Låt dem skapa liv istället för att släcka ut

Krönika publicerad i Karlskoga-Kuriren 2010-09-03

Nästan dagligen serveras vi via nyhetssändningar om allt det elände som pågår kring olika krigshärdar ute i världen. Vi ojar oss lite, blir upprörda, kanske till och med förbjuder småbarnen att titta. Det är ju både så ofattbart och så hemskt!
Samtidigt oroas de anställda inom Saab Bofors Dynamics över sina jobb och den dränering av kompetens som nu verkar vara ett stort problem då det svenska försvaret samt andra staters krigsmaskinerier inte vill beställa mer av ond bråd död.
Jag vet inte riktigt vad Carl-Gustaf, AT4, Robot 70, Bill, och N-law exakt ställer till med, men att själva idén är att sprida så mycket död och förödelse som möjligt är väl självklar. Det ligger liksom i dessa och andra vapens själ och syfte. Bland annat så är Carl-Gustaf ett pansarvärnsvapen som används av fotsoldater mot människor i byggnader och icke bepansrade fordon och som sålts till över 40 länder. Hur många har fått sätta livet till i mötet med detta kungliga dödsvapen?
Till detta besitter Saab Bofors Dynamics alltså hög kompetens. En kompetens man är stolt över och nu rädd att förlora. Detta gör mig en smula upprörd.
Om vi nu har denna enorma ingenjörskompetens i vår närhet, finns det då ingen som kan ge dessa naturvetenskapens trollkarlar något vettigt att syssla med i stället för att de ska sprida död och elände omkring sig?
I samhällsdebatten pågår ständigt ett samtal om vår miljö och hur vi ska komma tillrätta med den enorma förslitning den utsätts för. Vi pratar om förnyelsebar energi som på sikt ska ersätta den redan sinande oljan och dess biprodukter. Solenergi, vindkraft, vågkraft är bara några områden som kommit en bit på väg. Om nu dessa krigsingenjörer är så fantastiskt kompetenta med sina vapensystem, vad skulle de då inte kunna åstadkomma inom områden som skapar liv i stället för att släcka ut?
För jag menar inte att de duktiga arbetarna på Boforsområdet ska behöva gå hem arbetslösa. Bara ge dem något vettigt att syssla med som de kunde vara extra stolta över. Något som de sedan i gungstolen kan berätta om för sina barnbarn, att de minsann varit med och gjort jorden till en bättre plats att vistas på. Hur kul är det att den berättelsen nu i stället handlar om hur många barn i samma åldrar som de just kramat godnatt, de hjälpt till att lemlästa med de produkter de varit med att skapa.
Jag köper inte försvaret med att ”om inte vi gör det så gör någon annan det”. Det är vår tids sämsta bortförklaring för ett svart och dåligt samvete.
Så nästa gång du ser ett krigsreportage på TV-nyheterna, tänk då på att mitt i all den förödelse som presenteras ligger sannolikt ett granatsplitter med texten ”made in Karlskoga” instansat i sin dödsbringande kropp, om inte i klartext så åtminstone symboliskt. Är det verkligen något att vara stolt över?

Vi ska upp i toppen…….

Som ett mantra har Degerfors IF:s tränare Patrik Werner upprepat att DIF enbart har som målsättning att hänga kvar i Superettan efter denna säsong. Ett smått livsfarligt sätt att agera tycker jag. Det är lätt att det blir en sanning till slut. Om man, som i våras, bara vinner och vinner, skapar rubriker, gör massor av mål inför en lyrisk hemmapublik och hittat ett spel som dessutom är trevligt att beskåda blir det en aning fjantigt att inte ändra sin ursprungliga målsättning om den nu var att ”bara hänga kvar”. Nu, när formsvackan är ett faktum, något som alla lag förr eller senare hamnar i så blir sannolikt knytnäven inte lika hårt knuten i byxfickan när tränaren hela tiden nöjer sig med att ”vi ska bara hänga kvar”. Då gör det liksom inget att vi slutat fighta och hamnat i en nedåtgående spiral, vi ska ju bara se till att vi inte åker ur. Risken är överhängande att man fastnar i formsvacketräsket en liten aning för länge för att det ska vara hälsosamt med den inställningen.
Det finns inga och har aldrig funnits några egentliga krav från supportrarna på Allsvenskan denna säsong. Den lyckosamma våren och försommaren har bara varit en underbar bonus som utvecklades till något av en röd glädjefnatt senaste hemmafighten mot Sundsvall, en glädje som tyvärr sattes i halsen. Kan bara hoppas att dessa rödristade supportrar forsätter att besöka StoraValla trots debaklet senast i Trollhättan. Förhoppningsvis får serieledarna Norrköping lida för den fadäsen. Folkfest i lördags och förhoppningsvis folkfest på lördag i samband med Vulkanmarken.
Men Patrik, sluta tjata om att vi ska bara hänga kvar. Stick ut hakan och var lite wild and cracy. Det finns fortfarande chans på Allsvenskt kval. Det vore väl en helt galen avslutning på en lika galen säsong. Säg att det är dit vi siktar, oavsett om det är  realistiskt eller ej och oavsett om DIF har i Allsvenskan att göra överhuvud taget. Skulle det mot all förmodan lyckas är det väl smällar man får ta.

