Bagdad Bob är tillbaka……

Krönika publicerad i KT/KK januari 2017
Det har varit väldigt mycket Trump den senaste tiden så jag ska inte tjata vidare om den galningen, kan bara konstatera att vi nu lever i en tid där precis vad som helst kan hända. Till och med att en vildhjärna utan både sans och vett kan bli president i USA. Jag som trodde att Busch den yngre var en det närmaste man kunde komma i den frågan. Hans år i Vita Huset bleknar ut till intet i jämförelse med den nytillträdde och det manskap han släpat med sig in i maktens boningar.
Vad kommer nu att ske? Ja han är ju inte direkt förutsägbar, men att han nu ska genomdriva sina löften från valkampanjen verkar ändå ganska tydligt, hittills.

Spännande med Donald Trumps inträde som USA:s president är att vi nu fick en sprillans ny ”Badgad Bob” i hans pressekreterare Sean Spicer. Ni minns väl Bagdad Bob eller Mohammed Said as-Sharif som var han riktiga namn. En man som gav lögnen och dikten ett helt nytt ansikte under USA:s Irakinvasion 2003. Nu har han fått en värdig efterträdare i Spicer. Hans första presskonferens efter Trumps inträde i Vita Huset var en fars utan skådat like. Ska bli riktigt skojigt att följa hans fortsatta karriär.

När man tänker efter så har vi ju småkopior av ”Bagdad Bob” lite överallt omkring oss. Det har blivit lite av vardagen också här hemma. Det var inte så länge sedan Stefan Löfven meddelade att han inte tyckte att det är någon kris inom svensk polis. Med tanke på att man bara klarar upp kring 13 procent av alla anmälda brott så vet jag inte när i så fall krisen infaller. Vid noll procent?

Vården går på knä medan landsting, regering och vårdchefer skyller på varandra. Tusentals vårdplatser är stängda runtom i landet på grund av personalbrist. Jag lyssnade på en landstingspolitiker som jag tyvärr tappat namnet på men som får personifiera ytterligare en variant av ”Bagdad Bob” när han i TV påstod att låga löner och stressiga miljöer inte hade något att göra med personalkrisen.
Ett exempel; jag lyssnade på ett radioprogram där en manlig sjuksköterska som vi kan kalla Anders, berättade om hur han jobbade på ett av stockholmssjukhusen på väldigt jobbiga schematider vilket inkräktade starkt på hans privatliv. Han tjänade 29 000 kr per månad. Men så en dag så flyttade Anders till sin gamla hemkommun uppe i inre Norrland för att bättre kunna ta hand om sin gamla mor. Han sa upp sig och tog jobb på ett bemanningsföretag. Anders fick via sin nya arbetsgivare plats på vårdcentralen i hemkommunen där han fick stor möjlighet att påverka sina egna arbetstider vilket gjorde att han nu bara jobbade dagtid. Lönen ökade till 40 000 kr per månad. Hur många liknande exempel det finns vet jag inte, men givetvis påverkar detta personalkrisen i landstingsvården. Det spelar ingen roll hur många ”Bagdad Bob” som förnekar detta faktum. Varför är det så att de som innehar de absolut viktigaste samhällsfunktionerna ska ha de sämsta lönerna. Hur blev det egentligen så? Att pruta på lönen för en sköterska som sedan säger upp sig och därefter betala dubbelt till ett vårdbolag för samma sköterska känns som lite hål i huvudet. Dags att tänka nytt, tänka rätt.