42 år – i nöd och lust

hjartanKrönika publicerad i KT/KK 2016-09-10
Är det ödet som styr eller är det bara slumpen som leder våra vägar genom livet? Det är en fråga som jag tror många av oss stundom brottas med. Vad hade hänt om jag inte stigit på den där bussen eller valt att inte följa med på just den där festen som förändrade livet?
Själv har jag funderat mycket på vad som hade hänt den där dagen den 14 september 1974 när jag precis nyligen kommit hem från en tripp till Finland med en kompis och ganska utpumpad valde mellan att lägga mig och sova tidigt eller ta mig ut och se vad mina polare höll hus. Tänk om jag lagt mig ner och somnat. Hemska tanke. Jag valde nu det senare och styrde stegen mot det dåvarande stamhaket Prisma i Örebro. Där satt, tillsammans med en gammal kompis, två tjejer, varav den ena, en kortklippt och mörkhårig skönhet som jag under en tid spanat in i den bowlinghall där jag tillbringade en stor del av min fritid på den tiden. Hon kom med en tjejkompis lite då och då och intresset var stort bland grabbarna i hallen när dessa två var ute på banorna.
Nåja, jag blev inbjuden till bordet och resten är historia. Jag fick nog kämpa lite, men det sägs ju att trägen vinner. Denna händelse är nu i veckan 42 år, tre barn och tio barnbarn senare. Till dags dato har jag vaknat drygt 15 300 mornar bredvid just denna, fortfarande lika vackra och fantastiska kvinna.
Under dessa år har vi skrattat och gråtit tillsammans. Vi har inte alltid dragit jämt, men vi har lärt oss varandras nycker och accepterat våra olikheter.
Tjocka, svarta moln har då och då dragit förbi och förmörkat himlen i våra liv, men för det mesta har solens strålar smekt och värmt oss. Vi har blivit till ett. Det är skrattretande hur många gånger vi plötsligt tänker samma tanke och likt Kalle Ankas knattar fyller i meningar som den andre precis påbörjat. Trots våra olikheter, de är i grunden flera, så har våra själar sammansmält.

Så, min kärlek och mitt socker, utan dig blir det mesta enbart till en halv tillvaro. Tänker på att vi mer eller mindre dagligen ringer till varandra trots att vi ses både morgon och kväll. Bara den där tryggheten att få höra din röst utan att kanske vilja något särskilt.

Kärlek är så många saker. En skogspromenad, hand i hand. Tända ljus och en varm kopp te när man kommer hem från en tjänsteresa. En liten lapp på köksbordet med några fina ord.
Myterna kring kärlek är många. Kärlek vid första ögonkastet. Den eviga kärleken. Eller myter förresten, för många är det ju absoluta sanningar. Jag vet inte om det var kärlek vid första ögonkastet för oss, men den eviga kärleken upplever jag varje dag jag kliver ur sängen.
42 år är en ofattbart lång tid. Det finns en mängd saker jag skulle gjort annorlunda om jag skulle få den chansen. Dock inte mitt beslut om att ta mig ut på stamkrogen den där lördagen i september 1974.