Lyssna på personalen, det är de som kan jobbet

Varje dag kan vi nu läsa om hur eftersatt vår äldrevård är runt om i hela landet. Jag konstaterar att man medvetet, i stort sett i samtliga svenska kommuner, ansett att finns det någonstans där vi kan spara på krutet så är det inom äldrevården. Jag kan inte tolka det på annat sätt. Jag är ganska övertygad om att de flesta kommunpolitiker och kommunchefer är fullt medvetna om att det hela tiden funnits mer att önska. Man har i stort gjort det man måste utifrån lagstiftningen och ibland inte ens det. Gamla människor får helt enkelt inte kosta pengar. Det bevisar väl om inte annat den personalpolitik som förs i många kommuner. Delade turer, usla löner och därtill medvetet se på när en äldre person som får hemtjänst tvingas ta emot upp emot 20 -25 olika ansikten under en månad. Det är inte bara obarmhärtigt, det är i högsta grad kränkande.

Det ska inte behövas en pandemi för att vi ska få upp ögonen för vad personalen inom äldrevården dagligen uträttar. Att deras arbetsgivare sedan inte ger dem resurser eller utbildning att klara en kris av dessa mått faller enbart tillbaka på dem själva. Det är oerhört tragiskt att dessa uteblivna resurser nu betalas i människoliv.

Under väldigt lång tid, inte minst i våra båda närkommuner, har protesterna kring undersköterskornas arbetssituation inom hemtjänsten och vid våra vårdboenden varit intensiva. Insändarsidan i vår tidning har varit full av protester från ”folket på golvet”. De svar som kommit från ledningarna har i huvudsak varit synnerligen intetsägande och ibland rent arroganta. Det är för mig fullständigt solklart att en arbetsgivare som inte lyssnar på sin personal och tar lärdom av de som gör själva jobbet kommer heller aldrig att få en fullt fungerande arbetsplats. Ska man göra förändringar måste de ske underifrån, inte tvärt om, vilket tydligen är vanligast inom kommunala arbetsplatser, inte bara inom omsorgen. När chefer använder härskarteknik och sätter munkavle på sina medarbetare istället för att finna samarbetsformer har man skapat en arbetsmiljö som till slut, på ett eller annat sätt, kraschar. Folk säger upp sig eller sjukskriver sig och de som trots allt jobbar kvar orkar inte alltid göra ett fullgott jobb. I en tystnadskultur blir alla lidande. Det är synd att cheferna inklusive ansvariga politiker inte förstår att det helt enkelt är deras eget ansvar och det är för mig ofattbart att man fullständigt struntar i om man har människor omkring sig som trivs och har kul på jobbet. 

Efter nästan 50 år ute i arbetslivet har jag upplevt det mesta, jag har blivit både mobbad och krängt av korkade arbetsgivare, men jag har också träffat på chefer som tagit mig på allvar, uppmuntrat mig till att ta egna initiativ och gett beröm när man lyckats. Jag skulle exempelvis inte skriva den här krönikan om jag inte för 40 år sedan hade en chef som uppmuntrade mig att skriva och som fick mig att förstå att jag kanske hade lite talang och som till och med såg till att jag fick betald vidareutbildning av företaget.

Idag är jag själv arbetsgivare, mån om att ge våra medarbetare självförtroende nog att ta egna initiativ, känna att de blir sedda och att de trivs med det de sysslar med. Det är enbart tack vare dem det går bra för vårt företag. Så skulle det också kunna vara inom vård och omsorg, tråkigt att politiker och chefer inte fattat det.