Skön jazz i sommarvärmen!

Veronica Mortensen

Det var gräddan ur svensk jazz som på lördagskvällen besökte Karlskoga och scenen vid Grönfeldtsudden vid Möckelns strand. Bohuslän Big Band med sångerskan Veronica Mortensen bjöd på sommarlätt Duke Ellingtonmusik och inget kunde väl vara mer passande en vacker sommarkväll som denna.
Det var en liten chansning att bjuda hit ett storband som Bohuslän Big Band mitt i sommaren, sa Cupol Jazz & Blues Clubs bokningsansvarige Bosse Carlén när han för första gången presenterade denna så eminenta idé. Jovisst, vi vet ju hur vädret makter ibland kan bete sig under våra surt förvärvade semesterdagar. Men denna gång slog pendeln tillbaka i fullt utslag. Det var på årets varmaste dag som Bohuslän Big Band spelade upp på den vackert belägna scenen Lantärnan, alldeles nere invid Möckelns strand. Det kom 150 solvarma jazzfantaster som i gröngräset bredde ut filtar och avnjöt färska jordgubbar eller tog en kall pilsner att svalka av sig med i den nästan 30-gradiga högsommarvärmen.
Det var med temat ”The Ella & Duke session” som orkestern kom till Karlskoga och som Ella den danska sångerskan Veronica Mortensen. En fantastiskt duktig jazzvokalist som på ett enkelt sätt presenterade ”Ellas låtar” som en gång skapades till ”The First Lady of Jazz” av Duke Ellington i samarbete med hans vapendragare Billy Strayhorn.
Bohuslän Big Band består av gräddan ur den svenska jazzeliten. Till denna tillställning var smokingarna kvar i garderoben, klädseln var lika sommarlätt som musiken.
Många av låtarna kändes nog igen av den kunniga publiken, skönt ihopsnickrade i härliga arrangemang och med soloprestationer som överglänste varandra och som gav harmoni till Veronica Mortensens skönsång.

Skön storbandsjazz i sommarvärmen

Succé för både Nationalteatern och Golden Times

Succé för både Nationalteatern och Golden Times
Stämmer in med Nikke Ströms hyllningsord till Jessica Gustavsson och Linda Höjer. Grattis tjejer till en succékonsert med Nationalteatern och lika mycket grattis till publiksuccén. Ni trodde på er idé och har kört den i mål två år i rad.  Nästa år är det redan tradition.
”Vi fortsätter spela rock´n roll men vi håller på att dö” kanske skulle kunna stämma in på Nationalteaterns Rockorkester, gubbarna har ju blivit lite till åren. Men, nej, fel, fel, fel, de håller verkligen inte på att dö, de är kanske mer levande än någonsin.
Det ligger en oerhört fascination i att se morfar skråla med tillsammans med sina barnbarn i låtar som ”Bängen trålar” och Speedy Gonzales”, för precis så var det i Folkets Park i Degerfors när Nationalteaterns Rockorkester stor på scenen. Lika fascinerande var det att se degerforsarna vallfärda Storgatan upp för att sammanstråla i Parken, ta en och annan pilsner, umgås och lyssna på skön nostalgimusik. Nostalgi för en del, men helt nytt och fräscht för andra. Längst fram vi kravallstaketet var medelåldern på den nivån att de flesta inte ens var påtänkta när Nationalteatern skördade sina framgångar från mitten på 70-talet. Så visst står det klart att Nationalteaterns budskap står sig, mer än trettio år senare. Och visst var alla låtarna med förutom redan nämnda. ”Barn av vår tid”, ”Lägg av!”,” Hanna från Arlöv” och naturligtvis ”Jack the Ripper”  med många flera. Publiken trivdes under den ljumma kvällningen där solen kröp ner bakom träden för att sakta  avrunda årets varmaste dag.
Det kändes också att bandet trivdes med sin publik, kanske speciellt karlskogasonen Nikke Ström som i stort sett befann sig på hemmaplan. Nikke var så exalterad att han bjöd upp vänsterns frontfigur i Degerfors, Peter Pedersen, att köra på ”Livet är en fest”. Något som Peter inte hade ett dyft emot, då han i andra sammanhang drar dessa låtar, då med lokala proggarna Red Hot Community. Kul att få göra det i original!
Efter sedvanligt ”en gång till!” blev det också tre extranummer, något som Nikke Ström påade som ”Vi har ju ändå inte varit här på 40 år, så vi kan lika gärna dra några låtar till”.
I sammanhanget måste också nämnas Linda Höjers och Jessica Gustavssons utmärkta initiativ att åter skrämma liv i den gamla Folkparken. Lika kul att ”folket” accepterat och går man ur huse. Tur med vädret denna gång som en extra bonus. Många lämnade parken efter Nationalteatern, men under konserten var det knökafullt framför scenen.
Ledarskribenten och positivisten Rolf Jansson brukar i Karlskoga-Kuriren hylla företeelser som Degerfors IF, Musikkåren,Valsverket och familjen Landgren när han målar med sin kulturpensel. Nu spelar Linda och Jessica i samma division, det konstateras härmed med stor glädje, jag tror ni håller med mig.

Matchavgörande?

Nå, var det bortdömda 2-2 målet matchavgörande? Klart att det var! Det kom i en period där England verkligen var på G. Hade de fått målet godkänt hade det definitivt blivit en helt annan match. Nu får vi aldrig veta på vilket sätt. Dock, ingen ska förringa Tysklands ofattbart effektiva kontringsspel. Två ganska enkla engelska misstag långt uppe i planen ger Tyskland både 3-1 och 4-1. Det är otroligt imponerande, men vad ska man säga om speeden hos i det engelska försvaret? En än gång tog det slut på ett snöpligt sätt för England. Tidigare har det varit straffarna som varit olyckan, nu ett helt regelrätt, men ändå bortdömt mål som alla i en hel värld utom just domartrion såg vara inne. Nu får sympatierna övergå till Maradona och hans Argentina, säga vad man vill om den lille mannen, men han lämnar ingen oberörd.

VM räddat

Måste ju naturligtvis meddela att kommunens träd som stoppade mina möjligheter att se fotbolls-VM nu är nedmejade. Lagom till Englands sista halmstrå att hålla sig kvar i detta  VM infriades löftet. Trots lite strulande och några dagars traumatiskt väntande så är jag trädgårdsmästare Gustavsson och hans kollega Göran evigt tacksam att de till sist ställde upp. Läs mer

Lugn midsommar

Är månde midsommar lite överreklamerat? Åtminstone om man passerat det där åldern då allt som var möjligt skulle firas. Då var naturligtvis midsommar den optimala helgen. Jag minns en hel del midsomrar som jag inte minns….kan man säga så….jomen så var det. Numera går det lugnt tillväga i en tid då kemisk berusning är ett minne blott. Hmm, nu var jag där igen.
Nåja, en hojtur i solens sken tillsammans med den man älskar högst av allt är inte heller så pjåkigt. Lite knätofs och jordgubbstårta i Svartå och en god lunch samt lite glass som avslutning i Askersund är också helt OK.
En powernap i hängmattan och som avslutning på dagen lite VM-fotboll med jordgubbar därtill. Det är inte så mycket mer man begär nu för tiden.
Det är förunderligt vilken enorm skillnad det är att förflytta sig på  motorcykel i förhållande till en biltur. Egentligen svårt att beskriva, men det är en upplevelse där alla sinnen är påkopplade och koncentrationen är på max. Inte bara för att man måste köra även åt sina medtrafikanter utan just för att ta vara på upplevelsen.  Lotta som sitter bakpå bekriver tillståndet som meditativt och totalt avslappnande. Ett tillstånd utan tidsbegrepp, bara här och nu finns. Så en tur på bågen med en vacker kvinna och en klar hjärna gör det njutbart att vakna upp en midsommardagsmorgon, inta frukost på verandan för att sedan ta ett par timmar i skogen med hundarna. Sämre kan man ha det.

Kommunens träd har sabbat mitt fotbolls-VM

Ibland kan man fundera över sitt öde. Jag ser nästan aldrig på TV, är fortfarande innehavare av en ”tjock-TV” och klarar mig bra med det. Ser lite nyheter när andan faller på samt en hel del fotboll. Så därför är väl ödets nyck när den nu är fotbolls-VM och TV:n helt plötsligt går i strejk. Eller TV:n, det är inte hela sanningen. Efter lite detektivarbete visar det sig att det inte är den det är fel på utan kommunens träd på andra sidan gatan. De har växt sig så höga att signalerna till parabolen inte går fram.
Vad gör man då? Jo, tar kontakt med kommunens trädgårdsmästare som mycket artigt tar emot problemet och snarast kommer hem, märker upp träden som står ivägen och berättar att detta EGENTLIGEN är höstarbete, men lovar att det ska fixas.
Vi åker några dagar på hundläger och när vi är tillbaka så har de naturligtvis hunnit ta ner träden, tror vi, men ack vad vi bedrog oss.
Ny kontakt med trädgårdsmästare Gustavsson, som nu menar att något löfte om omedelbar service aldrig har myntats. Nej det är i höst som gäller. Nu planterar man blommor och har inte tid med sådana småsaker som att jag inte kan se fotbolls-VM.
Hur tar man då reda på sina rättigheter och kommunens skyldigheter i denna fråga. Ja, det är inte lätt. Jag har hittills inte lyckats. På torsdag kommer en krönika i ämnet, men det hjälper sannolikt inte heller. Det blir en sommar utan TV, det hade mycket väl kunnat fungera, om det nu inte var för VM i fotboll.

Firma Werner/Lindskog staty utanför det nyrenoverade Stora Valla

Tänk att livet ibland kan vara så enkelt att leva, enbart på grund av en resultatet i en fotbollsmatch. Jag har hela veckan upplevt kluvenhetskänslor inför DIFs möte med Hammarby. Två av föreningarna i mitt hjärta som jag tidigare försökt beskriva känslorna runt. Måste också tillstå att det kändes ovanligt lätt att acceptera den Rödvita segern, vilket måste innebära att känslorna för Vulkanlaget från Degerfors på allvar tagit överhand. Något jag faktiskt inte tänker göra så mycket åt.
Det är oerhört vackert att se över 5 000 på Stora Valla igen. Känslorna och minnena från den allsvenska tiden bubblar upp som en drycken i en omskakad Coca Cola-flaska. Allt som då upplevdes känns numera som en saga, svår att förstå att den faktiskt är sann, men en sådan här kväll som den mot Hammarby smyger det sig på och man blir bara så där härligt glad i hela kroppen. Tänk att det där med fotboll kan vara så känslosvallande.
Patrik Werner och Jonas Lindskog har tillsammans med grabbarna i laget gjort ett större arbete än de själva förstår. De har nyfrälst ett helt samhälle, som under några tunga år av turbulent ledarskap tappat tron på allt vad elitfotboll inneburit. Nu är vi plötsligt ett lag i toppen av Superettan och har inte ett dugg att skämmas för.  Skulle nu detta gå hela vägen, en tanke, både hemsk och alldeles för stor för att just nu  hantera, är det väl inte helt otroligt att duon Werner/Lindskog står staty utanför ingången till ett fräscht och nyrenoverat Stora Valla. För vänner i kommunhuset, nu kan ni väl inte längre blunda för att dessa gröna kvadratmeter mitt i byn just nu är en av era absolut viktigaste frågor att hantera, eller…..?

PIP-planering

Sitter och går igenom artisterna på årets PIP (Putte i Parken). Fantastiskt massa bra musik och en del jag aldrig hört talas om som sannolikt kommer att överraska, åt båda håll, så att säga. En lista på önskemål är i alla fall skickad till tidningen så får vi se vad det blir att recensera. Något jag definitivt inte kommer att missa är Europe och Docenterna (nostagi), Hoffmaestro & Craa (party, party), Amanda Jensen och Melissa Horn (stillsamma eftertankar) samt eventuellt några fler.

Äkta engagemang

Olle förklarar

Jag blir både glad och imponerad över människors idealitet och äkta engagemang utan att de bara ser sig själva. Olle och Lena Söderbergs Teater Nolby är ett sådant projekt. Dessa två både lever och andas teater, och trots att det kräver heltidsarbeten för att också kunna genomföra sina projekt så bangar ingen. För tredje året blir det sommarteater på den vackra bergsmansgården mellan Karlskoga och Loka. Man har även lyckats engagera hela byalaget som nu, mer än villigt, ställer upp runt föreställningen och alla förberedelser som krävs.  Det är när man träffar sådana entusiaster som tron på mänskligheten trots allt överlever.

Bjurman band vederkvickte min själ

I går kväll var jag på Woodys och lyssnade, nej, mera upplevde Bjurman band. Jag är hyggligt kräsen när det gäller att lyssna live, eller som jag sa, uppleva en konsert. Jag är inte ute efter någon perfektionism vad gäller att träffa rätt ton vid varje tillfälle. Nej, jag är ute efter känslan som förmedlas och den kan bara ges av någon som riktigt gillar vad den gör och får samma kick som jag även om de står, så att säga, på andra sidan. Ola Bjurman och hans mannar har precis just detta. Det syns kanske inte så mycket på Bengan Blomgren, men i hans fall så känns det. Det enda uttryck för att han mår riktigt bra kan väl vara ett litet knyck i knälederna när des öses som mest.
Den som har det är Nikke Ström. Han kan sätta sig lite avmätt på sin pall, men är strax uppe och snart är varje cell av hans kropp involverad i hans uttryck. Med slutna ögon och knixiga dansrörelser smekar han fram underfundiga slingor med vana fingrar.
Ola Bjurman har den där speciella rösten tillsammans med Bengans gråtande gitarr skapar den där blå stämningen som endast en riktig bluesman behärskar. Det är precis sådana här upplevelser man behöver en vanlig torsdagskväll i slutet av maj innan sommaren fullt blommat. En vederkvickelse för själen som gör livet lite lättare att leva.