikte.

Jag har inget emot utveckling, jag tycker definitivt att vårt torg ska livas upp och bli en mötesplats för alla medborgare. Jag vill se torghandel, leende ungar, gärna ett sommarfik och som sagt, lite mer liv och rörelse. Men kommer det verkligen att ske eller blir allt bara dyr kosmetika? Kommer en ny entré och åtta parkeringsplatser verkligen att frälsa Coop? Skillnaden i antal steg jämfört med nuvarande lösning är försumbar. Ska en minskad promenad på kring 10 sekunder vara lösningen på Coops problem? Nej, det är naiv att tro, det krävs åtskilligt mycket mer i form av service, glad personal, fräscha varor och nytänkande.

Tanken är också att när Coop minskat ner sin butiksyta att den överblivna delen ska bli plats för en galleria där nya butiker ska etableras. Kommer det då nya utifrån eller blir det, hemska tanke, vårt befintliga utbud som flyttar in och skapar tomma lokaler i andra delar av centrum?

Nåja, jag vill absolut inte vara någon dödgrävare, jag hoppas verkligen att projektet blir lyckat. Blir bara Coophusfasaden åtgärdad är mycket vunnet.

Inför beslutet kring detaljplanen ordnades ett möte, en medborgardialog där det vara fritt att ha synpunkter. Det får mig att fundera på om inte kommunen också skulle kunna införa medborgarbudget. Ämnet ventilerades i en intressant DN-artikel förra helgen. Medborgarbudget betyder att en viss del av kommunbudgeten öronmärks för konkreta medborgarförslag. Man får komma med idéer som sedan hanteras i ett röstningsförfarande. ”Vinnande förslag” genomförs inom ramen för de avsatta pengarna och besluten kan inte överklagas. Ett lysande exempel på fungerande demokrati. Drygt 1 300 kommuner ute i Europa har anammat detta och flera har utökat utrymmet i budgeten efterhand. I Sverige har det inte fått fäste, men i en kommun som Degerfors borde detta passa som hand i handske. Lite av en demokratiskola där medborgarna får aktivt delta kring tuffa prioriteringar av de gemensamma resurserna.

I grannbyn Björneborg gick för några år sedan byalaget till Kristinehamns kommun med lite idéer kring utveckling. Kommunen bad dem komma med konkreta förslag vilket man gjorde genom att dela upp Björneborg i tårtbitar där några människor fick ansvaret att i ”sin tårtbit” se vad som behövde göras. Detta tog man sedan till kommunen som kunde åtgärda i stort alla önskemål. Dessutom petade järnverket in en del pengar i de projekt som uppstod. En trevlig form av demokrati. Vet inte om detta fortfarande fungerar, men det borde kunna gå att genomföra även i Degerfors. Får man ansvar blir man mer involverad och engagerad och engagerade kommuninnevånare kan aldrig få för många av.

Fotbolls-VM, äntligen!

Krönika publicerad i KT/KK 2018-06
Fotbolls-VM! Bara smaka på ordet, visst pirrar det lite extra i maggropen, speciellt nu när Sverige återigen finns med, vilket inte alls är självklart. Vi är många som minns de heta nätterna fram mot bronset 1994, när vi grävde…ja, brons i USA.

För oss som älskar fotboll är det givetvis en makalös höjdpunkt när Världsmästerskapen stundar, speciellt när det bara händer vart fjärde år. Ändå kan jag känna att den där riktigt heta känslan inte lägre är så het. Fotbollen har förändrats över tid. Spelet på planen är makalöst, där finns inget att klaga på, tvärt om. Det jag menar med förändringar är framförallt pengar, korruption och fusk. Sådant som smutsar ner och förstör. För hur gick det egentligen till när Ryssland och Qatar fick VM? 14 av de 22 personerna som deltog i dessa omröstningar har stängts av eller tvingats lämna FIFA:s exekutivkommitté då de bland annat misstänkts för att ha tagit emot mutor. Rysslands tidigare idrottsminister Vitalij Mutko och ordförande i organisationskommittén för Rysslands-VM och som också tillhörde exekutivkommittén vid omröstningen har tvingats avgå och avstängdes på livstid av Internationella Olympiska kommittén, IOK, efter att McLarenrapporten avslöjade den statskontrollerade dopinghärvan vid OS i Sotji. Att man i Ryssland dessutom förföljer systemkritiker och journalister samt har en väldigt mjugg inställning till mänskliga rättigheter i allmänhet gör ju inte att de direkt har kvalificerat sig som optimala VM-arrangörer. Den ständiga frågan om man kan skilja idrott och politik har väl med råge besvarats i och med Rysslands och Qatars vunna arrangörskap. Money talks och dessa två länder kan nu med hjälp av korruption och mutor skapa ovärdelig PR för sina diktaturer.
Annat som irriterar mig är de så sjuka summor pengar som involverats i fotbollen, se bara på spelarnas löner och de ännu sjukare övergångssummorna som nu är klart över miljarden för en enskild spelare.

Men, trots detta, medaljens baksida, så ser jag lika mycket fram emot VM som de flesta. Jag tror till och med att Sverige har en liten, liten chans att gå vidare från gruppen. Detta baserar jag inte på vad som presterats inför VM mot Danmark och Peru, nej, snarare utifrån tanken ”bäst när det gäller”.  Jannes gäng har den där så svenska lagmoralen som saknades när Hamrén och Ibra, kanske mest den sistnämnde, bossade. Det kommer att räcka långt. För trots att jag gnäller lite över fusk, överdrivna penningsummor och korruption så förtar det ju inte vad som händer på plan, detta gröna mattans schack som fascinerar en hel värld. Vi har att se fram emot ypperlig underhållning och om det inte händer något riktigt galet så kommer vi för en stund att glömma och bortse från baksidorna när en smekande frispark smyger in uppe i krysset, en akrobatisk målvaktsparad räddar poäng, glidtacklingen eller tvåfotaren som tangerar levande konst spelas upp inför de utsålda läktarna där stämningsfull sång triggar spelarna till stordåd efter stordåd. Så visst kommer vi njuta av Fotbolls-VM. Vem som vinner? Inte den blekaste.
Förresten, en sak till, VM-låten. Den var nog den allra sämsta jag någon sin upplevt. Det är absolut skämskuddevarning. Må nu denna usla komposition inte bringa oss samma otur som Per Gessle hade när han fick detta fina uppdra och misslyckades totalt.

Hur längre blir Karlskoga BB kvar?

Krönika publicerad i KT/KK 2018-06-02
Debatten kring Karlskoga lasarett i allmänhet och Karlskoga BB i synnerhet fortsätter och har tagit lite nya svängar. Nu kanske vi äntligen fått upp på bordet det vi alla anat men där regionpolitikerna envist basunerat ut något annat.

Först kommer en skrivelse från nio medicinskt ansvariga läkare i Örebro som menar att det inte är någon idé att öppna Karlskoga BB igen efter sommarstängningen. Man kan och bör slå igen helt och hållet då det råder en stor brist på läkare i Karlskoga. I december 2017 saknades sju läkartjänster, ytterligare tre har sagt upp sig under våren 2018 enligt deras skrivelse. Man hänvisar till patientsäkerheten då det inte går att upprätthålla en jourlinje med så stor brist på läkare. Sannolikt har de alldeles rätt i sina analyser. Finns inga läkare så är det svårt att bedriva adekvat vård.

Svaret från regionstyrelsens ordförande Andreas Svahn, som den politiker han är, talar om ”ambitionen att vi ska ha tillräckligt många läkare på plats i Karlskoga efter sommaren”. Dock besvarar han inte hur det ska gå till, jo eventuellt att ta in hyrläkare, vilket ju känns som att man redan gett upp. Svahn pratar om att utvärdera tre års sommarstängning för att se hur man ska agera i framtiden. Hur lång tid tar en sådan utvärdering och vad händer om man kommer fram till samma saker som de nio läkarna? För mig är ”politiska ambitioner” bara mumbo jumbo om de inte samtidigt ger absolut klarhet i hur de ska genomföras, om det ens är realistiskt. Dessutom vet ju Andreas Svahn inte ens om han har något ansvar för detta efter valet i september.

