Kärlek måste utveckla kyrkan – inte partipolitik

Ska SD få ta över svenska kyrkan?

Krönika publicerad i KT/KK 2017-08-12
Jag såg en tråd på Facebook i veckan där Socialdemokraterna värvade röster till kyrkovalet i september. Jag har väldigt svårt att förstå varför politiken ska lägga sig i svenska kyrkans verksamheter. Speciellt då stat och kyrka skildes åt år 2000. När man tar del av hur kyrkan är uppbyggd historiskt känns det oerhört underligt att blanda in politiska krafter även om nu båda ofta är precis lika flummiga. Socialdemokraterna dominerar, även om alla partier har valbara kandidater och jag gissar att samtligas stora intresse bygger på de 6 miljoner medlemmarnas potentiella röstunderlag. Sossarna nu när man tappat fackföreningsrörelsen.

Det får inte vara med politiska förtecken som man styr den svenska kyrkan. Den måste med kärlek utvecklas inifrån av de aktiva medlemmarna, gudstjänstbesökare och personal. Men eftersom man bygger sin verksamhet på tusenåriga texter så förstår jag att det ibland tar emot att förändra. Det är dock inte Stefan Löven som ska stå vid det rodret, inte heller Jimmie Åkesson som nu hårdsatsar på kyrkovalet i september. Rasism och främlingsfientlighet har definitivt inte i svenska kyrkan att göra. Det arbete som många församlingar gjort och gör, inte minst i Karlskoga, under den senaste stora flyktingvågen och för det biståndsarbete som finns inom kyrkan ska inte få påverkas av de mörka krafter som styrs av Åkesson och hans gelikar.

Kyrkan är nog ändå på väg att sakta förändras, men ta exempelvis HBTQ-frågor, aktuellt nu med Pridefestival och debatten kring denna. Alla präster borde kunna viga samkönade äktenskap, men det är inte alls självklart med de teologiska glasögonen på. Vi vet att många präster vägrar. Rätt eller fel så utgår man från sina bibeltolkningar, hur konservativt och gammaldags det än må vara.

En vän till mig som är präst och som lever i ett homosexuellt förhållande nämnde i samband med just årets Pridefestival att det motstånd hon känner kring HBTQ-frågor numera mest kommer från högerextremism och aktivt kristna.

Men som sagt, oavsett vad man tycker kring kristen tro och teologi så måste det vara människorna i kyrkan som styr, inte ”icke kyrkligt aktiva” som kallar sig kristna och som har en politisk agenda i bakfickan.

Dock har kyrkan och politiken ändå i grunden vissa beröringspunkter. Båda har svårt att lyckas med sina uppdrag utifrån uppsatta målsättningar som i mångt och mycket överensstämmer med varandras.

Nedanstående citat har jag hämtat från Svenska kyrkans hemsida:

”Vi tror att Gud gör trasigt helt, upprättar kränkta, skapar nytt och försonar världen. Som kristna och som kyrka har vi uppdraget att vara Guds redskap. Därför arbetar vi för:

  • att Guds avbild människan inte ska kränkas
  • fred och försoning i världen
  • rättvisa och hållbarhet”

Här kan man väl säga att både politiken och kyrkan har en hel del kvar att göra. Det som skiljer är att kyrkan har uppdragen direkt ifrån Gud medan politikerna enbart har att svara emot sina väljare. Vilket som är tuffast är jag inte man att avgöra. Dock så är de värdsliga kraven mer direkta och mer flexibla. Misslyckas politikerna blir de utbytta. I den andliga delen har man misslyckats med ovanstående målsättning i drygt 2 000 år utan några som helt repressalier. Man kan väl tolka det som att Gud har ett större tålamod än vanligt folk.