Är du en dysterkvist i höstmörkret?

Krönika publicerad i Karlskoga-Kuriren 24/11 2011
Tillhör du höstdepparna?
De där som går ner sig i depressiva dimmor när höstmörkret
sakta sänker sig? Du är sannolikt inte ensam, jag har själv varit där. Fast egentligen
har nog inte mina depressioner enbart haft med höstmörker och fallande löv att
göra. Jag har nog alltid lidit av någon lightversion av manodepressiv läggning
som i och för sig lättare har utlösts när höstmörkrets demoner invaderat våra
breddgrader och min själ. Då har mina sinnesstämningar åkt de värsta av berg-
och dalbanor och förflyttat mitt inre från soliga skogsbackar till djupa
källarhålor och sedan tillbaka igen under det att jag maktlöst åkt med utan att
kunna påverka resans framfart det minsta. Så har det i alla fall känts. Alkohol
har många gånger varit en lättillgänglig tillflyktsort när mörkret omslutit sig,
men en ack så farlig sådan. En falsk vän i nöden som bara väntar på att
slutligen förgöra.
Ni märker att jag skriver i imperfekt. Jag gör nämligen hela tiden framsteg,
framförallt när det gäller källarvarianten av mina tidigare resor. Jag har helt
enkelt slutat tycka synd om mig själv när mörkret försöker ta makten. Jag har ansträngt
mig att höja blicken, sett mig om och ofta gillat det jag upptäckt. Sedan har
jag skaffat mig förebilder. De största är nog Mikael Andersson, örebrokillen
som föddes utan både armar och ben och som helt dömdes ut av läkarna. Jag har
träffat på honom några olika gånger genom livet. Första gången när han bara var
sådär fem, sex år och spelade fotboll med grabbarna på sommarstugeområdet
utanför Nora. Senast när jag recenserade hans bok, ”Armlös, benlös men inte
hopplös”. Mikael är en fantastisk person och numera en lysande föreläsare och
inspirationskälla för många dysterkvistar som inte fattat hur bra liv de egentligen
har.
I tisdags lyssnade jag på en annan av dessa inspiratörer, simmaren Anders
Olsson. Ett makalöst livsöde och ett jävlar anamma paketerat i en kropp som
bokstavligen kraschat på grund av en hoper läkarklantar som å det grövsta
försummat sin yrkeskårs etiska mål.  Med en
underbar självironi föreläser Anders om sitt liv fram till idag och man skulle
kunna tro att han med stolthet håller upp alla sina guldmedaljer från OS och
VM, med tanke på vad han fått genomlida, men nej. Anders är mer jordnära än så.
Stoltheten ligger i att ha blivit fri från alla mediciner och värktabletter och
att själv kunna ta sig upp för bassängkanten efter ett träningspass. Allt
annat, så som Vasaloppet, Vansbrosimningen, Ironman och liknande, helt
vansinniga bedrifter, är liksom bonus på det faktum att om man bara försöker så
finns alltid en möjlighet att lyckas.
Det är dessa människors enkla filosofier som numera håller mig borta från de
djupaste källarhålorna. De flesta av oss lever egentligen helt fantastiska liv,
men inget är att ta för givet. Det är bra att bli påmind om det ibland.

BJÖRN REIMERS


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *