I nedrustningens tidevarv

Akademiska i Uppsala gav oss en vård i världsklass

Akademiska i Uppsala gav oss en vård i världsklass

Krönika publicerad i KT/KK 2016-02-27
I slutet av 90-talet drabbades en av våra döttrar, då 17 år gammal, av cancer. Egentligen är det fel uttryckt för det vara inte bara hon som drabbades utan hela familjen. Kanske speciellt 13-årige lillebror som tog det hela väldigt hårt. Nu gick det till slut väldigt bra om man undantar allt det lidande som hon genomled av cellgiftbehandlingar och oro. Jag menar bara att hon överlevde och är idag helt återställd.
Efter en del strul med en inkompetent vårdcentral, och vi till slut fick det tunga beskedet, hände en massa saker på en gång. Från att vi fick prata med en expert i Örebro var vi i Uppsala för undersökning och sedermera för behandling i en grisblink. Därefter fick vi världens bästa vård. Jag säger vi eftersom den vård vi blev erbjudna gällde hela familjen. Ett fantastiskt gäng i Örebro som tog hand om all behandling och som vid några tillfällen fick ta emot oss akut när vår dotter av olika skäl inte mådde bra. Jag blir nästan tårögd när jag tänker tillbaka på dessa fantastiska människor.
Därför blir jag både upprörd och riktigt förbannat när jag ser att den så fantastiska barncancervården i Sverige håller på att, sakta med säkert, nedrustas. Det kallas normalt för resursbrist, ett jävla ord när det gäller vård av människor med sjukdomar som kan medföra dödlig utgång.
Fler och fler drabbas av cancer. Ändå är onkologin underbemannad och det saknas vårdplatser. Tyvärr ligger det i linje med allt annat omkring oss. Viktiga funktioner blir hela tiden lite sämre, lite mer otillgängligt.
Jag kan förstå att vård kostar pengar, men hur ska man kunna prioritera när det gäller cancervård, speciellt när det handlar om barn, för där är vi nu. Vem ska i så fall ställas åt sidan för att släppa fram andra? Tänk att få beskedet att vi har ingen plats just nu när man står där med ett mycket sjukt barn på armen.
Idag är det krassa budskapet: så här mycket pengar finns det till vård. Blir ni sjukare än så kan vi inte ta något ansvar för utgången. Det borde heta: så här stort är vårdbehovet, till det behöver vi så här mycket pengar. Även skattesänkarna blir väl ibland sjuka och behöver vård, eller?
I rådande läge måste våra läkare och ytterst våra politiker helt enkelt leka Gud och bestämma vilka som ska dö i vårdköer och vilka som ska få den behandling de behöver. I en studie, publicerad i BMC Medical Ethics, där 600 läkare deltog svarade 46 procent att rökare inte skulle få samma kvalificerade vård som icke rökare. Fråga är var nästa gräns går? Ålder, vikt, inkomst?
Ett aktuellt ämne när det gäller nedmontering av vårdresurser är den lokala debatten som uppstått kring att sommarstänga avdelning Q på Karlskoga lasarett. Det har skapat stor oro, inte bara bland ”vanligt folk” utan också hos personal och lokala politiker. Nu går också vårdförbundet ut och larmar för ”kris i förlossningsvården”. Flera BB-mottagningar i landet ska läggas ner och ännu fler är hotade. Precis som med cancervården så är det ekonomiska argument som styr. Kompetens och tillgänglighet för att inte tala om patientsäkerhet kommer tydligen i andra hand.
Vem har då ansvaret? Ja, politikerna menar att prioriteringsfrågorna ligger på sjukhuscheferna medan dessa chefer bollar tillbaka till landstingspolitikerna. Ingen vill ta ansvar när det går utför, men vill gärna stå i blickfånget när priser och utmärkelser delas ut. Det är förbaskat frustrerade att se vår välfärd sakta med säkert krackelera, allt medan våra riksdagspolitiker tävlar i att vända kappan efter den senaste vindpusten från olika opinionsundersökningar. Politik idag handlar inte om visioner och framtidstro. Det går mer ut på att bevaka och smutskasta sina motståndare för att själv kunna behålla makten med hjälp av vita lögner och tomma ord.