Framtiden var bättre förr

Jag läste nyligen någonstans att vi just nu lever i en nostalgisk tid. Kanske är det så, det finns i alla fall en hel del saker som talar för det, bland annat framtiden. Tänker mest på klimatkriser, väderfenomen, flyktingkatastrofer, resistenta bakterier och coronavirus för att nämna några. Då är det enklare för oss som har några år på nacken att se tillbaka till ”de gamla goda tiderna”. För mig är inte nostalgi synonymt med ”det var bättre förr”.  Min bild av nostalgi är mer av att ”framtiden var bättre förr”. Vi som växte upp på 60-talet såg in i framtiden med en annan tillförsikt och en tro på en bättre värld. Sedan dess har politiken styrt högerut, det har blivit ett kallare klimat och då menar jag inte vädret. Vi pratade mycket kring solidaritet, nu är det mer av individens frigörelse.

Nostalgi kommer från grekiskans ”nostos” som betyder ungefär hemkomst eller hemresa och ”algos” som betyder smärta. Begreppet nostalgi kommer från den schweziske läkarstudenten Johannes Hofer i slutet av 1600-talet som en medicinsk term för sjuklig hemlängtan. På den tiden såg man nostalgi som en dödlig sjukdom bland exempelvis unga soldater som ute i fält led av en stor hemlängtan. Symtomen var bland annat ätstörningar, hjärtklappning smärta och apati. Idag skulle vi nog kalla det PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, men visst kan en återblick bakåt i tiden framkalla depressioner när man ser vad framtiden har att erbjuda.

Jag läste att det nu går en nostalgivåg genom Storbritannien när nu brexit står för dörren. Vuxna britter går numera till biblioteken och lånar och konsumerar barnböcker för att sjunka tillbaka till svunna tider när brittiska samväldet var att räkna med.
Andra symptom på nostalgi är TV-serier som ”Vår tid är nu”, ytterligare en Star Wars-film och att den gamla mobila knapptelefonen har fått en renässans.

För mig är nostalgi ett viktigt inslag i min vardag. Det kan innebära vinylkvällar vid skivspelaren, en Hasse & Tage-revy eller varför inte en kväll i replokalen med gamla polare från förr där vi lirar gamla rockdängor från tonårstiden. Jag fick en ordentlig nostalgikick ganska nyligen när jag, bara sådär, började lira bowling igen efter 15 års uppehåll. Många minnen finns från en 30-årig karriär, allt från elitserien till korpen, och det är fortfarande lika skoj. Jag tycker man ska fylla livet med så många saker som möjligt man tycker är kul.

Nostalgi och framtidsvyer i all ära. Jag försöker ändå leva så mycket det går här och nu, men det är inte alltid enkelt. Vi har svårt för att uppskatta och vara tacksamma det vi har. Njuta i vardagen. Gräset är ju alltid lite grönare på andra sidan. Du vet, om jag bara fick renovera badrummet, ha en BMW som grannen eller köpa den där nya gitarren så skulle livet bli en aning enklare och gladare.

Samtidigt är det också en viss tillfredsställelse att ha något fint att se fram emot. En resa, vårens antågande eller besöket av en god vän man inte sett på länge. Huvudsaken är att vi tar vara på varje dag, stannar upp och upplever.

Det var inte bättre förr, men ibland är det fint att bara luta sig tillbaka och minnas.

Lägg pengarna där de behövs

Man kan väl lugnt säga att det pågår ett sjukvårdsuppror i vårt land. Ja, inte som det går till i Frankrike när folk blir förbannade, men i alla fall sådär lite lagom svenskt. För frustrerade och förbannade det är både patienter, anhöriga, läkare och övrig vårdpersonal. Hur beslutande politiker mår är svårt att läsa ut. De har fullt upp med att sprida ut sina vanliga floskler om att läget, trots allt, är under kontroll och att problemen inte är så stora som man kan tro. Ja, du vet hur det brukar låta.

Vi säger vårdkris, men det kanske borde heta personalkris. Bristerna i vården består ju i första hand av att det saknas personal och i och med det vårdplatser. Reportagen i olika media har duggat tätt den senaste tiden där läkare och vårdpersonal nu säger ifrån. Irene Lindblads inlägg på Facebook har delats tusentals gånger när hon besökte akuten på Södersjukhuset med sin 83-åriga mamma. Irene beskrev akutmottagningen som en scen ur Gökboet och det var som en krigszon med människor på britsar överallt. Och det är inte den enda liknande bild vi fått.

