Lite vardagsgenerositet

Dana - Buddhistisk givmildhet

Dana – Buddhistisk givmildhet

Krönika publicerad i KarlskogaKuriren
Läste för en tid sedan att forskningen kommit fram till att det ger mer tillfredsställelse för oss människor att ge än att få. Så är det kanske och personligen tror jag att generositetens vågskål väger över ju äldre man blir. Små barn gillar nog bästa att få medan ett morfarshjärta slår frivolter när barnbarnet med en blöt puss och en hård kram tackar för den senaste legomodellen eller djurparksbesöket. Men, att få är också trevligt, det tycker i alla fall jag. Det blir ju också så att om den som får inte blir glad så försvinner ju glädjen i att ge, hänger ni med? Alltså, det måste vara minst lika roligt att få för att det ska bli tillfredsställande att ge.

Hursomhelst, jag tror också att det kan skilja sig lite inom olika kulturer. Inom buddhismen finns begreppet ”Dana”. Dana skulle man kunna översätta till generositet och är ursprungligen något som praktiseras gentemot klostren dit man skänker pengar, mat och förnödenheter till munkar och nunnor eftersom de inte har rätt att äga något eller ta betalt för undervisning och sjukvård enligt de klosterregler de lever under.
De flesta människor i buddhistiska länder har detta begrepp i modersmjölken. Där ser man generositet som ett mentalt hälsosamt tillstånd som det är viktigt att träna och utveckla. Traditionellt säger man att generositet ger ett långt liv, fysiskt skönhet, god sömn, god hälsa, lycka och visdom. Så träffar du en vacker och vis Burmes eller Thailändare så vet du att du har mött en mycket generös person.
Ett mycket praktiskt exempel på det var under tsunamikatastrofen. En av mina döttrar var en av de många drabbade som tack och lov överlevde. Efter att ha varit ute på en båt under själva flodvågen kom de iland i något djungelområde där båtens kapten hade sin familj. Det handfulla gänget västerlänningar som var ombord blev kungligt mottagna av byborna. De upplät alla sina hem och sängar till sina spontana och strandsatta gäster. De bjöd på mat och dryck fast de levde mycket fattigt. Kort sagt, de praktiserade Dana och det med ett stor leende på läpparna, glada att kunna hjälpa. På samma sätt var det när de kom tillbaka till civilisationen i Phuket. Från ett universitet mitt i staden gick studenterna ut på gatan och skänkte sina kläder till behövande européer. Ingen tvingade dem eller ens behövde be dem. Deras generositet satt i ryggmärgen och var lika naturligt som att äta och sova.
Nåja, vi är ju inte så snåla här hemma heller. Se bara på julhandeln som varje år slår nya rekord. Frågan är bara om den formen av generositet är äkta vara eller om det bara är en väl rotad tradition som först och främst gagnar handeln?
Men, säger någon, jag har ingen att vara generös emot. Jo, jag skänker pengar till Röda korset och andra välgörare, men i vardagen är jag ensam och har ingen att slösa på. Då har jag ett utmärkt förslag, gå med i ”Anonyma klubben”. Vad är nu det? Ja, exakt hur den kom till vet jag egentligen inte. Det finns några olika historier, men det är inte väsentligt. Jag brukar göra så här: När jag är i affären och köper en tidning eller på fiket och tar en kopp kaffe brukar jag betala för en extra tidning eller kopp java. Försäljaren får sedan bjuda en senare inkommen kund på tidningen eller fikat och samtidigt hälsa från ”Anonyma klubben”. Det funkar med en ros i blomsterhandeln eller en hyrfilm på macken, bara det är något enkelt och billigt så att inte kassören blir frestad att själv casha in. Ett väldigt enkelt och billigt sätt att sprida lite vardagsglädje och eftersom du inte vet vem som fått så finns det heller inga krav på gentjänst, bara en tanke om att någon helt okänd blivit glad mitt i den grå vardagen.

BJÖRN REIMERS
kulturen@karlskoga-kuriren.se


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *