Ska inte en god man vara god?

I förra veckar var det en artikel i vår tidning som tog upp en konflikt mellan en god man och Anna som hon kallas i reportaget, den som den gode mannen är satt att hjälpa. Varför heter det god man förresten, den i detta fall är allt annat än god, det har jag en del insikt i eftersom jag känner den drabbade familjen. Bara att läsa breven hen skrivit visar på en totalt frånvarande av allt vad godhet heter. Det ska tilläggas att Anna, som är 40 år är förståndshandikappad, har autism och lider av svår epilepsi. Hon har assistenter dygnet runt.

När man sedan läser svaret på frågorna från överförmyndarnämndens representant så känner jag vibbar från 50- och 60-talens myndighetssverige. Här skyddar vi de våra, hur korkat de än har betett sig. Ungefär som polisens så kallade kåranda.

I detta fall har också kommunens socialförvaltning visat på dåligt omdöme. Man har fått en orosanmälan från den gode mannen om att Anna har ett uselt boende. Då fixar kommunen en lägenhet till henne på annan ort inom kommunen. Problemet är att varken den gode mannen eller kommunen har varit och besökt Annas lägenhet som de ändå dömt ut. Det skulle också kunna vara så att anledningen till orosanmälan beror på att Annas föräldrar kämpar för sin dotter och det vore enklare för de gode mannen att hantera Anna om hon separerades från sina föräldrar. Detta är dock min egen spekulation.

Trots att man gjort allt för att få byta god man har nu tingsrätten utsett den gode mannen till klientens förvaltare. I och med det har man också helt omyndigförklarat Anna som hon kallas i reportaget. Jag begriper inte hur detta kan fortgå. 

Det här med ålder är inte helt enkelt. Vi kan ju inte göra något åt att vi blir äldre, jag har heller inte så mycket i mot det i förhållande till alternativet. Dock börjar det kännas lite kymigt när man inser att den bortre parentesen krymper och kommer närmare. Jag har egentligen inte haft något åldersnoja någonsin tidigare. Ingen 40- eller 50-årskris. Men nu när man passerat 60 och går mot pensionsåldern kommer det ibland känslor jag tidigare inte tyngds av.

Det allra svåraste att förstå är kombinationen av hur man känner sig kontra vad som står i personnumret. Djupt därinne finns det fortfarande en liten nyfiken pojke som har mycket kvar att utforska och som inte för en sekund känner sig särskilt uråldrig. Lite klokare kanske, men även i det perspektivet finns väldigt mycket kvar att lära.

Jag brukar vara ganska väluppfostrad när det gäller att exempelvis lämna en sittplats på bussen till en äldre passagerare. Nu åker jag inte kommunalt så mycket, men efter dagliga resor med tunnelbanan under åren i Stockholm, sitter den vanan i. Problemet är nu att när jag reser mig och lämnar platsen till den äldre damen inser jag efter en stund att hon var ju inte en dag äldre än jag själv. Men det var inte jag som reste mig, det var pojken därinne.

Sedan några år tillbaka träffas jag och några gamla vänner och lirar lite rock´roll. Tre av oss är vänner sedan tonåren. Vi var runt 15 år när vi tidigare dagligen umgicks. Nästan 50 år senare har jag oerhört svårt att se dessa gamla kompisar som just gamla. De är fortfarande busiga tonåringar, om än lite gråare i håret och några kilo tyngre.