Sunt förnuft göms bakom stelbenta regelverk

Krönika publicerad i KT/KK 2018-01-13
Det måste givetvis finnas lagar och regler i ett fungerande samhälle. Det är ett av demokratins fundament. Ordning och reda om man så vill, men det för också med sig att det kan bli väldigt stelbent.  Nu är ju lagstiftningen oftast skriven på ett sådant sätt att det finns tolkningsutrymme. Det ser man om inte annat när friande domar i tingsrätt blir till långa fängelsestraff i hovrätten eller tvärtom. Men, så finns det regelivrare som ser regelverken som absolut lag och därmed skaffar sig en möjlighet att helt och hållet gömma sig bakom paragraferna, hur korkat det än blir. Världen är mycket sällan svart eller vit. Det vi brukar kalla vardaglig verklighet kan snabbt förändras och drabba oss olika. Ibland behöver saker och ting kryddas med lite sunt förnuft. Det har dock helt och hållet förkastats av många handläggare på våra myndigheter, framförallt Försäkringskassan och Migrationsverket. Där kan ett missat möte för tre år sedan innebära utvisning för så säger regelverket. Att det missade mötet beror på att individen låg intagen på sjukhus kan inte ses som en anledning till övervägande. Regler är regler och ska följas.
Detsamma gäller svårt rörelsehindrade som enligt lag bör ha rätt till full assistans för att kunna leva ett värdigt liv, men där man snärjt in sig i regeltolkningar som gör det möjligt att neka den självklara hjälpen. Sunt förnuft, moral och humanism göms undan bakom dessa stelbenta regelverk. Hur människor som driver dessa frågor är funtade går helt förbi mitt förstånd. Hur kan de ens få en blund i ögonen när natten kommer?

Ett annat exempel på stelbenthet och moralisk kapitulation är vårt samhälles intensiva kamp att bli av med så många ensamkommande ungdomar från Afghanistan som möjligt. I sin iver att hitta metoder för att ta reda på deras faktiska ålder verkar de nu dock ha skitit i det blå skåpet. Metoderna som används har totalslaktats av en enig expertis. Trots att kritikerna nu tar till så hårda ord som rättsskandal håller Rättsmedicinalverket, RMV, fast vid de utdömda metoderna. Stammande ministrar och myndighetstjänstemän vägrar inse att de kanske är helt fel ute. Desperationen i att bli av med dessa ungdomar finner inga gränser. Att det ska vara så förbannat svårt för politiker att någon gång erkänna att de haft fel.

Ett tredje exempel på stelbenta regelverk är frågan kring om barnen till EU-migranter ska ha rätt till skolgång. Frågan har nyligen varit upp i Degerfors kommun. Även här gör man allt på regeringsnivå för att hitta och tolka regler som gör det omöjligt för dessa barn att få börja skolan. Samtidigt diskuterar man att införa FN:s barnkonvention som lag. Jo tjenare, det kommer aldrig att ske, åtminstone inte utan finurliga undantag. Humanism och medmänsklighet kan ju kosta pengar och skapa protester från de hatande trollen vilket ju är så attans besvärligt. Faktiskt så besvärligt att en Socialdemokratisk regering valt att själva införa så gott som hela SD:s partiprogram gällande invandrings- och migrationspolitik, ivrigt påhejade av Allianspartierna som gärna vill skruva åt ytterligare. Det man en gång förkastade och bespottade kallar man nu att ta ansvar. Iskyla mäts inte bara i Celsius i ett av världens rikaste länder.

Ring klocka, ring…..

Krönika publicerad i KT/KK 2017-12-30
Ja, då står vi där igen, inför ett tomt vitt papper som snart ska fyllas med allsköns färger och dramatik. Dörren från 2017 är på väg att slå igen och klockan ringer för ett helt nytt 2018. Vi brukar ju alltid stanna upp och fundera inför ett nytt år, ge en massa löften som nästan aldrig hålls och önska förändringar av olika slag. 2018 är ett valår och kanske ett av de mest intressanta på länge vilket ju är extra spännande för en politiskt färgad krönikör.

Det flaggas för att detta kommer att bli det smutsigaste valet någonsin vilket ju de inledande debatterna redan skvallrat om, även om nu Ulf Kristersson efterlyser fler ”vuxna i rummet”. Politikerföraktet tenderar att öka om debatten inte sansas. Vi har också hat och dyngspridning i sociala medier att hantera. Kanske vill också Putin vara med på ett hörn. Den stora frågan har varit regeringssammansättningen efter valet. Vem ska regera med vem? Ska Sverigedemokraterna få någon reell makt eller ska de fortfarande hållas på armlängds avstånd?

Intressant blir hur det politiska landskapet formeras efter valet. Hela tre partier riskerar faktiskt att missa kalaset. Både KD och Miljöpartiet har dansat under fyraprocentstrecket på senare tid och Liberalerna är definitivt inte på säker mark. Jag tror dock att MP och L klarar sig medan KD får lämna in.
Jag har precis läst ut Hans Roslings memoarer och där fått bevisat att utvecklingen i världen går sakta men säkert framåt. Beläggen för det är många. Vi här uppe i den norra avkroken av västvärlden har nästan alltid toppat välfärdslistorna, men numera går det mest utför i landet lagom. Det är det valet kommer att handla om. Sjukvården går på knäna, skolresultaten är i stora delar usla och miljön i skolan katastrofal. Polisen klarar inte av sitt jobb. Grovt våld och gängmord står som spön i backen och polisen är handfallna. Höga chefer står i TV och är glada om en tredjedel av morden klaras upp.

På hemmaplan då, vad kan vi förvänta oss för valdebatter här? I Degerfors kanske något kring en ny arena för inomhusidrott, där finns ett stort uppdämt missnöje. Klimatet känns dock lite avslaget sedan Socialdemokraterna nästan helt försvunnit från arenan. Tidigare så heta debatter mellan S och V lyser totalt med sin frånvaro. Kanske vaknar de nu när det är valår.

I Karlskoga satsar Moderaterna på ett regimskifte. Tony Ring är fast besluten om att det ska vara möjligt. Kanske får han lite extra gratisskjuts nu när det avslöjats att S dolt, mörkat och farit med osanningar kring affärer med att sälja ut Karlskoga Energi. En fråga som redan varit upp är ju att man stänger Karlskoga BB för tredje sommaren i följd. Det har flaggats upp som en valfråga men då i första hand på regionnivå.

Oavsett så kommer det bli ett väldigt intressant år inom svensk politik. Kanske är det sista gången vi ser en skarp linje mellan höger och vänster. Kanske är det sista spiken i blockpolitikens kista. Får vi, som övriga norden, in uttalad främlingsfientlighet och rasism i en regering? Den som lever får se. Det är ju till sist du och jag som bestämmer när vi släpper ner röstsedlarna i valurnorna den 9 september.
Önskar alla ett Gott Nytt År. Ta hand om varandra.

Judehat, doping och sommarstängt…………

Krönika publicerad i KT/KK 2017-12-09
Molotovcocktails mot Synagogan i Göteborg. Hets mot folkgrupp i Malmö med hot om att ”skjuta judar”. Offentlig antisemitismen på våra gator och torg har blivit vardagsmat. Igen får man väl konstatera. Denna gång som en reaktion på att Trump erkänt Jerusalem som Israels huvudstad och därmed, högst medvetet, gett palestinier och muslimer fingret. Att se erkännandet i sak är väl egentligen bara ren fakta, men agerandets symboliska handling har ställt till oro vilket inte kunde ha varit så svårt att räkna ut, inte ens för Vita Huset i Washington.

Att judehatet återigen sker så öppet på våra gator och torg är givetvis en frukt av att svensk polis, mer eller mindre, legitimerat företeelsen och låtit svenska nazister demonstrera och torgföra öppna hot mot judar utan att se det som olagligt utan som vilken människas som helst frihet att uttrycka vad man tycker. Det är bara en tidsfråga innan man faktiskt går till handling och börjar skjuta. Att nazister direkt eller indirekt dödshotar en hel folkgrupp har ingenting med yttrandefrihet att göra. I Finland har man förbjudit Nordiska Motståndsrörelsen, vilket sannolikt inte löser problemen, men det är en klar markering att man inte accepterar deras hot.

Ryssland är uteslutet som nation vid OS i Sydkorea i februari. Det är inte så mycket att säga om den saken för man får ju verkligen hoppas att den internationella OS-rörelsen har ordentligt på fötterna i denna fråga. Samtidigt kan man fundera över hur många andra som klarat sig undan då så stort fokus har legat på att avslöja ryssarna.
Inom skidsporten debatteras Norges gråzonsförfaranden kring astmamedicinering samt effekterna av att välja fel läppbalsam.
Utanför dessa dopingfrågor pågår en mängd olika muthärvor och korruptionsavslöjanden inom Internationella Olympiska kommittén, IOK.  Allt detta förtar glädjen till idrotten, åtminstone för mig.

Jag har alltid varit något av en idrottsnörd. Jag har sällan missat något av de stora evenemangen, såsom OS, fotbolls-VM och EM, friidrottsgalor, vinterstudier med mera. Men med den där ständiga dopingkänslan i magtrakten så fort det går lite för bra för någon dödar nöjet. Likaså de korrumperade pamparna inom IOK som ser makt och pengar före det idrottsliga. Egentligen är det väl fotboll som ligger mig varmast kring hjärtat. Den gröna mattans schack fascinerar en hel värld. Champions League och därtill mången annan internationell fotbollsmatch har konsumerats över tid, men när spelarna tjänar ett par miljoner i veckan eller säljs för över en miljard, vilket gör att en biljett på en internationell arena kostar kring 2 000 kr. Då känns det som om man lämnat verkligheten därhän. Intresset svalnar. Den enda idrottslig lycka som känns äkta är när det blir seger på Stora Valla eller när barnbarnen spelar någon cupmatch.

Så kom det till slut ett beslut. Karlskoga BB håller sommarstängt igen. Ingen är förvånad. Men motiveringen att det inte personellt går att ha två BB öppna under semesterperioden klingar väl falskt när nya uppsägningar kommer. Till slut går det inte att ha öppet i Karlskoga alls när personalen tröttnat på dessa stängningsbeslut och säger upp sig mangrant. Kanske är det ändå den slutgiltiga målsättningen för den politiska majoriteten i Region Örebro.

#Nu får det fan i mej vara nog!

Krönika publicerad i KT/KK 2017-11-25
Hela vårt samhälle rister. Vem hade kunnat tro att en kampanj som #METOO skulle explodera som den gjort. I Sverige har grupp efter grupp av kvinnor gått ut i upprop under #METOO och flödet bara fortsätter. Det har varit jurister, journalister, skådespelare, dansare, lärare, idrottskvinnor, skolelever och många, många, många fler. Budskapet är unisont. Nu får fan i mej det vara nog!

Frågan är vad det säger om det vi trodde var ett av världens mest jämställda samhällen. Många ifrågasätter varför man inte agerat tidigare när trakasserierna uppstått, men visst har många reagerat. Problemet är att det oftast ignorerats. Fega chefer eller andra medmänniskor som inte vågat eller ens velat se. Usla beteenden som efterhand blir normaliserade.
Det har dock blivit väldigt tyst bland de troll inom framförallt SD och dess sympatisörer som hela tiden skyllt sexuella trakasserier på invandringen i allmänhet och unga män från Afghanistan i synnerhet. När nu tiotusentals kvinnor ställer sig på barrikaderna och sätter fullt strålkastarljus på dessa frågor visar det ju sig det som de flesta egentligen vetat, dock inte omfattningen, att detta är ett generellt manligt beteende som finns precis överallt. Givetvis gäller det inte alla män, men det gäller alla typer i alla samhällsklasser, i alla yrkesgruppen, i alla åldrar.

Jag vet inte vad som retar mig mest, om det är de faktiska förövarna eller de som runtomkring vet men inte agerar. Att vara utsatt och inte få hjälp, vare sig av chefer, medarbetare eller polis visar hur sjukt det hela är. Varför har vi så svårt att be idioter att fara åt helvete när de beter sig uselt? Vad är det vi skyddar, vad är vi rädda för?

Jo, jag vet vad som retar mig mest. Det är skolpersonal inklusive rektorer som smiter undan med ”det vet man väl hur pojkar är” och så vidare. Senast en rektor på en skola där 10-åriga flickor blivit antastade av jämnåriga pojkar där ord som ”jag ska knulla dig” samt där fysiskt våld och senare också dödshot ingick. Flickorna vågar eller vill inte gå till skolan och rektorn slätar över med ” Jag associerar till att tjejer är spännande för pojkar”.

I uppropen bland skolelever finns ruggiga exempel på passiva och blundande lärare. Dessa ska bort och det med omedelbar verkan! Det är precis sådant som cementar den manskultur som nu visar upp sitt fula tryne. Jag har själv hört skolpersonal säga ”lite får man väl tåla” när elever blivit trakasserade.

Förskole- och skolpersonal har en oerhört viktig uppgift i vårt samhälle. Redan i förskolan skapas normer som barnen tar med sig upp i åldrarna genom skolan och på fritiden. Om rektorer och annan skolpersonal då ser på dessa trakasserier som ”normal pojkaktighet” är det inte svårt att förstå hur det fortsätter i vuxen ålder. Vi skapar och underhåller en kultur som ingen vill ha. Jag tror mycket sker omedvetet. Det sitter så djupt rotat i våra gener att skilja på pojkar och flickor att jag tror de flesta inte tänker på vilka konsekvenser det kan få. Jag hoppas och tror att #METOO får oss alla att vakna och att kvinnor nu känner styrka att direkt anmäla de övergrepp de utsätts för och att rektorer som den i texten ovan omedelbart får kicken. Det finns inga ursäkter.

Ett bra liv först….

Krönika Publicerad i KT/KK 2017-11-18
Jag var på en företagsträff i förra veckan där ett av ämnena som ventilerades var de rekryteringsproblem som många företagare står inför. Vi lever just nu i en stark högkonjunktur vilket bland annat innebär att många företag blomstrar och behöver utöka sin personal. Ett stort problem är att det har blivit svårare och svårare att hitta människor med rätt kompetens.

Därute finns det givetvis många som skulle passa just ditt eller mitt företag. Det finns till och med de som skulle kunna tänka sig att flytta på sig för ett bra jobb. Men räcker det med ett bra och välbetalt jobb för att locka folk till Karlskoga och Degerfors? Tendensor är ett företag som jobbar just med fokus på attraktionsvärdet för exempelvis en kommun. De har undersökt vad som är de viktigaste parametrarna för en person som är villig att byta boendeort. Jag tror många blir förvånade över prioriteringsordningen som kom fram i undersökningen.

  1. 64 % väljer platsen först. Det betyder att vi som företagare måste finnas i en attraktiv kommun. Lättbott som man säger i Degerfors.
  2. Karriärmöjligheter i branschen.
  3. Jobb till en partner. Här tror jag många flyttprojekt faller. Partnern hittar inget jobb.
  4. Ett hem som matchar livsstilen. Det betyder att det måste byggas attraktiva bostäder och att kommunen har en bra bostadspolitik som främjar den naturliga rotationen på boendemarknaden.
  5. Ett rikt socialt liv med vänner. Hur bra är vi på att släppa in nya människor i våra sociala strukturer och finns det attraktiva mötesplatser?
  6. Fritidsaktiviteter för hela familjen. Spännande att fritidsaktiviteter kommer före skola och barnomsorg. Det innebär att det ska finnas en bred tillgång till idrott, kultur och natur.
  7. Nära till och från jobbet och till hela världen. Således bra infrastruktur för resande. Både lokalt och globalt.
  8. Hög kvalitet och valmöjligheter för barnomsorg, skola och sjukvård. Intressant att dessa så viktiga basfunktioner kommer först på åttonde plats. Här gäller det dock att vi bor i en kommun som satsar på rätt saker.
  9. Intressant arbetsplats med meningsfulla arbetsuppgifter. Först på nionde och sista plats kommer vi som arbetsgivare in i bilden.

Vad säger nu detta? Jo, att när någon ska flytta och byta jobb så är det många saker som ska stämma och det som prioriteras är boendet, fritiden, familjen och det sociala livet före själva jobbet och anställningen. Det betyder att vi måste ställa höga krav på våra kommuner att satsa på rätt saker. Saker som gör helheten attraktiv. Därför gör både Karlskoga och Degerfors rätt när de satsar på sina elitlag, framförallt då BIK Hockey och Degerfors IF, men även Orion Volleyboll. Kanske också de båda kommunerna borde se över sina bidrag till kulturen. Jazzklubben lägger ner sin verksamhet efter 24 år, en orsak är usla kulturbidrag från kommunen. Flera arrangörer av kultur säger detsamma. De kommunala bidragen är väldigt låga i jämförelse med andra kommuner. Vi vet med ovanstående prioriteringar att upplevelser är viktiga så här behövs ett öppnare sinne. Ska vi locka nya innevånare till våra kommuner måste blicken höjas. Kulturinvesteringarna kanske i sin tur bidrar till de där extra skattekronorna som behövs till alla basfunktioner när fler flyttar in.

Är vi helt enkelt bara alldeles för korkade……….?

Krönika publicerad i KT/KK 2017-11-03
Ibland undrar jag om hela mänskligheten är för korkade för att överleva på denna planet särskilt många år till.

När presidenten för ett av världens mäktigaste länder vill rädda några skitiga kolgruvejobb på hemmaplan samtidigt som konkurrenterna gör allt för att ställa om till alternativa energiprojekt där de verkliga jobben kommer att uppstå. Då undrar jag.

När forskning visar att upp till 80 procent av antalet insekter har dött ut i delar av Tyskland de senaste 30 åren då protesterar de tyska bönderna som sannolikt är väldigt delansvariga i eländet på grund av alla kemikalier de öser ut. Då undrar jag.

När svenska politiker blundar för utsläpp från den allt mer frekventa tunga transportindustrin och flyget bara för att näringslivsföreträdare protesterar. Då undrar jag.

När det industriella fisket får fortgå ohämmat trots att det utarmar haven enbart på grund av kortsiktig profit. Då undrar jag.

Det finns givetvis massor med fler exempel där förnekelsen kring miljöslakten av vår planet är massiv. Samlat är att de allra flesta vill vara miljömedvetna, men ytterst få är det på riktigt. De dolda agendorna skickar medvetet miljöproblemen vidare till kommande generationer, även om det innebär en slutgiltig undergång för mänskligheten. På något annat sätt kan jag inte tolka det som sker. Experter varnar, gemene man förstår inte, politiker och näringslivsföreträdare bromsar och mörkar. Det är viktigare att tjäna pengar kortsiktigt. Det är viktigare att få röster på skippad flygskatt och sänkt bensinpris. Man är ju sig själv närmast.

Det är givetvis svårt att gradera hoten mot vår planet. Den globala uppvärmningen vet vi ju drabbar oss redan hårt i stora delar av världen. Men det nya hotet om insektsdöden känns riktigt läskigt. Speciellt eftersom man inte vet riktigt varför det sker och hur stort problemet egentligen är. Teserna är att det sannolikt beror på de bekämpningsmedel som används, men också att jordbruksmarken breder ut sig. Orörd mark där den naturliga vegetationen får fritt spelrum är viktigt för jordbruket. Där förökar sig de viktiga och nyttiga insekterna som ser efter de skadliga varianterna som skadar våra grödor.
Experterna kallar det nu uppkomna för ”en ekologisk världskatastrof” och ”insekternas armageddon”. Det handlar ju i slutändan om vår föda. Om de pollinerande insekterna dör ut blir vår tillgång till mat oerhört begränsad. Därtill är ju insekterna i nedre delen av näringskedjan vilket i sin tur drabbar andra djur.  Inom FN är man riktigt oroliga och påstår att om vi fortsätter som vi gör kommer jordbruket att vara dött om enbart 60 år.

I dagens snabba tempo där de politiska frågornas vikt svänger från dag till dag och som våra politiker försöker fånga in blir en långsiktig fråga som miljö eftersatt. Det är politiskt korrekt att vara en miljökämpe, men det mesta sker enbart på papper, alltför lite i praktiken. Jag inser att det är svårt att övertyga människor om vad som kommer att ske om 10, 20, 50, 100 år framåt i tiden. Men det är nu vi har chansen att göra något, inte i morgon, då är det för sent. Så se i dina barns och barnbarns ögon och fundera över vilken värld du vill lämna över till dem. Valet borde vara enkelt.

Inte bara att utan också hur…..

Krönika publicerad i KT/KK 2017-10-21
Moderaterna har haft partistämma. Moderaterna har valt en ny partiledare. Moderaterna har ändrat fokus. Nya Moderaterna som tidigare skördat så stor framgång under Fredrik Reinfeldt har nu blivit gamla Moderaterna. Eller som nya ledaren Ulf Kristersson sa, det duger med bara Moderaterna. Jo, och nu känner vi kanske igen den mer traditionella högerpolitiken. Fast, så mycket har väl egentligen inte förändrats utöver invandrar- och integrationspolitiken. Det där med sänkta skatter och försämrat skyddsnät för arbetslösa och sjuka är ju gammal skåpmat. Det enda man kan fundera över är väl att det inte fungerade särskilt bra under de tidigare åtta åren de satt vid makten. Vad som nu har förändrats för att få till det denna gång framgår inte. Om man fortfarande tror att alla som är hemma och är sjuka är arbetsskygga fuskare så är min gissning att man det återigen skitit i det blå skåpet. Det enda detta skapar (igen) är ännu fler utförsäkrade och därmed ekonomiskt utblottade som kommunernas socialförvaltningar får ta hand om. Samtidigt får vi som har ett jobb och fortfarande är friska och starka ännu lite mer i plånboken.
Moderaternas förhållande till SD blir man inte riktigt klok på. Nu till slut utmynnade alla olika turer i att man själva, mer eller mindre helt och hållet, kopierade hela SD:s invandringspolitik. Men kanske är det snyggare att kalla det moderat politik än att öppet alliera sig med ett främlingsfientligt parti fullt av hatare. Vad väljarna säger om exempelvis en slopad asylrätt blir intressant att följa.
För mig är detta ytterligare ett bevis på att dagens politik totalt saknar ideologi. Det gäller att snabbt vända kappan efter vinden för att hitta väljare. Det finns inte längre någon ryggrad, det är bara fråga om makt. Om en gammal idé inte längre passar får man hitta en ny som tillfredsställer en nyckfull väljarkår. Någon annan förklaring kan jag inte hitta som klargör hur partier kan vända 180 grader i fråga efter fråga och det gäller definitivt inte bara Moderaterna. Exempelvis har Miljöpartiet sålt ut hela sin själ enbart för att få tillhöra makten. Socialdemokraterna har lämnat vänsterflanken och blivit ett urvattnat mittenparti, men som otroligt nog fortfarande vill kalla sig för ett arbetarparti. För SD gällde bara några luncher med grabbarna från fina gatan för att de skulle vända helt om i debatten om övervinster i välfärden. Centerns miljöprofil gäller så länge den inte krockar med näringslivets krav.
Visst kan jag köpa att hela tiden sker en samhällsutveckling, men att det skulle innebära att grundläggande ideologier skrotas har jag svårt att förstå. Åtminstone när det betyder de tydliga 180- graderssvängarna vi numera upplever.
Att nu Moderaterna markera mot höger tycker jag är bra, vi kan bara hoppas att fler håller en rak linje genom valrörelsen. Idag är det ju, som sagt, enkelt att släppa en hjärtefråga om den inte längre ger röster och hoppa vidare till nästa tuva.
Men, allt vi önskar nu under ett långt valår är att slippa alla floskler. Vi vill inte bara veta vad ni vill göra, vi vill också veta HUR ni ska genomföra era idéer. Mantrat ”vi tar ansvar” är nu så utslitet att ingen längre lyssnar.

Folk mot hetsgrupp och världens ”alla” barn

Krönika publicerad i KT/KK 2017-10-07
Jag kommer aldrig i h-vete att kunna förlika mig med att det återigen marscherar nazister på våra gator, numera i skydd av svensk polis. Inte heller att de kan göra det i yttrandefrihetens tecken. Eller, jo, kanske. Yttrandefriheten går långt och givetvis är jag i min roll som skribent och krönikör oerhört aktsam och medveten om denna unika frihet. Men i nazisternas fall så faller inte deras marscher enbart under yttrandefrihetslagstiftningen. Vi har nämligen instiftat lagar för att just sådana här manifestationer inte ska kunna uppstå, lagen om hets mot folkgrupp. Att bara erkänna sig till nazismen, organisera sig i nazismens namn, skända judar offentligt och gå ut på gatorna i nazismens namn, uniformerad eller ej, kan inte annat än fullt ut likställas med just hets mot folkgrupp. Att polisen ser mellan fingrarna är helt obegripligt. Dessa förtappade själar som förnekar förintelsen, hyllar Hitler, hotar journalister och politiker som ses som landsförrädare och därmed bör avrättas. Det finns prejudikat i Högsta domstolen som mycket väl skulle kunna sätta stopp för detta, men dagens polis ser bevisligen annorlunda på saken och låter nazzarna marschera. I Göteborg nu senast kostade kalaset 20 miljoner. Helt jäkla otroligt.

Men att några hundra, kanske tusen nazister tågar på våra gator är inte det som oroar mig mest. Inte mer än att dessa element och deras svans via sina grova våldsdåd och våldsretorik mer eller mindre också normaliserar det ”vardagshat” som hela tiden blir allt vanligare och allt aggressivare, inte minst på sociala medier. Mer oroande är att vi har ett parti i vår riksdag som anses alltmer ”rumsrent” i jämförelse och därmed får en stabilare plattform för sin främlingsfientlighet. Att de sedan har företrädare i både riksdag och kommunfullmäktige runt om i landet som har samma åsikter som de marscherande nazisterna gör inte saken bättre. Vi måste slåss för yttrandefriheten med alla medel, men samtidigt vara på tå i debatterna. Sakta men säkert äter sig hatarna och våldsförkunnarna in i samhällskroppen och de värvar hela tiden nya vilsna själar som likt förvirrade höns söker sin tupp. Demokrati är inget självspelande piano utan något som hela tiden måste försvaras och byggas starkare mot de element som har som mission att rasera den. Vi är många, vi är fler, men vi får inte slappna av en sekund i kampen mot de onda krafterna. Vi måste vara folket mot hetsgrupp.

Den senaste veckan har jag, varje dag jag åker hem på lunch, hört en uppskruvad och exalterad reporter på Radio Örebro jaga runt på olika platser i vårt län för att tigga pengar till världens barn. Vackert så, jag har inget emot att hjälpa barnen i världen. Men vad i min mun smakar lite surt är att det samtidigt finns krafter som vill förbjuda tiggeriet som sker dagligen på våra gator och torg. Då ingen hurtig radioreporter utan i huvudsak fattiga romer och då menar jag givetvis inte de som utnyttjar situationen och skapar organiserade ligor. De flestas surt ihopsamlade korvören går också till världens barn, nämligen sina egna därhemma i någon gudsförgäten by. Det går inte att förbjuda fattigdom. Människorna som finns på våra gator är i lika stort behov av hjälp som övriga av världens barn, men de har inte hjälp av en glättig radiokanal. De får kämpa själva, i stormig motvind och hatets blickar i ryggen.

 

Dansk Blues med Ole Frimer Band frälste gles publik

Ole Frimer Band

Recension publicerad i KT/KK 2017-09-26
Det kändes först lite pinsamt, men efterhand så lade sig dessa känslor när väl musiken satte igång. Tråkigt ändå när Karlskoga Rock- och Bluesförening lyckats få hit ett av Danmarks mest hyllade bluesband så sviker publiken. Endast ett tjugotal mötte upp på Pumphuset. Låt vara att de lät som 120 via applåder och tjut mellan låtarna, vilket förhoppningsvis triggade grabbarna på scenen lite extra. Försöken till kommunikation på danska var dock obegriplig, men det funkade bättre när Ole gick över till engelska.

Ole med sin vita strata

Nåja, Ole berättade att det inte var första gången han spelade på en liten klubb, glest befolkad. Det påverkade definitivt inte spelningens kvalitet heller.  Det här är blues utifrån de yttersta rötterna, men ändå i en utpräglad egen stil. Ole Frimer är en exceptionellt driven gitarrist. Han använder inte plektrum utan en oerhört skicklig fingerteknik med högerhanden som frammanar råa riff och mäktigt tunggung, men också vemod och mer stillsamma jazzinfluenser. Ja, en egen stil helt enkelt.

Det mesta av musiken kommer från Ole. ”Låtarna kommer till mig när jag går omkring hemma i köket, kikar ut genom fönstren och funderar över livet” berättat Ole under ett kort snack i pausen på frågan varifrån inspirationen kommer. ”Jag lyssnar en del på Peter Green, Johnny Winter och givetvis BB King” som för att också ge en bild av var han hittar det musikaliska. Sådant som sedan leks och snickras fram på den vita, lite slitna Fender Stratan.  Blues är känsla, vemod, sorg och svek, men också kärlek, jävlar anamma, knuten näve i fickan, whiskey och utspilld öl, Det är just den paketeringen som Ole Frimer förmedlar, både via sitt låtskrivande, sin röst och sin gitarr. Virtuost och skickligt.
Nämnas måste också basisten Jesper Bylling. Minst lika driven i sitt hantverk som sin kollega. Orgel och piano är kanske inte vardag i en bluessättning, men de här herrarna kompletterar varandra på ett sätt som bara kan stavas harmoni.
Avslutningen blev små hyllningar till storheterna Jeff Beck och Johnny Winter. Två av bluesens stora frontfigurer. Kan bara beklaga att inte fler fick uppleva Ole Frimer och hans band. Vi som var där lever länge på våra upplevelser.

Björn Reimers

Det blev inte riktigt som vi kunde tro……..

Det blev inte riktigt som vi kunde tro……..
Krönika publicerad i KT/KK 2017-08-26
Vi skriver nu augusti 2017. När man ser på viss samhällsutveckling i vårt gamla Svedala så är det för mig och mina vänner, som är födda på 50-talet och hade vår viktigaste uppväxttid i slutet av 60- och hela 70-talet, en hel del som absolut inte blev som vi då trodde. För inte trodde heller du på allvar, oavsett när du är född, att vi nu på gatorna i 15 städer runtom i landet skulle få se människor i ett av världens rikaste och mest jämställda land demonstrera för en acceptabel och patientsäker förlossningsvård? Nej, jag trodde väl det.

Inte heller att delar av de skattepengar du avstått till samhällsbygget skulle hamna på riskkapitalisters bankkonton i något skatteparadis.

Ingen av oss kunde heller, ens med sin vildaste fantasi påkopplad, se nazister marschera på gator och torg, skanderande rasistiska och antisemitiska slagord, skyddade av svensk uniformerad polis.

Inte heller att både vår regering och oppositionen skulle skrika på upp till 10 000 fler poliser för att lugna ner medborgarna som räds de kulor som viner genom luften i våra städer och förorter?
Tänk om dessa politikers företrädare tagit segregation och utanförskap i många av våra storstäders förorter på allvar redan på 60- och 70-talen. Kanske kunde vi då ha satsat dessa pengar, som nu polisen kommer att kosta, på bättre boendemiljöer och bättre skolor i dessa områden. Kanske kunde det också ha blivit en slant över till BB-verksamheten och sjuksköterskelöner, vem vet.

Inte trodde vi heller att vi som ”neutral nation” (nåja) skulle ha en politisk enighet kring att upprusta vårt försvar för många miljarder kronor när samma politiker hela tiden deklarerat vikten av ett EU-medlemskap som ett löfte och en garanti för nedrustning och fred? Var gick det snett?

Kunde du i din vildaste fantasi tro att vi skulle få en människofientlig clown som president i världens mäktigaste nation? En clown som hetsar mot en kärnvapenkonflikt, försvarar nazism, förnekar den globala uppvärmningen, ljuger alla mitt i ansiktet och använder Twitter som allmänt kommunikationsinstrument. Nej, inte kunde jag i alla fall, trots mina dubier till denna stora kontinent och dess ledare rent allmänt över tid.

Inte kunde jag då heller förmå mig att skapa bilden av vuxna medelålders ”vanliga människor” som står och skriker: UT MED PACKET, UT MED PACKET så saliven stänker vid en fredlig demonstration där förtvivlade och utvisningshotade ungdomar som flytt från krig och elände och som enbart i sin frustration försöker få sympati gentemot en, för ett civiliserat land, vidrig lagstiftning?

Försök sätta dig in i hur lagstiftarna fick till att med hjälp av samma lagböcker besluta om att utvisa en 106 år gammal och sjuk dam som tillsammans med sina anhöriga flytt samma krig. Det är mycket kalla vindar som blåser när man kan koppla bort alla sina känslor och bara hävda regelverket.

Samtidigt hävdas att vi idag lever i ett friare samhälle med full valfrihet att leva sitt eget liv gentemot min uppväxtmiljö på 60-talet då staten lekte Bror Duktig. Jovisst, en valfrihet som bland annat fått deviser som ”Som ett brev på posten” och ”Går som tåget” att få helt nya betydelser.