För barnens bästa, pyttsan…..

Jag lyssnade nyligen på en radiopodd där en svensk kvinna berättade om sina tidiga uppväxtår i Zimbabwe. Speciellt fastnade jag för ett avsnitt där hennes mamma och pappa beskrev bybornas reaktion efter födseln av sin dotter. De rådde svår torka i landet och fattigdomen var enorm. Ändå kom män och kvinnor från byarna med mat och andra gåvor för att uppmärksamma det nyfödda barnet. De tog barnet i sina armar, dansade och sjöng medan barnet gick från famn till famn. Fadern undrade förvånad varför denna hyllning till just deras barn. Ert barn? En oförstående fråga, ert barn, nej, det här är vårt barn blev svaret. Ett barn var i deras ögon inte bara familjens utan tillhörde hela gemenskapen där alla tog ansvar för dess väl och ve. Trots att vi var vita och i lokalbefolkningens ögon också rika så tog de emot vårt barn, precis som alla andra som föddes i någon av hyddorna ute i byarna, säger fadern med rörd röst. Där behövdes ingen Barnkonvention för att inse barnets bästa.

Idag är Barnkonventionen lag i Sverige. Myndigheterna säger också att de följt konventionen under flera år innan den till sist blev lag. Det är ett skrattretande påstående. Det finns en uppsjö av exempel på att både sociala och juridiska myndigheter ser de vuxna, eller sin egen förträfflighet, framför barnen. Det mest sjuka exemplet är väl den pågående rättegången mot modern till ”Lilla Hjärtat” som den treåriga flickan kallas. Där juridiska myndigheter tar barnet från en trygg och säker uppväxtmiljö hos en fosterfamilj och slänger in henne i en knarkarkvart. En kvart där hon senare avlider innan hon hinner fylla fyra. Var fanns Barnkonventionen i detta fall. Hur kunde det räcka med att föräldrarna meddelade rätten att de lagt av med narkotika utan att detta kollades upp? De vägrade lämna prover och med det nöjde sig rätten.

Två andra nyligen uppmärksammade fall som belysts i TV visar på samma sak. Det blir en tävling i vem som ”äger barnet” utan att ens en gång ta reda på vad barnet själv tycker. Barnet blir mer en handelsvara än en människa med egen vilja.  

Jag har vid några tillfällen kommit vårdnadstvister mycket nära. Jag kan inte se att i något fall har man satt barnet först. Det verkar som om sociala myndigheter alltid fokuserar på delad vårdnad vid separationer mellan föräldrar och driver detta in absurdum. Utan att visa någon som helst hänsyn till vad barnet själv tycker.

Barn far illa i Sverige, många barn. Under den tid jag var medlem i motorföreningen DACA, Drivers Against Child Abuse, upplevde jag många fall där sociala myndigheter och skolpersonal misslyckats fullständigt med att se barnen genom Barnkonventionens filter. Där istället lånhåriga, skäggiga och tatuerade motorcyklister blivit dessa barns trygghet. När jag tänker på de afrikanska kvinnorna och männen som dansade med det nyfödda barnet i sina armar, så enkelt det borde vara. Om vi alla tar ansvar och inte gömmer oss bakom sekretess, paragrafer och regelverk så skulle många fler barn kunna känna trygghet och kärlek. Vilket borde vara en självklarhet i ett land som Sverige, men tyvärr misslyckas man i alltför många fall. Skämmes ta mig fan!