25 miljoner till Stora Valla – bortkastat, eller…………?

Publicerad i Karlskoga-Kuriren 2011-03-31
En lokal debatt har blossat upp vad gäller Stora Valla och
dess upprustning. Jag kan förstå att det kan uppstå känslor i en sådan fråga.
Alla är ju, trots allt, inte intresserade av fotboll, hur otroligt det än nu
låter.
Varför ska då kommunen satsa 25 miljoner på renovering av Stora Valla, en
uppvärmd huvudarena samt en konstgräsplan? Frågan är berättigad. I en kommun
som Degerfors finns det många hål att stoppa i. Men, handen på hjärtat, vad
vore egentligen Degerfors kommun utan sitt Degerfors IF? Finns det
jämförelsevis någon enskild kommun som dragit så mycket PR-nytta av en
idrottsförening som just Degerfors, några kanske men inte många.
När min dotter Johanna, som jobbar på SportExpressen, mitt under pågående
fotbolls-VM, i ett presscentra i Sydafrika, lite blygt berättade att hennes
hjärtelag var Degerfors IF, en liten klubb i svenska andraligan, sken journalister
från både Italien och England samt även Brasilien upp. Alla kände de till
Degerfors IF. Tord Grip och andra har berättat liknande historier.
Jag själv pratar med kunder varje dag via telefonen och när de får höra att vi
har vårt kontor i Degerfors så är samtalsämnet givet, det är inte stål, det är
heller inte musik, det är fotboll och Degerfors IF. Intresset är gigantiskt.
En insändarskribent skrev häromdagen i denna tidning att om inte DIF själva kan
bära upprustningskostnaderna utifrån Svenska Fotbollförbundets krav så får de
spela i den division de då hör hemma. Det är enkelt att säga, utan att därmed behöva
ta ansvar för de långsiktiga konsekvenserna.
MEN! Och det är ett kraftfullt men, om kommunen inte på bästa sätt utnyttjar
denna PR så är den ju fullkomligt värdelös. För att folk ska stanna kvar eller flytta
in i kommunen krävs det mer än bara ett fotbollslag i Superettan med uppvärmd
konstgräsplan.  Då krävs ett optimalt
näringslivsklimat, att barnen får den bästa omsorgen och den bästa skolan. Förutom
ett jobb att gå till måste det finnas fritidsmöjligheter som tilltalar fler än
de idrottsintresserade. Natur och kultur i olika former, för både barn, vuxna
och äldre. Bra pendlingsmöjligheter till jobb och skolor. Kommunen måste helt
enkelt kunna erbjuda det där lilla extra. Skapa guldkant för alla. Här krävs
kreativitet, samarbetsanda och inte minst mod att våga.
Att satsa 25 miljoner på Stora Valla kan vara välinvesterade pengar. Men som
sagt, till det krävs kreativ beslutsamhet och ett gigantiskt jävlaranamma, inte
bara i ledningen utan bland alla innevånare.
Degerfors IF är kommunens stora ansikte utåt – låt oss ta vara på den
kraft som skapas runt detta faktum. Tillsammans kan vi göra något bra av detta.
Inte bara gnälla och tjura på insändarsidor – det är inte särskilt kreativt.
BJÖRN REIMERS

Omklädningsrumsjargong och ”påställa”

Krönika publicerad i KK 2011-03-17
I förra veckan klev fotbollsspelaren Anton Hysén ur den så kallade garderoben och kom ut som öppet homosexuell. Modigt och beundransvärt! Att detta faktum sedan spred sig som en löpeld i media kan man behöva fundera en stund över. Vad säger det egentligen om vårt frigjorda samhälle? Som sagt, ge det någon minut.
Att killen i fråga heter Hysén i efternamn och har den levande legenden Glenn Hysén som far, kan det påverka helheten av historien? Sannolikt. Av någon anledning har vår nationalsymbol i tufft försvarsspel fått klä skott för det man brukar kalla jargong och som, enligt många, tar sig speciella uttryck om den utgår från ett omklädningsrum innehållande fotbollskillar. Glenn Hysén har också försvarat denna jargong som oskyldig och inte så ont menad. Att man skojar om och driver med bögar, flator, judar, negrer, tjocka, smala, fula och snygga hör liksom till den atmosfär som skapas i ett killgäng som successivt ska sammansvetsas till en enhet. Det gäller bara att gilla läget, då är man en i gänget. Man bör definitivt inte sticka ut om man inte har ett mycket starkt psyke som kan filtrera undan bombmattor av ”oskyldiga” trakasserier. Fråga örebrokillen Martin Bengtsson.
Jag vill påstå att det är just denna jargong, det lokala uttrycket är ”påställa”, som är anledningen till att ingen av Anton Hyséns likasinnade hittills vågat sig utanför garderobsdörren. Det är förbaskat olyckligt. Vi lever idag i ett väldigt öppet samhälle, åtminstone på pappret. De allra flesta av oss accepterar det som tidigare klassats som onormalt, exempelvis homosexualitet. Men, i slutna kretsar står fortfarande alla våra fördomar som spön i backen. Det enda sättet många förmår hantera dem är genom denna jargong, detta ”påställa”. Problemet är att den drabbade plötsligt inte passar in, eller vågar bejaka det som i gänget anses som udda. Därför tiger man om sina olikheter. Vågar inte klä sig som man vill eller yppa sina djupaste tankar, då är det lätt att bli nästa ”offer”. Det är ingen större skillnad på detta jämfört med skolmobbing och där är det definitivt inte accepterat. Jag har sett exempel på nära håll, och jag vet de som slutat med sin idrott, just på grund av denna berömda omklädningsrumsjargong.
Att Anton Hysén gläntat på dörren är, som sagt, beundransvärt och modigt. Det är lika modigt av farsan Glenn att stödja sin son. Han gör det också med stolthet och tack vare sitt ”kändisskap” har han lättare få acceptans.
Tyvärr är det många som underblåser individers snedvridna intellekt bara genom att hänga på i omklädningsrumsjargongen, i arbetsplatsernas fikarum, i skolkorridorer samt hemma vid köksborden. Istället för att klart ta avstånd från dessa ”oskyldiga” trakasserier och våga stå för en egen mening. Det skulle få fler unika blommor att slå ut och berika den ibland så inneslutna vardag vi av ren slentrian godtar.
BJÖRN REIMERS

Demokrati – färskvara som måste underhållas

Krönika publicerad i Karlskoga-Kuriren 2011-03-03
Nu faller de, en efter en och folket segrar. Jag menar naturligtvis diktaturerna i mellanöstern och Nordafrika. En sten sattes i rullning i Tunisien och den stenen rullar än. När folket till slut tröttnat på förtryck och orättvisor så protesterar folket, till slut. Och folket segrar alltid, till slut. Tyvärr för det med sig blodsspillan och ond bråd död, men trots kolossala övermakter emot så segrar folket, det finns många sådana exempel. Den franska och den ryska revolutionen är några historiskt välkända och hela östblockets fall om vi ska nämna något i mer modern tid. Folkets seger över förtryck, något man kan bli varm i hjärtat av. Speciellt när man får ta del av den glädje det för med sig hos de som, med stor risk för sina liv, kämpar.
För oss här hemma är demokrati en självklarhet. Det är så otroligt självklart att vi nästan tappat bort dess värde. De flesta av oss går till valurnorna vart fjärde år, men ganska många avstår denna rättighet som också är en skyldighet. Vi har blivit alltför flata i vår inställning till makt. Vi låter de folkvalda styra. Blir vi missnöjda över några beslut eller över svikna (val)löften, vilket är mer regel än undantag, skriver vi på sin höjd en insändare eller så gnäller vi lite i fikahörnet på jobbet. Vårt välfärdssamhälle håller på att sakta rustas ner, rivas sten för sten, men vi ser bara på hur det sker utan att nämnvärt protestera. Men det går att förändra saker om man bara vill. Se bara i Degerfors, där man via valsedeln och via högljudda protester fick Socialdemokraterna på fall när de självsvåldigt tog beslut, helt emot folkviljan. Men det finns mycket i övrigt att önska och jag kan inte påstå att jag själv är någon förebild när det gäller att ”gå ut på gatorna” eller påkalla civil olydnad.
Jag hörde en intressant passus i en intervju med författaren Bodil Malmsten som bott i Frankrike under att antal år. Hon flydde Sverige, mycket på grund av den sociala nedrustningen och bosatte sig i norra Frankrike. Det hon sa var: ”i Frankrike har man kvar posten, enbart av den anledningen att folket vill ha den kvar”. I Frankrike eller andra medelhavsländer accepterar man inte galna beslut, vare sig central eller lokalt. Då går man ut på gatorna och talar om för sina folkvalda att nu är ni ute och cyklar.
Demokrati är en färskvara som måste underhållas och ständigt prövas. Det räcker inte med att lägga sin röst vart fjärde år. Man måste också vara beredd på att följa upp maktens löften och se att de infrias. Att protestera är inte enbart för de som hamnat i opposition. Nej, vi måste, i varje fråga, våga höja våra röster och påkalla uppmärksamhet när galenskaper och orättvisor håller på att slå rot.
I Sverige ville vi tydligen inte ha postservicen kvar, för då hade vi väl haft det, eller hur?

BJÖRN REIMERS

Ge lärarna och barnen en chans

Krönika publicerad i Karlskoga-Kuriren 2011-02-17
Brukar ni kolla på Klass 9A på SVT? Ni vet, de där superpedagogerna Gunilla Hammar Säfström, Stavros Louca och Thomas Holmqvist som tar sig an ett gäng niondeklassare som hamnat efter och som skall rätas upp. Är ni förvånade över vad ni ser? Att det är stökigt och störigt? Då kan jag avslöja att det är mycket värre än så, mycket värre! Konsekvenserna som det för med sig är dags att ta på fullt allvar. Jag vet att väldigt många lärare, precis just nu, läser varenda platsannons de kommer över. Jag vet att flera duktiga lärare på en skola där jag har lite insyn, är i full fart med att försöka hitta ny försörjning. De har, efter bara några år som lärare tröttnat, de orkar helt enkelt inte längre. Men det är inte läraryrket som sådant de tröttnat på, inte heller barnen. Det är den miljö de arbetar i som till slut bara blir för mycket. En lärare jag pratat med berättar att om han inte planerar sin fritid och ser till att han har inbokad tid med vänner på helgerna så jobbar han bara. ”Jag skulle kunna jobba 24 timmar om dygnet” är hans budskap. Det är skrivningar och annat som ska rättas och kontrolleras, möten med föräldrar som ska planeras och omplaneras, det är olika omdömen som ska nedskrivas, bara för att ta några saker. ”Jag har inte tid med mina egna barn och där går gränsen för vad jag pallar med”.
Eftersom skolan inte har tillräckligt med resurser får de som finns jobba dubbelt. Många barn behöver specialpedagogik, men få får den hjälp de behöver. Lärarna ska också hinna med att vara rastvakter och bespisningsvakter när de inte har lektion. Då arbetsgivaren tagit bort det som kallas pedagogiska måltider, vilket innebär att lärarna äter tillsammans med barnen innebär konkret att de inte hinner äta alls. Tiden de har går åt att vakta och ta hand om.
Vad händer då om ett flertal duktiga lärare slutar, för det är den krassa verkligheten. Ja, som jag ser det är det likställt med katastrof, ett ord som jag normalt är försiktig med, men i det här fallet är det fullt befogat. Om inte skolan får mer resurser, kan kunna anställa fler lärare och vuxna i skolan kommer det till slut att banga ur fullständigt. I många fall är det redan ett faktum, eller åtminstone på god väg.
Fler och fler går ut skolan utan att ha godkänt. Rapporter om mobbing ökar. Väldigt många barn ringer till Bris, Barnens Rätt i Samhället. En artikel i gårdagens Expressen berättar om att över 300 barn om dagen ringer deras jourtelefon. Det är de här barnen som ska ta hand om vår framtid. De här barnen som svikits av både samhälle, skola, kamrater och i flera fall även av sina föräldrar. De vuxna har inte tid. Hur ser dessa barns tilltro till framtiden och vårt samhälle ut. Jo, jag vet att många tycker de har ett eget ansvar, att det bara är att ta sig i kragen och skärpa sig. Visst har de ansvar, men hur många svek klarar man av innan man ger upp?
BJÖRN REIMERS

En rovdjurspolitik värd namnet?

Lotta pussar varg

Krönika publicerad i Karlskoga-Kuriren 2011-02-03 
Ska då äntligen Sverige få en rovdjurs- och vargpolitik värt namnet? Nja, jag är fortfarande väldigt tveksam, detta trots att Sverige nu riskerar att dras inför EU-domstolen för sitt sätt att ta hand om den skyddade vargen. Det som får mig att tveka är dessa urblekta politiker, främst Andreas Carlgren och Erland Eskilsson. Två av många hycklare djup i knät på den mäktiga jägarlobbyn. Det finns, som jag ser det, inga som helst styrkta skäl att bedriva vargjakt i vårt land, förutom då att stilla dessa jägares blodtörst och odla varghatet. Något dessa båda herrar gjort allt i deras makt för att tillfredsställa. Samma dag som EU:s miljökommissionär Janez Potocnik beslutat att gå vidare i sina hot om EU-domstol så kallar Andreas Carlgren till presskonferens och presenterar där den nya ”vargpolitiken”. Tajming så det förslår. Lika vältajmat som att låta samma miljökommissionärs brev bli liggande så pass länge utan att diarieföras så att jaktbeslutet kunde klubbas utan att man behövde ta hänsyn till EU-kommissionens krav på förtydliganden av beslutet.
Mitt i denna soppa kom ytterligare ett par bevis på att det inte finns någon vargpolitik vart namnet. Trots att Andreas Carlgren poängterat vikten av nytt blod in i vår vargstam på grund av den svåra inaveln kom hela detta resonemang plötsligt på skam. En av de invandrade finsk/ryska vargarna, en av de mest värdefulla av alla våra vargar sköts från en helikopter efter att Länsstyrelsen beviljat skyddsjakt!? Naturvårdsverket ville försöka flytta vargen från renbetesområdet, men eftersom det inte finns några riktlinjer för ett sådant förfarande, beviljades alltså skyddsjakt. Ytterligare ett exempel på obefintlig politik.
Nästa bevis på avsaknaden av vargpolitik är utplacering av vargvalpar från djurparker som Carlgren stolt kunde gå ut med på sin presskonferens. Mats Amundin som är ansvarig för vargpopulationen på våra djurparker säger: ”Han (Carlgren) har glömt att fråga oss. Vi vill ha det här mycket bättre förberett. Att sätta ut vargvalpar är ingen enkel, okomplicerad sak som man gör i en handvändning”. Man har således tagit ett beslut helt utan underlag, helt utan att närmare ta fram fakta på hur detta skulle gå till och vad som sker i förlängningen. Vargpolitik, jo, tjenare.
Stoppa jakten, ge enbart tillstånd till skyddsjakt på ”problemdjur”. Använd speciellt utvalda och kunniga jägare, inga satans skogs-Rambos som ränner runt och skjuter på allt som rör sig. Öppna upp och bevaka vägen från Finland och Ryssland via renbeteslandet ner till våra nuvarande vargdistrikt och låt vargen också etablera sig i norra Sverige. Ersätt renägarna fullt ut för de skador som de drabbas av och sätt dit tjuvjägarna med kraft. Det är den enda politik som kan rädda vår vargstam på lite sikt. Ska det vara så förbaskat svårt att förstå!
BJÖRN REIMERS

Vit jul?

Krönika publicerad i Karlskoga-Kuriren 2010-12-23

Da´n före doppareda´n.
Har du hunnit jula klart ännu? Är skinkan griljerad? Klapparna inslagna? Granen klädd? Strumpan upphängd? Gardinerna bytta? Julkorten postade?  För det är ju en del att tänka på i dessa dagar, och det är därmed lätt att hamna på en stressnivå som mera stjälper än hjälper. Men måste man verkligen flänga runt och fixa med allt detta för att det ska vara möjligt att fira jul? Visst skulle det räcka att bara träffas, umgås med ”de sina” och ha mysigt? Vi är ju trots allt några som skulle kunna ha den möjligheten. Men tyvärr blir julen inte så för alla.
Första gången ordet jul finns nedtecknat i skrift är från 900-talet. Det var norske kungen Harald Hårfagres hovskald som skriver att kungen önskar ”dricka jul” ute till havs ”och taga upp Frejs lek”. Att dricka jul förblev länge den vanligaste termen för vårt sätt att fira jul. De första avbilderna av svenskt lantligt julfirande är ungefär 200 år gamla och visar just män som dricker öl. Tyvärr har alldeles för många bevarat denna tradition väl bokstavligt. Julen är en av våra absolut blötaste helger. Systembolagskassorna fullkomligt glöder ikapp med övrig handels grälla neonskyltar och stora klingande kassar bärs hem till våra julbord.
I julhelgen arbetar därför socialjourer, poliser och sjukvårdspersonal för högtryck. Då fylls kvinnohusen med misshandlade kvinnor och barn när en förvirrad man, pojkvän och/eller far tagit ut sin fyllefrustration på sin närmaste omgivning.
I andra familjer finns inte speciellt mycket utrymme för någon jul på grund av sjuka och utförsäkrade föräldrar. Här existerar inga tindrande barnaögon, långa önskelistor eller julbordsfrosseri.
Julen har också andra sidor. Tidningen Expressen har i veckan kopplat på en psykolog för att läsarna ska kunna få hjälp med sitt julfirande under rubriken ”Så håller ni sams i jul”. Vad är det då som gör att vi sätter våra relationer på spel under en tid som vi kallar för familjehögtid. Har det att göra med att ordet ”familj” fått en annan betydelse än det varit traditionellt. Ni som sett ”Tomten är far till alla barnen” förstår vad jag menar. I många familjer är detta kompromissernas och flackandets högtid. Alla måste få ett besök och vem ska få rå om oss på själva julafton? Påfrestande för alla parter. Julen blir något slags kvitto på att relationerna verkligen fungerar när nu allt ställs på sin spets.
I dagens höga tempo är vi beroende av stunder av stillhet. Det gäller inte minst våra barn. Julen ska ju vara deras högtid. Så lova mig att ta vara på varandra en helg som denna. Vi behöver våra närmsta och vi behöver våra vänner. Utan dem, intet. Släng en tanke på de som måste fira i ensamhet och de som inte får uppleva någon frid. SMHI har lovat en vit jul, kan du lova detsamma? För barnens skull?

Vinn en kreativ Kunskapspedagog

Krönika publicerad i Karlskoga-Kuriren 2010-12-09
Jag fick ett nyhetsbrev i mejlen på jobbet häromdagen som fick mig att stanna upp och undra om någon skämtade med mig. Brevet var ifrån något som hette ÖrebroKids, ett nystartat företag som hyr ut mormödrar, jo du läste rätt, och inte bara det, det framgår av deras webbplats. Du kan också vinna en ”Kunskapspedagog” åt ditt barn, värde 10 500 pix. Kunskapspedagogen kan hjälpa din telning med läxläsning, nationella prov eller lära in ett nytt språk för att ta några exempel. Tänk att slippa förhöra matteläxor och avslöja att man inte fattar ett skvatt av den matematik ungarna redan i sexan behärskar. Kunskapspedagogen hjälper till med den teoretiska delen. Man kan sedan komplettera med en ”Kreativ barnpedagog” som tar hand om det mer praktiska och estetiska. Själv kan man i lugn och ro jobba över eller spela bowling med polarna. ÖrebroKids tar hand om dina ungars både lek och inlärning.
Är man inte riktigt nöjd med detta enkla upplägg eller har barn som är något yngre kan man addera till en barnflicka som lämnar och hämtar på dagis. Hon kan också ta hand om dina barn när de är sjuka eller om du behöver egen tid för resor, shopping och fester. Hon ställer även upp och hjälper till vid barnkalas och andra högtider.
Och som om det inte vore nog med detta, man kan även få en extramormor. En extramormor är ”en glad, äldre, och erfaren kvinna som bjuder på sig själv” enligt webben.
Barnflickan går naturligtvis under epitetet ”hushållsnära tjänster” och kan dras av till hälften.
Man blir ju förbannad att allt detta inte fanns när ens egna ungar var lite mindre. Tänk vad mycket roligt man kunde ha haft om man sluppit åka till Hagaparken och fika, åka till farmor på landet, gå på biblioteket, kollat in luciatåget på dagis, åkt pulka i parken, badat i sjön hos morfar, åkt på fotbollscup, plåstrat om knät vid första cykelturen, läst saga och somnat med barnen snusande på armen, kollat in hundvalpen vi skulle köpa, fiskat från bryggan. Ja listan kan göras kilometerlång. Tänk vad mycket kul man istället kunde haft med grabbarna. Ut och käkat, spelat golf, rest.
Nej, det klart att jag är lite ironisk, men jag tycker det finns visst utrymme när man dyker på något liknande. Vad har vi egentligen skaffat barn för? För att andra ska ta hand om dem? För att vi jobbar så mycket och har så många andra intressen att vi nu ska köpa våra barns läxläsning, vård vid sjukdom, barnkalas med mera. Jag känner att jag just nu blir skapligt upprörd. Jag önskar naturligtvis ingen illa, men jag skulle inte bli särskilt ledsen om detta företag gick i putten snarast. Det skulle i så fall visa att föräldrarna fortfarande vill ta hand om sina egna barn. Men tyvärr kommer det sannolikt att blomstra och då kan man bara fundera över vilket samhälle vi är på gång att skapa.

