Vi får de ungdomar och det samhälle vi förtjänar

Krönika publicerad i Karlskoga-Kuriren 2011-10-13
I både Degerfors och Karlskoga har det dragit fram en våg av skadegörelse den senaste tiden. Man beräknar i Degerfors att en halv miljon kronor gått åt i år till detta problem, framförallt på skolor där mängder av rutor krossats. Utan att sticka ut hakan alltför mycket så vågar jag påstå att de som håller på med dylik verksamhet är ungdomar. Man kan fråga sig varför. Vad är det som sporrar ett gäng grabbar och tjejer att slå sönder en massa rutor på skolan de kanske själva går. Uttråkning, frustration, brist på sysselsättning, ilska, oro, eller bara ren och skär jävelskap. Jag vet inte, men det känns så vansinnigt onödigt.
Å andra sidan är det inte helt enkelt att vara ung idag. Det mesta stavas besparingar, neddragningar, och resursbrist. Det känns sannolikt inte så speciellt uppmuntrande för någon att veta att man inte har större värde än att saker och ting i ens omvärld bara försämras.
Skolinspektionens översyn i våra kommuner och vårt län visar på mängder med brister. Vi har tidigare tagit del av de usla resultaten på Stora Vallaskolan, något som nu är under lupp. I dagarna kom Lärarförbundets ranking på landets skolor som visar att skolorna i Karlskoga tillhör länets och landets sämsta. De har sjunkit som en gråsten i rankinglistan, medan Degerfors har vänt trenden och är på väg uppåt (även om jag för mitt liv inte kan förstå hur man innan låtit det fullständigt förfalla under ett antal år). Lärarnas svar på varför resultaten faller är entydiga. Nedskärningar och brist på resurser.
Skolinspektionen har även undersökt förskolan i vårt län och samma sak framkommer. Bland annat saknas samarbete mellan förskola, fritids och skola vilket för med sig att det brister i att följa upp barnens utveckling i ett långsiktigt perspektiv. Man slår ner på uppföljningen av för stora barngrupper, arbetet att motverka traditionella könsmönster samt att man inte uppfyller kraven på planer för kränkande behandling.
Vad skickar det egentligen för signaler till de barn och ungdomar som är mitt uppe i dessa verksamheter. Hur motiverande är det att hela tiden få höra att vi måste spara, att vi inte har råd med en bra skola och barnomsorg. Att vara en av dem det inte satsas på, men som ändå måste prestera för att inte hamna utanför. Att vara en av dem som inte riktigt passar in i mönstret och kanske kräver resurser som inte finns. Vad gör det för självkänslan och självförtroendet?  Att sedan fritidsverksamheter utanför skolan också drabbas av nedskärningar gör ju inte saken bättre.
Att tro att vi sparar långsiktigt genom att dra in på våra barn är att skita i det blå skåpet. Kanske vi ska betänka det för en stund innan vi helt dömer ut de som på olika sätt ger upp. Vi får de ungdomar och det samhälle vi förtjänar.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *