Hur otrygga är vi – egentligen?

Krönika publicerad i KT/KK 2018-05-16
Är det verkligen möjligt att en majoritet av svenska folket tycker invandring är det viktigaste inför höstens val? Har i så fall Sverigedemokraterna lyckats dupera både oss vanliga människor och politiska motståndare så till den milda grad att vi plötsligt tror på deras mantra om att alla problem i vårt samhälle kan ledas till invandring och integration? Och är det inte så att media är så infångade i denna fråga att de hänger på och förstärker alla dessa teser. Något som till slut gjort att det blivit till en sanning. Jag skulle vilja från hatare och invandrarfientliga få lite mer hårda och konkreta fakta kring hur de personligen drabbats negativt av att det till vårt land kommit ett antal människor som flytt undan krig, död och elände.  För mig finns det i alla fall massor med andra problem att fokusera på där ute i verkligheten.

Otrygghet har också blivit ett mantra inom det politiska vokabuläret. Av våra drygt 10 miljoner innevånare i landet, hur många av dessa har själva varit i en situation som skapat oro? Är det inte så att det är medias rapporterande om gängvåld, våldtäkter och skjutningar i förorterna som skapar oro och inte dagliga upplevelser i vardagen. Visst är det tufft i många områden med rån, hot och våld, men ser man på saken i stort är Sverige ett av de tryggaste länderna på denna jord.

När man läser SOM-institutets senaste rapport så kommer invandring och trygghetsfrågorna ganska långt mer på listan. I topp ligger miljöfrågor. Har våra politiker och media överhuvudtaget noterat detta. Nej, man hamrar på om invandringsfrågor, löften om fler poliser, otrygghet och hårdare straff.

Man kan också fundera över hur mycket politikerföraktet stärkts av alla kappvändare som hela tiden vänder på en femöring för att eventuellt hitta någon ny väljare. Politisk ideologi är ett minne blott från svunna tider.

På tal om politikerförakt, hur illa har alla turer runt KEMAB-affären tufsat till sossarna i Karlskoga? Finns det ens någon som innerst inne kan ha något förtroende kvar? Att företrädare går ut och tokförsvarar den ena dumheten efter den andra när klara fakta ligger på bordet känns lite som ett ”Bagdad Bob-fenomen”. Eller också tror man att vanliga människor är så korkade att de nog enkelt går att dupera. Jo, kanske är det så. Valdagen får ge besked.
Att man därtill har en kommundirektör som inte kan svara på frågor utan att ta till juridisk hjälp är en riktig rysare. Vem skulle inte vilja vara en fluga på väggen när den taktiken läggs upp. Att sedan elevresultaten fortfarande rasar i takt med att man utlovar ytterligare besparingar inom skolan samtidigt som man skryter om en väloljad ekonomi känns som extra stort hål i huvudet.
På något sätt känns det som man med detta redan kastat in handduken och bett om att få bli utbytta, men det är en reflektion från en vanlig människa och krönikör. Politiska pampar med mångårigt regerande bakom sig tänker sannolikt inte som jag. Nåja, i torsdagstidningen kom en liten vändning gällande pengar till skolan. Vi får se vad det kan tänkas bli av detta. Det hade varit ett veritabelt självmord att gå till val på nedskärningar i skolan när det ser ut som det gör i Karlskoga

Jag kan inte säga att jag längtar efter valdagen, jag har farhågor om ett smärre kaos när resultaten kommer, oavsett vinnare. Den som lever får se.

 

Svikare eller rakryggad?

Krönika publicerad i KT/KK 2018-05-02
”Jag tror vi måste lära oss att hantera ännu större skillnader. För att behålla människor och hantera utvecklingen. Jag tycker inte avundsjuka är en bra grund för politik, så hur håller vi avundsjuka utanför systemet?”
Citatet är Carola Lemnes, vd för svenskt näringsliv apropå de utökade klyftorna i vårt samhälle där ett litet fåtal tjänar sjuka mängder medan fattigdomen ökar för de sämst beställda.

”Jag tror vi måste lära oss hantera små skillnader. För att behålla människor och hantera utvecklingen. Jag tycker inte girighet är en bra grund för politik, så vi måste hålla girigheten utanför systemet.”
Citatet är Per Gavelunds, medlem i Västerpartiet. En annan sida av samma mynt. Många av orden är desamma, men skillnaden total.

Det är just den här filosofiska och samtidigt mycket konkreta skillnaden som ända från tonåren och fram till nu hållit mig till vänster om mitten. Jag är nämligen så himla korkad att jag tror det finns andra sätt att fördela den gemensamma kakan på än i Carola Lemkes värld.

Jag menar inte att det är fult att tjäna pengar. Vi behöver ett väl fungerande privat näringsliv. Jag har dock svårt att förstå hur man kan kliva över lik för att tjäna sin andra eller tredje miljard, som om den första skulle gå att göra av med. Det finns fantastiska entreprenörer som skapar bra och välbehövliga arbetstillfällen, men det finns också de som hotar med att flytta utomlands om de skulle få betala någon procent mer i skatt trots många miljarder på banken. En girighet som gör mig spyfärdig.

En gång i tiden hade vi en regering som hade som ett mål att utjämna de ekonomiska klyftorna i vårt samhälle och lyckades hyggligt. Tyvärr existerar inte en sådan politik längre, inte ens med en socialdemokratisk ledning. Man vågar helt enkelt inte höja rösten mot storfräsarna, inte heller jaga alla de skattesmitare som kostar staten flera hundra miljarder varje år. Däremot törs man ge sig på sjuka och funktionsnedsatta. Det är enklare att strypa sjukpenning och assistanshjälp än sätta dit skattesmitande miljardärer. Skulle några sådana, mot förmodan, åka fast är det inte polisen eller skatteverket som agerat utan tålmodiga journalister som grävt och banat väg.

Nej, jag stannar kvar i min naivitet om att det faktiskt går att skapa ett någorlunda jämlikt samhälle där alla får plats.

Är Annie Lööv en svikare som inte rättar in sig i det borgerliga ledet när nu Centerpartiet röstar med regeringen, läs Miljöpartiet, och låter några tusen afghanska ungdomar få en ny chans? Har hon avvikit från sina och partiets principer? Nej, inte en tum. Ser man tillbaka till förra valet 2014 så hade hela alliansen och övriga partier förutom SD, en ganska human invandringspolitik. Ni minns väl citat som ”öppna era hjärtan” och ”i mitt Europa bygger vi inga murar”. Sedan dess har alliansen, förutom då Centerpartiet, vänt 180 grader, det gäller även Socialdemokraterna.  Så det är inte Annie Lööv som avviker från sina tidigare vallöften, däremot övriga allianspartier.

Nu smäller bomber mer eller mindre dagligen i olika delar av Afghanistan med förödande verkan. Dit vill majoriteten av våra politiker skicka ungdomar som nu etablerat ett liv i Sverige efter mödosam flykt genom Europa. Nej, den enda med någorlunda rak rygg i det blå fältet vad gäller humanism är Annie Lööv. Det ska hon ha en stor eloge för.

Cynismen blommar och var och en är sig själv närmast……..

Krönika publicerad i KT/KK 2018-04-21
Kemattacken i Syrien har upprört i stort sett en hel värld. Med rätta. Bilderna på hostande barn och barn som kräks är starka. Ändå är jag rätt så kluven till den enskilda uppståndelsen bland både vanliga människor och världens ledande politiker kring just denna enskilda incident.

Kriget i Syrien har krävt omkring 300 000 – 400 000 dödsoffer (lite beroende på vem som räknar), varav runt 100 000 är civila och av dessa är 20 000 barn. Det tycker jag är oerhört mycket mer upprörande, men tydligen är det mer OK om barn dör av bomber, kulor och krut än av kemiska vapen. Om detta inte är cynism så vet jag inte vad som kan eller ska räknas dit.

För vad gör de stora ledarna i USA och Europa för att visa sin avsky för kemattackerna? Jo, de släpper ner ännu fler bomber som riskerar ännu fler civila dödsoffer. Dumhet bestraffas med ännu mer dumhet, det är så vi löser konflikter ute i världen. Jag undrar hur de tänker när de ligger i sängen på kvällen. ”Idag såg vi till att några hundra barn miste livet, men det var i alla fall inte av kemvapen. När vi dödar gör vi det i alla fall på ett schysst och snyggt sätt”. Jag vet inte, eller så tänker de inte alls, det är nog mer det sistnämnda. Det lyser igenom alltför ofta tycker jag.

Valdebatten går vidare, men har inte riktigt hettat till. Det portioneras ut lite olika typer av ”godbitar” för oss väljare att nappa på. Det mesta handlar om vård, invandring och skola. Egentligen är det inte så märkligt att opinionssiffrorna är som de är just nu. Inte mycket händer. Ingen av de stora, sossar eller moderater, tar något som kan kallas kommando över väljarkåren eller valdebatten. Inte heller SD verkar ha någon särskild vind i seglen. Säkerligen beroende på att övriga partier den senaste tiden, snyggt och prydligt, har genomfört deras främlingsfientliga politik.

Lika märkligt är att miljöfrågorna har så lågt intresse. Miljöpartiet håller sakta men säkert på att pulvriseras. Trots att de är det enda parti som tar kommande miljökatastrofer på fullaste allvar. Som lägger fram idéer med lite verkningsgrad. Men, är man för kontroversiell och ärlig i dessa frågor förlorar man makt och inflytande, det ser man klart och tydligt på hur det går med MP och hur svårt Vänsterpartiet har att lyfta.

Inställningen gällande klimathot är också märkligt, både bland de flesta politiker och gemene man. I stort sett alla är medvetna om vad som borde göras, i alla fall de som någorlunda seriöst följer med i debatten. De flesta känner oro för vad som kan komma att ske, särskilt gäller det ungdomar, men när det kommer till kritan, när konsekvenser som högre skatter eller andra inskränkningar som att flyga mindre, minska på köttkonsumtionen eller cykla till jobbet istället för att ta bilen, då minskar intresset. Det får heller inte drabba den enskilda plånboken, där går gränsen för det egna engagemanget. Det spelar helt enkelt ingen roll vad experter hela tiden försöker förklara. Så länge ingen Tsunami eller liknande katastrof sköljer över Stockholm kan vi köra på ett tag till i gamla hjulspår. Undrar hur länge det håller.

Eldsjälar räddade hemmapremiären

Krönika publicerad i KT/KK 2018-04-07
Han genomdrev det omöjliga och det var inte första gången. En äkta och genuin eldsjäl av yppersta märke är Degerfors IF:s klubbchef Patrik Werner. När snön låg djup på Stora Vallas A-plan bara ett par veckor innan hemmapremiären och ingenting hände tog han initiativet till ett äkta hjältedåd. I Patriks sinne fanns inget tvivel om att hemmapremiären skulle ske på Stora Valla och inte i Örebro, men då måste snön bort. Sagt och gjort, ett stort frivilligt manskap sammankallades som med handkraft och ett unisont jävlar anamma såg till att planen blev ren från snö. En duk lades över planen och på onsdagen innan lördagens hemmapremiär kom beskedet, Stora Valla var godkänt för spel. Degerfors IF kan nu välkomna Halmstads BK och en förhoppningsvis stor publik till årets hemmapremiär om nu inte vädrets makter sätter sin på tvären.

Nu kan vän av ordning undra över varför den ordinarie personalen, Stora Vallas vaktmästare, inte tidigare såg till att få planen spelklar. Givetvis skulle man kunnat ta ut en traktor innan värmen sattes på och enkelt skottat av planen. Så har sannolikt skett på samtliga arenor i det här landet utom just Stora Valla. Exempelvis har Degerfors golfklubb varit framsynta och skottat av banans samtliga greener för att snabbare få igång gräset när solen börjar värma. Skandal är ett för hårt ord, men man kan spekulera i inkompetens och kanske också lite lathet som förmodade anledningar bakom vaktmästeriets beslut om att låta snön ligga kvar. De borde givetvis sända ett jättetack till det cirka 20 man starka laget som gjorde jobbet åt dem. Samtidigt visar det lite av den genuina kärleken som finns i byn för sitt rödvita lag.

Jag var på en kick off med Degerfors IF nu i veckan. Efter att ha spelat oavgjort i premiären borta mot Öster så var atmosfären så där lagom skönt elektrisk. Trots en viss blygsamhet från både tränare Stefan Jacobsson och några av spelarna andades det ändå självförtroende och optimism. Många nya och unga spelare har redan på försäsongen och även i premiären visat att de är mogna för uppgiften tillsammans med en ryggrad från förra året med bland andra Christoffer Wiktorsson, Marcus de Bruin, Nikola Ladan, och Sargon Abraham. Det känns förbaskat bra helt enkelt.

I Degerfors är fotboll i högsta grad politik. Det finns de som tycker att det mesta av kommunens pengar går till DIF och Stora Valla. Tittar man då i det nyutkomna magasinet Degerforsaren, som i veckan gick ut till samtliga hushåll, på vad en kommuninnevånare som tjänar 25 000 kr i månaden lägger på Stora Valla så är det 37 kronor varje månad. Det är två kronor mer än vad musikskolan får. Summan för vård och omsorg samt skolan är för samma person lite drygt 4 000 kr. Alltså kostar Stora Valla cirka 1 procent av vård, skola och omsorgskostnaden. Man kan, om man vill, också se dessa 37 kr som en investering i friskvård på lite längre sikt då det håller igång ett stort antal ungdomar. Det ger i alla fall ett litet perspektiv på hur liten del av det totala skatteintaget som går till fotboll på Stora Valla. Pengar som inte bara ger ungdomar en möjlighet att få spela fotboll utan lite guldkant på tillvaron för många och samtidigt en svårvärderlig marknadsföring för kommunen via vårt mest kända varumärke, alla kategorier, Degerfors IF.

Att inte minnas är att dö en smula……

Krönika publicerad i KT/KK 2018-03-24
Vårt minne är fantastiskt. När jag senast besökte min dotter i Stockholm grämde jag mig hela vägen från Centralstationen att jag glömt portkoden. Men, hör och häpna, när jag stod framför dörren ploppade den faktiskt fram. Jag kan säga att när jag nu sitter och skriver detta är koden återigen försvunnen, hur mycket jag än anstränger mig att minnas.

Jag har inte särskilt många klara minnen från min barndom och uppväxt på öster i Örebro. Familjen flyttade till Skebäck, stan´s arbetarkvarter, i slutet av 50-talet där vi sedan bodde fram till 1970. Förra veckan var jag i Örebro och fick då för mig att ta en tur i dessa gamla kvarter, åtminstone det som finns kvar av dem. Jag stannade till vid vår gamla lekpark och plötsligt, precis som med portkoden så började små fragment av minnen dyka upp. Plötsligt kom jag ihåg röda och vita rosen-lekarna på och kring ”berget”. Det visade sig nu vara ett lite större stenparti som fortfarande fanns kvar. Huset där vi bodde är sedan länge rivet, men några av grannhusen står fortfarande kvar. Och lika plötsligt kom jag ihåg en hel del gamla lekkamrater jag helt hade förträngt. Tommy, Maggan och Birgitta. Olle som kallades ”Fisen” av en väldigt självklar anledning. Håkan och Göran som var några år äldre, men som var med ibland när vi lirade fotboll eller landbandy på gatan. Man kunde göra det då, det var väldigt begränsat med biltrafik. Inte ens polisen brydde sig och på vintern stängde sandbilen av aggregatet ett antal meter så pucken gled bättre på snön.

Jag minns att vi var med var med och hoppade rep med tjejerna likaväl som de spelade fotboll. Jag mindes plötsligt också vår gårdskarl i huset jag bodde. En ganska sur gubbe som satt i pannrummet och rökte pipa. Minns inte namnet, men vi kallade honom Hacke för han hackade och gnällde på oss ungar för småsaker hela tiden.

I minnet dök också vår granne Håkan Ekebacke upp, sedermera legendarisk fotograf på NA när han cyklade iväg till jobbet och alltid vinkade till sin mor som stod i köksfönstret och såg sin son fara iväg.

Ytterligare ett minne blev klart och tydligt hur jag blev påkörd av en granne som ägde en stor svart DeSoto. Jag var 5 år och fick en spricka i benet. Kusligt är att jag mindes plötsligt hela förloppet när jag cyklade ut i gatan bakom en bil där jag var osynligt för DeSoton. Allt detta bara för jag tog mig tid och besökte min barndoms uppväxtplats. I bilen på väg hem dök mer och mer minnen upp. Långt därbak fanns de lagrade, tyvärr också en hel del som jag helst skulle ha velat förtränga helt, men det kan vi ta en annan gång.

Håll med om att det är märkligt att saker som hände för över 50 år sedan finns i detalj inspelat i långtidsminnet och som helt plötsligt bara kan ploppa upp när man befinner sig i rätt miljö. Denna gången på gatorna där det faktiskt hände.

