Ge lärarna och barnen en chans

Krönika publicerad i Karlskoga-Kuriren 2011-02-17
Brukar ni kolla på Klass 9A på SVT? Ni vet, de där superpedagogerna Gunilla Hammar Säfström, Stavros Louca och Thomas Holmqvist som tar sig an ett gäng niondeklassare som hamnat efter och som skall rätas upp.  Är ni förvånade över vad ni ser? Att det är stökigt och störigt? Då kan jag avslöja att det är mycket värre än så, mycket värre! Konsekvenserna som det för med sig är dags att ta på fullt allvar. Jag vet att väldigt många lärare, precis just nu, läser varenda platsannons de kommer över. Jag vet att flera duktiga lärare på en skola där jag har lite insyn, är i full fart med att försöka hitta ny försörjning. De har, efter bara några år som lärare tröttnat, de orkar helt enkelt inte längre. Men det är inte läraryrket som sådant de tröttnat på, inte heller barnen. Det är den miljö de arbetar i som till slut bara blir för mycket. En lärare jag pratat med berättar att om han inte planerar sin fritid och ser till att han har inbokad tid med vänner på helgerna så jobbar han bara. ”Jag skulle kunna jobba 24 timmar om dygnet” är hans budskap. Det är skrivningar och annat som ska rättas och kontrolleras, möten med föräldrar som ska planeras och omplaneras, det är olika omdömen som ska nedskrivas, bara för att ta några saker. ”Jag har inte tid med mina egna barn och där går gränsen för vad jag pallar med”.
Eftersom skolan inte har tillräckligt med resurser får de som finns jobba dubbelt. Många barn behöver specialpedagogik, men få får den hjälp de behöver. Lärarna ska också hinna med att vara rastvakter och bespisningsvakter när de inte har lektion. Då arbetsgivaren tagit bort det som kallas pedagogiska måltider, vilket innebär att lärarna äter tillsammans med barnen innebär konkret att de inte hinner äta alls. Tiden de har går åt att vakta och ta hand om.
Vad händer då om ett flertal duktiga lärare slutar, för det är den krassa verkligheten. Ja, som jag ser det är det likställt med katastrof, ett ord som jag normalt är försiktig med, men i det här fallet är det fullt befogat. Om inte skolan får mer resurser, kan kunna anställa fler lärare och vuxna i skolan kommer det till slut att banga ur fullständigt. I många fall är det redan ett faktum, eller åtminstone på god väg.
Fler och fler går ut skolan utan att ha godkänt. Rapporter om mobbing ökar. Väldigt många barn ringer till Bris, Barnens Rätt i Samhället. En artikel i gårdagens Expressen berättar om att över 300 barn om dagen ringer deras jourtelefon. Det är de här barnen som ska ta hand om vår framtid. De här barnen som svikits av både samhälle, skola, kamrater och i flera fall även av sina föräldrar. De vuxna har inte tid. Hur ser dessa barns tilltro till framtiden och vårt samhälle ut.  Jo, jag vet att många tycker de har ett eget ansvar, att det bara är att ta sig i kragen och skärpa sig. Visst har de ansvar, men hur många svek klarar man av innan man ger upp?


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *