Pandemi, allsvenskan och politiska hopp

Jag hade tänkt att den här krönikan skulle börja med att gratulera vårt rödvita lag till en allsvensk plats inför nästa säsong, men nu får vi vänta några dagar till innan det blir verklighet, för vi ska ju inte ta ut något i förskott, eller hur? Annars har det varit galet intensiva aktiviteter på sociala medier där människor från hela landet har engagerat sig i Degerfors IF:s jakt på den där så eftertraktade platsen i fotbollens finrum. Bara en pinne till återstår utifrån att Jönköping också vinner alla sina tre sista matcher. Supportrar planerar att ta sig till Eskilstuna den 21 november för att kunna hylla på plats. Därtill verkar det som Vulkanerna vaknat. En FB-grupp har i skrivande stund knappt 500 medlemmar och den växer stadigt. Vi som minns dessa Vulkaners engagemang, både hemma och borta, när det begav sig på 90-talet fattar hur viktiga de var och kommer att bli. Bara den förbannade pandemin till slut lämnar oss i fred.

Mitt i allt detta så ser det ut som om det också skulle kunna bli lite ordning politiskt i Degerfors. Jag skrev redan i januari i en krönika att Degerforsalliansen tyvärr hade misslyckats och att Socialdemokraterna borde ta sitt förnuft till fånga och kroka arm med Vänsterpartiet för en trygg och stabil majoritet. Nu ser det ut som det skulle kunna bli ett faktum. Klokt!
Nu får vi hoppas att Degerforsvänstern kan slänga in några gamla politiska silverryggar som med erfarenhet och klokhet kan reda ut kaoset tillsammans med sossar och liberaler.

Det är nu inte bara i Degerfors det råder politiskt kaos. Just nu håller hela världen andan kring vad det sittande presidenten i USA kan hitta på innan han tvingas lämna Vita Huset. Som en tjurig barnunge försöker han in i det sista skapa oreda. Det senaste är att han sparkat klimatforskaren Michael Kupenberg för att ersätta honom med någon klimatförnekare samt också ge försvarsministern Mark Esper foten för att han vägrade sätta in militär mot gatudemonstranter. Ju förr vi kan bli av med denna despot ju bättre. Vad kan han mer hitta på innan 20 januari? Allt hopp står nu till att Biden får komma i ordning och reda upp i den röra Trump har skapat under 4 år.  

Jag läste i vår tidning i veckan att det fortfarande går utför med skolresultaten i både Degerfors och Karlskoga. Framförallt i Karlskoga. Däremot går det fortfarande lysande för grannkommunen Storfors som återigen finns i toppen av alla kommuner i landet. Nu visade det sig att man använt gammal statistik så kanske har det blivit något bättre. Trots detta förstår jag verkligen inte varför skolpolitikerna i Karlskoga och Degerfors inte hänger på låset till skolkontoret i Storfors och lär sig hur det ska gå till. Det är en gåta. Det är ju inte fel att kopiera. Bra idéer är bara att sno, det är absolut tillåtet.

Så slog då pandemin tillbaka igen. Trots alla råd vi fått hur vi borde bete oss så har vi inte lyckats särskilt bra. Nu får vi betala. Jag kan inte säga att jag är eller ha varit någon förebild när det gäller att isolera sig. Men nu kryper allvaret in på livet igen. Lova att du gör ett nytt försök, det ska i alla fall jag göra.

Nu är det uppkavlade ärmar som gäller

Så skedde då det oundvikliga, Degerforsalliansen sprack. Det var inte oväntat, snarare tvärtom. Man kan tycka att det är tragiskt, men i botten har man själva bäddat för detta genom bland annat bristande kompetens. Kanske hade man kunnat lyckats om man förstått att utnyttja den samlade kunskap som fanns i kommunhuset vid maktövertagandet istället för att omedelbart göra sig av med ovärderlig kompetens. Särskilt som man tillsatte tre kommunalråd med minimal vana av politiskt arbete. Jag har skrivit det förut, men det tål att upprepas. Redan när man sparkade ut Max Tolf och utmanövrerade ytterligare några mycket kompetenta tjänstemän sket man i det blå skåpet. Uppenbara misstag på grund av sin bristande kunskap har sedan radats upp.

