30 år

På måndag är det på dagen 30 år sedan jag med familj flyttade in i vårt hus i Degerfors. Familj då bestående av hustru, tre barn i åldrarna 10, 8 och 4 år samt en Golden Retriever vid namn Lukas.

Att vi hamnade i Degerfors kan ses ganska slumpmässigt, så som det ofta är, och allt var inte så där jättevälplanerat. Det var en hel del turer innan allt föll på plats, bland annat var vi skulle bo. Vi tyckte att vi först kunde flytta till en lägenhet för att på plats leta hus. Nu hittade vi ingen tillräckligt stor lägenhet så vi bad en mäklare skicka lite prospekt på lediga hus. Ett föll oss väl i smaken utifrån dess ritning. Jag besökte huset och gillade vad jag såg. Tiden var knapp så vi slog till direkt. När flyttlasset gled in i Degerfors var det första gången min hustru såg huset hon skulle bo i. Nåja, vi bor kvar, samma hustru och jag, så det blev ju ändå bra till slut.

En av de första familjen vi lärde känna i Degerfors hade en liten lintott till son som blev vår grabbs bästis. De två grabbarna spelade fotboll dagarna i ända och slet ut alla gräsytor de kunde finna. Ola Toivonen, som var namnet på lintotten blev sedan en firad blågul hjälte en massa år senare. Kunde man ana det redan då? Jo, kanske.

Redan första året vi bodde i Degerfors hamnade jag i Degerfors IF:s styrelse. Där fann jag min första lokala idol i Bernt Bjurström. Välkänd för alla gamla fotbollsälskare och min mentor in i Degerforsfotbollen. Otaliga var kvällarna där Bernt berättade gamla fotbollsminnen från tider då det begav sig. Något han öste ur en 40-årig karriär inom DIF-styrelsen. Här skolades jag in bland profiler som Börje Ågren, Björn Werner, Egon Ottersten, Peter Pedersen, Yrjö Toivonen med flera. Människor med fanatiskt rödvita själar som givetvis smittade av sig på en, från Stockholm nyinflyttad, hammarbyare som snabbt fick konvertera och byta färg.

Det finns givetvis för och nackdelar med storstad kontra landsort, men jag tror att om du frågar våra barn så har deras uppväxtmiljö varit fantastisk. Det har givetvis varit mycket fotboll. Alla tre har stolt burit den rödvita dräkten på lite olika nivåer. Sonen ända in i A-truppen innan ett medfött hjärtfel satte stopp för karriären. Det har också funnits utrymme för annat; musik, hästar och många kompisar. Man ska inte generalisera, men i min värld så är det något lite enklare att växa upp i småskalighetens bruksort än i storstaden, men det är en högst egen uppfattning.

För ungefär 15 år sedan började jag, som frilans, skriva för Karlskoga Kuriren. Som gammal copywriter och reklamskribent öppnade sig ett nytt fält, kulturutbudet i Karlskoga/Degerfors med omnejd. Det visade sig ju drälla av musik, teater och konst som jag tidigare inte hade upptäckt. Fantastiska människor därtill som jag fått äran att lära känna. Otaliga är de olika teater- och musikevenemang jag besökt och försökt återge under dessa år. Många är också alla de krönikor som jag plågat er med. Också här är den lilla orten att föredra. Här möter man sina läsare mer eller mindre dagligen där ris och ros utdelas direkt i ansiktet. Tack och lov har det varit övervägande ros vilket jag är väldigt tacksam för. Får jag så kommer jag att fortsätta ge luft åt mina funderingar ett tag till i denna spalt. Det hoppas jag du kan stå ut med. I övrigt kör jag gärna 30 år till i vårt vackra Degerfors.