Du gamla, Du fria……

I förra veckan firade vi vår nationaldag, den 6 juni. Trots lite allmän förvirring kring varför vi firar just den dagen så är det väl trevligt att även vi svenskar har något att samlas kring.
Personligen har jag egentligen aldrig riktigt förstått det där med nationalism och patriotism. Att vara stolt över något som har med geografiska begränsningar att göra känns för mig lite konstigt. Jag har exempelvis svårt för att bli stoltare, rent personligt, över att det går bra för någon som råkar bo i Degerfors kontra en norrlänning eller skåning. Likaså om någon med svenskt medborgarskap lyckats väl. Glad, javisst, kanske. Men stolt?
Givetvis är jag i hjärtat svensk, håller på de svenska landslagen, njuter av vår vackra natur och vår allemansrätt och hyllar vår demokrati, yttrandefrihet och vanligtvis så varma famn.  Dock har jag väldigt svårt att förstå varför vi på sociala medier ska dela och sprida blågula flaggor och ”Jag älskar Sverige”- deviser när det, för det mesta, ligger en underton av hat, som att någon skulle hindra oss från att få göra just detta, nämligen gilla vårt land. Vem mer exakt är det som har sagt att vi inte får sjunga ”Du gamla, Du fria” eller hissa flaggan på nationaldagen eller för den skull någon annan dag på året? Vem har förbjudit oss ha svenska traditioner på skolavslutningen? När jag läser ”Släng ut packet som inte tillåter oss att fira vår nationaldag”, vilka är då packet? Ge mig några namn.

Men även om nu vi givetvis ska fira så måste vi också se till helheten. I ”mitt Sverige” fördömer man inte terrorism på hemmaplan, sörjer dödsfall i England och Frankrike, samtidigt som man skickar ungdomar till ett krigshärjat Kabul, en av världens farligaste platser där hundratals faller offer för självmordsattacker och bombdåd, bara för det ljugit om sin ålder. Jag kan lova att om du och jag eller för den del även Jimmie Åkesson och hans vänner vuxit upp i städer som Kabul, Mosul, Aleppo eller andra krigshärdar hade vi ljugit oss blåa för att få chansen att komma därifrån. Tro mig.

Vet inte om du såg dokumentären om händelsen på Drottninggatan i Stockholm. Där var det en verkligt gripande beskrivning inbakad, hur saknaden kan lamslå när en älskad person hastigt ryckts bort, påkörd av en galen terrorist. Kvinnan, Lena från Ljungskile, hade en stor vänkrets och ett lika stort kontaktnät som visar på hur många som verkligen blir drabbade av sorg och saknad.
I mitt bröst blir dock inte klumpen större bara för att Lena var svensk från Ljungskile. Tragiken är lika stor för alla som drabbas av dessa terrorattacker, oavsett var någonstans på jorden det händer. Det är precis lika många familjer, släktingar och vänner som sörjer. Saknaden är inte mindre på andra sidan jordklotet. Tårarna är precis lika salta.

Men låt oss fira vår nationaldag när den infaller. Låt oss glädjas över att vi haft turen att födas i en del av världen där fred och frihet råder. Men glädjen att vara svensk betyder inte att vi ska hata alla andra. Låt kärleken till vårt land också inkludera ALLA som bor här och alla som av olika anledningar söker sig hit. Det är inte med hat vi bygger vår nation, det är med kärlek, kompromissvilja och respekt för varje individs egenart vi skapar ett land att vara stolta över. De som tror sig stå över detta och använder nationalismen som ett argument att hata och exkludera har inte förstått en nations storhet och stolthet och vad ”Du gamla, Du fria” egentligen betyder.