Nåja, nu står vi där vi står och jag hoppas verkligen, som kommunmedborgare, att man nu, i alla led, kan släppa på prestige, bortse från vad som hänt de senaste två åren. Sätta sig ner tillsammans och rädda vår fina kommun från den katastrof som annars lurar bakom hörnet. Jag ser Socialdemokraternas och Liberalernas gest att nu sträcka ut handen mot vänstern som en oerhört viktig början. Jag hoppas att också Degerforsvänstern visar ödmjukhet kring den uppkomna situationen och inte bara går in och tar över utan nu etablerar det som kan bli ett långt och varaktigt samarbete. För visst är det korkat att man inte tidigare kunnat komma överens då man skulle kunna skapa en trygg egen majoritet tillsammans. Något som skulle göra att man kan jobba långsiktigt och inte bara i fyraårscykler. Jag har ett flertal vänner utanför Degerfors som inte på något sätt förstår varför V och S inte kunnat samarbeta när man tillsammans har så stor del av medborgarnas förtroende. Jag har inte hela historien, men inser att det mer ligger på personnivå än politisk ideologi. Nu gäller det att allt gammalt groll läggs åt sidan.

På kort sikt ser jag ändå att den politiska kunskapen och erfarenheten finns i Vänsterpartiet. Men jag hoppas de nu inte ser chansen att köra över vad som finns kvar av det tidigare styret utan ödmjukt erbjuder sitt kunnande som sedan utmynnar i en konstruktiv samverkan med S och L. Det har varit många hårda ord på sociala medier och i insändare under de två åren som Alliansen styrt Degerfors. Det kan hända att det har satt upp en del murar, men jag hoppas innerligt att man nu kan bortse från detta och nu kroka arm. Det är ett tufft arbete som från och med nu gäller. Jag är inte det minsta avundsjuk på de som nu ska försöka ro båten i hamn.

Det är lite med hjärtat i halsgropen man nu har att följa de fem sista omgångarna i Superettan. Det som kändes som en bred boulevard mot Allsvenskan har nu krympt något efter att Degerfors IF tappat en del poäng de senaste omgångarna med en förlust och två oavgjorda de senaste fyra. Än så länge är jag inte särskilt orolig, möjligheterna är fortfarande stora och allt ligger i egna händer, men eftersom idrott aldrig är logisk och så stor del av lyckade resultat handlar om mentalitet så finns en liten strimma av gnagande oro i bröstet. En hemmavinst imorgon skulle återskapa lite lugn för visst tror vi på det, fortfarande. Uppkavlade ärmar gäller nu, både i den lokala politiken och på Stora Valla.

Svarta hål

Årets Nobelpris i fysik gick till Roger Penrose, Reinhard Genzel och Andrea Ghez för upptäckten av svarta hål. Nobelpriset ska, enligt Alfred Nobels eget testmente, gå till någon som ”gjort mänskligheten den största nytta” inom fysik, kemi, fysologi eller medicin, litteratur och fredsarbete. Hur är det då med svarta hål? I DN i söndags försökte man förklara i en artikel med rubriken ”Allt du behöver veta om svarta hål”, men särskilt klokare blev jag inte. Det enda jag skulle vilja veta om svarta hål är just hur upptäckten ”gjort mänskligheten den största nytta”. Egentligen skulle man väl kunna ställa samma fråga kring Louise Glücks poesi och priset i litteratur, men det är mycket mer subjektivt hur poesi påverkar mänskligheten positivt än några svarta hål tusentals ljusår ute i rymden. I alla fall enligt mitt sätt att se på saker och ting. Nu har jag försökt googla runt lite och det närmaste jag kom var på ”institutionen för fysik och astronomi” på Uppsala universitet där var man kan läsa: ”det korta svaret är att det inte alls påverkar livet på jorden – annat än rent filosofiskt”. Upplyser ju inte direkt hur upptäckten då platsar som Nobelpris, men om någon här kan förklara det för mig så har tidningen mitt telefonnummer. För mig känns det i alla fall som om dessa svarta hål mest slukar en jäkla massa pengar som kunde gå till något nyttigare.

En annan typ av svart hål är för mig vargfrågan, ett årligt återkommande. Länsstyrelsen har beviljat att man nu får skjuta sex vargar i Örebro län och lika många i Värmland. Totalt 24 vargar i sex olika län. Jägarna protesterar som vanligt högljutt och vill givetvis knäppa fler.  Anledningen är som vanligt att vargen skrämmer bort och äter upp allt vilt i skogen så det blir inget över till jägarna. Nu lider ju inte någon jägare av matbrist. Jakt är idag endast ett fritidsnöje med bonusen att man kan få lite fint kött i frysboxen att skryta med för gästerna om och hur tolvtaggaren föll.
Samtidigt läser jag att Skogsstyrelsen desperat uppmanar jägarna att skjuta fler älgar eftersom de käkar upp skogen, närmare bestämt nyplanterade tallplantor för miljardbelopp varje år. Lägg därtill alla trafikolyckor som årligen sker, flera med dödlig utgång. Det lär finnas drygt 300 000 älgar i landet. Om nu inte jägarna klarar av att skjuta av tillräckligt stor del av älgpopulationen så borde det väl finnas fler vargar i skogen och inte färre. Det är ju så fiffigt ordnat att naturen brukar kunna balansera sig själv rätt så bra. Det är bara när människan försöker påverka detta som obalans uppstår. Exempelvis genom att utrota rovdjuren överst i näringskedjan.

Vargfrågan är kontroversiell och alla gillar inte försvaret av vargens existens då det ibland händer att rovdjuren ger sig på vår tamboskap eller våra lössläppta jakthundar. Det är mer än tragiskt. Till viss del ändå skapat av jägarna tjuvjakt. När de exempelvis skjuter föräldraparet i en vargfamilj och därmed ofta lämnar några unga valpar som ännu inte lärt sig fullt ut att jaga själva, skapar de dessa kringstrykande ungvargar som fått korn på lättjagade får i en inhägnad hage utan elstängsel. Om nu jägarskrået är så infernaliskt glada i att döda så kan jag tipsa om att det finns kring 300 000 vildsvin som skapar oerhört mycket mer ekonomisk skada än vad vargen gör. Både på mark och jakthundar. Ge er på dem istället.

Tänk att vi inte förstår vårt eget bästa……

Tänk att vi är så unisont korkade, vi som bor i länets ytterområden, i huvudsak den norra delen samt här i Karlskoga/Degerfors. Tänk att vi inte förstår vårt eget bästa. Om vi i fortsättningen ska få någon vettig vård eller tryggt föda våra barn så måste vi ta oss till huvudorten Örebro. Det fattar väl alla att vi lallare här ute på vischan inte förstår eller kan hantera sådana stora och svåra frågor. Inte ens de som jobbar dagligen i den stora vårdapparaten förstår sitt eget bästa. Att läkare, sjuksköterskor, barnmorskor och undersköterskor vilt protesterar över hur Karlskoga och Lindesbergs lasarett sakta med säkert nedmonteras utifrån en plan som några få, men ytterst kloka och framsynta, chefer i Örebro, utarbetat visar ju bara på hur förbannat korkade de är. Att de säger upp sig och slutar kan ju bara bero på egoism och total okunskap i hur man bedriver effektiv sjukvård. Givetvis ska de som är kloka nog att stanna kvar försättas med munkavel så inga obegåvade påståenden om att ledningens så väl genomtänkta beslut emotsägs i media. Full lojalitet gentemot direktörer och höga chefer (läs Simonsson och Claesson), de allsmäktiga, är ett måste, det förstår ju alla som inte enbart har sågspån mellan öronen.

Lite svårare kan det vara för oss dumma medborgare att förstå den politiska ledningen. Men de har ju givetvis insett att de höga tjänstemän de anställt är de som vet hur en slipsten ska dras. Beslut tagna på allsmäktig nivå som de givetvis måste följa och genomdriva politiskt. Att de sedan har ett annat budskap till oss vanliga människor är inte så konstigt, det är bara sådana som politiker är. Det är ju det som kallas politik. Att de i sin tur inte riktigt har förstått att det är vi korkade undersåtar som i grunden är deras arbetsgivare och att de kanske borde lyssna på oss, det får vi ha överseende med. Det är inte så lätt att sitta mitt emellan de riktigt stora hövdingarna i toppen på sjukvården och oss simpla medborgare. Klart man lyssnar mest på de som har all kunskap. Att det kan leda till att de själva blir arbetslösa ser de nog mest som en form av skiftarbete. Förlorar man nästa val så kommer det säkert några som är precis lika korkade och maktkåta i kommande mandatperiod och som sannolikt gör bort sig precis lika mycket och vips är man tillbaka vid rodret igen. Det kallas växelbruk. Det är svårt att tro att Andreas Svahn och Karin Sundin, ytterst ansvariga politiker, där de ligger i sina sängar på kvällen, tror att de ska bli omvalda efter all kaos de skapat, förtroenden de mist, löften de givit som med facit i hand visat sig vara blå dunster och rena lögner. Men, vem vet, kanske också Donald Trump får fyra nya år i Vita Huset. Vi lever i nya tider där sanning eller lögn inte spelar så stor roll längre eftersom man, när man väl blivit vald, kör sitt eget race och kanske på något sätt tror att man kan ljuga sig kvar vid makten.   

Jag hoppas du förstår att det ligger en hel del ironi bakom ovanstående.  
Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen. Det fungerar inte att göra stora omorganisationer utan att ha ”folket på golvet” med sig. Det kommer det inte att göra inom Region Örebro heller. Protesterna lär fortsätta i både Lindesberg och här hos oss. Den här gången ger vi oss inte. Sannolikt kommer också örebroarna att stämma in när de ser hur det börjar knasa även inne på USÖ där personalen går på knäna eller helt enkelt bara säger upp sig.
Man stängde Karlskoga BB med en ”konstruerad sanning” kring patientsäkerhet. Nu larmar personalen på kvinnokliniken i Örebro hur arbetsbelastningen riskerar just patientsäkerheten och hur en oengagerad ledningen struntar i deras problem. Hur det här ska sluta är skrivet i stjärnorna, men att Sundin och Svahn nog borde börja söka jobb någon annanstans än i Örebrotrakten är för mig ingen högoddsare. 

Pensionärslivet

Ja, nu är det officiellt, det har ju till och med stått i tidningen att jag numera kan titulera mig pensionär, något jag ju nämnde för några veckor sedan i min krönika. Och oj vad tips jag fått från när och fjärran på hur bör och jag ska tillbringa mitt nya liv. Ett stort tack till alla tipsare skickar jag här och ett särskilt stort till dig Anne Marie Käll, tidningens hovpoet, för den fina dikten och för blommor. Jag vill också lugna dig gällande mitt värv som krönikör och musikreporter. Jag kommer inte att pensionera mig från dessa uppgifter än på ett tag. Kontakten med ”folk på sta´n” som vill komma fram och diskutera en musikrecension eller innehållet i en krönika uppskattar jag väldigt mycket och passar härmed också på att tacka för alla uppmuntrande ord. 

Nu har jag inga större problem att få dagarna att gå, men jag har redan kommit in i en så pass avslappnad tillvaro att jag då och då inte riktigt vet vilken dag det är.  Men, som sagt, jag har tillräckligt många intressen för att inte drabbas av lappsjuka och efter att ha läst följande citat, fritt översatt från författaren Paulo Coelho ”En dag kommer du att vakna upp och inse att det inte finns någon tid kvar att göra alla de saker du velat göra. Gör dem nu!” så tänker jag definitivt inte sätta mig på ändan och invänta döden. Nu blir det mer tid till en nystartad bowlingkarriär, hundträning och barnbarn.

En sak som inte bara gläder mig utan säkert en stor del av medborgarna i detta avlånga land är att kulturen sakta med säkert börjar vakna upp ur coronadimman. Inte så att kulturarbetarna på något sätt ännu ser ljuset i tunneln i ekonomiska termer, men som basisten Nikke Ström sa när vi samtalade, det är ju det där med att få lira som saknas mest. Men det ska sägas att alltför många inom kultursektorns olika delar lidit fruktansvärt av pandemins härjningar och konsekvenser. Nu vädras i alla fall lite morgonluft och kanske kan publikantalet ökas på under hösten. Till dess ser vi fram emot några coronaanpassade konserter med begränsade platser. Karlskoga konsertförening har flaggat upp för åtta olika tillfällen under hösten. Även i år med sedvanlig bredd på programmet.

Apropå kultur. I förra veckan bekräftade Suzanne Hellström, klubbchef i Degerfors IF att klubbens kassakista snart är tom då inga intäkter kommer in när läktarna gapar tomma. Trots serieledning och mersmak på allsvenskan till nästa säsong så är läget mycket ansträngt enligt Suzanne. Då jag i min förra krönika tog upp att vi har en kommunledning som är fullständigt (och obegripligt) iskalla till fotbollsframgångarna blir det lite svårt att tolka vad kommunstyrelsens ordförande Carina Sätterman menar när hon, i en intervju med P4 Värmland, utlovar någon form av hjälp samtidigt som de tidigare halverat marknadsstödet samt skickat kronofogden på föreningen när de bestridit för höga hyresfakturor. Samtidigt blir man rörd av hur alla supportrar och företagare runt om i hela landet nu, via sociala medier, kraftsamlar och swishar pengar hejvilt. Det är tack vare alla dessa som det kommer att gå vägen, både sportsligt och ekonomiskt. Kvarstår hur det sedan blir med Stora Valla och allsvensk anpassning, men det får vi väl all anledning att återkomma till.

Halvtid

Hand upp – var det någon som trodde att Degerfors IF skulle, med mersmak, vara i toppen av Superettan efter att halva säsongen genomförts? OK, kanske med hjärtat, men var det någon som verkligen trodde, på riktigt?

En sak kan jag i alla fall konstatera. Det är helt fel säsong som det går extra bra för vårt rödvita lag. Serieledning efter halva säsongen, stundtals fantastisk fotboll med många mål men tragiskt nog inför tomma läktare vilket inte heller gynnar de sponsorer som investerat i föreningen. Visst, alla matcher TV-sänds, men fotboll ska upplevas live. Punkt!

Sponsorer ja, marknadsavdelningen i föreningen har haft det tufft att få företag att investera i varumärket Degerfors IF. Det blir enligt principen ”många bäckar små” som man hankar sig fram. Lite besynnerligt tycker jag. Minns när Postens Företagspaket tog kontakt med föreningen vid förra tillfället DIF tog sig till Allsvenskan. Där fanns en förståelse för hur viktigt det var att förknippas med de positiva vibbar som skapades i vår lilla by den gången. Historiskt har också Degerfors Järnverks olika ägare, över tid, varit en av huvudsponsorerna. Nyligen kunde man se följande citat i tidningen Idrottens affärer:  ”Föreningen får idag inte en krona från Outokumpu Stainless AB i stöd… Undrar vilken manegementskola i ortsidentifiering och arbetsmotivation den platsledningen hänger sig till?” Det här citatet skulle även kunna gälla den andra stora arbetsgivaren i kommunen, nämligen kommunen själv. Kommunledningen har tydligt visat att de mer ser föreningen och hemmaarenan Stora Valla som en belastning och har därför, bland en massa annat, också halverat sitt marknadsstöd till Degerfors IF. Även här eller kanske synnerligen här ifrågasätter jag kommunledningens kompentens inom marknadsföring och PR, både för interna och externa syften. Att återigen skapa ett kommunalt VI i den treenighet som tidigare varit så självklar verkar nu vara en utopi. Både korkat och sorgligt. Också med tanke på den kreativitet som skapats av den mycket aktiva sälj- och marknadsorganisationen i föreningen med Victor Lundmark, Leif Olsson och Patrik Werner i spetsen. Deras olika upptåg via Instagram och Facebook är rikskända. Borde kunna utnyttjas av kloka sponsorer med lokal anknytning.

Idag fylls riksmedia med artiklar om den lilla bruksortens fotbollslag som ännu en gång är på väg mot Allsvenskan. Något som i dagsläget inte känns särskilt avlägset även om man inte ska ropa hej ännu. Vad det skulle betyda för Degerfors, både som ort och fotbollsmetropol, är väl uppenbart. 5 000 – 6 000 på läktarna. Kanske dubbelt upp i ett derby mot Örebro SK. Mängder av tillresta supportrar. Veckovis rapportering i all riksmedia samt en stor möjlighet för föreningen att riktigt komma på ekonomiska fötter igen efter coronapandemins härjningar.
Det enda jag kan komma ihåg att riksmedia uppmärksammat från Degerfors förutom fotboll är när man beviljat nära anhörig till kommundirektören att skjuta vildsvin från balkongen. Kul, men inte särskilt positivt.

Jo förresten, en sak till som fått riksgenomslag är Degerfors biblioteks fantastiska filmsnuttar. Jag har fått ett flertal kommentarer från hela landet där dessa makalösa små kortfilmer kommenteras med skrattårar rinnande ner för kinderna. Här snackar vi kultur på hög nivå.

Degerfors IF återigen har visat att bara man vill och tillsammans så går det att skapa något stort. Att inte kommunledningen hänger på den gratisskjutsen är för mig obegripligt. Det påstår jag med 40 år inom marknadsföring i ryggen. Helt jäkla obegripligt.

Skilda världar

Jag bor inte så ofta på hotell nuförtiden, inte heller medverkar jag i konferenser eller går på seminarier, men det har tidigare varit en stor del i mitt yrkesliv. Ibland mer, ibland mindre. Jag har då och då reflekterat över de personer som har som yrke att ta hand om mig på hotellen, på konferensanläggningar eller liknande ställen. Enligt mina ovetenskapliga överslag så kommer jag fram till att runt 80 procent har utländsk bakgrund. Detsamma gäller bland taxiförare och i kollektivtrafiken i våra större städer. När åkte du i en stockholmstaxi med en förare med helsvensk bakgrund senast? Jag kan inte minnas något sådant tillfälle.

Jag går inte ofta till läkare (tack och lov), men jag har lite småskavanker som ibland behöver en del vård och viss medicinering. Det inkluderar även några besök på Karlskoga lasarett och USÖ i Örebro. Jag har reflekterat över att de läkare som tagit hand om mig, vid samtliga tillfällen jag minns, varit av utländsk härkomst med några få undantag.

Under den pågående pandemin som fortfarande gäckar oss har vi överösts av olika TV-inslag från vårdsverige, en hel del från äldrevården ute i vårt avlånga land där framförallt undersköterskor, både manliga och kvinnliga intervjuats. Har du tänkt på att en stor del av dessa har haft utländsk bakgrund. 

Just nu sitter våra rikspolitiker och försöker komma överens om en ny migrationspolitik. Det går sådär. Inget talar heller för att man ska komma överens. Högerblocket kämpar med näbbar och klor för att vi ska ta emot så få som det någonsin går. När man beskriver en individ med utländsk bakgrund i deras kretsar så är det alltid en förortsboende arbetslös eller en vilt omkring sig skjutande gängmedlem. Det är bilden som ges och svenska folket nickar instämmande. Lurade av våra politiker att invandringen är en dyr förlustaffär för landet och att alla de som kommer hit är samvetslösa utsugare. Ingen av alla dessa hotellanställda, konferensvärdinnor, taxichaufförer, läkare, sjuksköterskor eller butiksbiträden verkar existera i Kristerssons, Buschs och Åkessons eller för den del Löfvens värld, trots att de omges och servas av dem dagligen. Jag har heller inte hört någon enda journalist ställt någon motfråga i olika debatter eller försökt framhålla att just dessa människor är en viktig ryggrad i vårt samhälle som fullständigt skulle rasa samman om de inte funnits. Nej, högerfolket ser bara ligister, kriminella och ”arbetslösa parasiter” när de beskriver våra invandrande bröder och systrar. Därför ska de helst stoppas redan vid gränsen. SD vill till och med skicka tillbaka de som redan etablerat sig och skicka dem dit de ”borde bo” i stället för i Sverige. Vi lever helt enkelt i totalt skilda världar.

Givetvis har vi problem med gängkriminella ligister som ofta har invandrarbakgrund. Det är dock inte ett migrationsproblem eftersom 98 procent av de som kommit hit är skötsamma samhällsmedborgare som inget annat vill än att göra rätt för sig. Det är ett politiskt problem som sträcker sig långt tillbaka i tiden och som inte löses genom att vi stänger dörrarna till Sverige eller ropar på hårdare straff.

En gång för länge sedan fanns ordet solidaritet med i samhällsdebatten, men det är inte politiskt gångbart längre. Nu är det tuffa tag som gäller.

Blåögd men ganska stolt och trygg

Jag anses nog vara lite blåögd. Jag anser mig själv vara blåögd. Ja, jag är faktiskt nordiskt blåögd, rent fysiskt, men alltså även i relationer. Jag lider helt enkelt av den, inte helt unika åkomman och handikappet att jag litar på folk. Det kan föra med sig att man då och då blir besviken och kanske till och med lite kränkt. Men jag är det av den övertygelsen att man inte kan gå och misstänka människor för att de ska göra en illa eller ha onda baktankar. Det tror jag heller inte att de flesta har. Jag tror det beror på att man helt enkelt inte har förmågan eller ens intresset att sätta sig in i andra människors situation. Det är oftast specifika situationer som styr handlanden, speciellt gäller det när det är pengar eller makt involverade, det är i alla fall min erfarenhet.

Jag har vid några tillfällen i livet hamnat i situationer jag helt enkelt inte förväntat mig och det beror helt eller delvis på just min blåögdhet. Att man litar på saker eller på folk och känner trygghet. Det har varit fall där jag känt människorna ganska eller mycket väl och det är väl egentligen då man brukar lita på folk som mest. Tillfällen då jag blivit både ledsen och lite besviken, men när man tänkt efter en stund så inser man att jag borde förstått eller åtminstone kunnat räkna ut att alla inte tänker som jag. Vad gör man då, jo man tjurar ett tag, tänker att, va´fan, där skulle jag varit lite mer på min vakt eller den där människan kanske jag inte skulle ha litat på.  Den situationen borde jag förutsett och kalkylerat in. Kanske känner du igen dig, de flesta har nog drabbats någon gång.

Du borde ha varit mer reflekterande och framsynt, lite mer misstänksam och bevakat dina positioner säger rösten på den ena axeln. Den andra axeln har mer synpunkter på att inte fastna i bitterhet och sorg utan ta det med vetskapen om att det är din läggning att inte gå omkring och misstänka folk för varken det ena eller det andra utan bara gå vidare. För det där med att hela tiden vara på sin vakt och var misstänksam är tärande och inte särskilt konstruktivt. En del kallar det livets hårda skola och det stämmer säkert. Man behöver lite motgångar ibland för att kunna lyckas och livet består ju inte av ett konstant lyckorus. Det finns ingen lycka, bara lyckliga stunder är det någon som sagt och det skriver jag under på.

Coronapandemin har påverkat oss en hel del på olika sätt. Det här våren/sommaren har varit en av de märkligaste. Personligen har jag gått mellan ett ryck på axlarna till mild depression. Jobbigast har varit att inte kunnat träffa folk som vanligt. Barnbarnen har vi enbart kunnat träffa korta stunder och i huvudsak utomhus. En sak som det bidragit till är att jag beslutat mig för att gå i pension till hösten. Inte enbart på grund av pandemiläget, det finns också andra orsaker, bland annat resultat av min blåögdhet. Men jag har också fått en påminnelse om att livet inte är oändligt. L och jag har till hösten kamperat ihop i 46 år. Efter mitt pensionsbeslut får vi nu några år på heltid där vi helt och hållet rår över våra kalendrar. Hur det går återstår att se. Det kan väl få bli en annan krönika lite längre fram.   

Våga tänka utanför boxen

Det har under de senaste veckorna skrivits en hel del om gängvåld, skadegörelse och allmän stökighet under sommarkvällarna i framförallt Karlskoga. Både polisen, socialtjänsten och kommunen har uttalat sig efter att en mamma i en insändare berättat om hur hennes blivit oprovocerat misshandlad av ett ungdomsgäng. Vi har också kunnat läsa att skadegörelsen på skolor och förskolor kostar väldigt stora pengar. Det här är inga nyheter, så har det sett ut i stort sett varje sommar i både Karlskoga och Degerfors. Frågan är hur det kan fortsätta så här utan att det stoppas. När polisen och socialtjänsten säger att ”de gör så gott de kan” så kan jag inte se det på annat sätt att bättre än så här blir det inte. Man vill inte/kan inte/orkar inte/försöker inte/har inte resurser till eller prioriterar annat. För om man vill/kan/orkar/försöker/tillsätter resurser så skulle situationen se annorlunda ut, det är jag tämligen säker på. Exakt hur överlåter jag dock till experterna. Kanske våga tänka lite utanför boxen, se hur andra orter jobbar med dessa frågor. Socialförvaltningens recept var enligt tidningsartikeln att du och jag ska gå ut på gatorna och ta hand om saken. Så sker nu också i och med att organiserad och frivillig nattvandring återupptas. Det är hedervärt, men för mig är det en absolut nödlösning.

Tony Ring nämner i sammanhanget kommunens ”extrema satsning” på grundskolan som ett annat, mer långsiktigt recept. Ju fler som klarar betygskraven och kan läsa vidare är medicinen ”mot en massa konstigheter” enligt Ring. Det är delvis sant och givetvis bra att man satsar på skolan, men oavsett så faller en del ur och hamnar därmed i riskzonen, även oavsett betyg. Dessutom tror jag en hel del av de som jobbar inom skolan i Karlskoga förvånas över vad som menas med ”extrem satsning”. Åtminstone de jag talar med.

Enligt de sakkunniga jag känner i ämnet ”ungdomar i riskzonen” så skulle den satsningen ske redan tidigt i förskolan. Med de stora barngrupperna som man nu bakar ihop i förskolan tillsammans med en hel del outbildad personal blir uppföljningen på de barn som behöver stöd för att på ett bra sätt ta sig vidare i skolhierarkin mer eller mindre obefintlig. Mina källor till det påståendet är ett otal nära vänner som jobbat inom barnomsorgen i väldigt många år. När man därtill har sekretess mellan förskola och skola finns det få möjligheter att följa upp de barn som går över den gränsen. Som kuriosa kan nämnas att när våra barn gick på dagis i Sundbyberg på 80-talet var det 12 barn i gruppen på tre välutbildade pedagoger som dåvarande dagisfröknar numera kallas, ändå gnällde vi ibland.

Men mitt i denna debatt så gladdes jag av en insändare undertecknad Niclas Lagerstam. Gissningsvis en i dagsläget rastlös entreprenör som liksom väldigt många med honom har, mer eller mindre, bakbundits av Covid-19-viruset. Niclas utlovade idéer och funderingar på hur ungdomsproblemen skulle kunna lösas. Han angav dessutom en ungefärlig prislapp. Jag säger bara en sak, lyssna på Niclas. Ni som har möjlighet att påverka, sätt er ner och hör på vad han har att säga. Niclas är en person som kan tänka och agera utanför boxen. Polis, socialförvaltning och kommun har hittills misslyckats under flera år. Ta chansen och visa att ni vill mer än ni åstadkommit så här långt. Släpp prestigen och sluta knuffa problemen mellan er. Det finns en hel del medborgare som är rädda att gå ut på kvällarna.

Tänk om det kunde vara en gnutta kul också…….

Såg i tidningen att man ska göra lite omorganiseringar kring skolan i Degerfors. Det blir säkert bra, kan undra vilken i ordningen det sker. Det finns nog inget i vårt samhälle som är så omorganiserat, utforskat och omstrukturerat som de svenska skolan. Är det något våra politiker, både på riksnivå och ute i regioner och kommuner, är sådana experter på som skolverksamhet. Hur många gånger har vi exempelvis bytt betygssystem sedan jag började i skolan tidigt 60-talet? Otaliga och ibland så krångliga att inte ens de som skapat dem vet hur de fungerar. Man har pratat om hårda tag, om mjuka linjer, om elevers frihet och om disciplin, om läxor kontra läxfritt. Den ena reformen har avlöst den andra, ibland så tätt att den första inte ens hunnit utredas om den funkade innan nya tankar och idéer av nya och klåfingriga politiker införts. Det enda som inte förändras är elevernas resultat. De varierar lite över tid, men i stort ligger vi hela tiden efter i internationella jämförelser. Under alla år av förändringar och förnyelser finns däremot en viktig detalj som man hela tiden missat och som är själva grejen. Ingen har någonsin framfört idéer om att det också ska vara roligt att gå i skolan. Jag menar roligt på riktigt. I alla generationer sedan jag började i första klass tills idag har jag bara träffat på en handfull människor som ärligt kunna påstå att det var kul i skolan mer än på rasterna och när det ringde ut på eftermiddagen. Vet inte hur det var för dig, men jag har aldrig haft en enda dag i skolan som jag gått och längtat efter. Skolan och jag klickade aldrig. Jag har haft flera fantastiska lärare, men det har inte vägt upp det övriga. Jag skolkade sönder min skolgång och har fått ta igen detta med utbildning i vuxen ålder. Ingen lyckades göra mig motiverad och det är precis vad de flesta jag pratat med säger. En väldigt viktig detalj som man missat är att vi alla är olika, tar till oss inlärning på flera olika sätt. Vi är olika individer med olika typer av kreativitet, och det är ett stort antal elever som inte fixar den statiska skolprocessen. Alla ska ha rätt till det stöd som krävs för att uppnå de uppsatta resultatnivåerna, men jag har otaliga exempel på hur man misslyckats och där man skyller på resursbrist. Givetvis kan en lärare med 30 elever i klassrummet inte kan ge alla det stöd de önskar. Just nu går det generation efter generation ut i en given arbetslöshet då de inte klarat av kraven. Då tar de igen de besparingar som gjorts i skolan, i form av socialvård, kriminalvård och utanförskap som  skapar andra samhällskostnader jag är övertygad om att vi kunnat slippa med en skola som tog hand om alla.  

Degerfors satsar nu också stora pengar på att upprusta skolgårdarna. Det har jag egentligen inget emot om nu bara pengarna funnits. Att ha kul på rasterna och en fräsch miljö är givetvis inte fel, men det gör inte lektionerna ett dugg skojigare. Jag har inte några egna bra idéer, men jag tycker att det borde funnits någon av alla dessa inblandade potentater och konsulter under alla de tusentals olika omorganisationer och omstruktureringar som funderat en liten, liten stund över och haft något enda förslag på hur man gör skolan så rolig att eleverna faktiskt gillar att gå dit.