Hund på recept

Krönika publicerad i Karlskoga-kuriren 2011-01-20

Det här är historien om Tord:
Tord hade inte haft någon kommunikation med omvärlden sedan han kom till demensboendet. Han satt med hårt knutna nävar, stirrade in i väggen och teg. Tills en dag när Bosse kommer in och plötsligt får ögonkontakt med Tord. Bosse är en boxer som tillsammans med sin förare Maria jobbar som vårdhundsekipage.
Tord kunde heller inte gå själv. Med hjälp av två vårdare under armarna och en rollator kunde han hjälpligt ta sig fram.
Bosse kommer fram och hälsar, Tord tar då kopplet, reser sig, tar sin rollator och kliver iväg längs korridoren till sitt rum medan personalen gapande ser på. På sitt rum tar han fram ett foto ur en låda och visar upp en bild på den hund han själv haft en gång. Detta är starten på ett nytt liv för Tord.
Tord börjar träffa Bosse två gånger per vecka för rehabträning vilket resulterar i att han börjar kunna gå och börjar också kommunicera med personalen. Inte verbalt, men via nickningar och kroppsspråk.
Han håller stenhård koll på tiden och vet precis när det är dags för tiderna med Bosse och Maria. Han pekar bestämt på klockan om de någon gång är lite sena.
Under en promenad utomhus stöter de på en valp.
”Vilken fin valp”, säger Tord och Maria tror inte sina öron. Tord har inte sagt ett ord på två och ett halvt år. Maria försöker dölja sin häpenhet och säger: Vill du ge valpen en godbit?
Bosse kommer då fram och försöker tigga till sig godbiten från Tord som då säger: ”Det är inte du som ska ha den, det är valpen”. Han talar med hes basröst, men är helt redig. Han blir nog lika förvånad själv, han har ju inte heller hört sin röst på över två år.
Livet med Bosse gav Tord ett nytt liv, men det skull visa sig att kontinuitet var viktig. När Bosse och Maria hade semester gick Tord gradvis tillbaka till sitt tidigare så inneslutna jag.
När de sedan kommer tillbaka skiner Tord upp och utbrister: Man blir ju glad! I ett slag var han tillbaka med både energi och motivation att börja träna igen.
Det finns ett otal liknande berättelser om hur gamla och dementa fått tillbaka livslusten och förmågan att fungera med andra människor, bara genom att få tillgång till regelbunden träning och umgänge med en utbildad hund. Denna är tagen ur Ingeborg Hööks bok ”Hund på recept”.
Jag tycker därför att vårdhundar är en rättighet som borde finnas på alla vårdinrättningar. Glädjen hos anhöriga när de plötsligt fått en ny mor eller far är obetalbar. Har man en gång fått fördelen att leva med djur så behövs så lite för att kunna stimulera dessa människor när de drabbats av demenssjukdom och ålderskrämpor. Jag har därför bestämt mig för att göra något åt detta genom att bidra med att fler vårdhundsteam blir utbildade. Två är på gång i Degerfors. Man kan göra underverk med ganska små medel, det tycker jag våra gamla är värda. Vad tycker du?
BJÖRN REIMERS


Kommentarer

Hund på recept — 1 kommentar

  1. Jag hade inte läst detta förrän nu. Har aldrig hört talas om det. Synd, för vänliga djur lockar fram det bästa hos människan.
    Nu vet jag och ska kolla. Mvh Sonia

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *