Cynism präglar synen på upptäckt av prostatacancer

Krönika publicerad i KT/KK februari 2017
En vän i min närhet fick för några veckor sedan diagnosen prostatacancer. Ett tufft besked som drabbar ungefär 10 000 män varje år och är Sveriges i särklass vanligaste cancerform. Ett hårt slag när man står inför fakta. Cancer är en jävla sjukdom som inte bara angriper den sjuke utan hela dess omgivning.
Behandlingsmetoderna kring prostatacancer är numera ändå väl beprövade och ger goda resultat. De allra flesta, cirka två tredjedelar kan leva under lång tid med sin cancer utan att behöva behandlas. Idag lever cirka 100 000 män med sjukdomen, men tyvärr finns även en aggressivare form som tar livet av 2 400 män varje år.

Problemet med prostatacancer är att det sällan uppstår någon symptom i tidigt stadium. Det kan betyda att man går lite för länge innan man söker vård vilket kan innebära att cancern hinner sprida sig i kroppen och därmed bli svårare och mer omfattande att behandla. Givetvis också dyrare.

Nu finns det en väldigt enkel metod för att slippa att gå för länge. Något som bland andra Prostatacancerförbundet och många läkare med flera drivit länge. Det gäller helt enkelt att screena hela den manliga befolkningen, säg från 45 år och uppåt. Ett enkelt blodprov varje år, ett PSA-prov, skulle göra underverk.

Jag kan köpa att man har ett eget ansvar, men alltför många är inte benägna att gå till doktorn om man inte kallas. Speciellt om man inte känner sig sjuk.
Så varför sker nu inte detta om man nu både kan rädda liv och mildra både besvär oro och dessutom rädda liv. Det dör ju, som sagt, 2 400 män om året i sviterna av prostatacancer. Det är den klart vanligaste dödsorsaken i cancer för män. Av de 10 000 som varje år upptäcks har 1 800 gått för länge och därmed drabbats av metastaser. Det vill säga att cancern spridit sig i kroppen.
Men varför då inte ett enkelt blodprov som stävjar detta. Kvinnor har tillgång till mammografi, vilket gör att många fall av bröstcancer upptäcks i tid. Det spar både pengar och lidande. Nu är det dags att också vi män får samma möjlighet. Det kostar heller inte särskilt mycket, ungefär en hundralapp per prov enligt prostatacancerförbundet.

Men för tre år sedan sade man nej till screening. Samhällets argument emot har varit osäkra metoder. Att ett PSA-prov inte varit tillräckligt pålitligt. Man har också menat att diagnosen har lett till överbehandling av den snällare arten där man ansett att två tredjedelar inte behöver någon behandling alls. För mig är detta inget annat än höggradig cynism. Hur många av de 2 400 som faktiskt dör varje år hade räddats av att ha screenats? Enligt prostatacancerförbundet åtminstone hälften.

Nu har man ändå tänkt om och kommer med ett förslag i sommar baserat på bättre metoder för att upptäcka den mer aggressiva formen av prostatacancer samt också bättre läkemedel. Tyvärr är de nya läkemedlen väldigt dyra vilket gör att vissa landsting håller igen av kostnadsskäl. Således ännu mer cynism. Vad får ett räddat människoliv kosta? Detta problem gäller inte bara prostatacancervården utan generellt. Det är alltså godtyckligt var du har störst chans att överleva cancer. Det beror helt enkelt på var du bor. Det är inte värdigt ett land som anses vara ett av de bästa länderna i världen att leva i.

 

Bagdad Bob är tillbaka…..

Krönika publicerad i KT/KK januari 2017
Det har varit väldigt mycket Trump den senaste tiden så jag ska inte tjata vidare om den galningen, kan bara konstatera att vi nu lever i en tid där precis vad som helst kan hända. Till och med att en vildhjärna utan både sans och vett kan bli president i USA. Jag som trodde att Busch den yngre var en det närmaste man kunde komma i den frågan. Hans år i Vita Huset bleknar ut till intet i jämförelse med den nytillträdde och det manskap han släpat med sig in i maktens boningar.
Vad kommer nu att ske? Ja han är ju inte direkt förutsägbar, men att han nu ska genomdriva sina löften från valkampanjen verkar ändå ganska tydligt, hittills.

Spännande med Donald Trumps inträde som USA:s president är att vi nu fick en sprillans ny ”Badgad Bob” i hans pressekreterare Sean Spicer. Ni minns väl Bagdad Bob eller Mohammed Said as-Sharif som var han riktiga namn. En man som gav lögnen och dikten ett helt nytt ansikte under USA:s Irakinvasion 2003. Nu har han fått en värdig efterträdare i Spicer. Hans första presskonferens efter Trumps inträde i Vita Huset var en fars utan skådat like. Ska bli riktigt skojigt att följa hans fortsatta karriär.

När man tänker efter så har vi ju småkopior av ”Bagdad Bob” lite överallt omkring oss. Det har blivit lite av vardagen också här hemma. Det var inte så länge sedan Stefan Löfven meddelade att han inte tyckte att det är någon kris inom svensk polis. Med tanke på att man bara klarar upp kring 13 procent av alla anmälda brott så vet jag inte när i så fall krisen infaller. Vid noll procent?

Vården går på knä medan landsting, regering och vårdchefer skyller på varandra. Tusentals vårdplatser är stängda runtom i landet på grund av personalbrist. Jag lyssnade på en landstingspolitiker som jag tyvärr tappat namnet på men som får personifiera ytterligare en variant av ”Bagdad Bob” när han i TV påstod att låga löner och stressiga miljöer inte hade något att göra med personalkrisen.
Ett exempel; jag lyssnade på ett radioprogram där en manlig sjuksköterska som vi kan kalla Anders, berättade om hur han jobbade på ett av stockholmssjukhusen på väldigt jobbiga schematider vilket inkräktade starkt på hans privatliv. Han tjänade 29 000 kr per månad. Men så en dag så flyttade Anders till sin gamla hemkommun uppe i inre Norrland för att bättre kunna ta hand om sin gamla mor. Han sa upp sig och tog jobb på ett bemanningsföretag. Anders fick via sin nya arbetsgivare plats på vårdcentralen i hemkommunen där han fick stor möjlighet att påverka sina egna arbetstider vilket gjorde att han nu bara jobbade dagtid. Lönen ökade till 40 000 kr per månad. Hur många liknande exempel det finns vet jag inte, men givetvis påverkar detta personalkrisen i landstingsvården. Det spelar ingen roll hur många ”Bagdad Bob” som förnekar detta faktum. Varför är det så att de som innehar de absolut viktigaste samhällsfunktionerna ska ha de sämsta lönerna. Hur blev det egentligen så? Att pruta på lönen för en sköterska som sedan säger upp sig och därefter betala dubbelt till ett vårdbolag för samma sköterska känns som lite hål i huvudet. Dags att tänka nytt, tänka rätt.

2016 – året när allt svängde


Krönika publicerad i KT/KK december 2016

Då står vi här igen, i porten till ett nytt år. Ett blankt papper med enbart bara fyra siffror, 2017. Året som precis är på väg att ta sig i mål har på många sätt varit omtumlande. Många fantastiska musikikoner har tagit ner skylten. David Bowie, Prince, Olle Ljungström, Leonard Cohen, Freddie Wadling, George Michael, Toots Thielemans, Sven Zetterberg, Rick Parfitt för att nämna några. Andra ikoner som lämnat oss under året är Fidel Castro, Arnold Palmer, Gordie Howe, John Glenn, Torbjörn Fälldin, Bodil Malmsten, Umberto Eco, Muhammed Ali, Johan Cruijff och Zsa Zsa Gabor. Frid över deras minne.

Det mest omtumlande är nog ändå de politiska omsvängningarna som skett i vårt land och i övriga Europa under 2016. EU håller på att krackelera. Storbritannien är på väg ur, flera av länderna har bommat igen sina gränser. Nationalistiska högervindar blåser. Ordet gemenskap saknar värde. Allt detta i huvudsak på grund av ett krig i mellanöstern som skapat den största flyktingvåg sedan andra världskriget. Plötsligt dog solidariteten. Plötsligt har alla glömt.

2016 förändrades även vårt land. Som att vända på en hand gick vi från öppna hjärtan till slutna gränser. Vi hade under flera år spytt vår galla över Sverigedemokraternas försök att påverka svensk politik till att plötsligt genomföra samma politik i punkt efter punkt. Nu hette det inte främlingsfientlighet längre, nu hette det ”att ta ansvar”. Samtliga partier stod under Almedalsveckan och predikade nationalism och ”svenska värderingar”. Även Löfven vars parti alltid gått under parollen ”internationell solidaritet”. Ett helt nytt klimat spred sig och den som myste mest var väl Jimmie Åkesson med vänner.

Efter åtta år av borgerlig politik med skattesänkningar som huvudsaklig åtgärd mot allt så blev det rödgrönt. Ett litet hopp om att välfärdsslakten skulle avbrytas tändes. Men här kom en ny omsvängning. Man fortsatte att skruva åt. Nu drabbades inte bara sjuka som låg hemma och latade sig med lite cancer. 2016 skulle även rörelsehindrade och människor med andra funktionsnedsättningar plötsligt klara sig utan den assistans de tidigare fått. Klyftorna ökar fortfarande. Fler och fler räknas som fattiga, men nu har man till och med funderingar på att förbjuda fattigdom i och med att tiggeriet på våra gator och torg kan kriminaliseras. Nej, jag känner inte igen mig alls i gamla Svedala längre. Det handlar inte längre om anständighet.

Vad kan man då hoppas på när man skådar in i det stundande 2017? Ja, jag vill absolut inte vara någon domedagsprofet, men förutsättningarna för att Sverige och Europa ska återgå till ett samhälle där alla får plats ser väldigt avlägset ut. Den kyla som sprider sig ser inte ut att mildras. Tvärtom.

Men visst kommer 2017 också att bestå av höjdpunkter, både för dig och mig. Vi går mot ljusare tider, om bara några månader kan vi åka hoj igen, bara en så´n sak. För trots att det blåser kallt ute i den stora världen så måste vi ta vara på våra guldkorn i den lilla. Ta hand om våra nära och kära. Sträcka ut en hand till de som behöver den.
Till sist, strunta i att bränna upp pengarna på smällare och fyrverkerier till nyårsfirandet. Gör något vettigt för dem istället. Alltför många hundar lider alla helvetes kval under nyårsnatten. Det tycker jag de kan få slippa.
GOTT NYTT ÅR TILL ALLA!

 

En speciell och annorlunda jul

Krönika publicerad i KT/KK december 2016
Den här julen blir lite speciell, lite annorlunda. För första gången har jag kommit baksidan av vårt samhälle riktigt, riktigt nära. Sedan i våras har jag och min hustru engagerat oss i en motor- och bikerorganisation som kallar sig Drivers Against Child Abuse, DACA. Ett gäng fantastiska själar i blandade åldrar, både män och kvinnor, med ett gemensamt intresse kring motorcyklar och gamla jänkarbilar, men som också vigt delar av sina liv till att hjälpa utsatta barn. Barn som lever på vårt samhälles skuggsida. Barn som tillbringar stor del av sin tillvaro i skräck. Rädda för sina fäder eller andra män som slår och misshandlar deras mammor. Som får tillbringa delar av tillvaron i slutna rum på ett kvinnohus eller skyddat boende. Barn som mobbas i skola och på nätet. Barn som inte får fira jul som vi andra. Som inte kommer i närheten av varken julklappar eller julmat. Jag lovar att det ibland tar hårt på krafterna att uppleva dessa barns vardag. Att vi lever i världens bästa land där ett finmaskigt skyddsnät tar hand om de som på olika sätt far illa är inte längre sant. Alltför många faller utanför.
Tack vare DACA kommer nu ändå 600 av dessa barn att i år få en julklapp och lite mat på bordet. Jag inser att det vi gör egentligen bara är en droppe i havet, men det känns ändå väldigt bra att få vara med och dela med sig.

I söndags hamnade jag framför TV:n en stund och råkade in i en intervju med förre finansministern Anders Borg. Anders hyllade den politik han stod för i åtta år och som enligt honom är huvudorsaken till att det nu går väldigt bra för Sverige. På teknokratsvenska har han säkert rätt, som land tillhör vi de rikaste. Dock har fördelningen av våra rikedomar mer och mer kantrat över till de som redan har på bekostnad av de som får nöja sig med smulorna från de rikas bord. Det gå bra för landet Sverige, men långt ifrån för alla svenskar. Jag skulle vilja ta med Anders Borg ut på ett par besök hos de barn och familjer som DACA-medlemmarna träffar. Kanske skulle han då få fundera ett varv till på sin förträfflighet. Det gäller förresten även regeringarna både före och efter Borg
Det är ingen tvekan om att vi i vårt land har de resurser som krävs för att alla ska kunna leva ett gott liv. Problemet är snedfördelning och ökade klyftor. De rikare blir allt rikare medan fler och fler har fått svårt att klara vardagen. Jag har inga problem med att duktiga och företagsamma människor tjänar bra med pengar. Det jag har svårt att förlika mig med är den pågående nedrustningen av välfärden. Barn som inte får vård, föräldrar som går på knä när Försäkringskassan drar in tidigare bidrag, rörelsehindrade som blir av med sin assistans. Att en socialdemokratiskt ledd regering kan se på när detta sker och samtidigt sparka på de som redan ligger då kan man inte annat än bli riktigt förbannad. Att påstå att det går bra för Sverige är en rungande örfil på de som ofrivilligt lever i fattigdom när samhället drar in fler och fler resurser.

Den här julen har jag, som sagt, kommit väldigt nära verkligheten för många barn och deras familjer. Det är inte vårt samhälle som är deras stöd i livet, det är ett otal frivilligorganisationer, eldsjälar och deras sponsorer som ger dem en dräglig tillvaro. Det finns många i riksdagshuset och regeringskansliet som borde skämmas å det grövsta.
Till er alla, en riktigt god jul. Ta hand om varandra och skänk gärna en tanke till de som av olika anledningar inte har råd eller ork att fira någon jul.

 

Nu är det jul igen……..

julklappKrönika publicerad i KT/KK 2016-12-03
Är du beredd? Har du bryggt julölen, slaktat grisen, huggit granen, skrivit önskelista och kollat lamporna i alla elljusstakarna? Känner du att den berömda julstressen börja lägga sig som en våt filt över dina axlar eller är du som jag, ganska oberörd över det som komma skall? Med oberörd menar jag inte att vi inte firar jul, för det gör vi, i alla fall på något sätt, lite beroende på hur barnen har det. Vi är, liksom de flesta nu för tiden, drabbade av det som blir verklighet när ett antal skilsmässor rört om i grytan. Det blir många ställen att avhandla och besöka för de stackars ungarna, många julbord att inmundiga, mycket stress.

Trots allt detta så måste ju ändå julklapparna inhandlas. Jag läste någonstans att vi kommer att köpa julpresenter för drygt 75 miljarder kronor, 75 000 000 000! Det är hyggligt mycket stålar. Vet inte vem som blir gladast, företrädarna för handeln eller alla barnen, men oavsett så känns det förbannat onödigt. Tänk att det finns så mycket grejor som man inte visste att man behövde. Det krävs en julhandel för att förstå hur det ligger till. Lägg därtill det senaste fenomenet i konsumtionens tecken, Black Friday! Ännu ett amerikanskt påfund importerat och som ska lura oss att shoppa ännu mer. Det värsta är att jag tror det funkar. Jag grundar det på att det bästa och roligaste som finns bland merparten av svenska folket, inte minst i min egen omedelbara omgivning, är att åka till Gekås i Ullared och göra av med pengar. Utan någon som helst svart fredag som pockar på.

Apropå Black Friday och shopping så gick vår TV sönder i förra veckan. Jag är ingen storkonsument av TV-program, men det är ändå rätt bra med en som funkar. Ut på nätet och kolla. Hittade en helt OK på ett elektronikvaruhus som har representation i sta´n. Åkte dit och kikade, dagen innan den svarta fredagen. En ung expedit vidimerade att detta var ett klipp, en schysst TV till ett verkligt bra pris. Det var bara ett problem, den var givetvis slut. Så brukar det ju vara i butiker av denna kategori. Kampanjvarorna finns sällan tillgängliga. Expediten kunde inte ge mig något vettigt alternativ utan bad mig komma tillbaka dagen därpå när det var svart fredag. Då kunde det finnas klipp att göra. Min TV skulle ändå inte finnas tillgänglig förrän i slutet av december igen.

Väl hemma gick jag ut på nätet igen för att se om de lagt ut några fredagserbjudanden. Då upptäckte jag något som hette Collect@store som verkade fiffigt. Det gav möjlighet att beställa en vara och sedan hämta den själv i butik. Jag sökte på den TV jag hade kollat på tidigare och fann att den fanns i lager på 25 olika butiker i landet. Döm om min förvåning när jag upptäckte att den också fanns i Karlskoga. Där hade jag ju precis varit inne och fått nobben. Jag beställde TV:n, fick en bekräftelse på att jag skulle kunna hämta den nästa dag på butiken i Karlskoga. Så, på fredagen, mitt i kampanjeländet gick jag till kassan, betalade det förhållandevis låga priset för min nya TV och hämtade ut den på lagret. Samma TV som var slut dagen innan. Ta det som ett tips, det kanske funkar även för dig. Jag gillar dock inte att bli lurad, men, nej, jag orkade inte göra en affär av det, även om det kändes lockade att försöka få en förklaring. Julfrid får råda, det är ju, trots allt, bara jul en gång om året.

 

Äntligen……….

bob-dylanKrönika publicerad i KT/KK 2016-10-22
Jag satt på ett seminarium i Stockholm, det hade precis börjat efter lunch när jag hörde ett meddelandepip på talarens telefon. Sådant brukar sällan hända då mobiltelefoner ska vara avstängda, särskilt gäller det väl den föredragande på scenen. I vanliga fall brukar det ignoreras, men nu tog hon upp telefonen ur fickan och studerade displayen. Jag satt nära så jag såg att hon lite grann bleknade och fick en väldigt förvånande uppsyn. Med gapande mun vände hon sig till publiken, vi var väl ett hundratal, och utbrast; ”vet ni vem som fick Nobelpriset i litteratur?”
När hon sedan, med en röst som avslöjade att hon inte gillade Akademiens val, berättade att det var Bob Dylan, utlöstes ett dämpat jubel i den stora lokalen.
Själv blev jag otroligt överraskad, men givetvis väldigt glad. Budskapet kändes lika overkligt som om Jan Björklund plötsligt gått med i Vänsterpartiet, men, som sagt, väldigt glädjande. Jag har naturligtvis full respekt för de som tycker att detta var det mest korkade beslutet någonsin. Att ge en musikpoet och rocklegend ett Nobelpris i litteratur skakar givetvis om i den normalt så konservativa kulturvärlden. Jag är ändå glad för beslutet av flera skäl. Först självfallet för att Bob Dylan fick ett av de mest prestigefyllda pris man kan få för sina litterära verk på den här jorden. Därtill, och kanske det mest glädjande, att ”De Aderton” mognat och tänkt nytt. Det känns friskt, nydanande och mer vidsynt och är absolut värt en honnör. Enligt Sara Danius, Akademiens ständige sekreterare, var det total enighet i valet av Bob Dylan. Jag skulle ge en slant för att på vara en fluga på väggen under de diskussioner som kom fram till det slutgiltiga valet. Hur det exakt gick till får vi sannolikt aldrig veta, men jag undrar stilla om man ändå inte satt och skrålade ”The Times They are A Changin´” eller Mr Tambourine Man” på sina sammankomster. Det framkallar för mig en glad bild av dessa, normalt ganska tråkiga personligheter med några få undantag och hade ju varit något alldeles extra att få uppleva. Visst kan du se framför dig hur Klas Östergren rockar loss med Kristina Lugn medan Torgny Lindgren hummar något klokt och Göran Malmqvist försöker översätta ”Visions of Johanna” till kinesiska.
Mitt personliga förhållande till Bob Dylan har genom åren varit kluven. Jag älskar verkligen den tidiga folk- och protestsångaren som gjorde stora avtryck på 60-talet. Då kom många av hans mest berömda låtar. Det är nog rebellen och samhällskritikern Dylan som lockar mig mest, då i början av 70-talet när mitt politiska intresse vaknade. Men jag lyssnar nog mer på Dylan idag än jag gjorde då.
Jag får erkänna att jag aldrig sett honom i verkligheten, det har liksom inte blivit av, men jag har heller aldrig varit någon fan av dessa gigantiska arenakonserter det brukar handla om när de stora elefanterna dansar. Visst har det har kommit en massa bra låtar över tid från denne så produktive poet, men det var nog de första femton åren som imponerat mest på mig.

Jo, en grej till tycker jag är lite fräckt med Bob Dylan. Projektet Traveling Wilburys var en både kul och spännande grej i slutet av åttiotalet initierad av George Harrison.  Det höll bara i två år, 1988-90, men jag tror till och med Bob Dylan hade kul tillsammans med Tom Petty, Jeff Lynne, Roy Orbinson och George Harrison . Hans pseudonym på första plattan var i alla fall Lucky Wilbury.
Spännande blir också om han kommer till Stockholm och tar emot priset och i så fall på vilket sätt han kan tänkas agera. I skrivande stund har inga reaktioner från pristagaren kring detta kunnat noteras. Fortsättning följer……

 

En oro sprider sig längst ryggraden………

sd_normaliserats”Kan du inte skriva om något positivt”. Orden kommer från min äkta hälft som är den som alltid korrekturläser mina texter. Hon tycker att jag gnäller för mycket på olika företeelser i samhället och hon har säkert rätt. Jag har tänkt en del på detta. Det går ju bra för Sverige. Ända finns det så oändligt mycket som inte fungerar. Jag tror det måste finnas några gnällspikar som jag som hela tiden påminner om att man inte får sitta nöjd.

Det som dock oroar mig mest just nu är den normalisering som sker av Sverigedemokraterna från framförallt borgerligt håll. Jag har förvisso hela tiden flaggat för att det förr eller senare kommer att ske eftersom suget efter makten för den lite tilltufsade Alliansen är betydligt större än det tidigare så tydliga avståndstagandet av Jimmy Åkesson och hans svans.

De långsiktiga konsekvenserna av en sådan politik vågar jag inte ens spekulera i. De kommer att överraska en hel del människor i det här landet. Till och med de som hjälpt fram SD till nuvarande position, tro mig. Bara det som partisekreterare Richard Jomshof skrev på Facebook i höstas är tillräckligt snaskigt för att man inte ska sova gott om nätterna.

”Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.”
Det är väl klartext om något vad gäller partiets mål och strategier får att nå dit man vill. Det innebär bland annat att den här texten du precis nu läser skulle vara omöjlig att publicera i ett samhälle styrt av SD.

Så därför oroar det mig väldigt mycket när allianspartierna nu vill gå i bräschen för en normalisering av ett parti de för bara ett par år sedan ingen ville ta i med tång. Samtidigt har vi hamnat i en situation där en regering av socialdemokrater och miljöpartister driver SD-politik utan att skämmas ett dugg. Man hänvisar till det rådande läget och därtill planerar att permanenta de nuvarande, mycket tuffa asyllagarna även om sossarna verkar splittrade i frågan. Om inte regeringen kan enas i den frågan kommer ett regeringsskifte att ta hand om den saken.

Lek med tanken att det skulle gå så illa att rasismen, främlingsfientligheten och hatet till slut kommer att segra, orsakat bland annat av missnöjesröstning, ja, då kommer även du som röstade på dem att få inlemma dig i den stat som SD vill skapa. Då är det liksom för sent att ändra sig.
För två år sedan var det 800 000 människor som röstade på ett parti som tydligt visade att de föraktar mänskliga rättigheter, är emot en fri press och som sprider ett blint hat mot människor som flyr för sina liv från krig och elände. Fram till nu har man ännu tydligare visat att man menar allvar med uttalanden som det av Jomshof ovan och det från de ledande i partiet. Längre ut i partiets utkanter  är hoten, hatet och föraktet mot demokratin ännu mycket grövre.

Därför råder jag, innan du går till valurnorna om ganska precis två år, läs på ordentligt och läs även budskapen mellan raderna. Där finner du vad SD egentligen vill skapa för ett samhälle. Först då kommer du att förstå konsekvenserna och hur fint du egentligen har det nu, trots att det finns en hel del att gnälla på fortfarande. Men det tar vi en annan gång.

42 år – i nöd och lust

hjartanKrönika publicerad i KT/KK 2016-09-10
Är det ödet som styr eller är det bara slumpen som leder våra vägar genom livet? Det är en fråga som jag tror många av oss stundom brottas med. Vad hade hänt om jag inte stigit på den där bussen eller valt att inte följa med på just den där festen som förändrade livet?
Själv har jag funderat mycket på vad som hade hänt den där dagen den 14 september 1974 när jag precis nyligen kommit hem från en tripp till Finland med en kompis och ganska utpumpad valde mellan att lägga mig och sova tidigt eller ta mig ut och se vad mina polare höll hus. Tänk om jag lagt mig ner och somnat. Hemska tanke. Jag valde nu det senare och styrde stegen mot det dåvarande stamhaket Prisma i Örebro. Där satt, tillsammans med en gammal kompis, två tjejer, varav den ena, en kortklippt och mörkhårig skönhet som jag under en tid spanat in i den bowlinghall där jag tillbringade en stor del av min fritid på den tiden. Hon kom med en tjejkompis lite då och då och intresset var stort bland grabbarna i hallen när dessa två var ute på banorna.
Nåja, jag blev inbjuden till bordet och resten är historia. Jag fick nog kämpa lite, men det sägs ju att trägen vinner. Denna händelse är nu i veckan 42 år, tre barn och tio barnbarn senare. Till dags dato har jag vaknat drygt 15 300 mornar bredvid just denna, fortfarande lika vackra och fantastiska kvinna.
Under dessa år har vi skrattat och gråtit tillsammans. Vi har inte alltid dragit jämt, men vi har lärt oss varandras nycker och accepterat våra olikheter.
Tjocka, svarta moln har då och då dragit förbi och förmörkat himlen i våra liv, men för det mesta har solens strålar smekt och värmt oss. Vi har blivit till ett. Det är skrattretande hur många gånger vi plötsligt tänker samma tanke och likt Kalle Ankas knattar fyller i meningar som den andre precis påbörjat. Trots våra olikheter, de är i grunden flera, så har våra själar sammansmält.

Så, min kärlek och mitt socker, utan dig blir det mesta enbart till en halv tillvaro. Tänker på att vi mer eller mindre dagligen ringer till varandra trots att vi ses både morgon och kväll. Bara den där tryggheten att få höra din röst utan att kanske vilja något särskilt.

Kärlek är så många saker. En skogspromenad, hand i hand. Tända ljus och en varm kopp te när man kommer hem från en tjänsteresa. En liten lapp på köksbordet med några fina ord.
Myterna kring kärlek är många. Kärlek vid första ögonkastet. Den eviga kärleken. Eller myter förresten, för många är det ju absoluta sanningar. Jag vet inte om det var kärlek vid första ögonkastet för oss, men den eviga kärleken upplever jag varje dag jag kliver ur sängen.
42 år är en ofattbart lång tid. Det finns en mängd saker jag skulle gjort annorlunda om jag skulle få den chansen. Dock inte mitt beslut om att ta mig ut på stamkrogen den där lördagen i september 1974.

 

 

Fusk, terror och skön konst

os2016Krönika publicerad i KT/KK 2016-07-30
Nu stundar de Olympiska Spelen, OS. Den riktigt stora festen för oss idrottsnördar. Det skulle kunna vara ett skönt avbräck i världspolitik och terrordåd, men jag vet inte, det känns lite avslaget efter den ryska dopingcirkusens hattande fram och tillbaka. Det organiserade fusket är en illastinkande farsot som förstört väldigt mycket av vad idrotten i väldigt många år har stått för. Jag är heller inte så naiv att jag tror det är enbart ryssar som fuskar. Så länge de riktigt stora pengarna är involverade kommer olika typer av genvägar till framgång att sökas och uppfinnas. Jag är heller ingen förespråkare för att återuppta amatöridrotten. Självklart ska alla som vill kunna satsa på en yrkeskarriär inom sin idrott och samtidigt kunna leva gott, men visst har det ekonomiska gått till överdrift i de stora arenaidrotterna.
Tänk vilka fester vi annars fått vara med om i OS-sammanhang. Hockeyguld med Foppas galna straff, Anders Gärderuds 3000 meter hinder. Du vet den där när ”tysken faller” som blev en riktig klassiker. Bernt Johanssons cykelguld 1976. Visst minns du den där fantastiska bilden där Bernt med enbart polismotorcyklar i förgrunden, helt ensam cyklist på upploppsrakan, åkte mot guldet. Eller den där galna sommaren 2004 när Carolina Klyft, Christian Olsson och Stefan Holm tog tre friidrottsguld kort efter varandra. Oförglömligt. Men också skandaler som ofta uppdagats i efterhand. När fantastiska lopp och rekord visade sig vara gjorda med otillåtna medel. Vem minns inte Ben Johnsons gigantiska kropp, full av steroider och annat skit slå världen med häpnad men till slut avslöjades som ytterligare en av många fuskare.
Så jag vet inte, visst kommer jag att kika lite på tävlingarna, men det kommer inte att vara med samma entusiasm som tidigare.

Terrordåd i Frankrike och Tyskland sätter Europa i skräck. Något som givetvis utnyttjas av högerpopulister och andra hatfalanger där man nu försöker skylla terrorn på flyktingkris och invandring. Det är ingen som funderat över att det är just denna terror som alla faktiskt flyr ifrån. En terror så fruktansvärt mycket större än den vi drabbats av i Europa. Jag förstår inte varför debatten i stort enbart handlar om hur vi ska hantera flyktingströmmar och hur vi ska motverka terror. Varför fokuserar inte världssamfundet på att få stopp på krigen i Syrien och Irak? Varför gör man inte gemensam sak och en gång för alla slår ner IS-styrkorna. Det kan inte vara omöjligt om man tar i tillräckligt mycket. Jag är definitivt ingen krigshetsare, men jag tror inte att man löser detta terrorkrig vid förhandlingsbordet. Tyvärr är det alltför många som tjänar stora pengar på dessa krig så någon lösning i närtid tror jag heller inte på.

I veckan var jag och besökte Sandgrund och Lars Lerins utställning för första gången. Tyvärr missade jag Mikael Persbrandts bilder med någon dag. Lite synd, men det var ändå Lars Lerin jag ville uppleva. Lerins bilder ser man inte bara, de upplever man med både kropp och själ. Hans bilder är magiska. Jag blir lika glad och upprymd av att gå in i hans fantastiska akvareller som att höra musik. Hans bilder är precis som riktigt bra musik. Jazz. Precis som jazz med en del stänk av både Rock´n Roll och Blues. Inga ramar, några stänk här och där, men ändå struktur mitt i improvisationerna. Precision och glädje. Färger och gråskala. Tålamod och lust. Perfektion. Har du inte varit där så bums iväg.

En vecka kvar på semestern. Fan va´ tiden går fort när man har roligt……

 

Förlåt Camilla och lite Almedalsfunderingar

  • Politiska_företrädareHej, jag är det politiska partiet X och jag tycker så här (det har jag alltid gjort)…
  • OK, men vi är väljare och vi håller inte med, då röstar vi på Y istället.
  • Vafalls, röstar ni på Y istället, men då tycker jag så här, hur ser det ut då?
  • Nja, men det räcker inte, vi tänker rösta på Y.
  • Det var väl själva fan, då ändrar jag mig igen och nu tycker jag så här, vad säger ni nu då?
  • Ja, kanske, men eftersom partiet Z också har ändrat sig så kanske jag…..

Ja, du förstår. Så här ser det ut i svensk politik idag. Gamla ideologier är svåra att upptäcka. Man vänder för det mesta kappan efter vinden och styr om sin tidigare så handfasta övertygelse, enbart för att locka och behålla makten, behålla väljare eller få tillbaka tappade. Känslan är att det är inte så noga vad man egentligen tycker, bara man får väljarsympatier och makt. Hur det sedan går för Sverige, ja det kommer liksom i andra hand. Vi kör några tomma löften i våra tal och debatter så gjuter vi lite olja på vågorna. Så länge vi kan hålla näringslivet någorlunda under armarna och se till att de rika förblir rika så kan vi nog hanka det här gamla landet lagom mycket framåt.

Almedalsveckan kan sammanfattas på flera sätt. Ett av dem är att samtliga åtta riksdagspartier som upplyft sin stämma på de offentliga tiljorna har pratat om sitt Sverige. Om svenska värderingar. Om svenskhet. Låt vara i lite olika tonlägen, men ändå.
Det minsta Sverige idag behöver är nationalism. Med nationalism följer alltid ett vi och dom, utanförskap och urskiljande. Det spelar ingen roll vilket tonläge man använder. Ska vi hålla ihop som en nation med nationalistiska förtecken kan eller får inte alla vara med. Så enkelt är det. Så varför helt enkelt inte tala om mänskliga värderingar. Om inkluderande istället för exkluderande. Om tillhörighet och solidaritet. Vad som är svenskt är inte detsamma för alla. Börja exempelvis med att göra FN:s barnkonvention till svensk lag.

Ser nu också i viss media att ledarskribenterna på flera sätt försöker ge sken av att det fortfarande är en stor klyfta mellan M och SD. Man vill inte riktigt svälja att man, och inte bara M, bedriver gårdagens SD-politik. Visst, kanske med andra förtecken men resultatet är ju ändå detsamma.

Jimmy Å vill ha undantagslagar och utegångsförbud, Alliansen vattenkanoner och gummikulor för att stävja problemen i förorterna. För sent ska syndaren vakna. Mycket kunde ha gjorts tidigare utan att behöva ta till våld om intresset funnits. Nu står man inför ett krig med enbart förlorare på båda sidor.

Till sist, i måndags hyllade jag Linda och Peter Dahl för deras arbete med countryfestivalen i Lunnedet. Jag missade då att också ge samma cred till Camilla Hammarbäck som driver Lunnedets Servering och Camping och som faktiskt är initiativtagare till festivalen. Givetvis ska du Camilla mottaga samma hyllning. Ta därför emot min ödmjuka ursäkt för denna miss. Vi är många som hoppas att ni på något sätt får ihop det så att vi får njuta av ytterligare en countryfest nästa sommar.

I skrivande stund sitter jag utanför husvagnen och beundrar mina nya gummistövlar. Ett inköp anpassat till rådande väder. Just nu kan det bara bli bli bättre. Han en fin fortsatt sommar.