På något sätt hankar vi oss fram, för mig i någon slags mental dimma. Mycket är som vanligt,
jag jobbar som vanligt, men numera vid köksbordet hemma i vårt hus. Möten och kontakt med arbetskamrater, kunder och partners sker digitalt. Det funkar, men den sociala delen saknas. Det som är tuffast är att allt som förgyller vardagen är inställt. Den här krönikan skulle ha skickats från ett hotellrum på Madeira, men den resan är givetvis inställd. Flera efterlängtade konserter är inbokade i min almanacka, bland andra Bo Kaspers orkester, Ulf Lundell och Jethro Tull. Också inställt. Därtill kommer alla lokala konserter och evenemang som jag skulle bevaka, recensera och förmedla till dig via den här tidningen. Inställt.

Vi träffar heller inte våra barn och barnbarn annat är via telefon och på nätet. Vardagen har blivit väldigt förändrad, det känns ibland som en otäck dröm, för om man tillhör en riskgrupp och följer med i media så infinner sig också en liten gnutta dödsångest. Om jag inte följer restriktioner och använder mitt sunda förnuft så kan jag faktiskt vara stendöd inom bara någon vecka.

Nu låter det som jag tycker väldigt synd om mig själv, men så är det inte alls. Men i den känsla som jag nu befinner mig i utifrån gällande läge skapar det tankar som, i alla fall jag, inte tacklar normalt.

Nej, de som jag tycker synd om är alla de frilansande artister, musikanter och skådespelare som nu inte får utlopp för sin hängivenhet och inte heller kan betala sina räkningar. Jag är i och för sig inte fullt ut påläst och uppdaterad på hur statens bidrag till dessa grupper har nått ut, men kvarnarna mal långsamt och osäkerheten är stor bland de jag haft kontakt med.  

Jag kommer särskilt att sakna årets premiär ute i Nolbyskogen och Teater Nolbys sommarföreställning. Jag har sett alla tidigare och bara missat en premiär. Jag kommer också att sakna Countryfestivalen vid Lunnedet. Tråkigt när den nu känns etablerad. Sverige dräller av olika sommarevenemang som nu samtliga är inställda. Men återigen måste jag ändå hylla kreativiteten bland alla artister och evenemangsarrangörer. En uppsjö av streamade konserter och andra evenemang slussas nu ut över nätet. En del gratis, andra där vi får betala en slant. På musiktidningen Gaffas webbplats finns länkar till en hel del av dessa konserter utlagda. Louise Hoffsten håller digitala munspelskurser, operasångaren Rickard Söderberg ger på samma sätt sånglektioner. Funderar faktiskt själv lite på den där munspelskursen, tänk att kunna lira som Louise.

Till sist: debatten kring Degerfors kommuns katastrofala ekonomi har fortsatt i veckan. Någon som helst ödmjukhet i ansvarsfrågan från kommunalråden saknas totalt. In i det sista försöker de att skylla på tidigare ledning, läs Degerforsvänstern. Att man inte kunnat förutse underskottet på 41 miljoner, som man påstår, beror givetvis på att man inte ens försökt. Att först sparka den enda som hade koll och därefter strunta i en kontinuerlig ekonomisk uppföljning är häpnadsväckande. En vd i ett privat bolag hade åkt ut med fötterna före om något liknande uppdagats. Nu är detta faktum inte det enda problemet för fortsättning följer. Vi går år 2020 mot samma ekonomiska avgrund. Pengarna fortsätter att rinna ut utan full kontroll.
Är det någon som vill tro eller påstå, ens dagens kommunalråd, att samma situation hade varit möjlig om den gamla ledningen suttit kvar vid valet 2018? Jag ställer härmed den frågan till nuvarande ansvariga.