Cynismen blommar och var och en är sig själv närmast……..

Krönika publicerad i KT/KK 2018-04-21
Kemattacken i Syrien har upprört i stort sett en hel värld. Med rätta. Bilderna på hostande barn och barn som kräks är starka. Ändå är jag rätt så kluven till den enskilda uppståndelsen bland både vanliga människor och världens ledande politiker kring just denna enskilda incident.

Kriget i Syrien har krävt omkring 300 000 – 400 000 dödsoffer (lite beroende på vem som räknar), varav runt 100 000 är civila och av dessa är 20 000 barn. Det tycker jag är oerhört mycket mer upprörande, men tydligen är det mer OK om barn dör av bomber, kulor och krut än av kemiska vapen. Om detta inte är cynism så vet jag inte vad som kan eller ska räknas dit.

För vad gör de stora ledarna i USA och Europa för att visa sin avsky för kemattackerna? Jo, de släpper ner ännu fler bomber som riskerar ännu fler civila dödsoffer. Dumhet bestraffas med ännu mer dumhet, det är så vi löser konflikter ute i världen. Jag undrar hur de tänker när de ligger i sängen på kvällen. ”Idag såg vi till att några hundra barn miste livet, men det var i alla fall inte av kemvapen. När vi dödar gör vi det i alla fall på ett schysst och snyggt sätt”. Jag vet inte, eller så tänker de inte alls, det är nog mer det sistnämnda. Det lyser igenom alltför ofta tycker jag.

Valdebatten går vidare, men har inte riktigt hettat till. Det portioneras ut lite olika typer av ”godbitar” för oss väljare att nappa på. Det mesta handlar om vård, invandring och skola. Egentligen är det inte så märkligt att opinionssiffrorna är som de är just nu. Inte mycket händer. Ingen av de stora, sossar eller moderater, tar något som kan kallas kommando över väljarkåren eller valdebatten. Inte heller SD verkar ha någon särskild vind i seglen. Säkerligen beroende på att övriga partier den senaste tiden, snyggt och prydligt, har genomfört deras främlingsfientliga politik.

Lika märkligt är att miljöfrågorna har så lågt intresse. Miljöpartiet håller sakta men säkert på att pulvriseras. Trots att de är det enda parti som tar kommande miljökatastrofer på fullaste allvar. Som lägger fram idéer med lite verkningsgrad. Men, är man för kontroversiell och ärlig i dessa frågor förlorar man makt och inflytande, det ser man klart och tydligt på hur det går med MP och hur svårt Vänsterpartiet har att lyfta.

Inställningen gällande klimathot är också märkligt, både bland de flesta politiker och gemene man. I stort sett alla är medvetna om vad som borde göras, i alla fall de som någorlunda seriöst följer med i debatten. De flesta känner oro för vad som kan komma att ske, särskilt gäller det ungdomar, men när det kommer till kritan, när konsekvenser som högre skatter eller andra inskränkningar som att flyga mindre, minska på köttkonsumtionen eller cykla till jobbet istället för att ta bilen, då minskar intresset. Det får heller inte drabba den enskilda plånboken, där går gränsen för det egna engagemanget. Det spelar helt enkelt ingen roll vad experter hela tiden försöker förklara. Så länge ingen Tsunami eller liknande katastrof sköljer över Stockholm kan vi köra på ett tag till i gamla hjulspår. Undrar hur länge det håller.