Behöver vi alla en kick ibland?

Har du sprungit Marathon, åkt Vasaloppet, bestigit Kebnekaise eller gjort något annat kraftprov? Kanske hoppat bungyjump eller fallskärm?

Jag ska redan här säga att jag oftast är väldigt imponerad av andra människors bravader. Senast när jag läste om Degerforsborna Filip och Leonora som knäckte Bergslagsledens 28 mil på rekordtid. Samtidigt som jag frågar mig, varför?

Jag saknar själv den där genen som påstås styra vårt sökande efter kickar. Samtidigt är jag kanske också ganska lat och möjligen lite feg. Jag förstår helt enkelt inte varför man måste utmana ödet med mer eller mindre galna projekt. Är det för att bevisa något för sig själv eller kanske visa upp sig för omgivningen?

Utmaningar av dessa slag har aldrig lockat mig. Jag är dock otålig, jag vill att de mesta ska hända nu. Jag tröttnar ofta fort på saker jag engagerar mig i och skulle aldrig kunna lägga de där 10 000 timmarna det krävs för att bli riktigt bra på något. Jag hinner tröttna. Jag har i början ett brinnande intresse, med elden falnar ofta ganska snabbt. Fråga min hustru ska du få höra en hel del.

Jag fick i ungdomen flera gånger höra att jag var talangfull i flera olika idrotter, jag fastnade för den lite mer stillsamma bowlingen och lirade på elitnivå under flera år, bland annat i elitserien för Sundbybergs IK. Jag hade bra tränare och en fantastisk omgivning, men inte den där riktiga glöden om att ”bli bäst”.  Träning flera gånger i veckan, men inte mer än att det var kul och kraven inte blev för höga. Uppehållen var flera och några gånger fleråriga, men kärleken finns fortfarande så jag har precis fått några klot uppborrade av maestro Tomas Leandersson, för övrigt den som lärt mig mest om denna ädla konst att välta käglor under de år jag representerade Degerfors BK.

Jag har heller aldrig haft någon särskild önskan om karriär i yrkeslivet. Aldrig haft pengar som drivkraft. Jag har alltid försökt att ha kul på jobbet med intressanta uppgifter och trevlig omgivning. Har bytt ungefär vart sjunde år, ibland oftare, då motivationen sjunkit och nya utmaningar hägrat.

Men visst får jag också kickar. Om ändå av lite mer stillsam karaktär. Som du vet som läser mina lördagsfunderingar så tränar jag hundar. Här dräller det av kickar när man plötsligt förstår sin lurviga kompis och som team löser olika problem. Det är magiskt. 

Några andra saker som jag heller aldrig tröttnar på är böcker och musik. Bokmal, ja kanske. Jag har oftast två böcker på gång samtidigt. Hittar jag en ny intressant författare plöjer jag oftast hans eller hennes verk i kronologisk ordning. På senare tid har jag också fastnat för ljudböcker. Ett bra sätt att förgylla promenader eller motionspass.

Just nu kommer nog den största kicken i den gubbrock jag plötsligt fick chansen till via några gamla polare sedan många år tillbaka och som fick gitarren ner från väggen. Vi träffas en gång i veckan och lirar gamla rocklåtar till stor glädje för samtliga inblandade. Musik är ett stort intresse som hos mig är brett. Kul att skriva om, lyssna på, men otroligt mycket häftigare att utöva. Det vet alla som trakterar ett instrument.

Men, som sagt, mina intressen sker utan några särskilt häftiga adrenalinkickar och utan att behöva bevisa något för någon. Inget Marathon här inte. Det känns lugnast så.

Än en gång – vad är det att vara svensk?

Almedalsveckan har återigen passerat. Ett mastodontjippo som det finns en hel del olika synpunkter kring. Ett inferno av politikerfloskler, rosévin, snittar och lobbing där näringslivsföreträdare har möjlighet att påverka och styra våra folkvalda in i rätt fållor. De politiska budskapen som pumpas ut är i högsta grad flexibla gentemot tidigare år. De styrs av hur vindarna blåser för dagen. 

Vad lärde vi oss då denna gång? Ja, exempelvis att man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Vi måste förstå att man både kan ha rökförbud på allmän plats, men samtidigt tillåta att nazister intar samma platser för att, med polisskydd, torgföra sin hatpropaganda.

Vi kan vidare anta att Sverigedemokraterna numera ingår i ”Krist”-demokraternas plan för att, påhejade av bland andra skånemoderaterna, skapa en ultrahöger. Detta efter att Ebba Busch Thor både käkat lunch med Åkesson och i sitt tal mycket tydligt närmat sig SD. Bland annat dödförklarade EBT mångkulturen som ett politiskt projekt. Då hon också brukar prata om svenska värderingar har jag svårt att fatta hur hon tänker. Mångkultur är väl ändå inskrivet i en av våra grundlagar.

I vår regeringsform som är en av våra grundlagar framgår att det svenska folkstyret bygger på en fri åsiktsbildning och att den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde, frihet och värdighet. Det framgår också att varje enskild persons kulturella och ekonomiska välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Detta är således vad som skulle kunna kallas för våra svenska värderingar inskrivet i vår grundlag vilket i så fall rimmar illa med vad Åkesson och EBT försöker tuta i oss.

Det här med fri åsiktsbildning och respekt för alla människors lika värde är en intressant skrivning. Hur ska man då tolka att nazister fritt får uttrycka sitt hat på våra gator och torg, som exempelvis under Almedalsveckan. Alla gudar ska veta att jag som krönikör står upp till 100 procent för det fria ordet, friheten att utrycka sin mening. Det blir dock svårt att förena denna frihet med allas lika värde när det gäller nazistpropaganda. Om vi åberopar frihet att uttrycka sig tillsammans med demonstrationsfrihet så får vi acceptera även nazisters budskap, men då ska de också lagföras när de överskrider våra lagar. Jag anser att bara erkänna sig som nazist så är det hets mot folkgrupp. Polisen har hittills inte lyckats att lagföra NMR:s lagöverträdelser. Det är för mig helt ofattbart.   

Jag är glad över att debatten mellan Peter Pedersen och Andreas Svahn angående stängningen av förlossningen på Karlskoga BB blev till ett hyggligt konstruktivt samtal i stället för en munhuggande duell. Det fick mig att, trots allt, känna en svag optimism, även om jag definitivt inte på långa vägar tror vi är i mål. En sak kan jag dock konstatera, om inte detta enorma engagemang skapats, så skulle aldrig ett återöppnande verkställas. Nu finns fortfarande ett litet hopp. Så sträck på er alla som varit med på resan genom demonstration och namninsamlingar. Ni har visat att man faktisk kan göra skillnad, även om det är lite för tidigt att ännu ropa hej.   

30 år

På måndag är det på dagen 30 år sedan jag med familj flyttade in i vårt hus i Degerfors. Familj då bestående av hustru, tre barn i åldrarna 10, 8 och 4 år samt en Golden Retriever vid namn Lukas.

Att vi hamnade i Degerfors kan ses ganska slumpmässigt, så som det ofta är, och allt var inte så där jättevälplanerat. Det var en hel del turer innan allt föll på plats, bland annat var vi skulle bo. Vi tyckte att vi först kunde flytta till en lägenhet för att på plats leta hus. Nu hittade vi ingen tillräckligt stor lägenhet så vi bad en mäklare skicka lite prospekt på lediga hus. Ett föll oss väl i smaken utifrån dess ritning. Jag besökte huset och gillade vad jag såg. Tiden var knapp så vi slog till direkt. När flyttlasset gled in i Degerfors var det första gången min hustru såg huset hon skulle bo i. Nåja, vi bor kvar, samma hustru och jag, så det blev ju ändå bra till slut.

En av de första familjen vi lärde känna i Degerfors hade en liten lintott till son som blev vår grabbs bästis. De två grabbarna spelade fotboll dagarna i ända och slet ut alla gräsytor de kunde finna. Ola Toivonen, som var namnet på lintotten blev sedan en firad blågul hjälte en massa år senare. Kunde man ana det redan då? Jo, kanske.

Redan första året vi bodde i Degerfors hamnade jag i Degerfors IF:s styrelse. Där fann jag min första lokala idol i Bernt Bjurström. Välkänd för alla gamla fotbollsälskare och min mentor in i Degerforsfotbollen. Otaliga var kvällarna där Bernt berättade gamla fotbollsminnen från tider då det begav sig. Något han öste ur en 40-årig karriär inom DIF-styrelsen. Här skolades jag in bland profiler som Börje Ågren, Björn Werner, Egon Ottersten, Peter Pedersen, Yrjö Toivonen med flera. Människor med fanatiskt rödvita själar som givetvis smittade av sig på en, från Stockholm nyinflyttad, hammarbyare som snabbt fick konvertera och byta färg.

Det finns givetvis för och nackdelar med storstad kontra landsort, men jag tror att om du frågar våra barn så har deras uppväxtmiljö varit fantastisk. Det har givetvis varit mycket fotboll. Alla tre har stolt burit den rödvita dräkten på lite olika nivåer. Sonen ända in i A-truppen innan ett medfött hjärtfel satte stopp för karriären. Det har också funnits utrymme för annat; musik, hästar och många kompisar. Man ska inte generalisera, men i min värld så är det något lite enklare att växa upp i småskalighetens bruksort än i storstaden, men det är en högst egen uppfattning.

För ungefär 15 år sedan började jag, som frilans, skriva för Karlskoga Kuriren. Som gammal copywriter och reklamskribent öppnade sig ett nytt fält, kulturutbudet i Karlskoga/Degerfors med omnejd. Det visade sig ju drälla av musik, teater och konst som jag tidigare inte hade upptäckt. Fantastiska människor därtill som jag fått äran att lära känna. Otaliga är de olika teater- och musikevenemang jag besökt och försökt återge under dessa år. Många är också alla de krönikor som jag plågat er med. Också här är den lilla orten att föredra. Här möter man sina läsare mer eller mindre dagligen där ris och ros utdelas direkt i ansiktet. Tack och lov har det varit övervägande ros vilket jag är väldigt tacksam för. Får jag så kommer jag att fortsätta ge luft åt mina funderingar ett tag till i denna spalt. Det hoppas jag du kan stå ut med. I övrigt kör jag gärna 30 år till i vårt vackra Degerfors.

Gör om och gör rätt

Krönika publicerad i KT/KK 2019-06-15
Ganska ofta undrar jag om politiker i maktställning tror att vi, vanligt folk, är fullständigt dumma i huvudet. Man kan ljuga, slinga sig, vägra svara på frågor och i stället mala en inövad monolog eller bara hålla sig undan. De som är valda av folket att tjäna folket har i alltför många fall glömt varför de sitter där de sitter. När folkvalda slutat värna folkets vilja ska de förpassas till något annat.

Ett mantra jag avskyr som pesten är ”hela landet ska leva” eftersom det är den största politikerfloskel i modern tid. Exempelvis som vid den aktuella förlossningsnedläggningen och hoten mot hela vårt sjukhus. Vi är många som, allt sedan den första sommarstängningen för tre år sedan, misstänkt en dold agenda. Dessa misstankar har förstärkts genom åren och för bara ett par veckor sedan satt vi där med ”vad var det jag sa” utan att ett dugg känna någon stolthet i att ”hela tiden vetat och förstått”.

Det som känns extra murket i just detta fall är hur fruktansvärt uselt och desperat det gått till. Först delegerar man det politiska ansvaret till tjänstemännen. Sedan hittar man ett litet, litet halmstrå via en ett år gammal IVO-anmärkning som anledning till att stänga ner förlossningen. Kunde man inte hittat något mer raffinerat eller kanske till och med talat sanning? Nu fick en ensam tjänsteman ta beslutet om total nedläggning vilket givetvis varit underbyggt av ledningen och personalen i Örebro sedan länge.

Några frågor som hänger i luften och som hittills, vad jag vet, inte är besvarade är:
1. Det fall som ligger till grund för beslutet och som IVO slagit ner på gäller ett barn som fördes till neonatalavdelningen på USÖ och som sedan skickades vidare till Uppsala för specialbehandling. Innebär det i så fall att inte heller USÖ är patientsäkert? Har IVO granskat även detta?
2. Kommer beslutet att bli vägledande för övriga mindre förlossningskliniker utan neonatalvård? I så fall är hela landets förlossningsvård i riktig kris.
3. Vilka åtgärder har gjorts för att säkerställa att kompetent personal ska finnas tillgänglig också i Karlskoga?

Vi var, som sagt, många som insåg att om man börjar stänga ner för sommaren så kommer det att drabba personalen på ett sådant sätt att de säger upp sig. Vi förebådade att det också skulle vara svårt att nyrekrytera under dessa förutsättningar. Något som också besannats. När det sedan existerat uppenbar mobbing mot de som protesterat och som försökts tystats ner så är ju inte det direkt någon vidare plattform för anställningar.

Trots att många insett detta har ansvariga politiker med en dåres envishet försökt få oss att tro på deras mantra att BB i Karlskoga ska behållas intakt. Den politiska styrningen har helt enkelt blåljugit oss mitt i ansiktet. Det går heller inte att gömma sig bakom tjänstemän när man, trots allt, har det övergripande ansvaret.

Glädjande är att folket som regionpolitikerna representerar inte accepterar dessa beslut. En Facebookgrupp med över elvatusen medlemmar samt tusentals underskrifter talar sitt tydliga språk. Därtill är nu beslutet överklagat. Gör om och gör rätt är budskapet. Idag är också en protestmarsch/demonstration planerad, delta gärna. Kan vi hoppas på att Andreas Svahn och Karin Sundin finns på plats och svarar på folkets frågor?

Män, män och åter män………..

Krönika publicerad i KT/KK 2019-06-01

Det är ganska precis 100 år sedan som den svenska riksdagen klubbade igenom rösträtt för kvinnor.

För drygt 70 år sedan blev abort lagligt i Sverige under vissa specifika skäl (allvarliga hot mot kvinnans eller fostrets hälsa samt vid våldtäkt). 1974, för 44 år sedan blev abort ”fri” fram till slutet av den 18 graviditetsveckan.

1865 kunde en ogift kvinna bli myndig vid 25 års ålder, 1884 sänktes åldern till 21 år, samma som för män. Det dröjde dock till 1920 innan en gift kvinna nådde samma status. Innan dess var hennes man hennes förmyndare.

Samtyckeslagen, det vill säga, att ett nej är ett nej, är hela ett år gammalt.

Med tanke på att mänskligheten åtminstone har ett par hundra tusen år på nacken så kan man väl säga att samtliga dessa beslut var på tiden.

Med lite eftertanke är det ofattbart att vi behandlat och fortfarande behandlar män och kvinnor så olika. Se bara den senaste debatten kring abort, där män (givetvis) tar sig makten att bestämma över kvinnornas både kropp och själ. Det kan i slutändan bara vara kvinnan själv som måste besluta om hon ska fullfölja en graviditet, ingen annan.

Stoppklossen till sunt och friskt tänkande stavas ofta religion. Problemet med detta är att det som styrt mänskligheten i flera tusen år är tolkningsbart. Det innebär att vilken jäkla prelat som helst kan bestämma hur de gamla skrifterna, oavsett religion, ska tydas och efterlevas. Och givetvis är det enbart män som har haft tolkningsföreträde i dessa uttydanden. Jag undrar stilla hur världen sett ut om kvinnor skulle haft samma inflytande som män genom historien.

Det värsta med religionens makt är att den också har stort inflytande över politiken. Där slutar allt sunt förnuft.

Det är i Guds namn som 25 män i Alabama förbjuder allt vad abort heter, till och med om det gäller våldtäkt och incest. Det är i Guds namn som män i vita kåpor bränner kors, misshandlar människor med ”fel hudfärg” samt homosexuella. Det är i Guds namn män vägrar ta kvinnor i hand när de hälsar, bara för att de just är kvinnor. Det är i Guds namn kvinnor måste dölja sin kropp och sina ansikten. Godtyckligt beslutat av, ja, givetvis män.

Idag när kvinnor hävdar sina rättigheter skymfas de av män och kallas för batikhäxor, horor och andra tillmälen. Vi har inte ens 2019 lyckats nå dit att kvinnor får samma lön som männen för likvärdiga arbetsinsatser.

En som råkat illa ut på senare tid är Greta Thunberg. Givetvis är det i huvudsak män som retar sig på hennes budskap. Undrar hur det sett ut som Greta hetat Pelle istället? Jag misstänker att det varit lite annorlunda ljud i skällan. När vuxna män i mörka kostymer övertrumfas av en 16-åring tjej är det bara för mycket.

I detta märkliga klimat hyllar jag härmed min gamla mor som tidigt lämnade spisen och gick ut i arbetslivet. Även mina två döttrar som står upp som stolta kvinnor i en mansdominerad värld och inte låter sig trampas på och givetvis min kära livskamrat sedan 45 år som med högt huvud kämpar politiskt för kvinnlig rättvisa och mot de krafter som gör allt för att cementera klyftan mellan könen. Jag är stolt över er och alla andra som kämpar och samtidigt skäms jag över ett manssläkte som hela tiden satt käppar i hjulet för ett jämställt samhälle.

Ge oss lantisar vettiga incitament…..

Krönika publicerad i KT/KK 2019-05-18
Ute i Europa protesterar folk i gula västar. På hemmaplan har ”det stora bensinupproret 2.0” startat. I skrivande stund har kring en halv miljon personer anammat uppropet. Jag har på sätt och vis full förståelse för att folk i glesbygd, som har bilen som enda möjlighet att ta sig någonstans, protesterar mot högre och högre drivmedelspriser.

Man pratar om grön skatteväxling, höga skatter på miljöfarliga produkter och tjänster mot sänkt skatt på jobb och företagande. På liknande sätt skulle skatten kunna sänkas eller andra ekonomiska lättnader införas som kompensation till de som bor i glesbygdskommuner där kollektivtrafiken inte räcker till och där bilen är enda möjligheten tills andra realistiska lösningar finns på plats. Det finns ju dessutom inga eltraktorer eller eltröskor ännu.

”Hela landet ska leva” heter det ju, åtminstone i valtider. Samtidigt flyttar viktiga samhällsfunktioner som banker, arbetsförmedling, försäkringskassan, vårdinrättningar med flera till de större orterna. Butiker och bensinmackar läggs ner vilket gör att vi får ännu längre sträckor att åka utan att ha tillgång till en fungerande kollektivtrafik. Vi tvingas helt enkelt att åka mer bil.

Å andra sidan, de som trots en väl fungerande kollektivlösningar ändå väljer bilen får helt enkelt stå ut med allt högre drivmedelspriser. De som säger att det bara är vi på landet som åker en massa bil i onödan har inte varit i Stockholm i rusningstrafik. Oftast sitter det dessutom bara en trafikant i varje bil. Facebookgrupp för samåkning kanske?

Oavsett behoven av att transportera oss mellan hem och jobb eller transportera hem alla varor vi beställer på nätet så måste vi nu också aktivt delta i arbetet med att få ner och till sist avskaffa fossila utsläpp. Jag läste någonstans att inom Europa så kör sammantaget olika varutransporter 35 miljarder kilometer årligen med tom bil. Det borde gå att åtgärda med modern digital teknik.

Vi ska också minska ner på flygandet. Det är heller inte något man bara gör genom att någon pekar med hela handen. Vi har vant oss med låga flygpriser och billiga charterresor samtidigt som vi fått mer pengar i våra plånböcker. Det tar tid att ställa om vanor, en tid som vi egentligen inte har. Det är därför av vikt att en väl tilltagen flygskatt åtminstone begränsar onödigt flygande och kanske får folk att tänka till kring sitt semestrande och istället välja att utforska sin hemmaplan.

Många företag har begränsat sitt flygande genom webbaserade möten och utbildningar där många typer av slentrianmässigt resande avskaffats. Du kan också studera på distans. Internet har krympt ner vår jordglob och skapat många möjligheter för oss att minska ner vårt resande. En baksida är internethandeln som ligger bakom en dramatisk ökning av pakettransporter med alla de varor vi beställer.

Vi vet att det måste till snabba och drastiska åtgärder för att kunna rädda vårt klimat. Jag tror dock att det måste ske på sätt som är någorlunda realistiskt för vanligt folk, annars kommer bara fler bensinuppror och liknande protester skapas vilket öppnar upp för populistiska missnöjespolitiker. Vi vanliga människor behöver vettiga incitament för att ställa om. Inte bara pekpinnar ovanifrån, det har aldrig tidigare fungerat och kommer heller inte att göra det nu heller.

Första maj, EU-val och den globala högervridningen

Krönika publicerad i KT/KK 2019-05-04
Första maj – en dag som för mig personligen innefattar mycket av en lång tradition. Från när jag som liten grabb följde med min pappa Einar, som till denna dag klätt upp sig i vit skjorta och slips, till manifestationerna i Kungsträdgården under 70- och 80-talen där huvudparollen var solidaritet, jämlikhet och rättvisa. På senare tid hemma i Degerfors.

Men, första maj är inte sig likt. Idag är arbetarnas dag också nedsolkad med nazistpropaganda. Det sker under polisskydd och signifikativt nog i yttrandefrihetens namn, en av demokratins viktigaste hörnstenar och som dessa onda krafter vill förbjuda. Ur led är tiden.

Arbetarrörelsen sviks nu också av Socialdemokratin. Efter Januariöverenskommelsen för S en till största del borglig politik där man numera bland annat utreder LAS och en uppluckring av arbetsrätten. Man ska även se över strejkrätten. Det kan man tycka vad man vill om, med det är viktiga fundament som socialdemokratin byggts kring. Sveken svider nu som en örfil hos många arbetstagare. Därtill ryker i höst värnskatten vilket ju inte direkt sänker utan utökar klyftorna i vårt samhälle. Som jag ser det är det hyckleri av S att denna första maj marschera under röda fanor och sjunga Internationalen. Detta tillhör arbetsrörelsen, den som S nu helt öppet bedrar.

Vi går nu snart också till EU-val. EU är ett projekt jag är väldigt kluven till. Jag kan förstå andemeningen i EU:s uppkomst som ett fredsprojekt, men nu liknar denna sammanslutning mera en koloss på lerfötter som totalt tappat greppet och där nu högerkrafterna hoppas på allt mer makt. Något som lett till att SD nu tänkt om och inte längre vill dra sig ur utan som de säger vill ”förändra EU inifrån” vilket i min värld på sikt betyder ett Europa i fotspåren på Ungern och Polen.

Jag hamnade nyligen i en diskussion kring detta med högervridningen inom både EU och övriga världen, inte minst i Trumps USA, där den ”kristna högern” med sin homofobi, rasism, Ku Klux Klan och sina hatkampanjer har stort inflytande och som nu växer i Europa, bland annat i Ungern. För mig är det en omöjlighet att stå långt ute på högerflanken och samtidigt kalla sig kristen, åtminstone gällande den kristendom jag känner till och växte upp med.

Om Jesus idag återvände skulle han omedelbart gå in i vänsterpartiet. Till det finns fler uppenbara självklarheter som stödjer detta. Jesus stor alltid på de svagas sida, han skilde inte på kön, hudfärg, nationalitet eller andra sociala attribut. Han såg bara människor. Han kastade månglarna ut ur kyrkan, idag skulle det kunna jämföras med att kasta ut penningkåta riskkapitalister ut ur vård, omsorg och skola.
”Det är lättare för en kamel att komma in genom ett nålsöga, än för den som är rik att komma in i Guds rike”. Ja, ni vet, det finns massor av Jesuscitat som stärker min tro på att han var övertygad vänsterpartist.

Precis som att nazisterna försöker stjäla arbetarnas dag så har delar av den kristna kyrkan stulit, omförvandlat och inskränkt kristenheten till något jag är övertygad om att den Jesus jag känner absolut inte skulle gå med på. Sedan tycker jag att religion och politik ska hålla sig så långt ifrån varandra som det någonsin är möjligt, men det kan vi ta en annan gång.

Fotbollssverige skrattar åt oss…..

Krönika publicerad i KT/KK 2019-04-20
Min hustru, som alltid korrekturläser mina krönikor, brukar då och då uttrycka att jag blivit en grinig gammal gubbe som bara gnäller på allt och alla i mina texter. Vid närmare eftertanke så har hon kanske rätt.
Så nu var det tänkt att mina lördagstankar denna gång skulle hålla en positiv anda nu när våren står för dörren, koltrasten sjunger, vitsipporna slår ut och den första motorcykelturen hägrar. Det skulle handla om Pierre Barsoma som i min gamle vän Börje Ågrens anda nu arrangerar Degerforsfesten mitt i byn. Det skulle också handla om glädjen i att Karlskoga konsertförening kan genomföra höstens planerade jazzkonserter då kommunen går in med garantimedel i en förhoppning om att statens kulturråd tänker om till nästa år.
Det skulle också handla om Gittan Pettersson som tillsammans med sina medarbetare gjort Berget i Degerfors till en mötesplats för både bruksfôlk och utsoknes.

Avslutningen skulle ha blivit något i den här stilen: ”Så nu gläds vi alla åt att våren är här och att Degerfors IF idag fortsätter vinna och att en riktigt stor och entusiastisk publik dyker upp. Vi ses på Stora Valla!”

Men så blev det tyvärr inte. Det visar sig att planen på Stora Valla fortfarande inte håller måttet. Gräset på stora delar av planen är dött. Stora Valla är helt enkelt inte spelbar. Jag brukar inte så ofta ta till stora ord, men i det här fallet är det stor skandal. Hela fotbollssverige skrattar åt oss. Uttalanden som ”när ska ansvariga inom Degerfors kommun inse att det bedrivs elitidrott i kommunen” eller ”alla som håller på med gräs vet att om det bildas is så måste den bort omedelbart, annars är det kört” är saker som ringer i mina öron efter att ha pratat med både ”vanligt folk” och gräsexperter.

Degerfors IF må vara en ideell förening, men är också en arbetsgivare som omsätter miljoner och som är i händerna på en kommunal organisation som i sin tur ska se till att förutsättningarna för att verksamheten kan bedrivas ska vara intakta.
Ansvarig för skötseln av Stora Valla är arenachefen Ulf Jangentorp. Enligt honom har de gjort allt som stått i deras makt för att få till en spelbar plan till seriepremiären. Han fick efter förra besiktningen i vår tidning oemotsagd förklara just detta, vilket givetvis inte är sant för då hade vi inte behövt åka till Örebro för att se vårt lag spela. Den enda anledningen till just detta är tragiskt nog inkompetens. Ett av många bevis för detta är att man spelar fotboll på samtliga elitarenor i landet utom på Stora Valla. Till och med i lilla Strömtorp.

Nu hjälper det förvisso inte att gnälla och att hänga folk. Faktum kvarstår, vi får återigen åka till Örebro. Med det måste ändå bli en väckarklocka för alla ansvariga inom kommunledningen. Vi har ett elitlag i vår lilla by som just nu toppar Superettan. Vi måste ha samma kompetens och glöd i alla som jobbar runt laget, inte minst planskötarna. Det krävs inte bara kunskap, det skadar inte med lite passion och stolthet också. Vi behöver en ny organisation kring Stora Valla. Hittills har DIF förlorat minst en halv miljon. Se nu för f-n till att det inte blir mer.

Ingen hemmapremiär och några tips till kommunledningen

Krönika publicerad i KT/KK 2019-04-06
Jag skrev ju för några veckor sedan att årets version av Degerfors IF ser grymt bra ut och visst fick vi en smakstart med 4-1 i bortamötet mot Syrianska. Suget inför hemmapremiären var stort, men vad händer? Det blir ingen hemmapremiär då arenan inte är spelbar. Luften gick ur, varför kan man spela fotboll i hela landet, men inte i Degerfors? En befogad fråga till ansvariga för vaktmästeriet på Stora Valla som enligt initierade jag pratat med inte håller måttet när det gäller planskötsel. Nu blir det Örebro i stället och inga garantier att Stora Valla ens är spelbar till nästa hemmamatch. Beräknad förlust för DIF, ca 200 000 kr, vem står för dem?
Nu är det inte bara på Stora Valla det är kaos. Det svårt att veta om man ska skratta eller gråta gällande alla blunders som den nya regimen lyckats med på väldigt kort tid. Kulmen var väl ändå att ge kommunens ryggrad och väldigt kompetente kommunchefen Max Tolf foten. Orsaken är dold i samma dimma som de förnyelser man torgför men som inget vet vad det innebär.

Man kan väl, utan att vara elak, klart konstatera att den nya regimens tre första månader inte varit särskilt lyckosamma. Är man, som alla tre kommunalråden, färska i sina roller, är det kanske inte så tokigt att ge saker och ting tid, stämma av med mer rutinerade kollegor eller konsultera extern expertis och inte bara skylla på orutin

Men, jag är inte sämre än att jag som vd och företagsledare kan dela med mig av några råd. För att lyckas som chef och ledare bör man omge sig med rätt människor där den egna kompetensen tryter. Så här en lista på den, enligt mig, optimala organisationen:

JA-SÄGAREN – Gasen i ditt team. Ja-sägaren säger ja till ALLT vilket stärker och motiverar dig som ledare att fortsätta komma på idéer för utveckling.

NEJ-SÄGAREN – Teamets bromskloss. Säger nej till ALLT vilket gör att du ifrågasätter dina beslut och förslag på utveckling. Nej-sägaren ser även till att du drar ner på utvecklingstakten vilket kan vara ett välkommet och ofta nödvändigt inslag, dock kanske inte i ditt fall då vi medborgare i kommunen hittills inte sett något som helst av utveckling från nya Alliansens sida.

IFRÅGASÄTTAREN – Kvalitetssäkraren i ditt team. Jobbar alltid med frågorna vem, vad, när, hur och varför. Säkerställer att beslut som tas är genomtänkta och säkrade. Är oftast otroligt skarp och intelligent. Det här personen är din viktigaste vän, tro mig.

MOTORN – Pulsen i ditt team. Ser till att ALLA i teamet är på banan. Motorn är otroligt lojal och ställer alltid upp. För motorn är rättvisa viktigt – att alla är med och bidrar till teamets utveckling.

ADMINISTRATÖREN – Spindeln i nätet. Administratören har koll på ALLT. Det är personen som kan svara på alla operativa processer och rutiner, som har koll på lagar och regler och som ser till att det skjuts med vattentäta skott inom teamet. Spelar i samma liga som Ifrågasättaren, var rädd om hen.

 

Några saker är extra markerade. Saker jag tycker den nya ledningen ska fokusera extra på så är jag övertygad om att det kommer att gå mycket bättre i fortsättningen. Allt för Degerfors bästa, eller hur?

Släng prestigen och bli bäst i klassen………

Krönika publicerad i KT/KK 2019-03-23
I förra veckan kikade jag på ett avsnitt av Vetenskapens värld på SVT som handlade om skogsbränder. Forskarna tror på en fördubbling av bränder de närmaste åren på grund av klimatförändringarna. Världens skogsbrandsexperter finns bland annat i Kanada där intensiv forskning har pågått länge. Där har man kommit fram till att lövträd uppblandat i våra stora gran- och tallskogar skulle vara ett bra sätt att förhindra spridning av uppkommen skogsbrand.

I Sverige ser man annorlunda på saken, där går lönsamhet före säkerhet om man ska tro de skogsägare som uttalade sig i programmet, bland annat statliga Sveaskog. Även om lövskog skulle vara en lösning så minskar det inkomsterna. Alltså, trots vad experterna säger så kör vi på som vanligt. Brinner det får försäkringsbolagen stå för fiolerna verkar vara svenska skogsägares modell.

Jag har aldrig förstått varför man inte rättar sig efter och följer de som är bäst i klassen, oavsett i vilket sammanhang. Kanske särskilt när det handlar om människoliv.

Skolan är ett annat exempel. Svenska skolresultat är usla i jämförelse med många andra. I vårt grannland Finland är det precis tvärtom. Borde inte då svenska skolpolitiker kvista österut och lära sig hur det går till. Nej, vi kör på i Björklunds anda, trots att nästan inga förbättringar sker.

Det finns mängder av exempel där det vore enkelt att öppna sina sinnen och släppa på prestigen och helt enkelt ta efter de som lyckats, oavsett vad det gäller. När jag hamnade i reklambranschen för väldigt många år sedan sa min chef; om du ser en bra idé, sno den! Det är ofta ett bra sätt att lyckas.

En god vän till mig driver Hundcampus i Hällefors, en hundskola där jag både gått som elev samt verkat som lärare under sammantaget tio års tid. Allt jag kan om hundar och hundträning har jag lärt mig av denne Lennart Wetterholm.

Lennart var under många år chef för försvarets hundtjänst. I den rollen var hans fokus att svenska försvaret skulle ha världens bästa hundtränare som skapade världens bästa hundar för de uppgifter de hade och har. En given sak var att vända sig till Svenska Brukshundklubben, SBK, en för världen unik organisation för hundverksamhet av olika slag. Men Lennart fann inte vad han sökte för i den organisationen stöter man allt som ofta på just prestige. Då höjde han blicken och kikade ut över världen. Var fanns de absolut allra bästa? Med en oerhörd envishet lades kolossalt mycket tid att hitta, besöka och ta lärdom. Ibland med sin arbetsgivare i ryggen, ibland på eget bevåg. Det blev många års semestrar i världens alla hörn. Lennart fick och har fortfarande vänner ute i världen bland de allra bästa inom hundträning. Själv är han sedan många år en av dem. Få vet mer om hundträning och inget har avstannat fast han idag är 70+.

Hos Lennart fanns ingen prestige när han började sitt projekt, bara en stor nyfikenhet och beslutsamhet. Han sökte upp de bästa i en ambition att skapa världens bästa hundförare, vilken han också lyckades med. Jag förstår inte att fler inom olika skrån har Lennarts fokus. Ofta hör man att ”det här kan jag” och ”vi har den bästa lösningarna” när det egentligen är just prestige som gör att kunskaperna och därmed framgångarna stagnerar. Vi skulle komma så mycket längre utan denna jäkla prestige och omotiverad stolthet, oavsett vad det gäller.