Manligt och kvinnligt

Krönika införd i Karlskoga-Kuriren 2010-08-19

 Brukar du fundera något på likheter eller olikheter när det gäller kvinnligt och manligt. Visst finns de och jag kan inte sluta fascineras. Då jag varit tillsammans med samma kvinna i drygt 35 år så har det funnits åtskilliga tillfällen och möjligheter att studera saken.
Ta en så´n här grej: Häromdagen hade min fru skrivit en inköpslista för att åka och veckohandla. Jag erbjöd mig att fixa handlingen eftersom jag ändå skulle ut en sväng med hundarna i skogen.
När jag prickade av listan i butiken och kom till punkten ”pålägg”, ja det stod verkligen pålägg, funderade jag en stund vad detta kunde betyda. Jag äter själv en hel del leverpastej, så jag tänkte att det går ju alltid åt.
Senare på dagen, efter att jag varit hemma och packat ur alla kassar så ropar L in till vardagsrummet så där småirriterat och nästan lite anklagande:
– Köpte du leverpastej! Men, det har vi ju hemma..
Jaså, jaha, men släng in den i frysen då, vadå, big deal, tänkte jag utan att säga något.
– Varför köpte du ingen skinka?
Ja, men, det stod inte på listan, det stod pålägg, jag visste inte att det saknades skinka, så jag köpte leverpastej – det brukar gå åt en del. Hur skulle jag kunna veta att du menade skinka?
– Ja, men jag äter ju skinka varje dag, du kunde väl ha kollat innan du åkte vad som saknades i kylskåpet.
Men vitsen med att jag fick en lapp var ju att du redan kollat och att om du hade tänkt att jag skulle köpa skinka så kunde du väl skrivit skinka.
Alltså – om det stavas ”pålägg” i listan så står det egentligen skinka, typ. Att man som man inte fattar det är sannolikt genetiskt. För en kvinna hade det garanterat varit självklart. Det är väl det som kallas intuition.
Detsamma om vi är ute och åker, kanske har fikakorgen med, då kan följande scenario spelas upp:
– Titta där nere, vad vackert det är, säger L och pekar ner mot den sjö vi passerar.
Jovisst, jättetjusigt svarar jag, slänger en blick, men med fokus på trafiken runt omkring mig.
Vi åker någon mil till och jag frågar om hon vill stanna för en fika.

– Vadå, det sa jag ju för en halvtimme sedan, jag är jättefikasugen och nu håller ju solen på att gå ner också.
Men, det har du väl inte sagt, försöker jag.
– Jo, när vi passerade den där sjön, det fanns en jättefin rastplats där.
Men du sa ju inte att du ville stanna, du sa att det var vackert, ja och så vidare, ni fattar. Jag har inte samma intuition, jag måste få klara och enkla besked annars spricker det liksom.
Någon som känner igen sig?
Nåja, vi har som sagt varit tillsammans i över 35 år och trots dessa språkförbistringar så fixar vi det mesta. Vi har många likheter också som underlättar tillvaron en del, men även om vi inte är på speaking terms i alla lägen så brukar de flesta problem lösas rätt så smidigt. Det är väl sån´t som brukar kallas för kärlek.

Bloggsemester

Dregen i Rudskoga

Ola Salo på PIP

Det var ett tag sedan jag skrev något nu. Semestern har även drabbat bloggen. Två semesterveckor har nu avverkats och det mesta har varit i regnets tecken. Förunderligt hur det kan finnas så mycket vatten. Vet inte om man ska skratta eller gråta, men som vanligt är det väl att gilla läget. I stället för solstolen har det fått bli en del tidningsjobb. Några semestertips och så PIP förstås. Därtill Packmopedsturnén! En pryl som jag tycker är fullständigt klockren. Att få några av våra allra bästa artister att kuska runt på värmlandsvägarna medelst moped är en lysande idé från Sunneprofilen Göran Samuelsson. Årets turné var den sextonde i ordningen och kanske den bästa någonsin. Plura Jonsson och Ola Magnell, två av våra absolut bästa rockpoeter tillsammans med Sara Löfgren och årets joker, Dregen, gav en minnesvärd kväll i Rudskoga, dit jag själv tog mig för att uppleva. Att himlen stod fullständigt öppen under hela kvällen betydde inget för Rudskogaborna. De gick man ur huse, iklädda regnställ och beväpnade med paraplyer både de sjöng och dansade i blötan. Imponerande!
Ikväll avslutas Putte i Parken. Något som tyvärr också drabbats av ett helvetesväder i form av monsunregn som säkert skrämt bort en hel del besökare. De som kommit har dock varit både glada och positiva och något gnäll har inte förekommit. Men när jag kollade in The Knockouts på fredagskvällen kunde jag inte annat än tycka synd om både bandet och publiken. Bilden var som en Hithcockfilm, helt i svartvitt, men några få plastinbakade punkfantaster framför scenen och ett band som, trots en obefintlig publik, gav järnet på scenen. Så får det inte vara på festival. Det hörs till och med på namnet, FESTival!

Spontant!

Ursmart grill!

Många skulle säkert kalla oss slösaktiga eller dumdistriga, vi väljer att kalla det spontant! Lotta och jag har nästan alltid handlat spontant, slagit till direkt på volley när tillfälle bjudits. Det innebär att vi genom åren köpt på oss en massa prylar som vi just då tyckte att vi behövde. Det har varit både billiga och lite dyrare grejor. När vi bodde i Sumpan, klev vi in hos en bilhandlare på en söndagspromenad och hade bara något lite senare blivit ägare till en blå  Opel Ascona som verkade trevlig. 
Efter att i flera år snackat om att kanske köpa motorcykel så gick vi en kulen höstlördag in på Bikes & Trucks i Strömtorp och 20 minuter senare var vi stolta ägare till en röd och vacker Suzuki.
Lotta fick för drygt ett år sedan reda på att vår schnauzeruppfödare skulle trappa ner sin kennelverksamhet och plötsligt hade det blivit en dvärgschnauzer över som ingen ville ha. Avlivning var sista utvägen. Vi tyckte det var synd och tog hem lilla Isolde en helg för att se hur hon trivdes. Jo, som ni vet så bor hon fortfarende kvar det lilla charmtrollet. Så här har det rullat på. Det innebär att vårt sparkonto inte direkt är bankens stolthet, men man lever bara en gång, så varför lägga på hög?
Någon har sagt att vid varje frestelse så ska man tänka: är jag verkligen i behov av just detta? Kan jag klara mig utan? Svaret är ju oftast att, jovisst det kan jag säkert, men det blir ju också väldigt tråkigt på det viset. De flesta i vår ålder har ju redan allting, så då skulle ju inget nytt bli köpt.
I går var vi på Mullhyttemarknaden, och trots att de spöregnade gjorde vi ytterligare ett fynd. Vi köpte världens smartaste grill (se bilden). Tar ingen plats, kan grilla det mesta utan att bränna och tar ingen plats när den plockas ihop. Jodå, vi testade den på kvällen, satte en stor fläskytterfilé på det roterande spettet samt några korvar i halstret. Perfekt! Hade vi lyssnat till förnuftet hade vi även denna kväll ätit brända och torra köttbitar grillade på den grill vi tidigare införskaffat. Nej, lite spontanitet förgyller vardagen, även om det inte alltid är så väldigt genomtänkt.

Nostalgikickar

Kebnekajse

Dag Vag

I min ålder blir det bara fler och fler nostalgitillfällen att ta till sig och njuta av, tror jag skrivit det förut någon gång. Jag har nog egentligen en kluven känsla till detta med nostalgitrippar, men jag märker ju att dessa tillfällen numera är fler än de då man träffar på något helt nytt. Jag har därför medvetet valt att, så gott som, bara recensera det lite nyare under årets PIP, undantaget punkikonen Jonny Rotten.
I veckan blev det dock mer nostalgi. I torsdags Mats Ronander Blues i Kristinehamn med Bengan Blomgren och Nikke Ström som medmusikanter, recensionen finns här på webben. I fredags folkrockarna Kebnekajse med Kenny Håkansson och Mats Glenngård i spetsen. Det är i sådana sammanhang man begriper våra musikrötter. I mycket av det vi hör dagligen finns ju anslaget från vår folktradition utan att vi tänker på det. Upptäcker när jag sitter och lyssnar att jag blir väldigt glad och upprymd av musiken som  slungas emot mig från scenen. Det finns så mycket själ i detta mäktiga, men också så vackra.
Samma kväll står också Dag Vag på samma scen,  några timmar senare, dock utan ovan nämnde Håkansson eller Beno Zeno som han heter i denna uppsättning. Beno Zeno har blivit pensionär och har då även pensionerat sig från Dag Vag, tråkigt, men sant. Ersättaren Teka Pukk har varit med förr då Zilverzurfarn tagit en paus. Nu är han återbördad, så bandet är ändå hyggligt intakt.
Det är något visst med Dag Vag, vet inte riktig vad, men jag har alltid gillat deras lite underfundiga låtar och Stig Vigs speciella sätt att sjunga och inte minst deras gung som liveband. Nästan alla låtarna var med och det är otroligt vad de fastnar i skallen. Har gått och gnolat på ”Ge Bullen ett ben” hela morgonen idag.

Ronander Blues på Mastmagasinet

Blues, nostalgi och en kall pilsner
Det fanns stor anledning till nostalgikänslor när Ronander Blues gästade Kristinehamn och Mastmagasinet på torsdagskvällen. Mats Ronander med rötterna i Örebro där vi gamla närkingar kommer ihåg Blues Quality och Nature där ”Malla” inledde sin långa musikantkarriär. Nikke Ström och Bengan Blomgren från Nynningen och Nationalteatern under den alternativa musikens glansdagar ur vilka även trummisen Tomas Olsson är sprungen. Några minns säkert också ”semesterbandet” Varmare än kôrv, med Totta Näslund tillsammans med Malla, Nikke och Bengan. Således nostalgi upphöjt i två som varmt kletade sig fast i den fuktiga sommarkvällen där regnet precis upphört och sommarlediga värmlänningar villigt tog sig en kall bira i glada vänners lag i väntan på Ronander & Co.
Mats Ronander är kanske inte mellansnackets mästare, inte heller Nikke Ström, men det är helt OK, dessa herrar låter hellre musiken tala och ett pärlband av blues och rock´n roll radades upp inför en mer och mer entusiastisk publik. Musik av J J Cale, Sleepy John Estes och Bruce Springsteen, bara för att nämna några.
Det talas idag om att skriva ut kultur på recept och kanske är det något som är mer genomtänkt än man först kunde tro. För visst blir man både glad, upprymd och varm i själen av den kraft som ett gig av detta slag innebär. Det underfundiga i Bengan Blomgrens gitarr, energin i Tomas Olssons trummor, pulsen i Nikke Ströms bas och känslan i ”Mallas” munspel. Det är ett gediget hantverk av musikanter som bara blir bättre ju längre kvällen framskrider.
Två inrop, och det sista en direkt hyllning till kanske den störste bluesmannen av alla, Totta Näslund. Totta som alldeles för tidigt fick ge upp för sin sjukdom och som skulle fyllt 65 i år om han fått leva.
När man sedan sakta tar sig hemåt i den ljumma sommarkvällen som långsamt går mot midnatt och med avslutningslåten I´m Going Down ringande i öronen är det verkligen inte så man känner sig. Nej, snarare glad, upprymd och smått tacksam. Tacksam mot livet, sommaren, sin käresta och musiken. Musik framförd av gedigna hantverkare som får tiden att stanna upp för en stund och skapar en äkthet och en skön ”här och nu-känsla”. Något som enbart är förunnat de sanna musikanterna.

Slut på VM, nu väntar nya kval

Då var det över för den här gången. Nu blir det en lång väntan till nästa, EM om två år och då förhoppningsvis med Svenskt deltagande igen. För även om det spelats en fantastisk fotboll i detta VM så är det alltid lite fattigt utan Sverige. Jag satte nu mina förväntningar på ”mitt andra lag” England, men det närmaste något brittiskt i finalen var domare Howard Webb, mannen som slog rekordet i gula kort, med 14 stycken + ett rött!  Måste vara helt oslagbart, speciellt i en VM-final.
Men, för att återgå till Sverige. Det är ett långt och ovisst kval som väntar och en hel del frågetecken att räta ut på vägen. Kommer Zlatan tillbaka till landslaget? Om inte, håller då spelare som degerforsaren Ola Toivonen tillräckligt hög klass för att det ska lyckas ändå? Man ska möta Holland, silvermedaljörerna i VM. Mätta? Troligtvis inte. Övriga: Finland, Ungern, Moldavien och San Marino låter väl inte så värst skräckinjagande, men det är ändå matcher som måste vinnas. Vi står inför en spännade höst.
Nu kanske rätt lag vann VM ändå. Favorittippade Spanien höll för trycket trots den usla inledningen med förlust mot Schweiz. Holland var väl den stora överraskningen som gick ända till final, men väl där hade det lika gärna kunnat bli orange seger.
Vad kan man mer säga om VM-fotbollen. Ja, att det inte finns utrymme för att ha uppsnack en hel timme innan match. Det finns helt enkelt inte så mycket att analysera, dissekera och vända ut och in så att det blir intressant.
SVT har krossat TV4 utifrån både medias och TV-publikens bedömningar. Så stor skillnad tycker jag dock inte det varit rent kvalitetsmässigt, det är ungefär samma saggande om samma saker i båda kanalerna. Det som ligger TV4 i fatet är all reklam. Peter Jidhes ”vi återkommer” är det man mest kommer ihåg från den studion innan man snabbt zappar över till något annat eller går och fixar fika. Jag är nu så uppretad på de företag som kört sin reklam under VM att jag aldrig kommer att välja någon av dessa produkter i ren protest, så känns det i alla fall nu. Om en vecka är det förmodligen glömt.
Nu startar allsvenskan igen, men kan inte säga att jag saknat den. Det som varit intressantast under uppehållet har varit turbulensen i AIK. Ska bli lite spännade att fortsätta följa den såpan. Annars är det viktigaste just nu om Degerfors IF ska hålla igenom hela hösten. DIF har ju alltid varit kända för att vara ett höstlag. så om det stämmer spelas det allsvenskt på Stora Valla redan 2011! Bäva månde politikerna i nämndhuset som då måste rusta upp den gamla slitna arenan redan till kommande säsong.
I kväll är det lite upp till bevis. Förlusten mot Ljungskile var ingen direkt skräll. Degerfors har haft svårt där tidigare. Men rent psykologiskt var det en liten mardröm. Kom det an på Bertilssons frånvaro? Var ersättaren Erik Nisson verkligen mogen uppgiften? Ja, o s v……
Vinst ikväll och DIF går till serietopp efter precis halva serien. Det är så galet att man ibland får nypa sig i armen för att förstå att det är sant. Jag blir inte olycklig om det skulle misslyckas med avancemang till Allsvenskan, men OM, jag säger OM det skulle ske så blir det som jag tidigare sagt. Då kommer Werner/Lindskog stå staty utanför Stora Valla, förr eller senare, sanna mina ord!

Skön jazz i sommarvärmen!

Veronica Mortensen

Det var gräddan ur svensk jazz som på lördagskvällen besökte Karlskoga och scenen vid Grönfeldtsudden vid Möckelns strand. Bohuslän Big Band med sångerskan Veronica Mortensen bjöd på sommarlätt Duke Ellingtonmusik och inget kunde väl vara mer passande en vacker sommarkväll som denna.
Det var en liten chansning att bjuda hit ett storband som Bohuslän Big Band mitt i sommaren, sa Cupol Jazz & Blues Clubs bokningsansvarige Bosse Carlén när han för första gången presenterade denna så eminenta idé. Jovisst, vi vet ju hur vädret makter ibland kan bete sig under våra surt förvärvade semesterdagar. Men denna gång slog pendeln tillbaka i fullt utslag. Det var på årets varmaste dag som Bohuslän Big Band spelade upp på den vackert belägna scenen Lantärnan, alldeles nere invid Möckelns strand. Det kom 150 solvarma jazzfantaster som i gröngräset bredde ut filtar och avnjöt färska jordgubbar eller tog en kall pilsner att svalka av sig med i den nästan 30-gradiga högsommarvärmen.
Det var med temat ”The Ella & Duke session” som orkestern kom till Karlskoga och som Ella den danska sångerskan Veronica Mortensen. En fantastiskt duktig jazzvokalist som på ett enkelt sätt presenterade ”Ellas låtar” som en gång skapades till ”The First Lady of Jazz” av Duke Ellington i samarbete med hans vapendragare Billy Strayhorn.
Bohuslän Big Band består av gräddan ur den svenska jazzeliten. Till denna tillställning var smokingarna kvar i garderoben, klädseln var lika sommarlätt som musiken.
Många av låtarna kändes nog igen av den kunniga publiken, skönt ihopsnickrade i härliga arrangemang och med soloprestationer som överglänste varandra och som gav harmoni till Veronica Mortensens skönsång.

Skön storbandsjazz i sommarvärmen

Succé för både Nationalteatern och Golden Times

Succé för både Nationalteatern och Golden Times
Stämmer in med Nikke Ströms hyllningsord till Jessica Gustavsson och Linda Höjer. Grattis tjejer till en succékonsert med Nationalteatern och lika mycket grattis till publiksuccén. Ni trodde på er idé och har kört den i mål två år i rad.  Nästa år är det redan tradition.
”Vi fortsätter spela rock´n roll men vi håller på att dö” kanske skulle kunna stämma in på Nationalteaterns Rockorkester, gubbarna har ju blivit lite till åren. Men, nej, fel, fel, fel, de håller verkligen inte på att dö, de är kanske mer levande än någonsin.
Det ligger en oerhört fascination i att se morfar skråla med tillsammans med sina barnbarn i låtar som ”Bängen trålar” och Speedy Gonzales”, för precis så var det i Folkets Park i Degerfors när Nationalteaterns Rockorkester stor på scenen. Lika fascinerande var det att se degerforsarna vallfärda Storgatan upp för att sammanstråla i Parken, ta en och annan pilsner, umgås och lyssna på skön nostalgimusik. Nostalgi för en del, men helt nytt och fräscht för andra. Längst fram vi kravallstaketet var medelåldern på den nivån att de flesta inte ens var påtänkta när Nationalteatern skördade sina framgångar från mitten på 70-talet. Så visst står det klart att Nationalteaterns budskap står sig, mer än trettio år senare. Och visst var alla låtarna med förutom redan nämnda. ”Barn av vår tid”, ”Lägg av!”,” Hanna från Arlöv” och naturligtvis ”Jack the Ripper”  med många flera. Publiken trivdes under den ljumma kvällningen där solen kröp ner bakom träden för att sakta  avrunda årets varmaste dag.
Det kändes också att bandet trivdes med sin publik, kanske speciellt karlskogasonen Nikke Ström som i stort sett befann sig på hemmaplan. Nikke var så exalterad att han bjöd upp vänsterns frontfigur i Degerfors, Peter Pedersen, att köra på ”Livet är en fest”. Något som Peter inte hade ett dyft emot, då han i andra sammanhang drar dessa låtar, då med lokala proggarna Red Hot Community. Kul att få göra det i original!
Efter sedvanligt ”en gång till!” blev det också tre extranummer, något som Nikke Ström påade som ”Vi har ju ändå inte varit här på 40 år, så vi kan lika gärna dra några låtar till”.
I sammanhanget måste också nämnas Linda Höjers och Jessica Gustavssons utmärkta initiativ att åter skrämma liv i den gamla Folkparken. Lika kul att ”folket” accepterat och går man ur huse. Tur med vädret denna gång som en extra bonus. Många lämnade parken efter Nationalteatern, men under konserten var det knökafullt framför scenen.
Ledarskribenten och positivisten Rolf Jansson brukar i Karlskoga-Kuriren hylla företeelser som Degerfors IF, Musikkåren,Valsverket och familjen Landgren när han målar med sin kulturpensel. Nu spelar Linda och Jessica i samma division, det konstateras härmed med stor glädje, jag tror ni håller med mig.