Det har ju dessutom skapats lite av en regeringskris då nu oppositionen via Vänsterpartiet, Moderater och Kristdemokrater, stödda SD, tagit initiativet till att kommuner och regioner skyndsamt ska få ekonomisk hjälp till att upprätthålla den lokala välfärden. Och helt plötsligt slåss man om vem som ger mest pengar. Initiativen är välkomna. Många kommuner planerar neddragningar när man egentligen borde gasa på och öka resurserna för både vård, skola och omsorg. 

Samtidigt sker ett makalöst slöseri med massor av miljarder till en uppbyggnad av försvaret. För mig är det fullständigt ofattbart när det samtidigt dör patienter i vårdköer runt om i landet och akutmottagningarna liknas vid krigszoner. Alla dessa försvarspengar behövs i vården.

Jag kan här och nu avslöja en hemlighet: Ryssen kommer nämligen inte. Kom ihåg var ni läste det först. Eller, jo, han är på sätt och vis redan här, men utan kulor och krut. Hans cybersoldater jobbar på för fullt och skulle de vilja så kan de sannolikt skapa total kaos utan att skjuta ett enda skott. Det här bör vi kunna försvara oss mot. Likaså eventuell terrorism.

Tänk dig att ett större terrorattentat skulle drabba Sverige. Hur ser den beredskapen ut? Tänk dig när akutmottagningarna i Stockholm ska ta emot hundratals skadade personer från en sådan attack. Klarar vi det? En läkare på något av stockholmssjukhusen fick frågan nyligen och svaret blev: ”det vill jag inte ens tänka på”.

Hur är det med beredskapen för eventuellt nya skogsbränder? Det har ju gått sådär vid ett par tillfällen där man fått förlita sig på frivilliga och hjälp utifrån. Till detta behövs inga JAS-plan eller andra stridsmaskiner. De plan vi behöver är vattenbombplan som kan snabbt kan sättas in och rädda liv. Läste att MSB tyckte dessa plan var för dyra och att dess säsong är väldigt kort. Vad ska man då säga om priset på ett JAS-plan som dessutom inte har någon säsong överhuvudtaget.

Utöver stora vårdsatsningar behöver vi först och främst en civil beredskap, inte en militär. Terrordåd och naturkatastrofer är ju scenarier vi faktiskt kan komma att stå inför, medan stridskåta försvarspolitiker och glitterbehängda militärer förgäves står och väntar på Putin.

Kroka arm – för en långsiktig och trygg politik

Man kan väl utan att överdriva säga att det varit ganska spretigt i vår kommun sedan vi fick nytt styre vid förra årsskiftet. Vi vet fortfarande inte, efter drygt ett år, hur den långsiktiga agendan ser ut. Den något kryptiska sloganen ”Bästa Degerfors, en modig och trygg kommun” får mig bara att fundera på om det finns fler Degerfors än vår. Inte vad vi ska bli bäst på och hur det ska gå till. Just nu stormar det ordentligt kring kommundirektörens löneförhöjning bland upprörda kommunmedborgare.

Valresultatet 2018 gjorde att Vänsterpartiet, som fortfarande är största parti, tappade makten efter åtta år som kommunens ledande parti. Man tog kontakt med Socialdemokraterna som även de backat lite för att kunna bilda en stark majoritet, men S valde att gå högerut och bilda allians med Moderater, Centerpartister, Liberaler och Kristdemokrater. De sistnämnda hoppade sedan av vilket gjorde att inte heller den nybildade alliansen fick egen majoritet. Tredje största parti, Sverigedemokraterna, blev med detta vågmästare. Ja, allt det där vet ni ju redan. Vad jag vill med att påminna om valutgången är att, tack vare att makten dansar på en mycket vass knivsegg så är det svårt, för att inte säga omöjligt att bedriva någon vettig och långsiktig politik. Den kan enbart baseras på en mandatperiod, vilket politiskt är en kort tid. Som det är nu svänger makten lätt över vid ett val och så får någon börja om från början igen.

I Degerfors har man dock en fantastisk möjlighet att skapa något på lite mer lång sikt. Tillsammans har S och V, en gång i tiden en ganska given vänsterflygel i svensk politik, 66 procent av rösterna. En gedigen majoritet som skulle kunna ge kommunen en långsiktig stabilitet, en tryggare ekonomi och något jag innerst inne tror att kommuninnevånarna skulle gilla, då baserat på hur de ju faktiskt röstat. I nästan vilken svensk kommun som helst skulle en sådan samverkan vara självklar. Dock inte i Degerfors. Gammalt groll står i vägen och grumlar blicken.  

Men sådant borde inte få stå i vägen för en hängiven politiker med kommunens bästa för ögonen. Varför S valde en högerallians istället för att kroka arm med V är för mig en gåta, Okej, man har inte alltid varit överens i alla sakfrågor, men det tror jag inte nuvarande allians är heller. Man har ju dessutom inte ens en egen majoritet utan måste luta sin politik mot SD i samtliga frågor.

När nu kommunstyrelsens ordförande och tillika kommunalrådet Muris Beslagic valt att hoppa av politiken har inte turbulensen blivit mindre. De Socialdemokrater jag pratat med berättar om ett stormigt och oense parti. Mitt förslag är att ni nu tar nu chansen att skapa ett hållbart samarbete med Vänsterpartiet och att både S och V släpper på gammal prestige och ser till kommunens bästa. Båda partierna har rutinerade och kompetenta personer som borde kunna sätta sig ner och dra upp en långsiktig plan för Degerfors kommun. Jag är övertygad om att en överväldigande majoritet av kommunens medborgare skulle gilla ett sådan upplägg, givet att inte den trygga maktpositionen skulle förblinda utan att man håller örat mot rälsen och tillsammans skapar en trygg och trivsam kommun. Som så många andra kommuner står Degerfors inför en tuff ekonomisk situation. Då gäller att tänka långsiktigt och inte lova mer än man kan hålla vilket är lätt gjort när man hela tiden måste nå marginalväljare för att behålla makten.   

Å ena sidan, å andra sidan…..

Ett nytt år, ja till och med ett nytt decennium står för dörren. Vad kan vi förvänta oss av ett nytt 20-tal? Det förra var ju, om man ska tro historien, ett ganska intensivt årtionde som ju också kallades ”det glada 20-talet”. Mycket hände i samband med att man hämtade sig efter det stora kriget. Charles Lindberg flög över Atlanten, Flemming upptäckte penicillinet, man dansade uppsluppet till jazzmusik och Sveriges Radio startade sina sändningar. Den första Volvobilen rullade ut och Musse Pigg debuterade på film. Oddsen för att det stundade 20-talet också ska minnas som ”det glada” är väl inte så höga, särskilt inte med det politiska läget ute i världen, vårdkris på hemmaplan och en galning vid rodret på andra sidan Atlanten.  

Vårt nya 20-tal kommer sannolikt att uppslukas av den globala klimatkrisen. En kris som, såsom alla andra kriser skapar kluvenhet. Det finns så mycket av ”å ena sidan, å andra sidan” att hantera för oss människor och medborgare för att inte tala om hur det skapar huvudbry för våra beslutsfattare.
Å ena sidan ska vi åka allt mindre bil, men å andra sidan finns inga alternativ trots att det pratas om att utveckla kollektivtrafik. I vår region dra man till och med in ”olönsamma busslinjer”. Olönsamma för vem kan man undra. I min värld borde de väl bli fler i stället för att läggas ner. Klimatomställningen kommer inte att vara gratis.

Å ena sidan pratar vi om flygskam och förväntas att också flyga allt mindre. Å andra sidan vill vi underlätta för turismen och har därför precis invigt en helt ny flygplats i Sälen och planerar samtidigt att bygga ut Arlanda.

Vi har ett hyggligt starkt miljöengagemang i vårt land. Vår närmiljö är viktig för de flesta av oss. Å ena sidan vill vi stärka kropp och själ med långa skogspromenader samt värna biologisk mångfald, å andra sidan utbreder sig fler och större kalhyggen då vi behöver biomassa från skogen till fosilfria bränslen.

Var tredje bil är snart en elbil/elhybrid, oerhört viktigt för miljö och klimat. Till dessa bilars batterier krävs enorma mängder av så kallade gröna metaller, bland andra kobolt och neodym. Man tror att Sverige har en geologisk potential att bidra på den här marknaden. Å ena sidan vill många skaffa sig en elbil framöver och visst gillar vi den rena vindkraften, men å andra sidan protesterar vi vilt när gruvbolagen vill gräva upp dessa viktiga metaller på svensk mark. Låt kineserna gräva, men förstör inte vår vackra natur.

Att hitta balansen i allt det här finner jag helt omöjligt. Det enda jag vet är att vi helhjärtat måste engagera oss i klimatomställningen och göra allt vad vi kan, i både stort och smått. Det kräver en hel del disciplin, inte minst hos våra politiker. Det betyder i sin tur att vi måste rösta fram de som har stake nog att våga ta de tuffa beslut som det innebär. 

Ser man på de opinionssiffror som på senare tid presenterats så är jag inte speciellt optimistisk gällande klimatfrågorna. För å ena sidan är det ju viktigt med klimatfrågorna, men å andra sidan finns starka viljor att först stoppa invandringen och sänka skatterna, så, ja ni förstår att det helt enkelt blir tufft att få ihop det. Jag är till och med tveksam till om ens Greta-generationen är lösningen. Ni vet, å ena sidan ska vi rädda jorden, å andra sidan ska även de bilda familj och göra karriär. Det nya 20-talet får utvisa vart vi är på väg.

Ge arbetsro till de som vet och kan……

För någon vecka sedan deltog jag på ett seminarium där ett stort antal föreläsare resonerade kring framtidsfrågor inom ramen för ny teknik inom fastighetsförvaltning och boende. En av talarna var en tidigare politiker med lång och bred erfarenhet från både kommun- och rikspolitik. Han, för den var en han, framförde en hel del sunda tankar och idéer. Han hade bland annat synpunkter på dagens politikers kortsiktiga kvartalspolitik utan ideologisk kompass.

Vid en fikapaus frågade jag honom varför han inte torgförde dessa tankar från sina tidigare plattformar. ”Men då var jag ju politiker” blev svaret. För så är det alltså, man är fullt medveten om att det man framför som politiker egentligen inte är det man tycker utan vad man hoppas väljarna ska gå på.

Ett specifikt exempel från verkligheten belystes av Chris Österlund, vd för Botkyrkabyggen, ett kommunalt bostadsbolag söder om Stockholm. Man tillhör där vad som polisen ser som ”särskilt utsatta områden” och där har man gjort fantastiska framsteg när det gäller integration och möjlighet för framförallt invandrarkvinnor att förverkliga sig själva och bryta mot den kultur som normalt håller dem utanför samhället. Man har lyckats vända negativa spiraler och skapat arbetstillfällen. Man har fått innevånarna att ta ansvar för sina boendemiljöer och man har en strikt plan som man följer mot att kunna strykas från polisens lista.
Det här är ett projekt som pågår på fler orter, bland annat i Örebro, där kommunala ÖBO också har kommit en bit på väg. Det sker i samverkan med polis, socialtjänst, lokalt näringsliv, innevånare och fastighetsbolag. Ett långsiktigt och välplanerat arbete som initierats av eldsjälar. 

Jag var då tvungen att fråga samma politiker varför våra makthavare inte marknadsför dessa lyckade projekt i stället för att bara torgföra skjutningar, sprängningar och eländes elände. Varför inte Kristersson, Åkesson och Busch Thor i ett enda andetag nämner att det pågår ett fantastiskt arbete ute i landet när det gäller att bryta dessa mönster och skapa ett tryggare boende.
Hans svar var kort och koncist: ”det ger inga politiska poäng”. Nej, hyllningar får man numera bara om man framför jämmer, skrämselpropaganda, ropar på mer poliser och längre fängelsestraff. Detsamma gäller media. Lyckade projekt som i Botkyrka ger inga bra rubriker och skapar inga klick.

Thomas Bodström, före detta justitieminister, uttalat sig i förra veckan angående våra politikers unisona rop på hårdare och längre fängelsestraff. Bodström kallade det för ”trams” och menade att samtliga dessa politiker vet om att tuffare tag inte är någon lösning på gängkriminaliteten. All forskning talar emot detta. Poliserna själva protesterar. Polisförbundets ordförande, Lena Nitz, är väldigt tydlig i en debattartikel i Aftonbladet för någon månad sedan där hon vädjar till samtliga politiker att sluta använda polisfrågor som slagträn i debatten. Det handlar om en samverkan mellan polis, socialtjänst, skolor och civilsamhälle för att nå långsiktiga resultat.  
Hennes slutord i artikeln löd:
”Ge våra poliser arbetsro. Låt våra duktiga kollegor jobba nu och visa dem ert stöd. Tävlingen om att vinna lättköpta politiska poäng behöver ta en time out”.

Jag skulle vilja ge lärare, rektorer och vårdpersonal samma möjlighet till arbetsro. Jag är vansinnigt trött på politiska utspel till höger och vänster där man tror man har lösningar på allt. Ge arbetsro och förutsättningar till de som vet vad det handlar om.  

Ska inte en god man vara god

I förra veckar var det en artikel i vår tidning som tog upp en konflikt mellan en god man och Anna som hon kallas i reportaget, den som den gode mannen är satt att hjälpa. Varför heter det god man förresten, den i detta fall är allt annat än god, det har jag en del insikt i eftersom jag känner den drabbade familjen. Bara att läsa breven hen skrivit visar på en totalt frånvarande av allt vad godhet heter. Det ska tilläggas att Anna, som är 40 år är förståndshandikappad, har autism och lider av svår epilepsi. Hon har assistenter dygnet runt.

När man sedan läser svaret på frågorna från överförmyndarnämndens representant så känner jag vibbar från 50- och 60-talens myndighetssverige. Här skyddar vi de våra, hur korkat de än har betett sig. Ungefär som polisens så kallade kåranda.

I detta fall har också kommunens socialförvaltning visat på dåligt omdöme. Man har fått en orosanmälan från den gode mannen om att Anna har ett uselt boende. Då fixar kommunen en lägenhet till henne på annan ort inom kommunen. Problemet är att varken den gode mannen eller kommunen har varit och besökt Annas lägenhet som de ändå dömt ut. Det skulle också kunna vara så att anledningen till orosanmälan beror på att Annas föräldrar kämpar för sin dotter och det vore enklare för de gode mannen att hantera Anna om hon separerades från sina föräldrar. Detta är dock min egen spekulation.

Trots att man gjort allt för att få byta god man har nu tingsrätten utsett den gode mannen till klientens förvaltare. I och med det har man också helt omyndigförklarat Anna som hon kallas i reportaget. Jag begriper inte hur detta kan fortgå. 

Det här med ålder är inte helt enkelt. Vi kan ju inte göra något åt att vi blir äldre, jag har heller inte så mycket i mot det i förhållande till alternativet. Dock börjar det kännas lite kymigt när man inser att den bortre parentesen krymper och kommer närmare. Jag har egentligen inte haft något åldersnoja någonsin tidigare. Ingen 40- eller 50-årskris. Men nu när man passerat 60 och går mot pensionsåldern kommer det ibland känslor jag tidigare inte tyngds av.

Det allra svåraste att förstå är kombinationen av hur man känner sig kontra vad som står i personnumret. Djupt därinne finns det fortfarande en liten nyfiken pojke som har mycket kvar att utforska och som inte för en sekund känner sig särskilt uråldrig. Lite klokare kanske, men även i det perspektivet finns väldigt mycket kvar att lära.

Jag brukar vara ganska väluppfostrad när det gäller att exempelvis lämna en sittplats på bussen till en äldre passagerare. Nu åker jag inte kommunalt så mycket, men efter dagliga resor med tunnelbanan under åren i Stockholm, sitter den vanan i. Problemet är nu att när jag reser mig och lämnar platsen till den äldre damen inser jag efter en stund att hon var ju inte en dag äldre än jag själv. Men det var inte jag som reste mig, det var pojken därinne.

Sedan några år tillbaka träffas jag och några gamla vänner och lirar lite rock´roll. Tre av oss är vänner sedan tonåren. Vi var runt 15 år när vi tidigare dagligen umgicks. Nästan 50 år senare har jag oerhört svårt att se dessa gamla kompisar som just gamla. De är fortfarande busiga tonåringar, om än lite gråare i håret och några kilo tyngre.

När vilda västern kom till Degerfors

Ingen kan väl ändå påstå att det inte blivit händelserikt sedan vi fick ny regim i Degerfors. ”Ny på jobbet-syndromet” har gäckat oss medborgare en hel del. Men den vilda västern-historia som uppdagades förra helgen måste väl ändå ta alla pris. Kommunens högste folkvalde, kommunstyrelsens ordförande (läs Borgmästaren) ger klartecken till polisen (läs Sheriffen) att ge sonen till kommunens högste tjänsteman (läs vice Borgmästaren) tillåtelse att skjuta vildsvin från balkongen på sitt hus. Mitt i villabebyggelsen! Alla med något förstånd i behåll måste väl inse hur korkat det låter. Jag har pratat med både mycket erfarna jägare och därtill erfarna poliser i min bekantskapskrets och alla skakar unisont på huvudet och tror inte sina öron när jag berättat om beslutet. Mycket finns att fundera över hur jakten från balkongen rent praktiskt ska gå till utifrån de regler som styr skyddsjakt eller jakt överhuvudtaget inom tätbebyggt område.


Hur är det möjligt att polisen ger tillstånd utan att ha sett platsen? Svaret är att man litat på kommunen. I detta fall på miljö- och samhällsbyggnadschef Mårten Persson och kommunstyrelsens ordförande Muris Beslagic. När jag sedan läser artikeln i vår tidning i tisdags har denne Mårten Persson inte tyckt det varit nödvändigt att ta kontakt med grannarna och att ”kommunen inte kan tänka åt alla” samtidigt som då polisen litar på att kommunen gjort sitt jobb och ger klartecken utan att ha sett platsen. Hur vet man då att det är säkert? Vem tar ansvaret om det händer något? Ingen har ju koll. Det gäller ju ändå skarpt läge med ett jaktvapen. 
Intressant i sammanhanget är att ett jaktlag fått vänta i månader på ett tillstånd att jaga vildsvin i samma område medan alltså en privatperson fått genom ett skyndsamt hanterande av kommunens högste.

Det som väcker flest tankar är ändå tillvägagångssättet och vilka som är inblandade. Att kommunstyrelsens ordförande skyndsamt tillstyrker ärendet utan att ta upp det med övriga i kommunstyrelsen är oerhört märkligt, men i sammanhanget logiskt, ur ordförandens perspektiv. Han hade nämligen riskerat att inte få med övriga. Som vanligt vet han inget själv, men har kollat med de som vet och fått klartecken. Vilka är dessa experter? Det vore intressant att få reda på. Återigen en historia där övriga Sverige skrattar år oss.

Men, om ansökan nu gällt någon annan, ”vanlig medborgare i kommunen”, hade tillstånd då givits och behandlats med skyndsamhet av kommunstyrelsens ordförande? Jag är mycket tveksam, men det är givetvis mina egna funderingar.

Nu kommer grannarna att protestera högljutt vad det nu kan ge för resultat.

Jag pratar ofta med kunder från hela landet i telefonen. Nästan varje dag blir det fotbollssnack. Många är intresserade av hur det går för vårt rödvita lag. Men på senare tid har frågorna ändrat karaktär. Nu får jag oftare frågan vad för skoj som hänt i kommunen på senare tid. Som nu, vildsvinsjakt från balkongen.

Tycker det är bra att vi nu får en idrottshall till. Det har idrotten i Degerfors väntat på länge. Jag hoppas också att det går ihop ekonomiskt och att den investeringen inte drabbar andra satsningar på exempelvis skola och omsorg. Att man också räknat rätt gällande driftsfrågorna nu när en simbassäng också kommer till. Så den inte blir ytterligare ett magplask.

Money, money, money….

Tidningscitat: ”Tack vare pengar från kommunalfullmäktige kan vi backa från beslutet att inte få köpa pepparkakor till Lucia”. Undertecknat av förskolorna i Östersund.
När man läser sådant och samtidigt tar del av det exempellösa slöseri med pengar för att skapa ”Sveriges mest fantastiska sjukhus”, Nya Karolinska, är det samtidigt svårt att acceptera att det i vår välfärd saknas pengar och resurser ens till det nödvändigaste ibland. För samtidigt som samhället behöver mer resurser för att upprätthålla vår välfärd så kräver en majoritet av våra politiker ändå sänkta skatter.

Något måste vara väldigt fel när exempelvis nio av tio kommuner flaggar för att dra ner inom skolan samtidigt som alla vet vad det får för konsekvenser. Vi skulle ju dessutom satsa på skolan och speciellt på de elever som har det tufft. Lätt att rubricera i valmanifest, svårare att genomföra när vardagen pockar på. Dessutom ligger ju ansvaret på kommunerna där både intresset och den lokala kassakistan styr. Allt talar för, inklusive polisen själva, att skolan är en viktig nyckel kring det förebyggande arbetet i att minska rekryteringen till de kriminella gängen, kanske den viktigaste. Som jag ser det finns det bara en väg, förstatliga skolan så att alla elever, oavsett var de råkar vara födda, ska få samma chans. Se till att tillräckligt mycket kraft skapas för att skolan ska kunna bli det alla säger att de vill den ska bli men tittar bort när ansvar påkallas.

