Fuck cancer!

Krönika publicerad i KT/KK 2014-11-08
Är det något jag blir heligt förbannad över så är det allsköns kvacksalvare som försöker lura sjuka och desperata människor att de har botemedlet som ska göra dem friska. En del kallar sig naturläkare eller något liknande och har kokat ihop någon smörja som de påstår botar allt från nageltrång till cancer. Den allra värsta sorten är de som i Guds namn påstår sig kunna bota genom böner, tungomålstal, handpåläggningar eller dop. Skurkaktiga pastorer som tror sig har gudomlig makt och/eller bara vill lura av folk sina pengar. Den senaste i rampljuset heter Jens Garnfeldt som också Kalla fakta i TV4 nyligen granskat. Ett citat från honom kan låta ”Gud gör jobbet, jag bara förmedlar”.  Garfeldt har blivit hårt kritiserad, men inte av alla. Det finns de inom den så kallade karismatiska trosrörelsen som hyllar hans verksamhet.
Det värsta är att de som drabbas av dessa irrläror, charlataner och kvacksalvare ofta är desperata, dödsdömda cancerpatienter som givetvis griper varje halmstrå de kan för att få leva vidare. Finns det då något litet ynkligt bevis för att dessa kvackare någonsin har lyckats? Givetvis inte.
Förra veckan miste vi två ikoner, Kim Anderzon och Klas Ingesson, i denna fruktansvärda sjukdom cancer. Två folkkära som gett sorg och förtvivlan ett ansikte. Men vi är många som drabbas, antingen som sjuka eller som anhöriga och vänner.
Vår familj är inget undantag. En av våra döttrar fick sin cancerdiagnos i tonåren. En period i livet man helst skulle vilja vara utan, trots att det denna gång gick bra. Så är inte alltid fallet, jag har förlorat flera vänner i alltför unga år.
På senare tid har detta med cancerproblematik åter aktualiserats i min närhet. Samma dotter som jag nämnt ovan jobbar nu för organisationen Ung Cancer. En organisation som verkar för unga cancerdrabbade, men också för friskförklarade, anhöriga och vänner till drabbade. De gör en ovärderlig insats. Viktiga saker som jag egentligen inte reflekterat så mycket kring, trots att jag varit mitt uppe i det.
Cancerpatienter definieras oftast väldigt statiskt. De som klarar sig igenom blir de tacksamma som numera tar till vara de små sakerna i livet. Några dör och livet går till sist vidare. Men fullt så enkelt är det nu inte.
Många ”friskförklarade” går under en period genom ett helvete och lever i en ständig ångest. När de väl avslutat behandlingarna är det inte helt självklart att de känner sig utvalda och tacksamma utan väldigt ofta frustrerade över framtiden. Det är heller inte lätt att vara den anhörige eller bästa vännen, varken under eller efter sjukdomstiden. Här gör Ung Cancer underverk. Jag önskar verkligen att de funnits där för min dotter när hon var sjuk, men också för hennes syskon och för oss föräldrar.
Ung Cancers medlemmar är i första hand cancerdrabbade ungdomar mellan 16-30 år. De är inte barn, men de har oftast inte heller skaffat sig en vuxens erfarenhet. De hamnar någonstans i ett ingenmansland mitt emellan. Vi har kanske världens bästa cancervård i Sverige, men eftervården är inte alltid så genomtänkt. När man som tonåring eller ung vuxen går igenom sin tuffa behandling och sedan plötsligt står där som frisk behövs allt stöd man kan få. Men här tar plötsligt vården slut. Därför vore det tacksamt om mer resurser kunde skapas så att helheten harmoniseras.  Kanske kan vi avstå från ett och annat JAS-plan eller se till att skattepengarna till vården stannar där och inte hamnar på riskkapitalisternas bankkonton på Caymanöarna. Kanske kan vi också klara oss utan ett och annat löneskatteavdrag så att dessa människor kan få det stöd de behöver för att åter kunna ta steget ut i livet. Fuck Cancer!
BJÖRN REIMERS


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *