Allmän nedrustning – medan vi bara ser på

Almarna står kvar

Krönika publicerad i Karlskoga-Kuriren 2011-09-29

Polisen har inte resurser att åka på alla de larm de får. De hoppas på medborgarnas förståelse för att de löser färre och färre brott. Vi måste prioritera är budskapet.
På våra sjukhus dör patienter för att vården inte har resurser att ta hand om alla som kommer och söker för sina sjukdomar. Tyvärr säger läkarna, ibland händer det att människor mister livet, det är oundvikligt, vi saknar inte kompetens men, som sagt, resurser. Samma budskap, vi måste prioritera.
Fler och fler barn klarar inte att nå tillräckliga poäng för att gå
vidare.  Vi har inte tillräckligt medresurser för att klara av alla elever säger lärarna.
I kommunerna jagar man undan allt som inte är lagstiftad service, sällan finns
resurser till någon grädde på moset. Prioritering, jo vi har hör det förut.
Listan kan göras mycket längre.
Det är egentligen inte själva neddragningarna som i första hand gör mig orolig.
Nej, det är den sakta med säkert sänkta ribban som vi hela tiden anpassar oss
till. Tvingas anpassa oss till. Varje ny neddragning utgår från en hela tiden lägre servicenivå.  Dessutom kallar man det för att spara när detegentligen bara är nya försämringar. I min värd är spara att spara till någonting, inte avskaffa och utrota. Vi låter oss helt enkelt luras.  Lite gnäll vid fikabordet på jobbet hjälper föga. Vad skulle hända om vi tog tilllite civil olydnad i stället. Lite likt franska bönder, ja, ni fattar.
Inför varje val snackas det om reformer, man slåss på två håll om att ge löften
om förbättringar. Handen på hjärtat mina kära rikspolitiker. När fick vi en
reform senast som givit i stället för att ha tagit i det långa loppet?  Jo, givetvis ett antal skattesänkningar, lite
mer i plånboken hos oss som har det tryggt och bra, vackert så. Men till vilken
nytta när tryggheten runtomkring oss samtidigt raseras. Jag vill hellre se att
samhället anpassas till de rådande omständigheterna än någon mer hundring i
månaden i plånboken. Färre och färre brott klaras upp, då behöver vi fler
snutar som jobbar med polisarbete. Om folk dör i vårdköer så behöver vi fler
läkare och sjukvårdspersonal. Om barnen inte får tillräckligt bra betyg i
skolan på grund av resursbrist behöver vi fler lärare och skolpersonal.
Vi får det samhälle vi förtjänar. Det räcker snart inte med den representativa
demokratin som vi normalt är så stolta över. Inte när det inte händer något,
oavsett vem som har makten. Vi måste visa att vi inte pallar längre. Att vi
inte nöjer oss med falska löften vart fjärde år. Nej, vi behöver lite mer
jävlar anamma. En gång stoppade vi skövlingen av almar i Kungsträdgården, vi
ockuperade rivningshotade byggnader och vi protesterade högljutt på gator och
torg när orättvisorna blev för påtagliga. Kanske är det dags igen  –  för
hur mycket behöver vi tåla? Egentligen?

BJÖRN REIMERS


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *