Yttrandefrihet – en gåva att vårda ömt

freedom-of-speech_205014278Krönika publicerad i KT/KK 2015-02-28
Jag säger det igen, jag är inte ung och arg längre, men vad är det för fel på att vara medelålders och jävligt irriterad? Orden är pessimistkonsult Ronny Erikssons, och de passar mig ofta som hand i handske, fråga min kära hustru ska du få höra. Egentligen borde jag väl försöka hitta lite fler glädjeämnen att skriva om, men samtidigt, det finns alldeles för mycket att vara grinig över.
Utifrån denna medelåldersirritation har jag funderat en hel del den senaste tiden på de illdåd som benämns som terrorism och som vid ett par tillfällen nyligen hänt i Paris och Köpenhamn. Samtidigt vad som utlöst dessa galenskaper. Yttrandefrihet. Ett ord av kolossal betydelse. Ett av våra allra viktigaste. För oss här upp i nord är det alldeles självklart att fritt få uttrycka sig, men så har det inte alltid varit och så är det inte för väldigt många andra. Men jag undrar om en del inte slösar lite på sin yttrandefrihet. Offrar denna fantastiska frihet på självupptagenhetens altare. Jag tänker i första hand på Lars Vilks. Han kallar sig konstnär visst, det är OK för mig, men hur uppmärksammad hade han varit utan sin profethund? Kan det vara så jävla enkelt att hans vinkel på yttrandefrihet egentligen bara är ett sätt att få publicitet? Han har ju inte, vad jag vet, varit särskilt framgångsrik, varken före eller efter sin rondellhund, men här känner jag att jag är ute på lite svag is. Jag är givetvis för all form av frihet och jag kan inte ta ifrån Lars Vilks hans sätt att tolka yttrandefrihet, men vad har han egentligen åstadkommit med sin rondellhund? Att visa att konsten är utan gränser? Är det ens konst? Samma här, det kan jag väl egentligen inte ha synpunkter på, det ligger ju i betraktarens ögon, som det heter, men har bilden av denna rondellhund på något sätt vidgat våra perspektiv? Sprängt några gränser? Vad ville Vilks? Egentligen? Jag undrar om han ens funderat på eventuella konsekvenser? Som att hans livvaktsskydd kostar samhället flera miljoner årligen, läste någonstans att de hamnar runt 20 miljoner. Funderade Lars Vilks någon gång på att inte bara han själv kan utsättas för livsfara utan även hans omgivning? Om det nu är så att Vilks var målet i Köpenhamn så har två oskyldiga dött på grund av hans tolkning av yttrandefrihet.
”Jag ogillar vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rättighet att säga det” är ett citat som brukar tillskrivas 1700-talsdramatikern, poeten och filosofen Voltaire. Om offren i Paris och Köpenhamn verkligen skriver under på detta bokstavligen så, men jag är inte helt säker.
Nej, jag tycker yttrandefriheten är alldeles för viktig för att enbart användas till att reta och kränka. Den bör användas mer kreativt, även om det också kan leda till katastrof, precis som i Paris och massakern på tidningen Charlie Hedbos tecknare. Satir är viktig, men visar sig också vara ett farligt instrument.
Men visst skulle världen vara så mycket bättre om vi bara kunde acceptera att vi inte alla tänker lika. Att vi har olika bakgrunder, erfarenheter och skilda livsfilter som vi ser omvärlden igenom. Vi kan tycka att många i vår omgivning inte beter sig som man själv har blivit lärd. Klär sig annorlunda, luktar annorlunda, pratar annorlunda, lever annorlunda. Att grannen är en förbannat udda figur. Det kan vi göra utan att för den skulle hata och använda våld. Låta våra sinnen vara öppna för nya intryck, men för den skull inte alltid behöva tycka som andra. Vi måste ändå kunna leva i fred fast vi är olika i grunden. Jag avslutar med ännu ett citat av Ronny Eriksson som jag tycker passar bra in här: Man ska låta udda vara! Jämt!

Björn Reimers


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *