Att se tillbaka……

Carl: Tank, en dag ska vi alla dö. Snobben: Sant, men alla andra dagar ska vi inte göra det.

Carl: Tänk, en dag ska vi alla dö.
Snobben: Sant, men alla andra dagar ska vi inte göra det.

Krönika publicerad i KT/KK 2015-10-24.
Vi tog oss några dagar ledigt och for till södra Frankrike, närmare bestämt i filmfestivalstaden Cannes. Skönt med lite avkoppling i varmare trakter så här på höstkanten, men samtidigt en fristad då jag också passade på att fylla år. En förbaskat massa år, alldeles för många.
Nåja, jag har egentligen aldrig tidigare drabbats av någon åldernoja, men i takt med att tiden rusar fram så blir man mer och mer varse om att det finns en bortre parantes. Ett definitivt slut. Det går inte att undvika dessa tankar ibland och jag ska tillstå att de känns en aning läskiga. Jag lever, så gott jag kan, efter en buddhistisk livsfilosofi vilket borde göra mig trygg i att jag kommer att återfödas, någon gång, någonstans, men jag vill ju hänga med så länge som möjligt, här och nu. Till vad jag återföds beror på den karma jag samlat på mig under min livstid. Oavsett detta tror jag nog alla buddhister, när det kommer till kritan, är lika oroliga inför det definitiva slutet som de flesta andra.
Att tänka tillbaka på det liv man levt är väl inget man sysslar med dagligen om man inte tänkt nedtecknade sina memoarer (vilket inte är min avsikt). Men visst är det skrämmande att konstatera hur ofta slumpen styrt. Vilken yrkeskarriär det blev, vilka jobb man fått, hur man träffade sin livspartner och hur man hamnat i och hanterat olika situationer. Jag kan inte se att jag egentligen planerat något enda i mitt liv i förväg. Det känns som om allt bara har ramlat över mig på olika sätt. I vår familj har alltid levt väldigt spontant liv utan att alltför ofta funderat över konsekvenser. På 70-talet flyttade vi till Stockholm bara utifrån en vild idé enligt principen ”det ordnar sig nog”. Vi köpte hus i Degerfors utan att min hustru ens sett det, bara en ritning. Första gången var när flyttbussen körde upp på uppfarten.
Vid ett tillfälle kom vi på att vi saknade vårt, i unga år så spännande motorcykelliv. Vi klev in i en butik för att kolla lite. 20 minuter senare hade vi köpt en hoj. Ja, så har vi levt ganska genomgående. Något vi ångrar? Nej, varför det. Det vi gjorde var rätt just då, så varför känna ånger. Det enda negativa det fört med sig är väl att vi inte sitter på något stort sparkapital, men vi har å andra sidan ganska kul minnen över vårt sätt att för det mesta skjuta från höften.
När jag nu sitter här i södra Frankrike och tänker tillbaka mitt liv så måste jag också konstatera att jag haft en jäklans massa tur. Det har många gånger varit rätt så stökigt, men jag har vid flera tillfällen träffat människor som fört in mig på rätt spår. Först min klassföreståndare på högstadiet även om hon kanske inte helt lyckades. Hon saknade dock inte ambition, problemet var att det gjorde jag. Tacksamhet går också till min chef på Systembolaget som övertygade mig om att jag kunde skriva och som uppmuntrade mig att använda denna talang.  Hade jag inte träffat honom hade du aldrig läst just detta.  Men det är givetvis många fler som funnits där när jag som mest behövt en utsträckt hand. Mina föräldrar självklart, men också min mormor och morfar som gav mig intresset för djur och natur och som alltid haft en öppen famn och ett tålmodigt öra när livet hos en strulig tonåring ibland hamnade i mörka gränder.
Men oavsett vad som står i passet så är man ju aldrig äldre än man känner sig. Jag ser fram emot många aktiva och spännande dagar även framöver.
Nyligen såg jag en liten fin bild där hunden Snobben satt med sin husse Carl på en brygga och såg ut över vattnet. Carl sa, sannolikt lite melankoliskt, att en dag ska vi alla dö varpå Snobben svarade att det visserligen stämmer, men alla andra dagar ska vi inte göra det. Så är det ju. Det är just dessa dagar vi alla ska ta hand om och göra det bästa av. Så vid en dag som denna, när man fyller alltför många år och börjar, sakta men säkert, skönja horisonten, då är det ännu viktigare att göra något vettigt av den tid som återstår. Det är jag skyldig mig själv och min närmaste omgivning så det tänker jag alla fall göra ett försök att leva upp till.