Låt Degerfors IF styras av äkta rödvita själar

Krönika publicerad i Karlskoga tidning 2012-03-10
På tisdag är det årsmöte i Degerfors IF, då ska bland annat en ny ordförande väljas. Man kan ana en viss turbulens i leden. Ett rykte har sagt mig att avgående ordförande Jan-Ove Beckman inte avgått frivilligt utan ”fått sparken”. Något det i så fall varit väldigt tyst om. Den nye som var valberedningens man, bilhandlare Roger Hagnäs från Kristinehamn hoppar av redan innan han ens blivit vald. Valberedningen står i skrivande stund utan kandidat vilket inte känns särskilt bra.
Hur och vem det nu till slut blir, min absoluta uppfattning är att Degerfors IF ska och måste styras av människor med tvättäkta DIF-själar. Det gäller både i styrelse och som tränare.
När jag kom till Degerfors för snart 25 år sedan var det mest frapperande att så gott som alla snackade fotboll. I affären, ute på samhället, i skolan, på biblioteket och på arbetsplatsen. Nästan alla brydde sig och många hade någon relation till klubben. Antingen spelade grannens pôjk i laget eller så var gubben ungdomsledare. Just den personliga förankringen till laget och föreningen och det hedersamma det tydligt förde med sig överraskade mig. Sedermera hamnade jag själv i DIF-styrelsen och fick äran att jobba med eldsjälar som Bernt Bjurström, Egon Ottersten, Björn Werner, Börje Ågren, Börje Andersson, Yrjö Toivonen, Peter Pedersen, Yngve Hjerpe med många fler. Alla med den gemensamma nämnaren att deras själar och hjärtan var och är lika rödvita som polkagrisar. Det var också en förutsättning för att klubben åter blev allsvensk på 90-talet. Utan dessa herrar, då med Egon Ottersten i spetsen, hade det aldrig varit möjligt.
Över tid har det varit lite si och så med polkagrissjälar i ledningen, framförallt på tränarsidan, där en del lycksökare kommit och gått utan att sätta särskilt djupa avtryck i de rödvita historieböckerna. Turbulenser har även hemsökt övrig ledning, något som både drabbat ekonomi, publiksiffror och tabellplaceringar. Efter några år i utförsbacke kom den senaste uppryckningen via hemmasonen Patrik Werner och hans vapendragare Jonas Lindskog. Två som visste vad som krävdes för att få fotbollen på fötter igen. En genuin och hemvävd anda som kanske inte är helt och hållet unik, men som är den motor som Degerfors IF fortfarande drivs av. För här i byn är det genuina fortfarande viktigt. Man tar hellre en becksvart ståfika i halvtid nere hos Hagström i Skitiga Bullen än sitter i någon inglasad restaurang med en fjantig latte.
Här är vi stolta över profiler som ”Åsa” Persson och Gunnar Rydholm. Här duger träläktare, bara det spelas fotboll i den gamla rödvita andan.
Men då måste vi också ha en ledning som känner och förstår vad detta betyder. Givetvis måste även Degerfors IF följa med i utvecklingen, men det får inte ske utan att vi bevarar det genuina som gror i varje grästuva på Stora Valla och finns i varenda skrymsle i den gamla läktaren. Tänk på den ni i valberedningen, ni bär ett stort ansvar.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *