Har vi verkligen råd med barn?

Fotbollsgrabbar

För precis två veckor sedan blev jag morfar för tredje gången. Jag blev MORFAR igen, sa jag! Det är så himla stort och så otroligt fantastiskt varje gång. Vår äldsta dotter, M, har tidigare två killar på 6 och 7 år och nu fick vår yngsta, J, en liten tjej, i skrivande stund ännu utan namn. Dessutom har jag tre sköna bonusbarnbarn, vilket är lika härligt.
Därtill har vi ju också fått en tronarvinge att glädjas över. Grattis Vickan och Daniel, men till vilken nytta kan man ju fråga sig. Nåja, rent kommersiellt så gynnar det ju åtminstone kvälls- och skvallerpressen de närmsta 25 åren. Berättelsen ”Från vaggan till Stureplan” kommer att hålla liv i både Expressen och den kolorerade veckopressen ytterligare någon generation.
Men jag kan i all denna glädje ändå fundera lite över om vårt samhälle av idag egentligen är till för fler barn. Har vi verkligen tid och framförallt råd med dylika ting längre? Jag menar, ska vi överleva i detta nya samhälle måste vi jobba allt mer för att få ihop det. Många av oss måste därtill jobba mycket längre, upp till 75-årsåldern enligt statsministern, innan vi har råd att ta pension. Det diskvalificerar barnpassningshjälp från både mormor och farfar. Marknaden ökar då istället för professionella ”Nannyföretag” som tar över barnpassningen så vi kan jobba mer istället för att umgås med våra telningar. Vi måste ju skapa utrymme att våra barn ska kunna åka på skolresa, lira hockey och skaffa häst.
På dagarna finns fortfarande dagis, eller förskola som det heter. Men med växande barngrupper och minskande personal så blir det inte mycket till (för)skola. Det blir någon slags förvaring under tiden vi själva sliter ont. Åtminstone om man får tro flera av de jag känner som jobbar inom barnomsorg och skola. För detsamma gäller i den riktiga skolan. Där har vi heller inte längre råd med skolpersonal i tillräcklig utsträckning vilket gör att barnen inte lär sig tillräckligt för att sedan ta sig vidare ut i arbetslivet. Och skulle man ändå ta sig igenom alla skolinstanser med godkända betyg så kommer man ut till en ungdomsarbetslöshet på 25%. Hela tiden får vi veta att vårt samhälle inte har tillräckligt med resurser för att ta hand om de barn som ändå fortfarande sätts till världen.
Hur kul kan det vara att varje dag få klart för sig att man som litet barn och hela vägen upp genom ungdomen inte är tillräckligt attraktiv för det samhälle man föds in i utan får ständigt höra att man är för resurskrävande?
Nej, jag blir tveksam till om våra folkvalda verkligen tycker barn är något att ha, de kostar ju bara massa pengar. Vi är på väg in i ett samhälle där iskyla råder och de som drabbas hårdast är i mångt och mycket barnen.
Men, det tar inte udden av det fantastiska att få hålla sitt nyfödda barnbarn i famnen, blunda och snusa det lätt i halsgropen och smeka en perfekt skapad hand med pekfingret. Det är precis då man känner det stora i den eviga livscykeln. Då är det lätt att bli smått religiös.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *