Ubuntu (Jag är för att vi är)

Jag läste en fin liten text på Facebook häromdagen. En antropolog på besök hos en afrikansk stam utmanade några barn på en tävling. Han satte en korg med några läckra frukter vid ett träd och berättade för dem att den som först når trädet kommer att få korgen. Han gav en startsignal och blev väldigt förvånad när barnen, hand i hand, gick fram till korgen och delade på frukterna. När han frågade varför svarade de lite förvånade: Ubuntu! Det vill säga “hur kan någon av oss vara glad medan resten är bedrövade”? Ubuntu i deras civilisation betyder “I am because we are” (Jag är för att vi är). Det går också att översätta med “medmänsklighet”. En som gärna pratade om Ubuntu var Nelson Mandela som en del av den sydafrikanska själen. Den svarta får man väl då förmoda.

En gång i tiden fanns även Ubuntu i vår civilisation. Vi kallade det solidaritet och fann en glädje och tillfredsställelse i att hjälpa och ta hand varandra. Lite av den andan jag växte upp i. 

I veckan zappade jag runt på SVT Play. Det har blivit en hel del TV-tittande i dessa coronatider. Jag hamnade i en dokumentär från Woodstockfestivalen 1969. Ett galet projekt som mot alla odds fortlöpte fantastiskt med tanke på omständigheterna. En av anledningarna till det kan stavas Ubuntu. Trots massiva varningar ställde markägare och bybor upp solidariskt med vad som fanns att tillgå när 400 000 hippies från hela USA invaderade deras marker. De fixade fram mat när den tog slut och de hjälpte till med det som krävdes för att allt skulle fungera så bra som möjligt. Till och med militären ställde upp med helikopterflygningar för att hjälpa till med sjukvård och mattransporter. Alla hjälpte alla i ett av nutidens mest lyckosamma massamlingar där Music, Love and Understanding rådde. OK, en del droger också, men va´fan. Hade det funkat idag?

Just nu håller våra politiker på att komma överens om en ny migrationspolitik. Man kan säga mycket om de diskussioner som förs, men man kan definitivt inte prata om Ubuntu även om MP strävar emot en del. En väldigt stor anledning till detta är Sverigedemokraternas inträde i svensk politik. Givet också att de lyckats övertyga en stor del av vår befolkning att allt elände i vårt land beror på invandring. Det gör nu att alla andra partier måste tävla i grenen “hur dödar vi vår solidaritet gentemot de som behöver vår hjälp och stöd”.

I dagens Sverige utvisar vi tonårsbarn som bott hela sitt liv i vårt land till en mycket oviss framtid i ett land de aldrig besökt. Ubuntu? Nej det kan man inte ens stava till på Migrationsverket eller i regeringskansliet.  

Krönikören Åsa Beckman skrev i DN att hon suttit på föräldramöten där föräldrar på Södermalm uppretat och välformulerat ställde skolledningen till svars för att, hör och häpna, de tagit in barn med läs- och skrivsvårigheter. Ubuntu? Nja knappast.

Även under coronapandemin har det visat sig att Ubuntu inte är särskilt aktuellt. Både politiker och ledarskribenter har högljutt propagerat för att vi borde fixat vårt eget vaccin och att man givetvis ska se om sitt eget hus innan man delar med sig till andra.  

I den buddhistiska traditionen finns ordet Dana som betyder ungefär samma sak. Att dela med sig. Här i väst är det den som har mest pengar och prylar vid gravens rand som vunnit. Undrar vem som är lyckligast?

Själ och hjärta

Rubriken  har jag snott från Lars Winnerbäcks senaste platta, en EP med fyra låtar. Titelspåret börjar med raden “Jag är en enkel sång- och dansman i ett trasigt sosseland”. Om jag byter ut enkel sång- och dansman mot en enkel skribent och grubblare så skulle det kunna passa bra in på mig. Lars Winnerbäck är en lysande vardagspoet som är en mästare på att skriva precis som det är. Många av hans texter träffar mig mitt i magen. Den här gången har jag dock svårt att riktigt stämma in när han skriver att “jag tror att själ och hjärta är på väg tillbaka”. Där är vi inte riktigt överens, särskilt inte nu när vi fått ett högerblock som hårdsatsar på att ta över regeringsmakten och som gör det mesta för att avskaffa själ och hjärta när det gäller medmänsklighet.


Det är ett och ett halvt år kvar till nästa riksdagsval. Det som hittills varit lite luddigt men skönjbart har nu blivit mycket tydligare. Vi är nu tillbaka mot blockpolitiken. Något som rasade samman i och med att Alliansen med C, L, M och KD upplöstes. Nu när Liberalerna satt ner foten och anslutit sig till M och KD och samtidigt accepterat stöd från SD så var väl inte utspelet kring en gemensam migrationspolitiken som kom ut timmarna före partiledardebatten förra söndagen särskilt överraskande. Samtidigt är det ju bra att vi tidigt får en bild av vad vi har att vänta oss. Frågan är vad de fyra ytterligare skulle kunna komma överens om. Frågan är också om Nyamko Sabuni inte skitit i det blå skåpet och offrat riksdagsplatserna för L i och med flörten med SD. Det finns, trots allt, lite själ och hjärta kvar i det partiet har det visat sig.

I och med den ganska klara uppdelningen med en tydlig högerflank så får vi ett lite tydligare vänster/höger-perspektiv. Polariseringen gör också att eventuell åsiktsförändring stannar inom respektive block. Numera är det ju så att man enbart bildar sig en åsikt om man gillar källan den kommer ifrån. Därefter kan man ta till sig argument som grundar sig i den åsikten. Man väljer helt enkelt ståndpunkt om den kommer från rätt håll, där man redan har sina sympatier. Inte för att man övertygas om hur någon ser på saker och ting. På samma sätt avfärdas åsikter som kommer från “fel” källa. Visst, det borde vara tvärtom, att man först lyssnar in argumenten och sedan bildar sig en uppfattning, men den tiden är förbi. Det är bara att kika in på olika trådar på sociala medier för att se vad jag menar. Där saknas både själ och hjärta.

Den politiska polariseringen underbygger också detta med politikerfloskler. Som när Jimmie Åkesson kläcker ur sig att våld mot kvinnor i nära relationer är ett importerat problem. Det är ofta siffror som inte stämmer. Överdrifter och ibland rena lögner från samtliga debattörer. Jag skulle önska att i TV-debatter när floskler och olika siffror haglar över oss att frågan snabbt bollas över till neutrala och opolitiska experter som kan ge en bild av hur det egentligen ligger till. En snabb expertkommentar skulle snabbt kunna reda ut hur det förhåller sig på riktigt. Raka och enkla fakta. Jag tror att påhitt och lögner skulle minska drastiskt om man visste om att man blir granskad i realtid. Ett gratis förslag till alla mediaredaktioner inför kommande val. Det skulle ge oss väljare en bättre bild av verkligheten när vi sedan ska gå till valurnorna. Det kanske skulle kunna återskapa lite själ och hjärta, även i politiken.

Cirkusen är redan igång

Krönika publicerad i KT/KK
Ett och ett halvt år kvar till nästa val, men cirkusen är redan igång och precis som vanligt kretsar väldigt mycket kring Sverigedemokraterna. Just nu är det fokus på Liberalerna och Nyamko Sabuni som i desperation försöker rädda sitt parti genom att öppna upp höger ut och det mot ett parti som varit de liberala krafterna i svensk politiks absoluta motpol. Något hon till slut lyckats med via en omröstning i partirådet. Låt vara med knapp majoritet och som nu skapat stor splittring som ingen vet vart den leder.

Även Ulf Kristersson är på hugget. Han som under många år lovat dyrt och heligt att aldrig ens snacka med Åkesson och hans gäng. Nu råder annat ljud i skällan. Nu är Sverigedemokraterna plötsligt rumsrena och är nu en given budgetpartner till både moderater och KD. Nu ansluter också Liberalerna, låt vara med utsatta “röda linjer” gentemot SD, vad nu det kan betyda. Sabunis argument har varit att man nu kan “samtala” med alla partier i riksdagen. Som jag ser det så för man inte samtal i dessa kretsar. Man förhandlar, kompromissar och kohandlar. Man ger och man får med olika resultat rent politiskt och ideologiskt. Som exempel så har både Miljöpartiet och Socialdemokraterna sålt sina själar ideologiskt, men har fått behålla makten som regeringspartier. Dock genom att, i huvudsak, genomföra andras, läs Centerns och Liberalernas mittenpolitik. Samtala kan man säkert göra kring fikaborden, men när det gäller så får man kompromissa, det kommer Sabuni snart bli varse, tro mig. Skulle nu Liberalernas svek mot sin själ lyckas ta dem upp över fyraprocentstrecket skulle jag säga att de “röda linjerna” spelar mycket liten roll. Skulle dessutom dagens väljarsiffror stå sig någorlunda räcker det inte ens till de över 50 procent som gäller för att ta makten. Vem de i så fall ska “samtala” med framgår inte. Tufft blir det också för KD som just nu hänger på gärdsgården med bara en halv procent över strecket. På den andra sidan ligger MP pyrt till. Kanske har några i Greta-generationen fått åldern inne till att rösta. Det skulle kunna ge MP en liten skjuts.

Nej, jag tror nästa val kommer att bli en riktig rysare för alla inblandade. Som det nu rört ihop sig är det få som kan kännas som vinnare. Vare sig väljare eller politiker. Kanske då till sist Sverigedemokraterna som nu får hjälp av Nyamko Sabuni.

Om nu vi får en högerregering 2022 med Sverigedemokraterna som stödparti, eller kanske till och med som en del av regeringen, vad kommer då de övriga tre partierna vara beredda att ge ifrån sig? Aborträtten är ju en nagel i ögat på högern runt om i världen. Kanske asylinvandringen? Något vill ju Åkesson ha. Kommer man att ge sig på att förändra public service? Något som just nu verkar hett, men för mig är helt obegripligt då få saker i samhället har större förtroende än just SVT och SR. Men här har ju SD med sig både KD och M. Dock utan att någon av dem kan berätta om vad det skulle innebära. Man har pratat om en avsmalning av utbudet. Vad det innebär för Mello, Vinterstudion, Fotbolls-VM, På spåret och liknande får vi säkert höra mer om den dagen de eventuellt tar över.

Tills dess, ha en fin fortsättning på påsken.

Politik är att vilja

Krönika publicerad i KT/KK
Rubriken “politik är att vilja” ett berömt citat från ett tal av Olof Palme den 12 maj 1964. Jag tycker det håller än, även om jag tvivlar på att alla politiker har förstått innebörden. Det gäller i högsta grad de ledande politikerna i Region Örebro. Catarina Forsberg träffar återigen mitt i magen i en av hennes många bra ledare när hon frågar “hur orkar de låtsas”. Då riktat mot det faktum att kvinnokliniken i Karlskoga tvingas minska ner sin verksamhet ytterligare. En given fortsättning på nedläggningen av Karlskoga förlossningsverksamhet och ytterligare en spik i kistan kring möjligheterna att öppna upp förlossningsavdelningen i Karlskoga och rädda kvar all annan viktig verksamhet på Karlskoga lasarett. 

Nu svarar Nina Höijer, socialdemokratisk regionpolitiker från Karlskoga, på denna ledare och försöker återigen, i samma svamliga tonart som hennes kollegor Andreas Svahn och Karin Sundin, försöka inbilla oss att stängningen och det fördröjda återöppnandet inte var ett politiskt beslut, utan ett medicinskt. Kanske på pappret, men jag kan inte se att någon politiker i ledande ställning lagt två strån i kors för att få till en återöppning. Jo, i vackra ord, men definitivt inte i handling. Att driva vård i regionen är ett politiskt ansvar. Trots det har det under lång tid visat sig att den politiska ledningen i regionen är marionetter till en medicinsk ledning vars agenda är att centralisera vården till Örebro. Därtill (medvetet?) föra en så usel personalpolitik att ingen vill vara kvar. Vilket i sin tur nu orsakar att kvinnokliniken i Karlskoga bara kan ha öppet färre dagar och endast på dagtid. Man pratar fortfarande om tre väl fungerande sjukhus i länet samtidigt som man utarmar både Lindesbergs och Karlskogas. Därtill går akutmottagningen i Örebro på knä.
Det finns ingen dold agenda, säger Nina Höijer. Givetvis inte, hur skulle man kunna erkänna det. Allt startade med sommarstängningen av förlossningsverksamheten, sedan dess har det bara gått utför. Samtliga konsekvenser som då framställdes har infallit. 2019 lovade man att skyndsamt se till att återöppna förlossningen i Karlskoga. Sedan dess har fler och fler verksamheter i både Karlskoga och Lindesberg lagts ner.    

Såg förresten en annons där Karin Sundin, regionpolitiker för S, var glad åt att 70 procent av medborgarna i vår region var nöjda med vården som erbjuds. Det statisktiska underlaget för att få fram den siffran var 1 000 personer. Jag lovar att av de nöjda 700 var det väldigt få som bor i de västra eller norra länsdelarna. 

Så ordnade det sig då till slut. Turerna kring den nya belysningen på Stora Valla har gäckat det rödvita fotbollsfolket. Nu kanske vi kan få ha den allsvenska premiären på Stora Valla ändå, med eller utan publik. Min oro stäcker sig lite längre än bara till uppförandet av nya belysningsmaster. Hinner man också åtgärda planen. Minns hur det var förra året. Blir det en blöt och lite sen vår blir det svårt att få gräsmattan spelbar. Som jag ser det, lika viktiga åtgärder som belysningen måste till gällande planen. Jag gissar att även detta ingår i de drygt 50 miljonerna som uppskattats för att få Stora Valla allsvenskt, men hinner man med också detta, det är frågan.  

Oavsett så är längtan till första hemmamatchen enorm. När vi nu sett vad grabbarna är kapabla till i de två bortamatcherna i Svenska Cupen så kan vi klart konstatera att Degerfors IF har inget att skämmas för som nykomlingar. Många kommer att bli överraskade när de besöker Stora Valla.

Vår svenska skog – ett moment 22

Krönika publicerad i KT/KK
Under detta märkliga coronaår 2020 så har våra fantastiska skogar blivit allt viktigare för väldigt många av oss. Inte minst för mig själv. Nästan varje dag vistas vi i skogen tillsammans med hundarna. Den skog som är kvar ska sägas, för under de 30 år jag klivit runt i skogarna i närområdet så är det väldigt stora arealer som inte längre existerar. Hemska kalhyggen har ersatt fin gammelskog och förfulat landskapet. Det känns som vi står inför ett vägval där det enbart finns förlorare, både på kort och på lång sikt.

Läser man på de stora skogsägarnas webbplatser så kan man bland annat ta del av hur de värderar skogen. I deras ögon gäller enbart kronor och ören. Deras sätt att se på skog är åldern på träden och när de är avverkningsbara. Träd som får stå för länge är rena förlustaffären. Att skog inte enbart är träd utan ett helt ekosystem som är mycket komplext och välfungerande finns inte på skogsföretagens karta.

Skogen är också en viktig del i klimatdebatten och det är framförallt här som det blir ett moment 22. Skogen slukar och absorberar en stor mängd koldioxid, därför är det väldigt viktig att den bevaras. Samtidigt behöver vi alternativa bränslen till våra fordon, inte minst till flyget. Här kan man bland annat framställa biobränslen som delvis ersätter de fossila, men det krävs då att stora mängder avverkas till ganska liten nytta, samtidigt som biologisk mångfald, rennäring, naturturism med mera hotas. Enligt många forskare är det svårt, ja i princip omöjligt att i slutändan skapa en hållbar balans när det gäller skogens koldioxidlagring kontra avverkning. Skogen behöver stå kvar samtidigt som stora delar måste avverkas, beroende på olika viljor och politiska beslut – moment 22.

Vi människor är en del av naturen. Vi är inte, som väldigt många tror, dess härskare, även om vi beter oss som om det vore så. Det är mitt ute i skogen som åtminstone jag kan känna den där känslan av tillhörighet. Därute bland träd som stått där i århundranden blir man medveten om sin obetydlighet. Som deras gäst känner jag ödmjukhet mot de som har skogen som sitt hem. Här lever vargen, älgen, fåglarna, insekterna och alla andra olika arter, i en väl fungerande harmoni med växtligheten och varandra. De enda som stör och skapar obalans är vi människor. Vi kliver in med en självpåtagen makt och lägger beslag på något som funnits i miljontals år innan Homo Sapiens, den visa människan (nåja?) gjorde entré. Vi gör det för att vi är fångar i en tro på oändlig tillväxt. Att naturens resurser är våra som vi fritt kan förbruka som vi vill, inte styrda av behov utan av begär. Till skillnad mot andra djurarter drivs vi inte av överlevnad utan av girighet. Någon gång i framtiden kommer vi att ångra oss, men då är det sannolikt för sent.

För som jag inledde dessa tankar, det är i nuvarande pandemitider som väldigt många människor återupptäckt skogen och naturen. Jag hoppas att det kommer att hänga i även efter att covid-19 lugnat ner sig. Kanske kan skogsföretag och politiker med flera lära sig förstå att skogen inte bara är en trädplantering för konsumtion utan en viktig del av vår natur och vår själ som tillhör oss alla. Det vore en nåd att stilla bedja om.  Skogen behöver inte oss, men vi behöver definitivt skogen.

Kan sanningen nu besegra lögnen?

Krönika publicerad i KT/KK
har vi då fått en ny president i Vita huset i Washington. Jag säger vi eftersom jag tycker att amerikansk politik på många olika sätt påverkar hela världen, även oss uppe i vårt nordliga hörn. Vi har nu, förhoppningsvis, stängt dörren till drygt fyra år av galenskap och politiskt clowneri.  Donald Trump har fått lämna in, långt ifrån till allas glädje, men i alla fall till min.

Det har, som sagt, varit en galen tid, fylld med lögner, hat, ökad polarisering och våld. I den politiska världen har det alltid funnits lögner och/eller alternativa sanningar som det numera heter. Men Donald Trump har på något sätt lyckats göra lögnen rumsren. Det har helt enkelt blivit många politikers taktik att oemotsagda ljuga oss mitt i ansiktet, även på vår hemmaplan. Oemotsagda, ibland beroende på dålig journalistik, men Trumpgänget har också framgångsrikt lyckats förmedla till sina trogna att allt media skriver är osant och falskt. Det har varit självklart i diktaturer styrda av maktgalna despoter, men Trump har legaliserat lögnen även i en demokrati som USA. Och inte bara han utan också hans stödtrupper. En hel del finns nu även i våra egna politiska miljöer.

Nu är det väl ändå tiden efter det senaste valet som varit det mest otroliga i Trumps historia som USA:s president. Att via knep, lögner, makt och hot försöka ogiltigförklara ett väl genomfört val och till slut elda på sina trogna trupper att bruka våld och odemokratiska metoder. Allt för att därmed hindra Biden att till slut bli vald vilket är så otroligt makalöst att man ibland tror att man drömmer.

USA är ett komplext land. Där finns de allra rikaste, men också en enorm segregation, misär och fattigdom. Ett stort antal medborgare som lever under existensminimum och inte kan få den vård de borde ha rätt till. De extremt låga minimilönerna gör att många har både två och tre jobb för att klara av att ställa mat på bordet och betala sina räkningar. Rasismen ligger som en våt filt över hela den stora kontinenten. Svarta, latinamerikaner och andra invandrargruppen räknas som andra klassens medborgare, ibland inte ens det. Det har inte minst tydliggjorts nu under coronapandemin. Det här är bara några av tusentals saker som behöver tas omhand, oavsett vem som är president. Ändå känns det ibland som om abortfrågan vore landets absolut viktigaste. Jag lyssnade på en intervju med en konservativ pastor som 2016 röstade på Trump i huvudsak för hur han hanterade detta med fria aborter. Nu var han väldigt besviken på allt annat Trump hittat på under fyra år, men var ändå lite osäker på hur Biden skulle hantera abortfrågan, trots att han är troende katolik, som pastorn uttryckte det. Denne pastor är långt ifrån ensam om dessa åsikter. Jag vet inte, men ska det vara så svårt att ge kvinnan makten över sin kropp, över sitt liv utan att religiösa fanatiker, pastorer, präster och politiker ska lägga sig i. Hur är det möjligt att i huvudsak män över hela världen ska ha makten att bestämma över våra kvinnors val. Jag kan ge mängder av exempel på viktigare saker att nu ta tag i. Den viktigaste är att nu återta sanningen.
Oavsett hur det ska gå till, nu kan vi bara önska Uncle Joe lycka till. Jag tror han behöver det, kanske mer än någon annan just nu.

2020 – ett år att bara glömma, eller……

Krönika publicerad i KT/KK
Hur sammanfattar man egentligen året 2020? Enklast är ju att bara skriva COVID-19. Punkt slut. Allt som inte handlar om coronapandemin känns som det vore ointressant, men visst har vi väl något positivt att se tillbaka på, eller?

En sak som jag tror vi rent av kan tacka pandemin för är presidentbytet i USA. Utan corona hade sannolikt Trump omvalts, det är min gissning tillsammans med många fler. Hans ointresse och oförståelse kring att behöva lita på experterna blev till slut hans fall.
En annan sak är påskyndandet av digitaliseringen. På lite sikt kommer det i ett större perspektiv att påverka hur vi ser på våra arbetsplatser. Många har fått smak på att jobba hemifrån. Det innebär att många kan förverkliga drömmen om att flytta ut på landet och ändå behålla samma jobb. Det funkar inte för alla, men jag tror det kommer att bli en trend även efter att pandemin klingat ut. Positivt för vår landsbygd.

Många har blivit med husdjur, skaffat hund eller katt. Som jag skrev i min förra krönika så hoppas jag innerligt att det varit väl genomtänkt och att tiden för din nya vän räcker till även efter att coronaviruset lämnat oss i fred och du fått stänga hemmakontoret. I så fall är det bara att gratulera till att du fått en ny familjemedlem. Mängder av forskning visar på de många positiva effekterna kring att ha hund eller för den del en katt. Man både lever längre, håller sig friskare och är alltid välkommen hem.

Ytterligare en positiv effekt av coronapandemin är att mängder av svenskar har hittat ut i naturen. I somras när resandet låg nere upptäckte många att det fanns möjligheter till rekreation i skogen runt hörnet. Trenden hänger i. Kanske det också får fler att värna våra skogar innan allt blir till ett enda stort kalhygge.

I övrigt måste jag ju också nämna årets verkliga höjdare, Degerfors IF är åter i Allsvenskan. Får lite ståpäls bara av att skriva dessa ord. Nu får vi bara hoppas att effekten av vaccinationerna gör att man också kan släppa in publik på våra arenor till sommaren.

Degerfors fick också inför 2021 ett nytt styre, en absolut nödvändighet innan allt kraschat fullständigt. Jag har i flera krönikor under året uppmanat Socialdemokraterna att kroka arm med Vänsterpartiet för att få till en stabil majoritet som kan verka mer långsiktigt. Kanske är vi där nu. Kan bara hoppas att all prestige och gammalt groll läggs på hyllan och ett klokt och genomtänkt samarbete kan få vår kommun på fötter igen.  

Personligen blev året 2020 det år jag blev pensionär efter nästan 50 år ute i arbetslivet. Det var inte direkt planerat, men bland annat var det just pandemin som fick mig att tänka om. Nu ångrar jag mig inte en tum och jag har inga som helst problem att få tiden att gå även om en del saker nu är lagda på is. Precis som alla andra i samma situation saknar jag mest umgänget med mina barn och barnbarn. Den där varma kramen när vi ses och alla mysiga samtal med de små som nu får ske digitalt. Givetvis också alla kulturevenemang som fått ställas in under året. Tills sprutan sitter i armen får vi hålla ut. Önskar dig en god fortsättning med hopp om ett lite skojigare 2021 när vi kan ses och umgås igen.

Köp inte din hund på Blocket

Krönika publicerad i KT/KK
Jag läser att det under coronapandemin har skapats ett stort sug efter att skaffa hund. Det är långa köer hos uppfödarna. Valparna är sålda innan de ens är födda. Därmed har det uppstått en brist på valpar, speciellt gäller det bland de populäraste raserna. Tyvärr har det skapat en marknad för oseriösa skurkar som inte drar sig för något när det gäller att tjäna pengar. Det innebär att en hel massa massproducerade valpar från fruktansvärda valpfabriker i framförallt östra Europa just nu smugglas in i landet. Väldigt ofta är dessa valpar sjuka och/eller missbildade då dessa banditer inte tar någon som helst hänsyn till inavel eller avel på sjuka hundar. En del av dessa hundar fastnar i tullen, många så dåliga att de direkt avlivas, men väldigt många kommer ut på en marknad där desperata valpköpare får betala galet stora summor för hundar utan både stamtavla, vaccinering eller försäkring. Jag skulle kunna säga att man får skylla sig själva om man köper sin hund på Blocket där leveransen sker på en undanskymd parkeringsplats utan kvitto och där säljaren är omöjlig att få tag på när köpet är genomfört och problemen kommer. Men eftersom det är levande varelser det handlar om, en kompis du ska leva med upp emot 15 år, lite beroende på vilken ras du valt, så då tycker jag, ja, nästan kräver att du verkligen tänker till. Det gäller både om det verkligen är läge att skaffa hund bara för att man under en begränsad tid jobbar hemifrån och fått lite tid över samt då i desperation och okunskap gynna dessa valpsmugglare. Det finns en stor oro att omplaceringshemmen kommer översvämmas av hundar under kommande år när man inser vad det innebär att ha en hund i familjen. Jag delar den oron.

För mig är hundägande en livsstil. Väljer man in en hund i familjen väljer man samtidigt bort en hel del annat. Det gäller även om man ”bara” har hund som sällskap. En hund ska ha daglig aktivitet. Den kräver regelbunden fysisk och mental motion. Först när du kan svara ja på om det finns tid i din övrigt så fulltecknade almanacka för en hund i familjen är det dags att söka upp en seriös uppfödare till en ras som passar just dig. Det finns säkert en och annan seriös uppfödare som annonserar via Blocket, men där finns också de penningkåta lycksökarna.

Är du minsta osäker kring ditt valpköp så finner all hjälp du behöver på Svenska Kennelklubbens hemsida. Ta sedan kontakt med flera uppfödare av den ras du kan tänka dig. Välj en ras som passar just din familj. En seriös kennelägare vill alla gånger träffa dig, kanske flera gånger innan du får klartecken. Se till att du får träffa tiken/mamman till din valp. När det är dags för leverans är din valp veterinärbesiktad och har fått de vaccinationer som är aktuella. Den seriöse uppfödaren är sedan din bästa vän som vill hålla kontakt och som bryr sig om din hund under hela dennes liv.

Så lova mig, när du funderat klart på om du verkligen kan ta hand om en ny familjemedlem med allt vad det innebär. Ta då kontakt med en seriös kennel och gå inte via Blocket. Det finns ingen garanti för att allt blir perfekt, men sannolikheten att du står där själv med en sjuk hund och bara en massa kostnader är så gott som uteslutet.    

Jag kan ha fel…..

Krönika publicerad i KT/KK
Sedan många år tillbaka mediterar enligt den buddhistiska traditionen så har jag lyssnat en hel del på den tidigare buddhistmunken Björn ”Natthiko” Lindeblad och hans meditationsinstruktioner. I en av dem berättar han om ett mantra han fått av en andlig ledare på det buddhistkloster han tillhörde i Thailand under sju år. Mantrat blev också titeln på hans senaste bok som kom ut ganska nyligen. Mantrat lyder ”Jag kan ha fel” och han beskriver det som en väg till visdom vilket jag inser är en väldigt klok reflektion. Jag rekommenderar härmed den boken till samtliga av de myndighetschefer och politiska företrädare som under tiden pandemin drabbat oss hela tiden skyllt på varandra i olika sammanhang i stället för att ta eget ansvar.
OK, jag fattar att vi inte har något fullständigt facit, det kommer att ta lång tid innan vi är där, men jag tycker ändå vi borde visa lite mer ödmjukhet och inte bara skylla misstag på någon annan. Jag har förbaskat svårt att ta in att det skulle vara normalt att det dött tio gånger fler i Sverige än i exempelvis Norge och att den trenden nu fortsätter under den andra våg som just nu drabbar oss. Men, jag kan ju ha fel.

Ändå är nog det mest allvarliga sedan coronapandemin drabbat oss, det som IVO, Institutionen för vård och omsorg, avslöjat, efter att ha granskat drygt 800 journaler på 98 olika äldreboenden i vårt land. Hur väldigt många boende inte fått den vård de har rätt till, inte heller fått någon läkarbedömning utan helt enkelt och i bästa fall via konsultation via telefon, fått palliativ vård (vård i livets slutskede) i stället för vård mot covid-19. Antalet som kunde räddats med rätt vård får vi aldrig veta, men det är givetvis alldeles för många. Statsministern tycker det är ”mycket allvarligt” och socialministern blev ”bestört” och tyckte det var ”oacceptabelt”. Media har kallat det ”en vårdskandal”. Personligen kan jag inte se det på annat sätt än att det hela måste gå under vållande till annans död vilket borde ge mycket långa fängelsestraff.

Till sist och äntligen: Stort grattis till Degerfors som återigen har ett eget lag i Allsvenskan, svensk fotbolls finrum. Efter några veckor av känslor som legat nära mental kollaps så löste det sig till sist. Något som skapade total eufori och dessutom totalt hjärnsläpp. Jag var själv på plats i centrum (med avstånd) för att ta emot hjältarna, men jag hade inte för mitt liv kunnat föreställa mig de scener som spelades upp. Det är lätt att vara efterklok för visst var det ur pandemisynpunkt helt galet. Frågan är bara hur det skulle kunna ha stoppats? Det var i alla fall inte klubbens fel som vissa politiska företrädare i kommunen vill påskina, inte heller kommunens. Vi har alla ett eget ansvar. Jag kan ändå förstå hur den uppdämda euforin kring hur uppflyttningen till Allsvenskan kunde explodera i dessa glädjeyttringar efter veckor av vånda. Man måste nog vara genuin degerforsare för att leva sig in i den enorma glädjen. Nu kan vi ta oss igenom en lång vinter med hopp om att publik släpps in på arenorna igen till våren. Följa den sedvanliga ”Silly Seson” med intresse. Än en gång grattis till alla i Degerfors inklusive den stora gruppen supportrar ute i landet. Vi har gjort det igen, humlan flyger. Fattar du hur stort det är!?

När humlan återigen lättade…..

Krönika publicerad i KT/KK
Under veckorna innan andra advent var det inte bara vädret som varit gråmulet i Värmland. Efter en fullständigt galen säsong av Degerfors IF:s spelare och ledare, grusades plötsligt maskineriet. Efter två mycket tunga förluster gick det emot en riktig rysare i den allra sista omgången i Superettan. När 3-0 mot Ljungskile var ett faktum utbröt en eufori som är svår att beskriva.
Trots pandemirestriktioner samlades ett stort antal degerforsare utanför den kultförklarade restaurangen Bosna för att ta emot sina rödvita hjältar. ”Himlen är rödvit” brukar Vulkanerna sjunga och den här kvällen stämde det bokstavligen. Nästa år spelar Degerfors IF i Allsvenskan, igen vill jag poängtera, även om det var 23 år sedan sist. Humlan, du vet den där som inte borde kunna flyga, lättade återigen från gräset på Stora Valla och på starka vingar flög den rakt in i fotbollens finrum.

Degerfors IF är på många sätt unikt. Det har genom åren varit ömsom vin, ömsom vatten, men på något sätt reser man sig alltid och tar sig vidare. Kultur och tradition väger tungt, men jag vill ändå framhålla alla inblandades stora hjärta. För mig är det hemligheten. Fotboll idag har blivit ett jobb, nästan som vilket som helst. Spelare och ledare byter klubb, klubbmärket på bröstet betyder inte lika mycket om lönekuvertet är tillräckligt stort. I Degerfors ser det annorlunda ut. Sportchefen Patrik Werner har levt hela sitt liv på Stora Valla, från knattespelare, via A-lag till tränare och nu, en av hela fotbollssverige, hyllad sportchef med magisk fingertoppskänsla. Den ena tränarhalvan Tobias Sohlberg är klubbens mesta spelare, i styrelsen finns Ola Svensson som även han varit med sedan 6-årsåldern och gått hela vägen. Där finns också tidigare spelaren och tränaren Jonas Lindskog. På kansliet finns Leif Olsson, även han en gammal trotjänare och jag vill också nämna klubbchefen Suzanne Hellström som med glöd och entusiasm leder det hela. Här finns ett enormt stort hjärta och en makalös passion som möjliggör att ett litet samhälle som Degerfors kan bedriva elitidrott på absolut högsta nivå. Att det också betyder väldigt mycket för alla oss som bor här bevisades inte minst på lördagskvällen när spelarbussen anlände från Göteborg med en allsvensk plats i bagaget. Sydländsk eufori utspelade sig.

Degerfors kommun genomgår just nu ett ekonomiskt stålbad. Vi behöver verkligen den guldkant i tillvaron som nu grundlades i lördags. DIF har visat att humlan flyger, trots coronapandemi och små resurser. Hoppas det kan sporra våra politiker att visa samma hjärta och passion i sitt värv som vårt rödvita lag gjort. Då är vi snart på banan igen, även ekonomiskt.  

Björn Reimers