Gubbgnäll….eller mitt förhållande till Ulf Lundell

Till slut kunde jag inte hålla mig. Det var ett citat framfört av Sissela Kyle i det, för det mesta, småtrevliga programmet Spanarna, som fick mig att tänka om. Nu ångrar jag mig inte. Det gäller mitt förhållande till Ulf Lundell. Ulf är en av mina stora husgudar. Det mesta av hans musik är fantastisk, hans konserter likaså, men några få undantag. Jag har läst så gott som samtliga av hans böcker, flera av dem lysande, men jag har hittills inte närmat mig hans senaste dagboksalster Vardagar som nu finns ute i tre volymer. Anledningen är att jag har trott jag skulle bli besviken. I huvudsak beror det på att jag på senare år upplevt Ulf som både sur och gnällig och lite smått patetisk när han framträtt i olika media. Jag var lite rädd att möta en Ulf som jag inte kände igen, jag ville inte fördärva min relation till någon jag beundrat i drygt 40 år. Men så hörde jag alltså Sissela Kyle citera Ulf i radio och tänkte att, va´fan, jag chansar. Det blev hörbok och eftersom han läser själv blir gubbgnället levererad, så att säga, utan mellanhänder. Viktigt i det här fallet och jag torskade direkt. Kanske för att jag själv i viss mån blivit något av en gnällgubbe, åtminstone om du frågar min kära hustru. Nu kallar jag visserligen inte att se på omvärlden med kritisk och allvarsam blick och konstatera mänsklighetens misstag som gnäll utan mer som ett dystert uppdagande kring att vi borde kunnat bättre. I detta är Ulf Lundell och jag bröder, inte minst politiskt. Vi har ungefär samma syn på vad högern kallar för ”valfrihet” och att det är ”folket som bygger landet”. Och Ulfs vardagsbetraktelser är långt mycket mer än bara gnäll. Visst, vi gubbgrubblar om samma saker, allt från religion till skolskjutningar, kriget i Syrien, skattesmitare, Mello, fotboll och vi lyssnar nostalgiskt på musik ”från förr” i bilen. Givetvis också vanlig vardag kring mat, väder, kärlek, barn, vänner och jobb. Jag älskar hans omedelbara övergångar från att ha köpt en eldriven lövblås till en utläggning kring Jean-Paul Sartre och existentialismen vidare till en större hackspett på besök och Metoo. Precis så abrupt hoppar tankarna omkring, även i min hjärna.

Vi har intresset av fåglar gemensamt även om Ulf är långt mycket mer bevandrad i artkunskap och specifika beteenden än vad jag hittills hunnit lära mig. Vi gillar dessutom båda DN:s krönikör Johan Croneman, men det är ju logiskt eftersom han också är en gammal gnällgubbe som inte räds att ta ut svängarna. 

Jag känner definitivt igen mig i Lundells tillvaro att i ensamhet gå omkring och livsgrubbla. Brottas med tankar om både dåtid, nutid och framtid. Låta glädje och sorg, bitterhet och ångest flyga och dessutom ta tillfället att analysera vår livsdans under solen genom att fästa det på papper. Jag i någon krönika då och då. Ulf Lundell i tre tjocka böcker vilket är förbaskat imponerande.

Jag greps av Ulf Lundell redan vid första plattan ”Vargmåne” och givetvis debutromanen ”Jack”. Särskilt minns jag hur jag föll för den lilla historien han beskriver i låten ”Rom i regnet”. Sedan kom ”Kär och galen”. Den plattan spelades sönder och samman hemma i lägenheten i Sundbyberg. Det var den musiken som tog våra då inte alls gamla döttrar från ”Här kommer Pippi Långstrump” till rock´n roll. Vi skrålade och sjöng låtarna tillsammans. Jag skrålar fortfarande fast numera ensam i bilen. Ensam tillsammans med ”brodern” Ulf Lundell.