BJÖRN REIMERS

Ta inte fantasin från våra barn!

Barnbarnet Leon fikar i skogen

Krönika publicerad i Karlskoga-Kuriren 2010-10-28
Den gode Jan Björklund har hela tiden gått i bräschen för en skola med mer ordning och reda där studiero ska gälla. Viktigt, och dessutom tjusigt tänkt, men jag har inte riktigt uppfattat hur han menar att det ska gå till. Nog för att det behöver hända något, det är jag väldigt övertygad om efter att ha hört min dotters berättelser från den skola hon är lärare på i Örebro. Men, är det verkligen hårdare tag och likriktning vi behöver? Är det inte bättre att skapa de resurser som krävs för att ge ALLA våra barn en chans? Se dem för vad de är och inte försöka stöpa dem i samma form. Som det är nu sätts normerna oerhört snävt. Barn som kliver utanför den uppsatta fyrkanten uppfattas ofta som störande och måste naturligtvis motas tillbaka in i fållan. Hujedamej om någon går utanför, då krävs ju engagemang. I många fall ges en bokstavskombination som sedan hålls i schack med amfetamin i stället för att försöka ta tillvara den inneboende kreativiteten. Ibland kan det säkert vara nödvändigt, men jag är övertygad om att det inte gäller i alla fall.
Varianterna på att försöka hålla barnen innanför staketet är många. Ett (skräck)exempel jag hörde talas om nyligen var från en av våra skolor i Degerfors. Där har man på lågstadiet hittat metoden med stort M.
Under veckan samlar barnen på sig streck eller prickar för sådant som inte är tillåtet. På fredagen är det sedan ”fredagsmys”. Då bjuds klassen på saft och kakor. Men, om du tillhör de barn som under veckan samlat på sig tre streck eller fler så blir det inga kakor. Du får sitta med, men kakfatet och saften passerar dig förbi.
Fungerar det? Det beror ju visserligen på målsättningen, men om den innebär att man inte vill ha några ”streck” i veckorna, om den uteblivna saften och kakorna ska få barnen på bättre tankar så, nja knappast. Om det fungerat skulle ju metoden inte vara kvar och är det kvar har man ju misslyckats, eller hur. Då blir ju resultaten desamma vecka efter vecka och det enda man lyckas uppnå är att kränka ett gäng ungar med utebliven saft. Pedagogiskt sa Bull.
Har man haft lite otur så kanske strecken sitter där redan under måndagen. Hur motiverad är man då de resterande fyra dagarna att ”hålla sig inom fyrkanten”?
Ett tips, varför inte vända på steken och i stället berömma de saker som blivit bra. Det kanske kunde sporra till bättre gärningar. Ett positivt mål att sträva efter i stället för en bestraffning. Om ett beteende belönas är sannolikheten stor att beteendet upprepas. Om det bestraffas skapas bara rädslor och avstånd.
Nej, låt våra barn växa upp kritiskt granskande, glada, kreativa och nyfikna. Ta inte ifrån dem den sprudlande fantasi och upptäckarglädje de fötts med. Ge dem istället resurser att utveckla sina egenskaper. Det kommer att ge oss ett mycket mer färgsprakande samhälle, till glädje och gagn för oss alla.
BJÖRN REIMERS

Ett invandrarfritt dygn – fundera hur det skulle drabba din vardag

Krönika publicerad i Karlskoga-Kuriren 2010-09-30
Så har det då hänt även här. Vi har fått ett främlingsfientligt parti in i svensk riksdag. Men, är det någon som egentligen är förvånad?
På sätt och vis kan jag tycka att det är bra att den smygrasism som hela tiden funnits som en varböld inom samtliga riksdagspartier nu fått ett ansikte. Det finns åtminstone någon att rikta sitt motstånd emot. Kan bara hoppas att debatten nu blir friskare och att frågorna som nu lyfts upp i offentligheten kan ge folket den utbildning som bevisligen behövs i invandrarfrågan. För jag hävdar att anledningen till den fientlighet vi riktar mot de vi kallar ickesvenskar enbart beror på okunskap. En okunskap som tyvärr visar sig skapa både onödig rädsla och frustration.
Men vad är vi då rädda för? Invandringen är ju hela vårt fundament. Utan invandring inget Sverige, så enkelt är det ju.
På medeltiden bestod Stockholm av en tysk majoritet, språket var tyska och förvaltningen bestod av hälften tyskar. Göteborg byggdes på 1600-talet av holländare.  Vår industrialisering bygger till stor del på utländsk ingenjörskonst, allt från belgiska smeder till dagens IT-lösningar.
Vår kultur är genomsyrad av influenser från framförallt tyskt, franskt, brittiskt och amerikanskt kulturliv, få av våra svenska traditioner är i grunden svenska, de har tagits hit av invandrare och till slut blivit våra. Inte ens köttbullarna eller julgranen är svenska. Vi käkar pizza och kebab, pasta och ris utan att reflektera över ursprunget. Det mesta vi gör genomsyras av influenser från invandring.
Men nu då, nu kommer de bara hit och lever på bidrag.? Utnyttjar våra generösa system, eller? Är det verkligen så?
Jag skulle vilja införa något som testats i andra länder, bland annat i USA och Frankrike, nämligen en invandrarfri dag. Det skulle innebära att på ett givet datum stannar alla invandrare hemma från sina jobb. Kan ni tänka er det kaos som skulle uppstå.
I USA genomfördes en sådan dag för några år sedan. 50 amerikanska städer lamslogs. Inga stormarknader fanns öppna och massor av företag fick stänga. Fundera en stund över hur det skulle drabba din vardag. Skulle du ta dig till och från jobbet? Skulle du kunna handla det du behöver? I storstadsområdena skulle allt fullständig bryta samman. Tänk er att nästan inte en enda taxi i Stockholm skulle rulla, inte ett tunnelbanetåg och knappt någon buss.
Nej, acceptera att vi alla är bröder och systrar och att vi inte klarar oss utan varandra. Först när vi gjort detta kan vi skapa den harmoni som raderar ut allt onödigt hat och förpassa de mörka krafterna vi nu fått in i vår riksdag till de sälla jaktmarker där de hör hemma.

Hösten är här

Sista hojturen?

Det är lite med sorg i hjärtat som jag konstaterar att nu är det höst. Hur jag vet? Jo, idag stängde vi ner poolen för året. Pressenningen lades över, så nu blir det att vänta till vårens badsäsong kommer igång igen. Ett annat tecken är Hjälmaren runt på hojen. Sista organiserade åkturen för i år. Snart dags att ställa in även Suzzie. Det tredje tecknet är att idag kör jag första gympasset efter ett sommaruppehåll. Lyfta skrot är en höst och vinterföreteelse så nu är det inget att be för. Hösten är här.
Jag har en kluven inställning till denna årstid, likaså när det gäller vinter. Jag hatar att frysa och inte fan är det speciellt kul med snöskottning heller. Det går virvlar i pelletsförådet, så höst/vinter innebär ett satans kånkande av säckar också. Nej, mina gener är sommarprogrammerade. Jag gissar att jag var italienare eller liknande i något tidigare liv för det passar även in på maten.
Nåja, det finns ingen lycka, bara lyckliga stunder, och sådana finns även under den mörka perioden. Det är bara att lära sig njuta av dessa och vänta in vårsolens första strålar. Att vänta är egentligen inte så tråkigt, bara man väntar på något gott.