Vad han däremot vet är att bristen på läkare och annan personal i Karlskoga enbart beror på besluten om att sommarstänga BB samt flytta kompetens och chefer till Örebro. Det han nu skapat är ett moment 22 som jag tyvärr tror han och övriga regionansvariga inte är kapabla att rätta upp. Det framgår också av den anonyme läkaren som i veckan uttalade sig i vår tidning. ”Vad politiker säger och deras agenda är en helt annan än vad tjänstemännen säger” är denne läkares budskap. Hen har pratat med de läkare som sagt upp sig och det framgår tydligt att det är förändringarna efter regionsbildningen som ligger bakom deras uppsägningar.

När man dessutom får veta att deras synpunkter och kritik bara sopats under mattan och inte ens protokollförts på deras samverkansmöten så förstår även ett litet barn att Anderas Svahns ”ambitioner” bara är ett spel för galleriet. Skitsnack helt enkelt. Jag är tyvärr ganska övertygad om att nedläggning av BB i Karlskoga redan är ett faktum, det är enbart en tidsfråga. Eventuell räddning skulle vara att vi får se ny politisk ledning efter valet, men som det ser ut nu så är jag även tveksam till att även ”nya ambitioner” kan rädda Karlskoga. Hur man tror att man ska kunna rekrytera nya läkare och behålla dem under dessa premisser känns lindrigt sagt aningen överoptimistiskt.

Sedan New Public Management tagit makten över sjukvården så är det inte längre patientens behov som styr. Numera talar man mer om verksamhetskontroll, ekonomiska styrsystem och chefsutveckling. Man har börjat prata om ”olönsamma patienter” och ser vården som affärsdrivande företag allt medan köerna växer och cancerpatienter dör i dessa köer. Det finns bara ett sätt att komma undan detta. Gör om och gör rätt!

Hur otrygga är vi – egentligen?

Krönika publicerad i KT/KK 2018-05-16
Är det verkligen möjligt att en majoritet av svenska folket tycker invandring är det viktigaste inför höstens val? Har i så fall Sverigedemokraterna lyckats dupera både oss vanliga människor och politiska motståndare så till den milda grad att vi plötsligt tror på deras mantra om att alla problem i vårt samhälle kan ledas till invandring och integration? Och är det inte så att media är så infångade i denna fråga att de hänger på och förstärker alla dessa teser. Något som till slut gjort att det blivit till en sanning. Jag skulle vilja från hatare och invandrarfientliga få lite mer hårda och konkreta fakta kring hur de personligen drabbats negativt av att det till vårt land kommit ett antal människor som flytt undan krig, död och elände.  För mig finns det i alla fall massor med andra problem att fokusera på där ute i verkligheten.

Otrygghet har också blivit ett mantra inom det politiska vokabuläret. Av våra drygt 10 miljoner innevånare i landet, hur många av dessa har själva varit i en situation som skapat oro? Är det inte så att det är medias rapporterande om gängvåld, våldtäkter och skjutningar i förorterna som skapar oro och inte dagliga upplevelser i vardagen. Visst är det tufft i många områden med rån, hot och våld, men ser man på saken i stort är Sverige ett av de tryggaste länderna på denna jord.

När man läser SOM-institutets senaste rapport så kommer invandring och trygghetsfrågorna ganska långt mer på listan. I topp ligger miljöfrågor. Har våra politiker och media överhuvudtaget noterat detta. Nej, man hamrar på om invandringsfrågor, löften om fler poliser, otrygghet och hårdare straff.

Man kan också fundera över hur mycket politikerföraktet stärkts av alla kappvändare som hela tiden vänder på en femöring för att eventuellt hitta någon ny väljare. Politisk ideologi är ett minne blott från svunna tider.

På tal om politikerförakt, hur illa har alla turer runt KEMAB-affären tufsat till sossarna i Karlskoga? Finns det ens någon som innerst inne kan ha något förtroende kvar? Att företrädare går ut och tokförsvarar den ena dumheten efter den andra när klara fakta ligger på bordet känns lite som ett ”Bagdad Bob-fenomen”. Eller också tror man att vanliga människor är så korkade att de nog enkelt går att dupera. Jo, kanske är det så. Valdagen får ge besked.
Att man därtill har en kommundirektör som inte kan svara på frågor utan att ta till juridisk hjälp är en riktig rysare. Vem skulle inte vilja vara en fluga på väggen när den taktiken läggs upp. Att sedan elevresultaten fortfarande rasar i takt med att man utlovar ytterligare besparingar inom skolan samtidigt som man skryter om en väloljad ekonomi känns som extra stort hål i huvudet.
På något sätt känns det som man med detta redan kastat in handduken och bett om att få bli utbytta, men det är en reflektion från en vanlig människa och krönikör. Politiska pampar med mångårigt regerande bakom sig tänker sannolikt inte som jag. Nåja, i torsdagstidningen kom en liten vändning gällande pengar till skolan. Vi får se vad det kan tänkas bli av detta. Det hade varit ett veritabelt självmord att gå till val på nedskärningar i skolan när det ser ut som det gör i Karlskoga

Jag kan inte säga att jag längtar efter valdagen, jag har farhågor om ett smärre kaos när resultaten kommer, oavsett vinnare. Den som lever får se.

 

Svikare eller rakryggad?

Krönika publicerad i KT/KK 2018-05-02
”Jag tror vi måste lära oss att hantera ännu större skillnader. För att behålla människor och hantera utvecklingen. Jag tycker inte avundsjuka är en bra grund för politik, så hur håller vi avundsjuka utanför systemet?”
Citatet är Carola Lemnes, vd för svenskt näringsliv apropå de utökade klyftorna i vårt samhälle där ett litet fåtal tjänar sjuka mängder medan fattigdomen ökar för de sämst beställda.

”Jag tror vi måste lära oss hantera små skillnader. För att behålla människor och hantera utvecklingen. Jag tycker inte girighet är en bra grund för politik, så vi måste hålla girigheten utanför systemet.”
Citatet är Per Gavelunds, medlem i Västerpartiet. En annan sida av samma mynt. Många av orden är desamma, men skillnaden total.

Det är just den här filosofiska och samtidigt mycket konkreta skillnaden som ända från tonåren och fram till nu hållit mig till vänster om mitten. Jag är nämligen så himla korkad att jag tror det finns andra sätt att fördela den gemensamma kakan på än i Carola Lemkes värld.

Jag menar inte att det är fult att tjäna pengar. Vi behöver ett väl fungerande privat näringsliv. Jag har dock svårt att förstå hur man kan kliva över lik för att tjäna sin andra eller tredje miljard, som om den första skulle gå att göra av med. Det finns fantastiska entreprenörer som skapar bra och välbehövliga arbetstillfällen, men det finns också de som hotar med att flytta utomlands om de skulle få betala någon procent mer i skatt trots många miljarder på banken. En girighet som gör mig spyfärdig.

En gång i tiden hade vi en regering som hade som ett mål att utjämna de ekonomiska klyftorna i vårt samhälle och lyckades hyggligt. Tyvärr existerar inte en sådan politik längre, inte ens med en socialdemokratisk ledning. Man vågar helt enkelt inte höja rösten mot storfräsarna, inte heller jaga alla de skattesmitare som kostar staten flera hundra miljarder varje år. Däremot törs man ge sig på sjuka och funktionsnedsatta. Det är enklare att strypa sjukpenning och assistanshjälp än sätta dit skattesmitande miljardärer. Skulle några sådana, mot förmodan, åka fast är det inte polisen eller skatteverket som agerat utan tålmodiga journalister som grävt och banat väg.

Nej, jag stannar kvar i min naivitet om att det faktiskt går att skapa ett någorlunda jämlikt samhälle där alla får plats.

Är Annie Lööv en svikare som inte rättar in sig i det borgerliga ledet när nu Centerpartiet röstar med regeringen, läs Miljöpartiet, och låter några tusen afghanska ungdomar få en ny chans? Har hon avvikit från sina och partiets principer? Nej, inte en tum. Ser man tillbaka till förra valet 2014 så hade hela alliansen och övriga partier förutom SD, en ganska human invandringspolitik. Ni minns väl citat som ”öppna era hjärtan” och ”i mitt Europa bygger vi inga murar”. Sedan dess har alliansen, förutom då Centerpartiet, vänt 180 grader, det gäller även Socialdemokraterna.  Så det är inte Annie Lööv som avviker från sina tidigare vallöften, däremot övriga allianspartier.

Nu smäller bomber mer eller mindre dagligen i olika delar av Afghanistan med förödande verkan. Dit vill majoriteten av våra politiker skicka ungdomar som nu etablerat ett liv i Sverige efter mödosam flykt genom Europa. Nej, den enda med någorlunda rak rygg i det blå fältet vad gäller humanism är Annie Lööv. Det ska hon ha en stor eloge för.

Cynismen blommar och var och en är sig själv närmast……..

Krönika publicerad i KT/KK 2018-04-21
Kemattacken i Syrien har upprört i stort sett en hel värld. Med rätta. Bilderna på hostande barn och barn som kräks är starka. Ändå är jag rätt så kluven till den enskilda uppståndelsen bland både vanliga människor och världens ledande politiker kring just denna enskilda incident.

Kriget i Syrien har krävt omkring 300 000 – 400 000 dödsoffer (lite beroende på vem som räknar), varav runt 100 000 är civila och av dessa är 20 000 barn. Det tycker jag är oerhört mycket mer upprörande, men tydligen är det mer OK om barn dör av bomber, kulor och krut än av kemiska vapen. Om detta inte är cynism så vet jag inte vad som kan eller ska räknas dit.

För vad gör de stora ledarna i USA och Europa för att visa sin avsky för kemattackerna? Jo, de släpper ner ännu fler bomber som riskerar ännu fler civila dödsoffer. Dumhet bestraffas med ännu mer dumhet, det är så vi löser konflikter ute i världen. Jag undrar hur de tänker när de ligger i sängen på kvällen. ”Idag såg vi till att några hundra barn miste livet, men det var i alla fall inte av kemvapen. När vi dödar gör vi det i alla fall på ett schysst och snyggt sätt”. Jag vet inte, eller så tänker de inte alls, det är nog mer det sistnämnda. Det lyser igenom alltför ofta tycker jag.

Valdebatten går vidare, men har inte riktigt hettat till. Det portioneras ut lite olika typer av ”godbitar” för oss väljare att nappa på. Det mesta handlar om vård, invandring och skola. Egentligen är det inte så märkligt att opinionssiffrorna är som de är just nu. Inte mycket händer. Ingen av de stora, sossar eller moderater, tar något som kan kallas kommando över väljarkåren eller valdebatten. Inte heller SD verkar ha någon särskild vind i seglen. Säkerligen beroende på att övriga partier den senaste tiden, snyggt och prydligt, har genomfört deras främlingsfientliga politik.

Lika märkligt är att miljöfrågorna har så lågt intresse. Miljöpartiet håller sakta men säkert på att pulvriseras. Trots att de är det enda parti som tar kommande miljökatastrofer på fullaste allvar. Som lägger fram idéer med lite verkningsgrad. Men, är man för kontroversiell och ärlig i dessa frågor förlorar man makt och inflytande, det ser man klart och tydligt på hur det går med MP och hur svårt Vänsterpartiet har att lyfta.

Inställningen gällande klimathot är också märkligt, både bland de flesta politiker och gemene man. I stort sett alla är medvetna om vad som borde göras, i alla fall de som någorlunda seriöst följer med i debatten. De flesta känner oro för vad som kan komma att ske, särskilt gäller det ungdomar, men när det kommer till kritan, när konsekvenser som högre skatter eller andra inskränkningar som att flyga mindre, minska på köttkonsumtionen eller cykla till jobbet istället för att ta bilen, då minskar intresset. Det får heller inte drabba den enskilda plånboken, där går gränsen för det egna engagemanget. Det spelar helt enkelt ingen roll vad experter hela tiden försöker förklara. Så länge ingen Tsunami eller liknande katastrof sköljer över Stockholm kan vi köra på ett tag till i gamla hjulspår. Undrar hur länge det håller.