PIP-planering

Sitter och går igenom artisterna på årets PIP (Putte i Parken). Fantastiskt massa bra musik och en del jag aldrig hört talas om som sannolikt kommer att överraska, åt båda håll, så att säga. En lista på önskemål är i alla fall skickad till tidningen så får vi se vad det blir att recensera. Något jag definitivt inte kommer att missa är Europe och Docenterna (nostagi), Hoffmaestro & Craa (party, party), Amanda Jensen och Melissa Horn (stillsamma eftertankar) samt eventuellt några fler.

Äkta engagemang

Olle förklarar

Jag blir både glad och imponerad över människors idealitet och äkta engagemang utan att de bara ser sig själva. Olle och Lena Söderbergs Teater Nolby är ett sådant projekt. Dessa två både lever och andas teater, och trots att det kräver heltidsarbeten för att också kunna genomföra sina projekt så bangar ingen. För tredje året blir det sommarteater på den vackra bergsmansgården mellan Karlskoga och Loka. Man har även lyckats engagera hela byalaget som nu, mer än villigt, ställer upp runt föreställningen och alla förberedelser som krävs.  Det är när man träffar sådana entusiaster som tron på mänskligheten trots allt överlever.

Bjurman band vederkvickte min själ

I går kväll var jag på Woodys och lyssnade, nej, mera upplevde Bjurman band. Jag är hyggligt kräsen när det gäller att lyssna live, eller som jag sa, uppleva en konsert. Jag är inte ute efter någon perfektionism vad gäller att träffa rätt ton vid varje tillfälle. Nej, jag är ute efter känslan som förmedlas och den kan bara ges av någon som riktigt gillar vad den gör och får samma kick som jag även om de står, så att säga, på andra sidan. Ola Bjurman och hans mannar har precis just detta. Det syns kanske inte så mycket på Bengan Blomgren, men i hans fall så känns det. Det enda uttryck för att han mår riktigt bra kan väl vara ett litet knyck i knälederna när des öses som mest.
Den som har det är Nikke Ström. Han kan sätta sig lite avmätt på sin pall, men är strax uppe och snart är varje cell av hans kropp involverad i hans uttryck. Med slutna ögon och knixiga dansrörelser smekar han fram underfundiga slingor med vana fingrar.
Ola Bjurman har den där speciella rösten tillsammans med Bengans gråtande gitarr skapar den där blå stämningen som endast en riktig bluesman behärskar. Det är precis sådana här upplevelser man behöver en vanlig torsdagskväll i slutet av maj innan sommaren fullt blommat. En vederkvickelse för själen som gör livet lite lättare att leva.

Varför är det så dyrt att ta ner skylten?

Krönika publicerad i Karlskoga-Kuriren idag

Kan du fatta hur det kan vara så in i h-vete dyrt att logga ut, mula, ta ner skylten, att till slut lämna denna jämmerdal för en sista tur till sällare jaktmarker?!
För några veckor sedan begravde vi vår kära gamla mor. Hon har haft ett hel OK liv och blev nästan 92 år. Hon tillhörde också den generationen som alltid vill göra rätt för sig, därför såg hon till att det fanns lite pengar över till begravning. Det har liksom varit hennes generations livsuppgift känns det som, att komma i jorden utan att vara i skuld. Nåja, men, måste det vara så förbaskat otroligt dyrt att lämna in att man måste spara ett helt liv?
Mors mycket enkla begravning gick på, inklusive bouppteckning, 25 000 kr. Snittet ligger där någonstans, eller strax därunder. 25 papp! Det är morsans i särklass dyraste resa någonsin, det kan jag lova. Eftersom hon inte ska ha någon gravplats utan spridas i minneslund så klarar det hela sig utan gravsten. En sådan går annars på någonstans runt 10 000 kr. Det finns något billigare och det finns avsevärt dyrare.
Man sitter liksom fast i en tradition som är svår att undvika. Man kan ju inte bara kasta morsan i sjön eller gräva ner henne i skogen hur som helst, det gillas inte av samhället. Är det något man kan göra själv då?  Ja, på nätet finns lite ”Gör det själv-info”, vad sägs om:
Bygg din egen kista, plocka själv dina blommor, assistera i kyrkan eller vid ceremoniplatsen. Man får också efter tillstånd hos Länsstyrelsen sprida askan i havet eller i naturen, det sänker priset något.
Nu tycker ni kanske att jag är en cynisk och avskyvärd person, utan någon som helst respekt i kroppen. Naturligtvis är jag inte beredd att slänga morsan i skogen, jag respekterar givetvis de traditionella begravningsceremonierna vi fått ärva, men jag tycker man känner sig ganska utlämnad, det finns ju inga bra alternativ. När man slagit ner rumpan på begravningsbyrån och företrädaren börjar sälja som den värsta Electroluxrepresentant är det svårt att värja sig, speciellt då man oftast inte känner sig direkt i högform där man sitter. De olika alternativen som haglar genom luften får inget pris förrän i slutet av samtalet och när man väl är där skulle jag inte tro att så många känner för att börja pruta. Det blir att bita i det, vid det här laget, ganska sura äpplet.  
Nej, jag föreslår att samhället även tar hand om den sista avfärden, utan extra kostnad. Man har ju, så att säga, haft hand om oss under hela resan, så varför inte ta ansvaret ända fram till ändhållplatsen.
Vad vi ska göra med de 800 begravningsbyråerna inklusive personal som nu suger ut det sista ur oss, det vet jag inte riktigt. Men kan de sälja en ekkista för 35 papp till någon som ett par dagar senare ska elda upp den eller gräva ner den i backen så är jag inte speciellt orolig. Då kan man sannolikt också sälja sand i Sahara eller lura på oss något annat skoj som vi inte behöver.

Nostalgin infann sig inte, själen saknas

Var på fotboll på ”Vallen” i måndags. Med Vallen menas Eyravallen, eller Behrn Arena som den numera heter. Jag försökte, när jag satt där på pressläktaren, någonstans ovanför där den gamla träläktaren förut stod, att återfå lite gammal ÖSK-känsla, lite nostalgi, men nej, den infann sig inte. Skulle tro att jag var på ÖSK-match för första gången väldigt tidigt 60-tal. På den tiden då Orvar Bergmark och Olle Sääw härjade. Som Örebroare följde jag sedan laget på ”Vallen” fram till mitten på 70-talet, då flyttlasset till Stockholm avgick.
Farsan hängde sällan med, så min bäste polare Gunnar Pettersson, GP och jag fick ”gå in med en gubbe”. Ni som var med på den tiden vet säkert vad jag menar. Tilläggas ska att vintertid så gällde samma sak på Vinterstadion när ÖSK spelade bandy. Jag har egentligen inga direkta minnen från de tidigare åren, men jag var på plats den berömda fighten när göteborgarna lyfte av målburen och blev utjagade av en mäktig Riesenschnauzer, tror det var 1970. Jag minns ändå en hel del spelare som passerat revy genom åren, som Janne Mossberg, en speciell favorit, Totten Gustavsson, Sven-Gunnar Larsson, Yngve Hindrikes, och naturligtvis den stora stjärnan, Thomas Nordahl vars syster jag gängade, men det är väl en annan historia. Vad jag egentligen vill komma till är att jag trots denna resa, från tidiga ungdomsår, inte har någon speciell känsla för Örebro SK idag, har nog egentligen aldrig haft, vilket kan kännas märkligt. Det finns liksom ingen riktig själ i klubben att hänge sig åt, åtminstone har jag inte känt av den trots att jag ”stått i klacken” under ganska många år.
1976 flyttade vi till Stockholm, min svärfar tränade då AIK, så vi gick plikttroget till Råsunda, på den tiden var det runt 6000 åskådare och dötrist. Men då hände något, ett par jobbarpolare, Hammarbyare sedan barnsben, tog med mig till Söderstadion och jag blev omedelbart frälst! När Bajen spelade hemmamatch var det inför 10 000 fanatiska fans som, redan då, sjöng sig igenom matcherna. Efter matchen ofta en pilsner på Kvarnen tillsammans med likasinnade. Här fanns både själ och hjärta i överflöd. Något jag aldrig hade upplevt på Eyravallen eller för den del Råsunda. Sedan dess klappar ett Bajen-hjärta i mitt bröst och kommer så alltid att göra. Men, det är inte slut med detta. 1989 flyttade vi till Degerfors. Via lite olika turer så hamnade jag i Degerfors IF:s styrelse ganska omgående. Här fann jag en ny själ som är svår att beskriva, men mycket av den förmedlades av Berndt Bjurström, en man som levde, åt och drack Degerfors IF, 24 timmar om dygnet. Som förmodligen hade rödvitt blod i sina ådror. Jag kunde sitta i timmar efter våra möten och lyssna på Berndt och hans historier. Andra eldsjälar som smittade av sig på mig var Börje Andersson och Egon Ottersten. Egon som var den person som i början på 90-talet drev på projektet att ta DIF till allsvenskan igen. Utan honom hade det aldrig blivit verklighet.
Sedan 1989 har jag gissningsvis missat någonstans mellan 5-10 hemmamatcher, alla på grund av tjänsterresor, men jag har å andra sidan sett fler bortamatcher än så, så jag ligger totalt på plussidan.
I kväll är det cupmatch med allsvenska Elfsborg som gäster. På plats igen, givetvis!

Vi är alla oss själva närmast

Funder lite på hur vi människor egentligen tänker i olika situationer.  Senast nu vid Granåsen, nordväst om Granbergsdal, där Gelleråsen Invest vill sätta upp några vindkraftsverk. Vindkraft är både bra och ”politiskt korrekt”, det tycker nog de allra flesta. ”Grön el” som det så vackert heter, el som varken luktar eller förorenar. Problemet är bara det att när man säger att ”klart samhället ska investera i vindkraft” så menar man ”bara det inte sker invid mitt boende”. För så är det med det mesta inom ramen för det ”politiskt korrekta.
”Klart vi ska ta emot flyktingar, bara förläggningen inte gränsar till min tomt”. ”Klart vi ska ha invandring, bara de inte bor i min trappuppgång”. ”Klart vi ska vara rädda om miljön, bara de inte höjer bensinpriset, för jag behöver min bil”. ”Klart vi ska ha vargar i svensk natur, bara de håller sig undan från min bärskog”. Listan kan göras lång. Vi är helt enkelt oss själva närmast. Det tål ibland att stanna upp och fundera över vad man egentligen tycker och tänker. Finns det möjligen uppoffringar som ibland måste till eller gäller det bara ”alla andra”?

Vart tog alla idealister vägen?

Idealister?

 Vart tog egentligen alla idealister vägen? Vi som en gång trodde vi kunde förändra världen. Det är en fråga som slår mig när jag följer debatten om Folkets Hus i Degerfors. Var är de människor som klättrade upp i almarna i Kungsträdgården, som satt på taket på kårhuset i Stockholm och på rivningskåkarna i Malmö och på många andra ställen runt om i landet för att rädda billigt boende till ungdomarna? Var är de som gick ut på gatorna emot Vietnamkrig och internationella konflikter? Var är de som slogs för daghemsplatser och de som samlades på Gärdet tillsammans med den alternativa musikrörelsen?
Ja, att alla dessa nu har blivit både gamla och grå är bara en del av naturen, men var är deras barn och barnbarn? Fullt upp med att ta hand om sig själva?
Ibland blir jag så förbannat avundsjuk på den franska kulturen och de franska bönder som alltid gör slag i saken när de känner sig orättvist behandlade.
Vi har blivit jäkligt flata med åren. Visst, det blir lite då och då någon motdemonstration mot den främlingsfientlighet som bland annat SD varit med och skapat. I Rosengård i Malmö och nu senast i Landskrona har man reagerat en del.
Nej, jag tycker vi borde bli mer aktiva, kanske speciellt mot den nedrustning som sker runtomkring oss. Skolan är en tickande bomb, mycket på grund av de nedskärningar som gjorts. Det finns otaliga exempel, globalt och lokalt, där vi med ett muttrande konstaterar, ”jaha, där ska det läggas ner och skäras bort igen”. Den utmynnar i bästa fall i några insändare i tidningen, men snart är det glömt, för det kommer ju snart nya apropåer om nedrustning av det vi brukar kalla välfärd och vi bara tittar på…….
Jag ska inte på något sätt slå mig för bröstet, jag också en av dessa som inte längre syns. Jag saknar dock den tid då vi faktiskt gick ut och gjorde något mot de vi tyckte var orättvist. Är den tiden helt och hållet förbi?

Tänk om – Tänk rätt!

Protest!

Många slöt upp

Under parollen” Tänk om  – Tänk rätt: Inget gymnasium i Folkets Hus” protesterade ett par hundra degerforsare på torget utanför Folkets Hus inför fullmäktiges möte.  Flygbladet som delades ut värnade om ”Ett levande Folkets Hus” och ställde frågan ”Varför så bråttom” och var undertecknad av ”Vänner till Folkets Hus”.
 Oavsett hur många som nu kom så är det en sak som slagit mig sedan denna debatt kom igång, ja egentligen redan under tiden tågstoppet i centrum diskuterades och debatterades. 2010 är valår. Då brukar alla politiker, inom hela färgskalan, lova sina väljare både guld och gröna skogar till inga som helst kostnader. Får bara de bestämma finns ingen hejd på vad man kan erbjuda. Allt för att få behålla eller överta makt. Så brukar det se ut överallt, både på det kommunala planet och på riksplanet. Nåja nästan överallt, dock ej i Degerfors. Där har de vid makten, med en dåres envishet, försökt driva igenom två väldigt kontroversiella frågor utan någon som helst stöd från sina väljare. Tvärtom så har protesterna haglat, både mot tågstoppet när det var på tapeten och nu gymnasieskolan. Båda planerade för Folkets Hus, där nuvarande verksamhet då får stryka på foten. Jag har väldigt svårt att fatta hur man, ett valår, går på tvärs mot de medborgare som ska avge de röster man behöver för att kunna genomdriva sina tankar och idéer. Nu verkar det som man gör allt för att slippa. Är det någon som kan förklara hur de tänker?

Golf igen

Full sving

Lotta bestämde sig att äntligen ta grönt kort. Första försöket var för 15 år sedan, men nu skulle det ske! Sagt och gjort, i helgen var det intensivkurs på Degerfors GK. Fredag kväll till söndag eftermiddag med regler, puttning, korta och långa slag. Nu väntar ett antal fadderrundor med stort tålamod innan vi kan åka på vår första golfsemester. Kan bli rätt kul, för det innebär att jag själv kommer igång efter sju års uppehåll. Idag var det årsdebut på drivingranchen, inte alls så pjåkigt faktiskt. Swingen sitter någorlunda även om ryggen gjorde sig påmind. Det blir ordentlig uppvärmning innan nästa gång.

Nu är hon jordad

Då var det över, begravningen alltså. En förunderlig ritual är det. Det är klart att man sörjer sin gamla mor, någon som varit nära under hela ens liv ska ju bara finnas där. Men jag har förlikat mig med att man efter 92 år har rätten att få slippa. att man liksom gjort sitt och nu är det dags för andra att ta över. Jag har också under ett antal år studerat buddhismen och jag tycker de har en bättre syn på det här med döden. Läs gärna ”Den Tibetanska livs och dödsboken”, den ger lite andra perspektiv.
Nåja, har man aldrig varit ledsen förut så blir man det definitivt av stämningen på en begravning. Och då hade vi ändå lättat upp med lite jazzmusik.
Glädjande var ändå att detta är ett tillfälle när vi kunde samla ihop alla barnen. Det är tyvärr inte så ofta vi kan ses alla på en gång. Tråkigt dock att den engelska delen av släkten inte kunde komma på grund av askmolnet. Vi ser fram emot att träffas i sommar.
Lite kul kuriosa var också att mor begravdes på samma dag som min syster Gittan gifte sig, för 50 år sedan. Guldbröllop och begravning samma dag alltså.