Fotboll, fotboll, fotboll

fotboll_1Krönika publicerad i KT/KK 2016-06-18
Jag kan ha missat det, eller också har kanske världen mognat. Inför varje stort idrottsevenemang, typ det pågående Fotbolls-EM, brukar tidningarna annars vara fulla av reportage som handlar om män som utvräkta i TV-soffan ser fotboll, dricker öl och äter chips medan den uttråkade hustrun, sambon, flickvännen sitter övergiven i total ensamhet och lider alla helvetes kval. Kan det vara så att media äntligen förstått att även damer gillar fotboll? Fan, tro´t.

Just nu är vi mitt uppe i Fotbolls-EM. En folkfest som saknar motstycke för oss fotbollsälskare. Frankrike invaderas av fans från, så gott som, hela övriga Europa. De som inte ryms på arenorna eller fått tag på biljetter befinner sig på gator och torg, följer matcherna på storbildsskärmar och absorberas av den galna stämning som kokar i EM-städerna.
Visst, det har redan varit en del bråk. Ryska och engelska fans rök ihop efter deras match, men det franska rättsväsendet är på tå. Redan någon dag efter dömdes skyldiga till mellan 1 månad och 2 års fängelse för sina tilltag. Tänk om polisen på hemmaplan reagerade lika snabbt, då kanske problemen med supportervåld skulle kunna hanteras bättre.
Men, detta är tack och lov undantag, hittills är väl bästa att tillägga. Bilder på svenska och irländska fans som tar en öl tillsammans inför match svarar mer upp mot verkligheten.

Men fotboll är nu inte bara stora folkfester och välfyllda arenor. Kanske är fotboll den mest lyckade form av integrering man kan tänka sig. Under den turbulenta tid som varit sedan flyktingströmmarna svept in över Europa så har vi fått se hur öppna hjärtan slutits och främlingsfientligheten blommat upp. Då är det fint att se hur man samlats på fotbollsplaner och i idrottshallar landet runt och tillsammans visat att idrott faktiskt kan förbrödra. Det är det här som jag älskar med fotboll. Det är inte bara Champions League, EM eller ens Superettan med Degerfors IF. Det är små knattar och knattor som skrattar och gråter tillsammans på gröna planer, ledare som lägger hela sin fritid på att barn ska få ägna sig åt det roligaste de vet. Det är glada amatörer i division 7-serier och föräldrar som hejar och fryser runt gropiga grusplaner i både snöglopp och kulingvindar.

Medaljens baksida är väl alla de pengar som involverats i fotbollen och som tyvärr har skapat girighet, korruption och kriminalitet. Det är lätt att bli spyfärdig när man ser FIFA-pamparna paradera på podier inför media, ljuga och slingra sig medan deras bankkonton sväller på skumma konton på paradisöar.

Det förtar ändå inte den glädje och den oerhörda gemenskap som fotbollen skapar på olika plan. Jag skulle vilja sticka ut hakan och påstå att fotboll är en av de viktigaste företeelser som existerar på vår jord. Den är global och har ett internationellt språk som alla förstår. Den spelas på leriga åkrar, på torr ökensand, på bakgårdar i slumstäder, på dyra gräsytor i de fashionablaste kvarteren, på skolgårdar och i flyktingläger. Ja, på alla underlag du kan tänka dig. Finns det inga skor spelar man barfota, finns det inga mål finns det tomburkar eller till stolpar, finns det ingen boll tar man en hopknycklad dagstidning eller en plåtburk. Fotbollen är världens finaste och viktigaste leksak. Det vittnar miljarder utövare om på alla kontinenter, på alla språk och i alla samhällsklasser hela jorden runt. Och så får man ibland frågan hur man kan bry sig om något så simpelt som fotboll. Jag har precis svarat på den om någon fortfarande undrar.

Den blomstertid nu kommer………

mobbingKrönika publicerad i KT/KK 2016-06-04
Sommaren står i full blom. Nu i veckan har vi haft högsommarvärme. Syrenerna blommar för fullt och min morgonpromenad med hundarna doftar starkt av liljekonvalj. Det är en tid att längta till och njuta av. Till veckan springer studenter ut med sång i sina champagnefuktade strupar för att tas emot av jublande vänner och stolta föräldrar. På alla skolgårdar hissas flaggor, det lövas med björk och sjungs sommarvisor. Euforin och livet sprudlar. Men mitt i all lycka också ett mörker. Det finns elever som inte deltar, som inte kan eller får vara med, som heller inte vill. De mobbade, de undanskuffade, de kränkta. De som under terminen fått stå ut med spott och spe från sina ”kamrater” och som heller inte fått någon hjälp från en trött, okunnig och nonchalant skolpersonal. De här eleverna är alltför många, i alla åldrar, från småskolan till gymnasiet.
För mobbing är inget litet skitproblem. 60 000 skolbarn kränks varje år, både fysiskt och psykiskt. Det kräver att vi vuxna är på tå när sådant upptäcks och inte sopar problemen under mattan. Jag har personligen hört en rektor säga att ”lite får man väl tåla” när det påtalades att en av hans elever kränktes på en skolavslutning. Med en sådan skolledning förstår man att det inte blir lätt att hjälpa mobbade elever. För mig är det fullständigt ofattbart att vuxna människor, skolpersonal och föräldrar, inte tar problemen på fullaste allvar. Hanterar dem omedelbart och med full kraft.
Ett konkret exempel är en liten sjuårig kille som går i första klass i ett mindre samhälle här i närheten, vi kan kalla honom Pelle. Han har utsatts för mobbing från förskolan upp i första klass utan att få den självklara hjälp han har all rätt att få, trots kämpande föräldrar som fått fajtas mot skola och nämnder utan att något vettigt hänt. Till slut brast det för Pelle och han gav igen mot sina förövare. Först då kom reaktionen från skolan. Problemet vändes mot offret som nu blev den skyldige. Pelle blev avstängd, sedan satt i karantän ensam med stödpersonal. Nu när hans jämnåriga kamrater sjunger Idas sommarvisa och kramar fröken till sommarlovsavsked är Pelle inte välkommen att delta. Hur kan det ens vara möjligt!?

Minns du bikergänget jag skrev om för ett par veckor sedan, DACA, Drivers Against Child Abuse?  Pelle är nu ett av de barn som upptas under ”Protected By DACA”. Vi kommer också ge honom en värdig skolavslutning, något att minnas och samtidigt visa omgivningen att det finns människor som bryr sig.

Så du som har barn och barnbarn som du i veckan kommer att fira med  skumpa, glass och tårta, hylla med sånger och ballonger. Glöm inte bort alla de barn som inte får vara med, som ser skollovet som en befrielse från sina plågoandar mer än som en tid präglat av kärlek, sol och bad, och som redan nu räds för den höst som kommer.

Och du som lärare som nu tar en välbehövlig ledighet från lektioner och barn och som med lite dåligt samvete funderar över om du inte kunnat göra lite mer för några av barnen i klassen. Lova mig att du i fortsättningen alltid reagerar på minsta signal du ser som kan härledas till mobbing och trakasserier. Inget enda barn ska behöva må dåligt av att gå till skolan på grund av att de utsätts för mobbing och kränkningar. I Läroplanen, Skollagen och diskrimineringslagstiftningen är det väldigt tydligt vad som gäller.

Till dig som redan är drabbad, både som barn och förälder. Ge aldrig upp! Du har all rätt på din sida. Alltid. Glöm aldrig det.

Så blev man då en äkta Biker…..

BikerKrönika publicerad i KT/KK 2016-05-21
Det känns ibland som om vi lever i en äkta bananrepublik. Sverige måste vara det enda landet i världen där man kan bli utvisad om man sökt jobb på fel sätt. Man snackar om arbetslinjen, att migranter snabbt ska komma i jobb. Men om man studerat, arbetat och försörjt sig under flera år och migrationsverket plötsligt upptäcker att jobbet man fått annonserats ut via Linkedin, ja, då riskerar man direkt att nekas arbetstillstånd och därmed utvisas.

En annan myndighet med bananrepublikvarning är Skatteverket. Trots att vårt land förlorar miljarder i skatteintäkter varje år har de både tid och envishet i att försöka slå undan benen på en stackars fäbodstinta i Dalarna. Trots att hos saknar både el, bredband och mobiltäckning så tvingar Skatteverket henne att ha ett riktigt kassaregister när hon säljer sina produkter till turisterna. Något man till och med gått till domstol för att driva igenom. Snacka om att sila mygg och svälja kameler.

Det tredje bananrepublikexemplet är vad som hände med de barnhemsbarn som vårt samhälle en gång svek och därför lovades upprättelse och ersättning vid en pampig ceremoni på Stockholms stadshus för några år sedan. Det visade sig inte bli så enkelt. Över hälften av de barn som utsatts för sexuella övergrepp och misshandel genom hela sin barndom får ingen ersättning. Kriterierna är satta så extremt tajt och bevisbördan har man kört ner i halsen på den utsatte. Hela den här historien är så fruktansvärt pinsam och skamlig. Visst är Sverige ett fantastiskt land att leva i för det mesta, men i vissa fall är det dumstrut och skamvrån som gäller.

Det finns många historier kring och synpunkter på en biker. Med biker menar jag män och numera också kvinnor som med det gemensamma intresset att åka motorcykel, förenar sig i olika organisationer med en mullrande hoj som minsta gemensamma nämnare. De som oftast förknippas med dessa epitet är sådana som får stort utrymme i media. Tänker då närmast på Hells Angels, Bandidos, Outlaws och allt vad de nu heter. Men gudarna ska veta att det vimlar av olika bikers som har andra intressen än att begå brott. I Sverige finns ett otal MC-gäng med sin kristna tro som sin gemensam nämnare, vad sägs om Knights of Heaven eller Holy Riders som exempel. Konstruktionen är dock gemensam, om det kan man tycka vad man vill, men det ingår i ett MC-gängs själ. Överst en vald president. Under honom en vice och sedan ett antal titlar som är gemensamt för alla gäng med självaktning. Längst ner på skalan finns prospect, det vill säga en provmedlem. Precis där har jag nu hamnat, som prospect i ett riktigt bikergäng.  Blev du orolig? I det här fallet är det ingen fara, det här gänget går under namnet DACA, vilket står för Drivers Against Child Abuse. Det handlar om ett gäng genuina MC-förare som ägnar sig åt att hjälpa barn som blivit utnyttjade, mobbade eller misshandlade på olika sätt och inte har kraft själva att ta sig ur sin situation. Hjälpen kan ske på olika sätt och samtliga dessa barn som får stöd går under beteckningen ”Protected by DACA”. Förebilden och motsvarigheten i USA heter BACA, Bikers Against Child Abuse, och bedriver en liknande verksamhet utifrån hur situationen ser ut over there.
DACA består av en brokig skara bikers, men också förare av vad många skulle kalla raggarbilar är välkomna. Bara så länge man brinner för att hjälpa utsatta barn. Jag ser fram emot att jobba tillsammans med DACA och hoppas vi kan göra skillnad för de barn som behöver någon som ser dem och ger stöd i en ibland ganska tuff tillvaro. Så dyker ni på ett MC-gäng med DACA på ryggen, bli inte rädda, bli glada att det finns folk som ägnar sin fritid åt att hjälpa de minsta och svagaste. Ge dem en stor kram.

En rättsstat på skam och galna fotbollsledare…….

FotbollsdomareKrönika publicerad i KT/KK 2016-05-07
På SVT tog man i förra veckan upp larmet från svensk fotboll om att det saknas domare i så gott som hela landet. Svenska Fotbollsförbundets generalsekreterare, Håkan Sjöstrand, fick frågan i knät av programledaren och verkade helt tagen på sängen när en ung domare berättade om hur hon kränkts av föräldrar och ledare som kallat henne både det ena och det andra under hennes utövande på planen och efter match. Som om detta skulle vara någon nyhet. Visst, han höll med om att det var ett problem, men att man inom fotbollsförbund och domarförbund gjort och gör mycket för att stävja problemet. Det påståendet är kvalificerat skitsnack.
Som bevis, en liten historia ur verkligheten: 1997 var en av våra döttrar 16 år och nybakad domare via sin utbildning på fotbollsgymnasiet i Degerfors. Hon skulle döma en träningsmatch mellan Degerfors IF och Immetorp för knattar, kanske 10 år gamla. Hon bad mig följa med till Stora Valla som ett litet stöd då hon var väldigt nervös inför uppgiften. När vi var på plats rådde jag henne att gå fram till tränarna i respektive lag och presentera sig och då passa på att berätta att detta var hennes allra första uppdrag som domare, underförstått att hon var grön och lite oerfaren. Inga problem, det var ju dessutom bara en träningsmatch.
Hon hann inte mer än blåsa igång så var de båda Immetorptränarna på och hackade. De höll på hela halvleken och trots att vi var många, inklusive DIF-tränarna och föräldrar, som bad dem sluta, så fortsatte de på samma sätt under andra halvlek. En DIF-förälder skällde ut dem efter noter efter matchen, men jag tror inte det berörde dem särskilt. Så vad hände sedan? Jo, detta var min dotters både första och sista match som fotbollsdomare. Ett beslut som togs med tårarna rinnande nedför kinderna på grund av två skitstövlar utan vanligt folkvett som aldrig någonsin skulle blivit idrottsledare.
Detta anmäldes givetvis till domarförbundet lokalt, men jag minns inte att de gjorde särskilt mycket åt saken. Händelsen är 20 år gammal och jag kan lova att tusentals unga domare därefter har fått utså precis samma sak där många av dem valt att sluta och utan att det sedan hänt något från centralt håll.

Så nu när frågan är åter är på tapeten, kom igen nu domar- och fotbollsförbund, visa att ni menar allvar. Ta tag i frågan och våga ge möjlighet till sanktioner. En idrottsledare eller förälder som beter sig som idioter ska omedelbart bort från allt vad idrottsarenor heter.

Stupstock

Stupstock

Min förra krönika handlade om girighet. I veckan fick vi ytterligare bekräftelse på detta otyg när SVT avslöjade att ett stort antal Gode män ute i våra kommuner bestulit sina klienter på hundratals miljoner kronor utan att något hänt. Sveriges kommuner och landsting, SKL, har till och med gått ut och rekommenderat kommunerna att INTE POLISANMÄLA! Bara det måste vara en brottslig handling.

I samtliga dessa fall rekommenderar jag gamla tiders stupstock. Alla dessa ”Gode män” ska, förutom böter, återbetalningar och fängelse, sitta i stupstock på respektive torg i de städer de verkat för allmän åskådan och skam. De har lurat de allra svagaste i vårt samhälle som har litat på den hjälp de har rätt att få. Bredvid ska de överförmyndare sitta som valt att blunda samt de tjänstemän och jurister på SKL som rekommenderat kommunala tjänstemän att tiga om brottsliga handlingar.
De som trodde att Sverige var en rättsstat har fått en hel del att fundera över den senaste tiden.

 

Du kan ingenting ta med dig dit du går…….

Skatt-Bamse-imagesKrönika publicerad i KT/KK 2016-04
Jag har personligen aldrig haft pengar som drivkraft i mitt liv och det är jag oerhört glad och tacksam för. När man ser hur människor blir av att få lite extra deg in på kontot blir man riktigt mörkrädd.
Visst är det trevligt att ha lite kvar i plånboken när månaden är slut och ett litet sparkapital på banken för oförutsedda utgifter, men sådant skapar normalt sett inte girighet.

Girighet är ett gissel. Det skapar både osämja, fientlighet och till och med kriminalitet. Girighet kan ju till och med fälla en president.

Girighet får vanligtvis kloka människor att helt byta åsikter bara det betalar sig tillräckligt bra. Se bara på de gamla sossepamparna som bytt sida enbart för att fylla på sina bankkonton med guld från de plånböcker de under hela sin politiska karriär kritiserat. Money talks.

46 miljarder kronor i skatteintäkter försvinner varje år ur Sverige. Tänk vad man skulle kunna göra med dessa pengar inom det vi kallar för välfärd. Inom hela EU beräknar man att 1000 miljarder varje år försvinner och därmed undviker beskattning. Vad skulle inte de pengarna göra för den flyktingkris som nu EU gör allt för att slippa ta i.
Pengar finns i systemen, bara i fel fickor. Jag har så fruktansvärt svårt att förstå att när man tjänat en miljard, vad ska man då med ytterligare en miljard till?

Det är oerhört cyniskt att gömma undan sina pengar utomlands för att undvika skatt samtidigt som man kräver sjukvård, skolgång till sina barn och äldrevård till gamla mamma.  Det är inte utan att man blir lite härsken och dyster vid tanken att vanliga människor som hjälpligt hankar sig fram i vardagen ska ställa upp för samhället medan välsituerade enkelt slipper undan via lite trixande. Jag kan inte fatta att politiker och myndigheterna inte lagt ner mer krut på att stävja dessa för samhället så kostsamma bedrägerier istället för att jaga småpengar av sjukskrivna och vabbande småbarnsföräldrar. Nu är det istället grävande journalister som hittat miljonerna i skatteparadisen och som berättar sanningen. Det var nästan komiskt att se företrädare för skatteverket när de konfronterades med fakta från de senaste avslöjandena. Inte heller tycker jag att de politiska företrädarna särskilt övertygande meddelat att det nu ska vara slut på fuskandet. Det är väl här och nu ett lysande tillfälle att ytterligare täppa till alla hål och möjligheter att smita undan.

Via Panamaavslöjandet har vi nu också fått veta vilka som myglar och också vilka som hjälper till. Bland annat svenska banker, läs Nordea, men kanske kommer det fram att det är fler. Budskapet från de flesta är; Vi har inte gjort något fel, men vi lovar att inte göra om det.

Men det är inte bara bland de stora elefanterna pengahybrisen infinner sig. Jag har på närmare håll sett hur människor som blivit lite mer välsituerade plötsligt blir totalt omvända. Som likt en Joakim von Anka jagar varenda krona de kan komma över för att inte gå miste om något. Ur detta perspektiv måste det vara oerhört påfrestande att bli rik. Kan inte vara bra för hjärtat.

Nej, då lever jag hellre lite här och nu. Skaffar de grejor jag behöver utifrån mina resurser, lever lite spontant och delar med mig när det så krävs. ”Du kan ingenting ta med dig dit du går” är en välkänd och ack så sann fras. Dock verkar det som de flesta i dagens samhälle lever efter devisen, ”störst bankkonto när man dör vinner”. En tragisk utveckling.
 

 

 

Trygghet är att stanna hemma…….

polisKrönika publicerad i KT/KK 2016-03-26
Jag vet inte riktigt vad man ska säga om polisens nya strategi när det gäller att förebygga brottslighet. Polischefen i Östersund höll en numera berömd presskonferens där han uppmanade stadens kvinnor att hålla sig hemma på kvällarna då ett antal överfall skett den senaste tiden. Det är väl i och för sig behjärtansvärt, eller?
Tidigare i höstas under debatten om sexuella trakasserier på konserter i bland annat Kungsträdgården i Stockholm gav polisen precis samma råd. Håll er hemma så kommer ingen att drabbas. Ytterligare ett exempel är problemen kring fotbollshuliganismen. Åk inte tunnelbana i samband med matcher, vistas inte på offentliga platser och håll er ifrån arenorna så undviker ni våld och olyckor.
Jag säger som G W Persson: Det vore bättre om polisen var ute och gjorde sitt jobb än att medborgarna måste stanna hemma. Givetvis beroende på vilket samhälle vi vill ha.
Jag har i flera krönikor skrivit om hur vi ser på när vårt samhälle och vår välfärd sakta men säkert krackelerar. Skolorna visar allt sämre resultat, jämlikheten i vården tunnas ut samtidigt som många av våra äldre får en allt sämre omsorg och service. Det är brist på lärare, socialarbetare och sjuksköterskor. Men på något sätt känns det ännu mer läskigt när nu också polisen slutat fungera. Tilltron minskar i takt med att fler och fler brott inte ens blir utredda, ännu mindre lösta. Enligt brottsförebyggande rådet, BRÅ, så avskrivs hälften av samtliga anmälda brott direkt. Smaka på det; hälften av alla anmälda brott slängs direkt i papperskorgen! Av de övriga 50 procenten som utreds är det 15 procent som uppklaras på så sätt att någon person åtalas. Hur många som sedan fälls framgår inte.

Ungefär 10 procent av de brott som hamnar i papperskorgen är brott mot person. Huvuddelen är olika våldsbrott. I reella tal är det cirka 70 000 tillfällen om året då anmälningar om våld mot person hamnar i papperskorgen. Siffrorna är från 2014. Det känns helt enkelt lite uppgivet och inte alls särskilt tryggt.
De poliser jag själv pratat med är också ganska uppgivna när det gäller den nya organisationen. Det finns röster inom kåren som på fullt allvar säger att med detta kommer polisyrket aldrig bli vad det varit. Många slutar också helt enkelt.

Apropå trygghet 1: Så small det då igen, denna gång i Bryssel. Det finns inte ord för hur mycket frustration och oro dessa terrordåd skapar. Jag kan direkt säga att jag känner ingen som helst trygghet i att se och höra rikspolischefen Dan Eliasson uttala sig i TV utifrån eventuella terrorhot mot vårt land. Om det är någon myndighetsperson jag saknar totalt förtroende för så är det denne så tragiske figur. Jag har svårt att fatta att det inte är en riktig polis som är chef för polisen.

Apropå trygghet 2: I veckan har polisen i länet gått ut med en enkät för att undersöka hur medborgarna upplever tryggheten i respektive kommun. Mitt förslag, läs ovan. Trygghet skapar ni i och med att ni finns till och löser brott, inte slänger anmälningarna i papperskorgen. Att ni åker till brottsplatser, visar er bland folk och löser deras problem. Inte skickar ut ett papper som berättar att det anmälda brottet är avskrivet. Alla människor som drabbats av att ha anmält exempelvis ett villainbrott eller våld och trakasserier utan att få hjälp, de är många, tappar tilltro och därmed också trygghetskänslan av att ha polisskydd.

Nej, polisen har stora problem och hela tiden riskerar vi att testosteronstinna hanar börjar ta saken i egna händer. Det sista vi vill ha är medborgargarden som skapar sina egna lagar. Jag undrar vad vår käre rikspolischef har för funderingar och lösningar kring detta? Nej förresten, det vill jag nog inte veta……

I nedrustningens tidevarv

Akademiska i Uppsala gav oss en vård i världsklass

Akademiska i Uppsala gav oss en vård i världsklass

Krönika publicerad i KT/KK 2016-02-27
I slutet av 90-talet drabbades en av våra döttrar, då 17 år gammal, av cancer. Egentligen är det fel uttryckt för det vara inte bara hon som drabbades utan hela familjen. Kanske speciellt 13-årige lillebror som tog det hela väldigt hårt. Nu gick det till slut väldigt bra om man undantar allt det lidande som hon genomled av cellgiftbehandlingar och oro. Jag menar bara att hon överlevde och är idag helt återställd.
Efter en del strul med en inkompetent vårdcentral, och vi till slut fick det tunga beskedet, hände en massa saker på en gång. Från att vi fick prata med en expert i Örebro var vi i Uppsala för undersökning och sedermera för behandling i en grisblink. Därefter fick vi världens bästa vård. Jag säger vi eftersom den vård vi blev erbjudna gällde hela familjen. Ett fantastiskt gäng i Örebro som tog hand om all behandling och som vid några tillfällen fick ta emot oss akut när vår dotter av olika skäl inte mådde bra. Jag blir nästan tårögd när jag tänker tillbaka på dessa fantastiska människor.
Därför blir jag både upprörd och riktigt förbannat när jag ser att den så fantastiska barncancervården i Sverige håller på att, sakta med säkert, nedrustas. Det kallas normalt för resursbrist, ett jävla ord när det gäller vård av människor med sjukdomar som kan medföra dödlig utgång.
Fler och fler drabbas av cancer. Ändå är onkologin underbemannad och det saknas vårdplatser. Tyvärr ligger det i linje med allt annat omkring oss. Viktiga funktioner blir hela tiden lite sämre, lite mer otillgängligt.
Jag kan förstå att vård kostar pengar, men hur ska man kunna prioritera när det gäller cancervård, speciellt när det handlar om barn, för där är vi nu. Vem ska i så fall ställas åt sidan för att släppa fram andra? Tänk att få beskedet att vi har ingen plats just nu när man står där med ett mycket sjukt barn på armen.
Idag är det krassa budskapet: så här mycket pengar finns det till vård. Blir ni sjukare än så kan vi inte ta något ansvar för utgången. Det borde heta: så här stort är vårdbehovet, till det behöver vi så här mycket pengar. Även skattesänkarna blir väl ibland sjuka och behöver vård, eller?
I rådande läge måste våra läkare och ytterst våra politiker helt enkelt leka Gud och bestämma vilka som ska dö i vårdköer och vilka som ska få den behandling de behöver. I en studie, publicerad i BMC Medical Ethics, där 600 läkare deltog svarade 46 procent att rökare inte skulle få samma kvalificerade vård som icke rökare. Fråga är var nästa gräns går? Ålder, vikt, inkomst?
Ett aktuellt ämne när det gäller nedmontering av vårdresurser är den lokala debatten som uppstått kring att sommarstänga avdelning Q på Karlskoga lasarett. Det har skapat stor oro, inte bara bland ”vanligt folk” utan också hos personal och lokala politiker. Nu går också vårdförbundet ut och larmar för ”kris i förlossningsvården”. Flera BB-mottagningar i landet ska läggas ner och ännu fler är hotade. Precis som med cancervården så är det ekonomiska argument som styr. Kompetens och tillgänglighet för att inte tala om patientsäkerhet kommer tydligen i andra hand.
Vem har då ansvaret? Ja, politikerna menar att prioriteringsfrågorna ligger på sjukhuscheferna medan dessa chefer bollar tillbaka till landstingspolitikerna. Ingen vill ta ansvar när det går utför, men vill gärna stå i blickfånget när priser och utmärkelser delas ut. Det är förbaskat frustrerade att se vår välfärd sakta med säkert krackelera, allt medan våra riksdagspolitiker tävlar i att vända kappan efter den senaste vindpusten från olika opinionsundersökningar. Politik idag handlar inte om visioner och framtidstro. Det går mer ut på att bevaka och smutskasta sina motståndare för att själv kunna behålla makten med hjälp av vita lögner och tomma ord.

Handen på hjärtat – hur skulle du ha gjort?

afghan-attack

Inte så svårt att förstå att detta är en miljö ingen vill leva i

Krönika publicerad i KT/KK 2016-02-13
Runt 2014 drogs de flesta av utländska trupper tillbaka ur Afghanistan, såväl svenska som NATO-trupper. Debatten om svenska soldater i krigshärdar sedan de första anlände kring 2002 till Afghanistan har stundtals varit tuff. Många för och lika många emot. USA och Barack Obama lovade att lämna Afghanistan vid samma tid även om nu en del soldater fortfarande är kvar. Efter att talibanerna nu utökat sina offensiver så verkar viss NATO-trupp bli kvar i landet. Vart vill jag nu komma med detta? Jag har egentligen inga synpunkter på hur NATO väljer att agera i Afghanistan, till det har jag för dålig kunskap. Det jag vill belysa är varför så många av landets tonårskillar väljer att fly och komma till Europa i allmänhet och kanske Sverige i synnerhet. Det är möjligen inte så konstigt.
Sedan utländsk trupp lämnat Afghanistan har talibanerna sakta men säkert klivit ner från bergen där de tidigare gömt sig. Nu för att återta makten i landet med våld. De blir alltmer offensiva och de är fullständigt hänsynslösa. En konsekvens av detta är att mängder av tonårskillar tvingas ut i kriget av de talibanska krigsherrarna. Med vapen i hand tvingas de ut för att döda utan att ha ett dugg med kriget att göra, men de har inget val. Jo, de kan fly och det är precis vad många av dem gör. Många kommer till Sverige då de vet att vårt land är tryggt och fritt. Här finns möjlighet till ett värdigt liv där de kan få utbildning för att därefter skapa ett ordnat liv. De lämnar kamrater, syskon och föräldrar i utbyte mot ett liv i frihet.
Min fråga till dig som nu spyr ut din galla över dessa grabbar på sociala medier och ni på olika ledarsidor som på alla sätt vill smutskasta dessa pojkar bara för att några av dem inte klarar åldersgränsen för att räknas som barn och för att några är så traumatiserade att de griper till våld så fort de blir pressade. Hur skulle du ha gjort i deras ställe? Vad skulle du ha rått dina söner att göra? Låta talibanerna sätta vapen i deras händer och knuffa ut dem i ett krig de inte förstår eller vill ha något som helst med att göra? Nej, det tror jag inte för så kaxig är du inte när det kommer till kritan, det är jag fullständigt övertygad om. Jag tror att även du skulle ljuga om din ålder för att undkomma krigets fasor. Du skulle helt säkert göra allt för att rädda dina söner från en säker död i ett krig som ingen vill ha, även om det kräver att du måste blåljuga.
Det är så förbannat lätt att sitta här hemma i trygga Sverige och skrika ut din frustration över att unga pojkar försöker hitta fram till ett värdigt liv. Det närmaste du varit krigets fasor är möjligen de nyårsraketer som smäller av under några timmar en natt om året. Samma smällar som skrämmer skiten ur de som verkligen varit med där det bomberna kreverar på riktigt. Det är patetiskt.
Visst är några av dessa killar riktiga rötägg, precis som en del av våra svenska tonåringar, men den stora merparten vill inget hellre än att komma till ro i ett land där det finns en framtid.
Det kan hända att det just nu är lite stökigt i vår lilla nordiska ankdamm. Några få av de många miljoner som flyr från krig och elände söker sin framtid i Sverige. Kanske är det just dessa som kommer att se till att just du kan få ut din pension om några år när det är dags att dra sig tillbaka. Det är nämligen så att i Sverige har vi maximal tillväxt på just pensionärer. Så ser det ut framöver. Vi blir bara fler i takt med att vi blir äldre och äldre. För att detta ska gå ihop och du ska få ut dina pensionsslantar varje månad så behöver många människor jobba. Om vi inte välkomnar de som vill skapa ett nytt liv här i Sverige så kommer kalkylen inte att gå ihop. Vi föder helt enkelt inte tillräckligt många barn själva. Då kan det hända att Fredrik Reinfeldt får helt rätt. Kanske du måste jobba till 75 år för att få ihop till försörjningen. Fundera en stund över detta innan du skriver nästa hatinlägg och ljuger ihop någon historia om de pojkar som inget annat vill än att skapa sin och vår trygghet i ett land där det fortfarande finns en framtid.

Var blev ni av ljuva drömmar……..

Mäster Tage - en hjälte

Mäster Tage – en hjälte

Krönika publicerad i KT/KK 2016-01-30
Denna lördags tankar går via en tonsatt text av Tage Danielsson som skrevs till revyn Svea Hund 1976 och som då framfördes av Monica Zetterlund. Du känner säkert igen den och kan nynna melodin medan du läser vidare.
Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva?  Var det bara tomma ord
Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar
men svek alla oss och valde makten?  Dom är kvar.
Redan i första refrängens två första rader känner vi igen oss 40 år senare. Jag tänker på Fredrik Reinfeldts öppna hjärta och Stefan Lövéns ” Mitt Europa bygger inte murar”. Hur alla riksdagspartier (utöver SD) spytt sin galla över Sverigedemokraters invandringshat i talarstol efter talarstol och samtidigt berättat vad solidaritet betyder för ett land som Sverige. Var det bara tomma ord?
För när det senare blev skarpt läge, vad hände? Nu genomför man mangrant SD:s politik, punkt för punkt. Alla vackra ord är fullständigt utraderade.
Det två efterföljande raderna berättar vad som kan hända efter den politiska karriären. Många av de som förde vår talan mot ett annat samhälle vi då trodde på, valde sedan andra vägar i maktens korridorer. Man spottade helt enkelt på den röda fanan och blev bankchefer, lobbyister och PR-konsulter för näringslivet eller liknande. Göran Persson, Björn Rosengren, Per Nuder och Thomas Östros för att nämna några av de sossetoppar som valde kapitalet och pengarna före sin tidigare övertygelse.
Dagens Miljöpartiledning får också räknas dit. De som nu valt regeringsmakten före sin grundläggande övertygelse. Låt vara att de möjligen bromsar en alliansregering stödd av SD, men var går gränsen för hur mycket av sin tro man kan sälja ut?
Även Kommunals ledning hör hit. Att glömma sitt uppdrag och förse sig med fördelar enbart för egen vinning är precis lika stora svek som grabbarna ovan gjort sig skyldiga till. Åtminstone om man vill behålla något av sin trovärdighet kvar.
Var blev ni av ljuva drömmar om en rimligare värld?
Hon hjälper förtrycket med att låna det sitt svärd.
Var är dom nu, alla löss från barbariets dunkla natt,
fascismens korpraler?  Jo, dom sitter där dom satt.
Ja, för trots vackra tankar om ett enat Europa efter andra världskriget och ett EU som lovade fred och frihet så ser vi nu resultaten av ett blåögt projekt. Nationalister i Ungern och Polen visar upp ett ansikte vi väl känner igen från 30-talet Tyskland. I Frankrike vinner Marine Le Pen fler och fler anhängare. Likaså i våra nordiska länder, där växer nationalism och främlingshat sig allt starkare. Fascisterna har bidat sin tid, men nu sticker de upp sina fula trynen och blåögda politiker blir både överkörda och omkörda där de står som fån och undrar vad som hände. Kanske fanns det andra sätt än att sänka skatter och utöka klyftorna i vårt samhälle samtidigt som välfärden plockats ned, sten för sten. Ett uppretat folk går inte i ledband. De protesterar till slut. Finns det då smarta skurkar som kan berätta att allt är invandrarnas fel finns det också ett mål för protesterna.
Vi som satts att leva i besvikelsens epok
– ja vad gör vi nu?  Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på – trots allt!
Ska vi då ge upp? Givetvis inte! Det är vi andra som tror på ett samhälle för alla som nu måste vända på vindarna. Idag är en bra dag att börja.

Det vet man väl hur pojkar är……..

pojkarKrönika publicerad i KT/KK 2015-01-16
Det blev ett fasligt liv i media tidigare i veckan när vetskapen om att det förekommit sexuella trakasserier vid några musikfestivaler i Kungsträdgården under ett par år utan att polisen informerat allmänheten om övergreppen, trots att det sedan länge varit känt. Allt detta apropå liknande händelser i tyska Köln under nyårsnatten, men även på andra platser i Sverige och Tyskland. Det stora problemet är tydligen att förövarna har varit invandrarpojkar som inte kunnat hålla fingrarna i styr. I Sverige påstår polisen att de varit rädda för att detta skulle ha gynnat Sverigedemokraterna om det kommit ut och därmed lagt locket på. Det är givetvis förbaskat korkat så klockarna stannar om påståendet är sant.
Allt detta har givetvis fört med sig att skribenter som Widar Andersson, SvD-gänget med Thomas Gür, Ivar Arpi och Per Gudmundson i spetsen samt en hel del andra förståsigpåare har fått vatten på sin kvarn och tagit sig ytterligare tid att spy sin vanliga galla över invandringen i allmänhet och ensamkommande flyktingpojkar i synnerhet.
Men, en skitstövel är en skitstövel, är en skitstövel, oavsett var han kommer ifrån, har för hår- eller hudfärg. Skåning eller afghan. Om brott sker ska vederbörande givetvis lagföras. Nu får återigen hela flyktingkollektivet klä skott för något som är ett oerhört mycket större problem än så. Fråga tjejerna som drabbas. Det här är inget problem för någon enskild grupp. Det är ett manligt förhållningssätt som vuxit fram och som finns bland alla av manligt kön oavsett ålder, samhällsklass, etnisk tillhörighet, klädstil eller boendeort. Gå in på en manlig arbetsplats, skolgården på en högstadieskola eller ett omklädningsrum med hormonstinna tonårsgrabbar och lyssna på deras attityd gentemot tjejerna i deras omgivning så är det inte svårt att förstå hur det kan se ut ute på den allmänna arenan. Vi har alla ansvar när det gäller att säga ifrån. Vi måste alla fördöma dessa attityder omkring oss när de uppstår. När korkade sexistiska skämt haglar över fikaborden på arbetsplatsen borde alla reagera och agera.
Lite nyans till den uppstådda debatten ger dock bland andra nyhetssajten Direktpress via sin chefredaktör Heléne Claesson, som menar att sexuella trakasserier inte är något nytt. ”Debatten låter ofta som om detta kommit med flyktingvågen och att händelserna är kopplade till asylsökande och män från andra kulturer. Vi vill visa att det inte alls är så utan något vi levt med länge”, säger Heléne till Dagens media. Samtidigt lanserar Direktpress.se hashtaggen #slutatafsa och lovar samtidigt att samla in och sprida berättelser från drabbade kvinnor.
Flera kvinnor förmedlade samma budskap via nyhetssändningar i veckan. Det här är inte ett invandrarproblem utan ett manligt attityddito som måste tas på fullaste allvar. Vad Gür och Arpi med flera har att säga vidare ska bli intressant, nu när de drabbade tjejerna berättat hur det egentligen ligger till. Min gissning är att det blir ganska tyst. Istället borde nu problemen lyftas ordentligt. Hur går snacket i skolorna och på arbetsplatserna? Kunde vi äntligen skippa ”det vet man väl hur pojkar är-attityden” eller ”lite får man väl tåla” hos chefer, rektorer och lärare och ta tjejernas anmälningar på allvar på ett tidigt stadium så har vi nått en liten bit på väg i alla fall. Höj blicken och sluta skyll allt på invandringen så ökar chanserna avsevärt att bemöta olika problem i vårt samhälle.

32 miljoner kronor har samhället återtagit från föräldrar som ”fulvabbat” under 2015. En nätt liten summa och givetvis är det inte tillåtet att fuska till sig ersättning på detta sätt. Frågan är hur stora resurser som gått åt att ”hitta” dessa pengar och om de resurserna istället kunna ha lagts på det skattefusk som varje år kostar samhället kring 45 miljarder kronor.  Att en trött småbarnsförälder tar sig en dag extra då och då kan i alla fall jag leva med, men att stora företag medvetet och med väldigt sofistikerade metoder ser till att undvika skatt bara för att ytterligare öka sina redan så snuskiga vinster gör mig mer upprörd och förbannad. Snacka om att sila mygg och svälja kameler.