Karlskoga stänger en av två fritidsgårdar på fredagskvällar kunde vi läsa om häromdagen, bland annat på ledarplats. Nu gör man mittåt och via Lars Hultkrantz, ordförande i barn- och utbildningsnämnden, meddelar man att det inte är politiskt förankrat. Allt är ett misstag. Jo, vad skulle det ha signalerat samtidigt som man ganska nyligen blivit utsedd till barnrättskommun, en av landets första. I Degerfors var man också på väg, men där revs frågan upp om att stänga den enda fritidsgården. Ett hedersamt beslut. Vi kan inte bara snacka om att satsa på våra unga, det måste också få kosta lite. Dessutom är det ingen besparing, det vet alla, men det är enkel matematik på kort sikt för att få budget i någorlunda balans.

Region Örebros vård går en halv miljard back samtidigt som regionen som helhet gör plusresultat. Är det inte då så att man helt enkelt budgeterat fel? Borde inte överskottet gå till vård, vad är viktigare?  

Fler skulle kunna räddas från prostatacancer, men det blir för dyrt kunde vi läsa i vår tidning här om veckan. Det finns alltså en statlig och generell gräns när det gäller att upptäcka och bota cancer. På grund av resursbrist får vi kallt räkna med lite svinn.

Åter till ”Nya Karolinska”. Vi ser att det faktiskt finns pengar och resurser i samhället så varför inte satsa dem där de behövs som mest. Nu ska man ändå, när bygget någorlunda står klart, sparka 600 personer. Byggherren får sina pengar på patienters och personalens bekostnad. Intressant är att det inte ska påverka vårdkvaliteten enligt deras egen utsago. Vore intressant att få reda på vad de där 600 har gjort fram tills de nu får sluta. Suttit och fikat i ett hörn?

Vi har ett av världens högsta skattetryck, ändå fattas det hela tiden pengar till vår välfärd. Något är förbannat fel och det fortsätter gå åt fel håll. Vi behöver helt enkelt en annan fördelning av samhällets resurser. Det finns pengar, problemet är att de befinner sig i fel fickor.

Nästan Allsvenskan

En dam kom fram till mig på gatan och sa ”jag gillar dina krönikor och läser dem alltid, utom när du skriver om fotboll”. Så, denna gång ber jag dig om ursäkt, för det här kommer återigen en liten hyllning till laget i mitt hjärta.

Jag stack ju ut hakan i våras och tippade att chansen till sämst tredjeplatsen för Degerfors IF och därmed kval till allsvenskan skulle kunna vara inom räckhåll. Det var ju inte så himla dumt tippat även om det nu inte blir bättre än en femteplats, vilket ändå måste ses som en väldigt lyckad säsong, särskilt med tanke på klubbens resurser.

Kul är också att det inte är de ”stora” etablerade lagen som Trelleborg, Halmstad, Örgryte, Brommapojkarna och GAIS som toppar tabellen inför sista omgången utan lilla Mjällby, överraskningen Varberg som ligger på direktplats till Allsvenskan samt Jönköpings Södra och Brage som slåss om kvalplatsen.

Till nästa säsong kan klubbarna i Allsvenskan och Superettan räkna in pengar från ett helt nytt TV-avtal med Discovery och vad jag förstår även ett spelavtal med Unibet som tillsammans ska inbringa 700 miljoner och som ska fördelas ut över elitklubbarna.

Om det kan hjälpa DIF att behålla spelare som Björndahl, Ekroth och Ladan kan väl bara framtiden utvisa. Kommer rätt anbud blir det säkert svårt. Det är den lilla föreningens ständiga dilemma att utveckla talanger för att sedan se dem göra karriärer i Allsvenskan och senare kanske utomlands.

Tråkigt är att publiken fortsätter svika. Degerfors IF är inte längre lika attraktivt för hemmapubliken, oavsett hur det går sportsligt. TV, som sänder varje omgång, är givetvis ett avbräck, men inte hela sanningen.

Ett annat dilemma DIF har är planen på Stora Valla. Som du säkert kommer ihåg så fick klubben spela sina två första hemmamatcher i Örebro då gräsplanen inte var klart för spel. Det innebar ett stort ekonomiskt avbräck som man hoppades kommunen skulle kompensera för då de inte kunde hålla Stora Valla spelklar. Man kom fram till en ganska krystad lösning i sista hemmaomgången mot Öster, men kom inte ens i närheten av den nästan halva miljon som avbräcket handlade om.

Trots att kommunen hävdar att man haft en bra dialog med DIF kvarstår dock problemet. Det finns inga som helst kommunala planer på att få till en plan som klarar alla väderförhållanden. Skulle vi få en lång vinter och en blöt vår så är risken överhängande att även nästa säsong får inledas med ett par matcher i Örebro. Det är den bittra sanningen.  Vi får hoppas vädergudarna är tillmötesgående och snälla och vårsolen varm i april nästa år. Förr eller senare måste något ändå göras. Vi kan inte ha ett lag i eliten utan förutsättningar att bedriva verksamhet på samma premisser som konkurrenterna. På något sätt är det tragiskt och mycket märkligt att vi har en kommunledning som inte har förstått marknadsvärdet av att ha ett lag i Superettan. Grannkommunen Karlskoga ser saken på ett annat sätt. Där betalar man ganska stora pengar för att BIK infört Karlskoga i klubbnamnet.

Tänk om Degerfors IF tagit sig till Allsvenskan, det är ganska små marginaler dit. Vilken beredskap finns i kommunen för ett sådant scenario? Ingen. Då blir Behrn Arena vår hemmaplan inte bara för ett par matcher på våren. Hemska tanke.

Sedvanlig tuppfäktning utan verklighetsförankring

Kollade du in den TV-sända partiledardebatten förra helgen? Jag lovade mig själv att byta kanal eller läsa en bok istället, men jag blev som vanligt sittande kvar. Det är ett fascinerande skådespel. Numera så medietränade att de vet exakt hur de ska agera. De enda som aldrig kommer att vinna en TV-debatt är Stefan Lövén och Per Bolund. Det har ingen betydelse att de sitter i regeringsställning och ju faktiskt kan påverka det de står och lovar, de har inte fattat att detta är ett skådespel, en tuppfäktning där politiskt innehåll inte är lika viktigt som sättet att marknadsföra det. Sprida oro är det nya svarta. Därför kan både Ebba Busch Thoor och Jimmie Åkesson ”vinna” en TV-debatt. De har fattat. Så länge som Stefan Lövén sprider förvirrade uttalanden, stakar sig och inte finner orden och formuleringarna som skapar rubriker, precis så länge är han medskyldig till SD:s stadiga ökning. Jimmie Åkesson har för länge sedan genomskådat hur han utnyttjar det till max. TV-debatter är en perfekt plattform för att sprida floskler utan att få motfrågor eller behöva förklara något. Annars liknar det mest en bonnauktion. En miljard hit och tre miljarder dit. ”Löften” utan någon som helst verklighetsförankring. Varför all denna fokus på gängskjutningar samtidigt som våld och mord i nära relationer ignoreras helt? 22 kvinnor mördades av sina män/sambos 2018.

Som jag tidigare skrivit så borde klimatfrågan vara en mycket hetare potatis utifrån bland annat de massiva demonstrationerna världen runt. I Tyskland fördubblades de gröna till drygt 20 procent vid senaste EU-valet. I Sverige ligger Miljöpartiet kvar kring 5 procent. MP måste hitta ett språk som engagerar på samma sätt på Greta Thunbergs. Per Bolunds slätstrukna figur under en TV-debatt kommer inte göra skillnad. De behöver en egen Greta.  

Värnskattsmotståndarna fortsätter att tjata om hur vi har gått miste om minst 200 miljarder sedan skatten infördes. Nyamko Sabuni är den som tjatar mest. Jag skulle vilja ha dessa påståenden bevisade. Hur har man räknat fram de 200 miljarderna? Jo, man har uppskattat att läkare, ingenjörer och andra med hög inkomst har valt ledighet istället för att jobba extra timmar. Men så bra då, om det nu är sant. Kanske har de då lagt några extra timmar att umgås med sina barn istället för att bara varit på jobbet.

Men, har då vården drabbats av att läkare jobbar mindre? Nja, följer man vårddebatten så verkar det inte vara pengarna som får läkarna att stanna hemma, snarare den arbetsmiljö som numera råder. Jag har inte en enda gång sett ett uttalande från någon läkare, gammal som ung, som klagat på skatter när de säger upp sig från sina tjänster.  Vi behöver generellt jobba mindre, inte mer för att klara våra livspussel och inte gå i väggen för några extra kronor i plånboken. Vi har ett samhälle där psykisk ohälsa ökar, det löser vi inte genom att jobba övertid.

Vi har också ett samhälle där klyftorna ökar, där folk sover på gatorna och pensionärer plockar tomburkar för att få det hela att gå ihop. Vi behöver verkligen inte satsa några pengar på de rikaste.

Jag är ganska övertygad om att lejonparten av alla våra läkare på sjukhusen runt om i landet inte önskar att de skulle kunna jobba mer, snarare tvärtom.