Återfallsknutte

PausInnan jag går vidare i texten ska jag svara på ett par självklara frågor:

  • Ja, jag har fyllt 50.
  • Nej, jag har inte hamnat i någon livskris.

Så var det avklarat. Det är nämligen de första frågorna jag får vid VARJE tillfälle som jag berättar att jag återfallit i gamla synder och köpt motorcykel.
I början blev jag lite irriterad, men sedan insåg jag att det existerar bara en anledning till frågorna – avundsjuka – den svenska kungliga.
Hojåkning är inte något man driver med, därav ovanstående irritation. Det är en livsstil som, när den väl är sådd och planterad, inte går att göra sig av med.
Visst, det finns skeendet i livet där det blir luckor, oftast under småbarnsåren om man är förälder. När sedan dessa är förbi och det blivit mindre trångt vid middagsbordet, skjutsningarna till bortamatcherna är ett minne blott så börjar skälvningarna i benen återkomma. Åklusten ger sig till känna. Den går inte att förklara för den som själv inte upplevt den men torde kunna liknas vid känslorna veckan innan DIF:s vårpremiär så fattar i alla fall ni fotbollsnördar vad jag menar. Nåja, den måste hur som helst ovillkorligen stävjas, allt annat är uteslutet. I mitt fall har det inte varit någon känsla som så där bara överrumplat mig utan mer en smygande pirrning som sakta men säkert eskalerat. Till slut blir det bara för mycket. Vad gör man då? Ja, jag gick in på GB Bikes i Degerfors (gamla Kronhallen i Strömtorp) en lördagsförmiddag och ca 20 sekunder senare var jag ägare till en mycket vacker, röd och svart Suzuki. Svårare än så är det egentligen inte. Fast det klart, ibland harmoniserar inte alltid känslorna med almanackan.. När mitt pirr blev övermäktigt var det november och minusgrader ute. Om det var någon som tror att hojpirret är förknippat med våren så har denne förmodligen alldeles rätt, men bara om man redan har en båge i garaget. Annars kan det komma hur och när som helst. Nu blev det bara en runda runt Degerfors en lördag med några minusgrader och en fartvind på säkert minus trettio. Det räckte dock, eller räckte, det fick i alla fall känslorna att svalna av något. Jag passade även på att inhandla ett ställ att ha på sig och en ny hjälm. Den står uppställd på ett skåp i hallen och gör sig påmind varje gång jag kliver in genom dörren. Det är både frustrerande och lugnande på samma gång. Vetskapen om att klockan tickar på mot vår samtidigt som hallampan reflekterar lite i visiret gör att livet känns lite lättare att leva, trots snön och kylan därute. Det tyder väl också på att man genom året fått en aning bättre tålamod och kan behärska sig någorlunda även om det tar emot.
Så nu står hon där, Suzzie, i garaget och väntar på att få glida in mellan benen och susa iväg på den riktiga vårjungfruturen beriden av en drygt 50-årig återfallare som, det måste erkännas, just nu har svårt att sitta still ens när dessa rader plitas ner.

Björn Reimers


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *