Kungen upprörd, jag också…..

Inget är mig mer likgiltigt än vårt kungahus eller för den del, alla andra kungahus därtill. Denna kostymbal mitt i ett modernt samhälle ät djupt patetiskt, framförallt när man synar det lite närmare. Men, slog det mig idag, är jag egentligen så likgiltig som jag tror och utger mig för. Anledningen till nyväckta funderingar är dagens Expressen. Åtta sidor enbart om Madde och Jonas och deras problem i sitt förhållandet, ÅTTA SIDOR………
Kungen är upprörd, bröllopet är uppskjutet och tösen som dragit igång hela historien, norska Tora, ångrar sig och det är sannolikt att hela svenska folket är förkrossade, eller…..?
De enda gångerna någon eller något får liknande utrymme är Tsunamikatastrofer och OS-guld i ishockey. Nu en stackars bedragen prinsessa som lever på bidrag. Nej, jag är nog egentligen inte helt likgiltig inför detta kungliga spektakel. Då skulle jag inte bli både upprörd och förbannad över detta mediaengagemang. Om det nu är så att svenska folket verkligen vill ha dessa ”nyheter” serverade på fyra uppslag att få dregla över, då är detta samhälle mycket sjukare än jag någonsin kunnat ana.

Hetta och passion

Äkta lidelse och smärta

Den argentinska tangon ska jag villigt erkänna är en musikgenre som jag aldrig känt mig särskild lockad till. Tills igår när jag träffade på Beata Söderberg och hennes argentinska band Justango. Då slog det an en ton i mig för detta var inte vad jag skulle kalla traditionell tango (det var det inte heller).
Beata kallar sin musik, för det är hon som skriver bandets alla låtar, Tango Nuevo eller fushion, och det är precis vad det är. Här finns både jazz, rock och punk och det svänger så in i norden. Det är speciellt i Horacio Romos bandoneon man kan hitta de mustigt hänsynslösa punkinfluenserna. Här finns en råhet och en brutalitet mitt i det äkta och vackra som gör Beatas musik i händerna på Justango till en stor känsloupplevelse som pressar sig rakt in i märgen och som absolut måste upplevas live. Först när man sett lidelsen och smärtan i Beatas ansikte, då kan man ta till sig hennes och hennes medmusikanters budskap. Får du någon gång chansen att uppleva Beata och hennes band Justango, ta den!

Mia Törnblom berör

Mia Törnblom in action

Säga vad man vill om Mia Törnblom, men hon berör. Bevakade hennes senaste framträdande i Karlskoga igår och jag måste tillstå att hennes budskap verkligen går fram. Det kanske är en hel del självklarheter, men trots att vi alla är mer eller mindre medvetna om vår självkänsla är det få av oss som gör något åt det. Det har ju alltid varit så här, så varför ändra på sig.
Jag kan i detta sammanhand även rekommendera boken ”Munken som sålde sin Ferrari”. Det är lite samma genre, men i en annan ton.
Oavsett om vi läser, går på föredrag eller hittar på andra prylar, vi är alla värda ett bra liv och i detta sammanhang lära oss att allt inte är bara lycka eller ens värt att sträva efter ständig lycka. Vi mår bäst när vi lärt oss att tacka både glädje och sorg. Eller som Mia säger, du har alltid samma värde som människa oavssett succé eller fiasko. Det är värt att tänka på ibland.

Vilda i dofternas värld

Vilda letar

Att hundar kan hitta lungcancer, varna för EP- och Diabetesanfall, finna bortsprungna barn i skogen, hitta gasläckage, sprängämnen, knark och kantareller, bara genom att använda sin nos är en fantastisk värld att ta sig in i. Vilda och jag är en liten bit på väg, vi gläntar i alla fall på dörren. Just nu genomför vi grundövningarna på HundCampus i Hällefors, ett träningscenter för specialsök som är ett av de världsledande inom detta gebit. Grundträningen sker i labratorier där hundarna presenteras för olika dofter och får belöning när de hittar rätt. Det är sedan en ganska lång väg fram till en färdigutbildad hund, men det är ändå fascinernande hur snabbt de lär sig.

Vilda beredd

Äntligen……..

Suzzie

För oss hojåkare är vårens första tur något speciellt, trots att den kanske bara går till macken för att fylla luft i däcken. Tyvärr blev det ingen långfredagstur detta år, snön låg fortfarande djup utanför källardörren, där Suzzie vinterförvaras. Suzzie är vår Suzuki Intruder 1500, en hygglig glidarmaskin lagom för två 50-plussare.
Nu börjar planeringen för årets turer. Små strandhugg och förhoppningsvis en längre tur över några dagar om vi lyckas få hundvakt.
Bilderna visar några maskiner som vi avverkat sedan vi återföll. Spättan är dock troget densamma.

Barnmisshandel

Ibland blir man bara så där fullständigt uppgiven när man tar del av omvärlden. Såg en snutt av ett program om barnaga/barnmisshandel och såg även en uppföljande debatt på nyheterna. Man blir lite mörkrädd vid vissa tillfällen.
En undersökning har kommit fram till att fler och fler fall av barnmisshandel anmäls. I de flesta fall föräldrar som ”uppfostrar” sina barn. Vackert så.
Det visar sig samtidigt att rättsväsendet tycker att det är förmildrande omständigheter om om barnet varit provoserande genom att vara ”olydig” eller kallat något ”gubbjävul”. Straffet för att örfila upp ett barn är lindrigare än en fortkörning och definitivt lindrigare än om du slår en vuxen på käften.
Att skada/hota/misshandla ett oskyldigt barn, som inte har någon reträttplats, borde tvärt om generellt vara mycket högre straff för än ”vanlig” misshandel av jämbördig.
Att man sedan får höra uttalanden av vuxna människor som säger: ”jag har fått mig ett och annat kok stryk och jag har minsann inte tagit någon skada av det” så bevisar bara det uttalandet att det är precis  motsatt.  Med den inställningen till misshandel, speciellt av barn, har man åsamkats en stor ementionell brist, kanske just av det faktum att man själv utsatts för misshandel.

Har han femman kvar?

Hamnade i en disskussion angående kändisar häromdagen. hur kan det vara så fantastiskt att bara få se en TV-profil springa förbi på gatan eller hamna i samma tågkupé som en känd skådis att man kan tala om liknande i dagar därefter. För många är det en stor lycka att kunna säga att man tryckt hand med Ingemar Stenmark eller någon annan riksgud. 
Detta påminner mig om en episod som hände för över 20 år sedan när jag jobbade på Systembolagets marknadsavdelning:
Jag sysslade med information och var bland annat med och tog fram olika kampanjer. Vid ett tillfälle skulle vi göra en av dåtidens ganska populära måttlighetskampanjer. Den här gången med draghjälp av några gamla idrottsstjärnor. Engagerade var Gunder Hägg, Gösta ”Fåglum” Pettersson och Ingemar Johansson. Tunga grabbar allihop, eller hur?
Det skulle ske en fotografering för broschyr- och affischmaterial och vi skulle hålla till på en liten oansenlig lokal på söder i Stockholm. Ingången till lokalen var så intetsägande att jag placerade mig utanför så att jag kunde slussa in de ankommande till rätt plats. När jag stod där kom en kille fram till mig och ville bomma en cigg. Han var av det klientel man brukar kalla ”A-laget”. Åldern något oidentifierbar, men gissningsvis några och femtio. Trots att jag inte kunde prestera något röka stod han kvar och småspråkade lite. Klockan var runt åtta på morgonen så det var en stund tills systemet skulle öppna, således ingen brådska.
Då rullade en taxi in till kanten och ur klev Gunder Hägg, en av de riktigt stora medeldistansarna någonsin för dem som inte känner igen namnet. Karriären var på 40-talet.
Killen vid min sida klappade till mig på axeln och skrek till:
– Men, fan det är ju Gunder Hägg! Det visade sig att mannen var ett levande idrottslexikon. Han kunde allt om Gunders karriär. Tider, rekordlopp, publikrekord och så vidare. Att få träffa Gunder var något otroligt stort, det var inte svårt att fatta.
Nåja, jag slussade in Gunder medan killen yvigt viftade med armarna och fortfarande inte kunde fatta att han just nyligen snackat med Gunder Hägg. Då kom nästa taxi och Gösta ”Fåglum” Pettersson klev ur.
Jodå, samma historia upprepade sig. Detta levande lexikon som hamnat lite snett i livet fick ett nytt spel. Först Gunder Hägg och nu ”Fåglum”, den store proffscyklisten som bland annat vunnit Giro de Italia och tagit VM-guld tre gånger. Det är svårt att beskriva hur hans ögon nästan hoppade ur skallen när han skakade hand med ännu en av sina stora idrottsidoler, och ytterligare en som han kunde allt om.  Jag gissar att hans puls var uppe i över 200 när dörren slog igen om cykelstjärnan och han åter vände uppmärksamheten mot mig.
– Vad är det egentligen som försiggår här? Ja, han kunde inte tro att detta var sant. Och ni förstår ju vad som hände när nästa taxi glider in. När killen fick se en bil till, tittade han på mig med en något förvirrad blick. Skulle det komma mer och i så fall vad?
Visst kan ni nästan se bilden framför er? När denna gång en mycket kraftig kille klev ut framsätet på taxin efter att ha avslutat en glatt samtal med föraren var jag övertygad om att min vän på trottoaren skulle svimma.
Ögon gick runt i skallen och möjligen funderade han en stund på hur han skulle kunna övertyga grabbarna på parkbänken utanför bolaget detta som han just nu fick vara med om. För bredvid honom stod nu ”The Champ” Ingemar Johansson, tungviktsvärldsmästare och en av vårt lands absolut största och mest älskade idrottsman någonsin.
Om killens kunskaper också innefattade tungviktsboxning? Jodå, var så säkra. Det han inte visste om ”Ingo” är inte värt att veta. Och som den ödmjuke sportsman som Ingemar Johansson är så tog han sig god tid och samtalade en bra stund med den idrottsintresserade och mycket kunnige söderkis som just denna dag upplevde något han senare skulle få svårt att förklara för sin omvärld.
Rätt som det var så stoppade han handen ner i en trång jeansficka och fiskade upp, jag tror det var en femma, en femkronorssedel som fanns på den tiden. Det var det enda han fann som gick att skriva på och han bad Ingemar Johansson om att få autografen på sedeln, vilket han naturligtvis fick. De skildes med en omfamning och Ingemar gick vidare ner för att fotograferas. Det går inte att med ord beskriva min väns ansiktsuttryck och kroppsrörelser när han sedermera vandrade bort för att sannolikt söka upp sina polare.
Frågan jag ställt mig genom åren är inte om och hur han försökte övertyga sina dryckesbröder om sina upplevelser en vanlig vardagsmorgon på en trottoar på söder i Stockholm. Nej min fråga som hänger i luften är: Hur länge lyckades han behålla femman med autografen på innan törsten tog överhand och den förvandlades till en vinare av något slag?  Svaret står i stjärnorna, men en sak vet jag säkert. Jag har en gång i mitt liv träffat värdens lyckligaste människa.

Upptakt

Så är det snart igång – Superettan igen! Var på så kallad upptaktsträff i DIF i går kväll. Taggade funktionärer som ska se till att genomföra årets hemmamatcher utan strul. DIF räknar med ett publiksnitt på 2100. Låter lite högt, men för mig är 2000 en skamgräns.
DIF har säkert seriens i särklass minsta budget, ca 11 miljoner ska man gå runt på. Starten borta mot Landskrona den 10/4  TV-sänds, därefter hemmapremiär den 16/4 mot Örgryte.

Mor har loggat ut

Efter en vecka i ”dödens väntrum” valde mor att till sist logga ut. Syrran ringde kl sex i morse och berättade att gamla mor somnade in, stilla och lugnt, vid tvåtiden inatt. Första känsla säger att det var skönt att det inte drog ut mer på tiden är så, men samtidigt inser jag att det där snacket inte är annat än  en friserad lögn. Naturligtvis vill jag inte att mor skulle lida, nej, jag menar att hon inte borde lämna mig, oss överhuvudtaget. En mor ska ju alltid finnas där, oavsett hur gammal man blir själv. Jag kommer att sakna telefonsamtalen där hon förmanar: ”Du har väl mössa på dig när det är så kallt ute”. Mina protester om att jag faktiskt fyllt 50 för flera år sedan och själv har tillräckligt omdöme för hur jag ska klä mig slogs bort med en lätt fnysning. Jag kommer också att sakna våra samtal om det politiska läget, idrott och religionsfrågor. Morsan hängde med in i det sista och var alltid påläst, hade alltid synpunkter.
En annan känsla som dyker upp i detta nu är att plötsligt är jag äldst, tillhör den äldsta generationen i vår släkt. ”Det är din tur nästa gång” lyser i undermedveten neon och skapar samtidigt en nästan spöklik förnimmelse.
Det återstår nu en massa praktiskt pul som att tömma en lägenhet, fixa med begravning samt reda ut annat smått och gott. Inget jag ser fram emot direkt, men kanske kan det funka som lite terapi mitt i bedrövelsen. Mor är inte här längre, men livet går ändå sakta vidare…………

Nisse L väcker viktig fråga

Jo, ibland skäms man över sin egen flathet. Jag läste också artikeln i Kuriren om Chenfei, den kinesiska tjejen som hotas av utvisning på grund av moderns skilsmässa från den svenska man hon gifte sig med för fyra år sedan. Jag tänkte, som jag gissar de flesta gjorde, att detta är ju förjävligt. Ytterligare ett fall av svensk politiks oerhörda cynism. Men gjorde jag något åt det?
Känns skönt att då degerforssonen Nisse Landgren väcker upp frågan igen. Hoppas nu detta inlägg startar igång något positivt. Jag lovar på stående fot att försöka hjälpa till med vad jag kan. För detta är det mest usla sätt att behandla människor, bara vara välkommen om man är gift tillräckligt länge utan att på något sätt tänka på barnet som hunnit rota sig, både med kompisar och skola.