En moden ättestupa….

attestupan
Man slutar aldrig att förundras. Speciellt gäller det som händer i det stora landet på andra sidan pölen, USA, där så gott som allt värderas i pengar. Nu har läkaren Ezekiel Emanuel kommit på ett lysande sätt att spara in skattepengar på bland annat dyrbara sjukvårdsresurser. Hans recept? Jo, att vi avslutar våra liv medan vi fortfarande är aktiva och ”billiga”. Du kanske såg inslaget på Rapport i veckan. Hans tes är att eftersom livet på ålderns höst är både meningslöst och patetiskt så kan vi lika gärna avsluta det innan vi börjar kosta pengar. Vi blir dementa och orörliga och måste hela tiden vårdas vilket innebär att vi blir en stor börda, både för samhället och för våra anhöriga. Barnen ska inte känna några krav att behöva ta hand om sina gamla föräldrar. Allt enligt Ezekiel Emanuels funderingar. Han själv tänker inte leva längre än till 75 år. Emanuels filosofi måste ju vara varje landstingspolitikers dröm. En modern variant av forntidens ättestupa.
Men nej, hur långt kan egentligen synismen ta oss? Hur kan någon ens tänka tanken på att värdera våra gamla i vårdkostnader? Hur kan någon överhuvudtaget ha synpunkter på om mitt eller andras liv är patetiskt eller meningslöst?
Nej, i stället för att fundera över att dö i förtid för att inte parasitera på det samhälle vi tillsammans skapat så kanske vi skulle sätta oss ner och klura kring meningen med det liv vi är mitt uppe i. Är det verkligen att hinna med att konsumera så mycket prylar som möjligt? Att jaga status med hjälp av dyra saker. Att ha en finare bil än grannen. Att tvingas jobba så pass mycket för att ha råd med allt detta så att vi inte ens har tid för våra barn. Jag får kalla kårar efter ryggraden när jag ser hur det växer fram företag som exempelvis erbjuder lämning till och hämtning från dagis eller läxhjälp, enbart för att föräldrarna ska hinna med att jobba lite mer.  Om vi i stället tog hand om varandra, levde lite mer i nuet och tog tillvara på de dagar vi fått så kanske vi också kan få lite tid över till kärlek och omtanke. Målen måste vara att vi ska jobba mindre, inte mer. Kanske skulle det till och med hålla oss lite friskare. Framförallt lite gladare. Just nu går psykvården på knä på grund av den psykiska ohälsa som vårt nuvarande livspussel skapar.
Nej, att se våra äldre som kostnader är inte bara absurt, det är snudd på kriminellt. De som skapat den välfärd vi nu, sakta men säkert, håller på att rasera samtidigt som vi jobbar skiten ur oss.
Vi behöver inga profeter som Ezekiel Emanuel, nej, vad vi behöver är modiga politiker som ser människan före pengarna. Som kan ge våra barn ett löfte om en värdig framtid och våra gamla en lika värdig avrundning på ett långt och strävsamt liv tillsammans med sina kära.

I tisdags var det 70 år sedan man befriade de kvarvarande fångarna i det polska koncentrationslägret Auschwitz. Början på slutet av ett ofattbart skräckvälde styrt av omänskliga odjur. Det bildas en stor klump i min hals när jag tänker på att vi har sympatisörer till dessa odjur i vår egen riksdag år 2015 och att 13 procent av svensk väljarkår valde deras röstsedel vid senaste riksdagsvalet. Ur led är tiden. Var det verkligen så enkelt att glömma?

BJÖRN REIMERS


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *