Otäck brand

Brand på ÅsgatanDet ringde på dörren, utanför stod en kille med hund och pekade upp mot Ramshöjden.
– Det brinner som fan, sa han, ring brandkåren!
Lotta tog telefonen och ringde, men det var redan någon som larmat. Jag tog kameran och åkte upp till Åsgatan där det brann. Några grannar stod och såg på det övertända huset. Jag sköt några bilder.
– Han som bor där är en ensam änkling som påstås vara deprimerad, sa en kvinna på platsen. Undrar om han är kvar därinne, kanske är det självmord?
Tog kameran och körde hem, några minuter senare var bilden härintill på Kurirens webb.
Expressen fick också bilder, de ringde, men verkade inte alltför intresserade av att publicera. En villabrand i Degerfors är ingen riksnyhet.

Möte med legender

En gammal kompis kommenterade häromdagen Cornelis Vreeswijk och hans musik och avsaknaden av hans person vilket jag instämde i och då dök ett gammalt minne plötsligt upp:
Ett väldigt speciellt och personligt minne av den store vispoeten som sträcker sig ganska många år tillbaka, någonstans sent 60-tal eller tidigt 70-tal, jag minns inte exakt. Jag var då någonstans mitt i tonåren.
På den tiden tillbringade jag mycket tid på landet utanför Örebro hos min mormor och morfar. I närheten fanns en skjutbana, där det också fanns en gammal dansbana, en paviljong, några skjul och lite sån´t. Som en liten folkpark men ändå inte. Där ordnades ibland lite fester och vid några tillfällen en del andra uppträdanden där också TV var med och spelade in. Om jag inte minns helt fel gick det då en serie TV-program från olika gamla parker och dansbanor där kända artister fanns med, blandat med lokala förmågor.
Nåja, jag kan ha fel, men i alla fall hade jag en polare som bodde alldeles utanför parken, så när vetskapen om att TV skulle sända så var vi naturligtvis på plats för att känna in atmosfären. Tidigt på morgonen tog vi oss in i parken och strövade runt mot de byggnader som fanns vid själva skjutbanan. Inne i parken fanns ingen toalett utan bara en torrdasslänga där besökande fick uträtta sina behov. Den låg lite avsides ner mot en lite mer skogbeväxt plats som gränsade ut mot några gärden. När vi gick in mot skyttepaviljonen fick vi se att det var några nere vid dasset. Det var en solig sommarmorgon mitt i den svenska högsommaren så trots att det var ganska tidigt var det redan riktigt varmt ute. Det var två män som satt därnere vid dasset.  De satt i bara överkroppar på ett par stubbar och pratade. De var så pass långt ifrån att vi inte kunde höra vad de sa, men vi blev naturligtvis nyfikna och drog oss ner mot platsen där de satt. När vi kommit lite närmare blev vi upptäckta och då började de vinka åt oss att komma ända fram. Det var två bastanta herrar som satt där i den tidiga morgonsolen, magarna vällde ut över byxlinningarna där de satt i sina bara överkroppar. I handen hade den ene en kvarting Explorer som var till hälften urdrucken.
– Kom igen grabbar, kom och sätt er och snacka en stund sa han med flaskan och vinkade med den lediga armen. Allt föll sig så naturligt att vi inte kände oss varken blyga eller särskilt förlägna, trots att vi nu var klara över vilka dessa män var. Vi satte oss och den halvdruckna flaskan bjöds mot oss, pissljummen vodka var väl ingen favoritdryck på den tiden, men det var rätt häftigt med tanke på vem som bjöd så någon liten klunk slank väl ändå ner . Jag kommer inte heller ihåg vad vi snackade om, men jag minns att det var mycket skratt och stoj. Det var mest mannen med flaskan i handen som snackade. Den andre satt mest tyst och lyssnade på oss andra. De ville veta lite om platsen och så, det var bara lite småsnackande mellan två tonårspojkar och två legender. Ja, legender var de väl kanske inte riktigt då, men nu räknas väl både Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström till den kategorin. För det var just de båda herrarna som tog sig en morgonsup i det gröna en sommarmorgon mitt i en svensk sommaridyll och gav samtidigt två tonårsgrabbar ett bestående minne. Jag kan fortfarande se den halvnakne Cornelis vinka mot oss med den nästan nu urdruckne kvartingen vodka i handen när vi gick hemåt. Jag ser den bilden praktiskt taget varje gång jag hör hans röst, ett minne för livet helt enkelt.

Skrämmande okunskap

Vargar i Kolmården

Jag kan inte för mitt liv förstå hur en så stor grupp som jägarkollektivet, som dessutom är en väldigt inflytelserik lobbygrupp, kan vara så förbannat okunnig i en så viktig fråga som vargens vara eller inte vara. Jag inser att detta är en politisk fråga, men om man ska debattera en fråga som rör och upprör hela folket så måste man ändå ha lite på fötterna och inte bara sprida gamla myter om att vargen äter upp barnen på väg till skolan, likaså bär- och  svampplockare om  inte jägarna får hålla rent i skogen.
Om jägarförbundet, som de säger, är för att vi ska ha en vargstam och inte samtidigt vill förstå att dessa vargar också är rovdjur som i värsta fall går in i hägn och dödar tamdjur eller biter ihjäl en jakthund som kliver in i deras revir så blir debatten något svårtolkad. Det enda sättet att helt undvika dessa problem är nämligen att helt utrota vargen.
Jag kan heller inte förstå hur man kan från politiskt håll ge klartecket till att gå ut och urskiljningslöst skjuta ett tjugotal vargar utan att veta vem i flockan som dödas. Vet man överhuvud taget något om hur en vargflock, eller rättare sagt en vargfamilj fungerar, dess sociala strukturer och livsvillkor? Kommer man exempelvis att följa upp vad som händer med den grupp 8 månaders vargvalpar som blev helt utan förädrar när man, enligt uppgift, sköt ett alfapar. De är inte färdigutbildade och kan mycket väl bli dessa problemdjur vi inte vill ha. De som stryker runt tätbebyggelse i jakt på mat för att de inte riktigt hunnit lära sig av sina föräldrar hur man fäller ett byte.
Ska man, som jägarna själva säger, ägna sig åt naturvård, och inte rent nöjesdödande, som många tycker det handlar om, borde en grundkurs i etologi  med huvudinriktning på våra rovdjur ingå i jägarexamen.

Sinne Eeg – ny dansk jazzdrottning

Sinne Eeg

I går kväll mötte jag den danska jazzsångerskan Sinne Eeg på Jazzklubben i Karlskoga. Det blev till en magisk kväll där Sinne trollband sin publik under ett par timmar men fantastisk musik, väl uppbackad av sin trio, Jacob Christoffersen på piano, Morten Lund på trummor och inlånade basisten Lennart Ginman.
Hennes egen musik ligger nära vad som brukar kallas ”standards”, men ändå inte. Hon har en egen stil och behöver inga jämförelser i övrigt.

Någon gång ska de ju börja…..

Nog har jag bloggat en hel del tidigare, både privat och via mitt jobb, men den här gången blir det under mitt företag Vallabackens Ord & Bild. Här kommer jag att samla ihop lite av det som jag producerar som frilansjournalist, copywriter, fotograf, hundtränare och amatöretolog. Allt  i en salig blandning.