Forskningen säger att träning och motion stärker minnet, så kanske de där timmarna ute i skog och mark samt på gymmet ändå gjort någon nytta, inte bara för det allmänna välbefinnandet utan också för hjärnan. Jag väljer i alla fall att tro det. Det motiverar till fortsatt träning, även om det i detta fall också dök upp minnen kring saker jag definitivt skulle vilja ha ogjorda. Men man får väl ta det onda med det goda.

 

Välkommen till framtiden…….

Krönika publicerad i KT/KK 2018-03-10
Jag har på senare tid stött på en hel del gnäll och klagande på den nya parkeringsappen i Karlskoga, både via insändare och på sociala medier. Lite raljerande om att det var bättre och enklare förr. Jag säger bara, välkommen till framtiden. Eller egentligen till nutid, för det här med att använda digitala hjälpmedel är ju i allra högsta grad redan vardag. Att vi i detta enskilda fall kan torska på en faktureringsavgift är ju enkelt avhjälpt genom att på Parksters hemsida begära att få betala med kort eller få en faktura via e-post. Ett par klick så är det klart. Därefter betalar du bara för den tid du parkerar och tjänsten finns geografiskt spridd över landet. Du kan även välja mellan att parkera privat eller i tjänsten, beroende vem som ska stå för fiolerna. Lysande!

Att det var bättre förr får väl stå för var och en för när det gäller digitala tjänster så har vi bara sett början. En sak som kommer att revolutionera användandet är när vi går över från att skriva till att tala med våra enheter. Den utvecklingen går fort just nu. I stället för att behöva skriva in data på din telefon, pratar du in dina meddelanden. Tjänsten kommer att förstå och kunna kommunicera tillbaka. Det kommer att innebära att personer med liten teknikvana mycket enklare kan få användning för framtida tjänster. Man behöver inte blippa runt, det är bara att snacka med telefonen och få den hjälp man söker.
Tänk dig följande scenarie: Du ska åka från Karlskoga till Västerås på en middag. När du närmar dig Örebro kommer du på att du glömt köpa en present till värdinnan. Blommor vore OK. På din mobiltelefon har du berättat vart du ska så GPS-tjänsten är igång. Du talar om för tjänsten att du behöver köpa blommor. GPS-funktionen svarar och ger dig nya instruktioner om hur du ska åka till närmaste blomsteraffär i Örebro när du passerar. Den kommer att ge förslag på buketter samt ge dig ett pris. Den ger dig information hur mycket tid omvägen till blomsteraffären kommer att ta och den kommer även att ge dig ett alternativ. Tar du en extra sväng till en annan butik är priserna på samma blommor något lägre. Låter det om science fiction?

Ett annan exempel: Internet of Things, IoT, innebär att det mesta snart är uppkopplat, inte bara våra datorer. Våra bilar är redan ett sådant exempel, men säg att våra kläder också får ett litet mikroskopiskt chip, det är inte långt borta. På en fest ser du en bekant som har en väldigt snygg skjorta på sig. Du tar din mobiltelefon och fotograferar kompisen med skjortan på sig. Inom några sekunder får du i mobilen ett erbjudande om var du kan köpa den och vad den kostar inklusive frakt. Du säger ”köp” till din telefon och dagen därpå har du skjortan i din brevlåda. Smidigt och enkelt. Science fiction? Nejdå, ännu ett exempel på framtidens tjänster.

Vi står inför stora omvälvningar och ingen vet var det digitaliserade samhället tar vägen med oss. Det är bara att hänga med och ta till sig det som verkar smart. Som exempelvis att parkera och bara betala för den tid man faktiskt står där.

Inträdesprov för riksdagsledamöter och blivande ministrar

Krönika publicerad i KT/KK 2018-02-24
Jag har länge funderat på vad det är som idag driver människor till att ställa upp för att bli invalda i riksdagen och kanske sedermera ministrar i en regering. Egentligen också vad som krävs för att sedan väl därinne göra ett bra jobb. Vad ska man ha för bakgrund och meriter? Ibland när man hör en del av dem uttala sig så måste man fundera över om de kommer från en annan planet. Det blir lite av Hasse Alfredsons ”Det hade jag ingen aaaning om”, där Olof Palme fick sig en påminnelse om att det finns en verklighet för vanliga människor utanför bunkern på Helgeandsholmen.

Jag tycker det borde skapas någon form av inträdesprov och ett eller ett par träningsläger för att där lära sig förstå lite av verkligheten för de människor de ska företräda. Man kunde bygga upp en träningscamp där man fick tillbringa en tid för att prova på ett liv som ”vanlig människa” eller för den del nysvensk.
Nysvensk ja, för att förstå lite mer vad våra nykomna har med sig och har klarat av så borde det i träningslägret ingå några dagar i en husruin eller någon bombkrater i en syrienliknande miljö utan mat och vatten. En färd i gummibåt över ett oroligt vatten i mörker och ett par dagsmarscher i ökenhetta för att riktigt få insikt. Gärna ett par dagar utanför ICA med tiggarskålen i handen också. Boendet under träningslägret bör likna den miljö som flyktingar hamnar i. Till det kan man hitta några av Bert Karlssons gamla mögliga baracker. Det skulle spegla en vardag för många. Man bör också sätta dem på ett plan till Kabul och droppa ner dem några veckor utan bostad och kontakt med någon man känner för att riktigt känna in och utforska den miljö som UD avråder alla att åka till men som Migrationsverket skickar 18-åriga ungdomar att klara sig själva.

Hur man ska skapa den verklighet som många sjuka drabbas av inför Försäkringskassans godtycke har jag inte klurat ut ännu, men man skulle kunna sätta dessa riksdagskandidater att hitta de där jobbet som handläggarna beskriver med ”du bedöms klara ett fysiskt lätt och omväxlande arbete utan stress, med möjlighet att ta regelbundna pauser, ett sådant arbete bedöms normalt förekommande på arbetsmarknaden”. Då F-kassan själva inte har en aning om vad det är för jobb man menar borde det vara en vettig utmaningen och en bra merit för respektive riksdagsledamot att få fatt på några av dessa arbetsplatser till de utförsäkrade som inte längre får vara sjuka.

Ett ytterligare krav borde vara att se hela TV-serien ”Lerins Lärljungar”. Lars Lerins målarskola tillsammans med några fantastiska människor med olika funktionshinder. Jag hoppas du följde serien. En av deltagarna, Victor Cederholm, träffar klockrent huvudet på spiken när han säger ”våra begränsningar är inget hinder i sig själv, det blir de först i ett samhälle som inte ger utrymme för dem”. Det säger precis allt. Jämställdhet och rättvisa är något som är enkelt att fästa på papper men svårare att förverkliga i praktiken. Det är slående att det är en av den drabbade som levererar klokhet och sanning.

Dessa övningar bör vara grundläggande för att få sitta i riksdagen. Över tid så kan man få nya ”uppdrag i verkligheten” för att få behålla sin plats. Kanske skulle vi få ett annat samhälle, det vore i alla fall spännande att prova.
 

Träning och OS-fusk…..

Krönika publicerad i KT/KK 2018-02-10
Handen på hjärtat, hur är det med motionerandet, träningen och konditionen? Tar du en löprunda eller några promenader lite då och då? Kanske ett pass i gymmet? Jag vill inte vara närgången, men detta med träning och motion fick för mig en liten annan dimension efter att jag läst boken ”Hjärnstark” av Anders Hansen. Jag är själv en periodare när det gäller träning. Har svårt att få till kontinuitet då bristande motivation och en krånglande rygg emellanåt sätter käppar i hjulet. Men efter att ha läst den här boken så har jag fått ny inspiration. Jag trodde i min enfald att träning gav mig fysisk styrka och bättre kondition, men att det skulle påverka min hjärna på ett så övergripande sätt var en spännande nyhet. Anders Hansen ger i sin bok en mängd bevis på hur motion ger oss bättre minne, botar ångest och depression, ger mer balans i hjärnans mycket komplexa uppgifter och får oss att må bra, inte bara fysiskt.

Det som fascinerar mig mest i Anders Hansens bok är vad som händer med minnet när man motionerar, men också att fysisk träning har exakt samma effekter som den psykofarmaka man får i tablettform. Faktiskt är motionerandet minst lika effektivt som att medicinera. Givetvis något som läkemedelsindustrin ligger väldigt lågt med. De som skär guld med täljkniv tack vare vår alltmer stressiga vardag där depression- och ångestdiagnoser exploderat bland både barn och vuxna. Att ett par joggingskor skulle kunna vara en lika bra investering för individen vill man inte höra talas om. Frågan är om läkarna också sitter fast i läkemedeljättarnas klor och inte heller de vågar ge andra råd än att bara skriva ut mediciner.

Det visar sig också att minnet och koncentrationen blir klart bättre om vi rör lite på oss. Vi kan öka vår fokusering bara genom att vara lite mer fysiskt aktiv. I magnetkameran kan man se att aktiviteten i områden som är viktiga för koncentrationen ökar i samband med att vi förbättrar vår kondition.
Sammantaget har i alla fall jag fått en ny inställning till träning. Får se om det räcker för att hålla ångan uppe.

I helgen har vinter-OS startat. Tyvärr med ett fokus som bara gör det hela ytterst tråkigt och ointressant. Jag har inte hittat särskilt mycket skrivet kring våra svenska atleters chanser till medaljer. Det enda som verkar vara intressant för journalistkåren just nu är doping och fusk. Givetvis ska alla fuskare fällas, det är självklart, men så verkar det inte vara. Det mesta är spekulationer som skapar misstänksamhet. Ena stunden fälld, nästa frikänd. Men när vissa initierade säger att det kommer att tävla en hel del fuskare även detta OS utan att de sannolikt kommer att åka fast då känns det som om det kvittar. Lite fånigt blir det också när det kommer upp att en eller ett par svenskar har lite skumma testresultat. Då protesterar hela ledartrojkan inklusive skidåkarnas egen läkare. Jag tror inte det är bara ryssar som fuskar, det har visat sig tidigare. Se bara på alla ”astmasjuka” norrmän. Nej, OS är inte längre en ärlig kamp mellan vältränade atleter. Det har blivit en jäkla soppa som inte alls är lika spännande och intressant längre. Det är med helt andra ögon jag idag följer tävlingarna.

Nu får det vara nog

Krönika publicerad i KT/KK 2018-01-27
Rubriken är hämtad från en polismans reaktion efter att man sprängt (igen) vid en polisstation i Malmö. Tidigare sprängdes ju också en polisbil. Givetvis helt oacceptabelt. Att det får vara nog med sådana tilltag skriver nästan alla under på. Men man kan också se detta med att det får vara nog ur en helt annan polisvinkel. Trygghet har ju blivit det nya mantrat för våra rikspolitiker oavsett färg. Man pratar om hårdare straff, gängens dödsskjutningar, våldtäkter och i slutändan fler poliser. Sällan dock om det jag tror mest skapar oro och otrygghet för de allra flesta medborgare i vårt land, vardagsbrottsligheten. Det är otäckt med dödsskjutningarna i våra storstäder, men för gemene man är jag övertygad om att otryggheten för de flesta ligger i villa- och bilinbrott, bedrägerier och rån som ofta drabbar gamla, känslan av förföljelse på väg hem från bussen en sen lördagskväll, moped- och cykelstölder och liknande. Allt det där som händer oss varje dag och som polisen skiter fullständigt i att befatta sig med. Det är det här det får vara nog med. Jag tycker det är förbaskat konstigt att det inte röner större protester. Istället har det skapat en uppgivenhet där vi har slutat att polisanmäla då det inte är någon idé. Ribban för detta sänks hela tiden från att tidigare kanske gällde enklare stölder till numera så grova brott som våldtäkter. Förtroende för polisen sjunker som en gråsten. Det är inte särskilt svårt att förstå.

Sedan det här med hårdare och längre straff. Visst ska busarna låsas in, men är det inte bättre att satsa på att få fast dem först innan vi skriker på tuffare åtgärder. Det är ju lite si och så med den saken just nu. Dessutom tycker jag det återigen är ett uttryck för politiska misslyckanden. En brist på långsiktighet och idéplanering. Problemen börjar ju inte här och nu om nu någon skulle få för sig att tro det. Det finns en lång historia bakom varför en massa dynga dyker upp idag. Politiska misslyckanden med skolan, integrationen, segregationen och fattigdomen ute i storstädernas förorter under alla år är det vi nu betalar för. Neddragning lite här och där. Godtyckliga försök att släcka bränder. Att vi då dessutom har omorganiserat polismyndigheten till en koloss på lerfötter gynnar ju inte direkt situationen. Och återigen får vi uppleva en politisk situation där ingen kan erkänna att de faktiskt har gjort fel. Jag har sagt det förut, men säger det igen. Svensk politik är ett enda hoppande från tuva till tuva utan några långsiktiga mål. Det enda som gäller är att behålla eller ta makten. Sedan är det bara att se åt vilket håll vindarna blåser och vända kappan därefter. När sedan något aktualiseras, som exempelvis ökad gängkriminalitet, då är det precis som det uppstod precis nu. Sedan försöker regering och opposition överträffa varandra i inövade floskler om hur just de har alla lösningar. Trots att de samtliga har misslyckats under mängder av år. Alla dessa överträffanden kommer vi att få höra till leda under valåret 2018, ända tills vi har skavsår i öronen. Vi lever trots detta i ett av väldens mest fantastiska länder. Så jag håller med polismannen i Malmö, nu får det fan i mig vara nog. Sluta tjafsa, erkänn när det går fel, kavla upp ärmarna och rädda kvar den välfärd vi under så lång tid byggt upp. Det är det som det handlar om. Inget annat.

Sunt förnuft göms bakom stelbenta regelverk

Krönika publicerad i KT/KK 2018-01-13
Det måste givetvis finnas lagar och regler i ett fungerande samhälle. Det är ett av demokratins fundament. Ordning och reda om man så vill, men det för också med sig att det kan bli väldigt stelbent.  Nu är ju lagstiftningen oftast skriven på ett sådant sätt att det finns tolkningsutrymme. Det ser man om inte annat när friande domar i tingsrätt blir till långa fängelsestraff i hovrätten eller tvärtom. Men, så finns det regelivrare som ser regelverken som absolut lag och därmed skaffar sig en möjlighet att helt och hållet gömma sig bakom paragraferna, hur korkat det än blir. Världen är mycket sällan svart eller vit. Det vi brukar kalla vardaglig verklighet kan snabbt förändras och drabba oss olika. Ibland behöver saker och ting kryddas med lite sunt förnuft. Det har dock helt och hållet förkastats av många handläggare på våra myndigheter, framförallt Försäkringskassan och Migrationsverket. Där kan ett missat möte för tre år sedan innebära utvisning för så säger regelverket. Att det missade mötet beror på att individen låg intagen på sjukhus kan inte ses som en anledning till övervägande. Regler är regler och ska följas.
Detsamma gäller svårt rörelsehindrade som enligt lag bör ha rätt till full assistans för att kunna leva ett värdigt liv, men där man snärjt in sig i regeltolkningar som gör det möjligt att neka den självklara hjälpen. Sunt förnuft, moral och humanism göms undan bakom dessa stelbenta regelverk. Hur människor som driver dessa frågor är funtade går helt förbi mitt förstånd. Hur kan de ens få en blund i ögonen när natten kommer?

Ett annat exempel på stelbenthet och moralisk kapitulation är vårt samhälles intensiva kamp att bli av med så många ensamkommande ungdomar från Afghanistan som möjligt. I sin iver att hitta metoder för att ta reda på deras faktiska ålder verkar de nu dock ha skitit i det blå skåpet. Metoderna som används har totalslaktats av en enig expertis. Trots att kritikerna nu tar till så hårda ord som rättsskandal håller Rättsmedicinalverket, RMV, fast vid de utdömda metoderna. Stammande ministrar och myndighetstjänstemän vägrar inse att de kanske är helt fel ute. Desperationen i att bli av med dessa ungdomar finner inga gränser. Att det ska vara så förbannat svårt för politiker att någon gång erkänna att de haft fel.

Ett tredje exempel på stelbenta regelverk är frågan kring om barnen till EU-migranter ska ha rätt till skolgång. Frågan har nyligen varit upp i Degerfors kommun. Även här gör man allt på regeringsnivå för att hitta och tolka regler som gör det omöjligt för dessa barn att få börja skolan. Samtidigt diskuterar man att införa FN:s barnkonvention som lag. Jo tjenare, det kommer aldrig att ske, åtminstone inte utan finurliga undantag. Humanism och medmänsklighet kan ju kosta pengar och skapa protester från de hatande trollen vilket ju är så attans besvärligt. Faktiskt så besvärligt att en Socialdemokratisk regering valt att själva införa så gott som hela SD:s partiprogram gällande invandrings- och migrationspolitik, ivrigt påhejade av Allianspartierna som gärna vill skruva åt ytterligare. Det man en gång förkastade och bespottade kallar man nu att ta ansvar. Iskyla mäts inte bara i Celsius i ett av världens rikaste länder.