Har han femman kvar, måntro?

Krönika publicerad i KarlskogaKuriren

Ingo sprang Stockholmsmaran för Spola Kröken-kampanjen 1981

Ingo sprang Stockholmsmaran för Spola Kröken-kampanjen 1981

För ungefär 25 år sedan jobbade jag på Systembolagets marknadsavdelning. Jag sysslade med information och var bland annat med och tog fram olika kampanjer. Vid ett tillfälle skulle vi göra en av dåtidens ganska populära måttlighetskampanjer. Den här gången med draghjälp av några gamla idrottsstjärnor. Vad sägs om Gunder Hägg, Gösta ”Fåglum” Pettersson och Ingemar Johansson. Tunga grabbar allihop, eller hur?
Det skulle ske en fotografering för broschyr- och affischmaterial och vi skulle hålla till på en liten oansenlig lokal på söder i Stockholm. Ingången till lokalen var så intetsägande att jag placerade mig utanför så att jag kunde slussa in de ankommande till rätt plats. När jag stod där kom en kille fram till mig och ville bomma en cigg. Han var av det klientel man brukar kalla ”A-laget”. Åldern något oidentifierbar, men gissningsvis några och femtio. Trots att jag inte kunde prestera något röka stod han kvar och småspråkade lite. Klockan var runt åtta på morgonen så det var en stund tills systemet skulle öppna, således ingen brådska.
Då rullade en taxi in till kanten och ur klev Gunder Hägg, en av de riktigt stora medeldistansarna någonsin för dem som inte känner igen namnet. Karriären var på 40-talet.
Killen vid min sida klappade till mig på axeln och skrek till:
– Men, fan det är ju Gunder Hägg! Det visade sig att mannen var ett levande idrottslexikon. Han kunde allt om Gunders karriär. Tider, rekordlopp, publikrekord och så vidare. Att få träffa Gunder var något otroligt stort, det var inte svårt att fatta.
Nåja, jag slussade in Gunder medan killen yvigt viftade med armarna och fortfarande inte kunde fatta att han just nyligen snackat med Gunder Hägg. Då kom nästa taxi och Gösta ”Fåglum” Pettersson klev ur.
Jodå, samma historia upprepade sig. Detta levande lexikon som hamnat lite snett i livet fick ett nytt spel. Först Gunder Hägg och nu ”Fåglum”, den store proffscyklisten som bland annat vunnit Giro de Italia och tagit VM-guld tre gånger. Det är svårt att beskriva hur hans ögon nästan hoppade ur skallen när han skakade hand med ännu en av sina stora idrottsidoler, och ytterligare en som han kunde allt om. Jag gissar att hans puls var uppe i över 200 när dörren slog igen om cykelstjärnan och han åter vände uppmärksamheten mot mig.
– Vad är det egentligen som försiggår här? Ja, han kunde inte tro att detta var sant. Och ni förstår ju vad som hände när nästa taxi glider in. När killen fick se en bil till, tittade han på mig med en något förvirrad blick. Skulle det komma mer och i så fall vad?
Visst kan ni nästan se bilden framför er? När denna gång en mycket kraftig kille klev ut framsätet på taxin efter att ha avslutat en glatt samtal med föraren var jag övertygad om att min vän på trottoaren skulle svimma.
Ögon gick runt i skallen och möjligen funderade han en stund på hur han skulle kunna övertyga grabbarna på parkbänken utanför bolaget detta som han just nu fick vara med om. För bredvid honom stod nu ”The Champ” Ingemar Johansson, tungviktsvärldsmästare och en av vårt lands absolut största och mest älskade idrottsman någonsin.
Om killens kunskaper också innefattade tungviktsboxning? Jodå, var så säkra. Det han inte visste om ”Ingo” är inte värt att veta. Och som den ödmjuke sportsman som Ingemar Johansson är så tog han sig god tid och samtalade en bra stund med den idrottsintresserade och mycket kunnige söderkis som just denna dag upplevde något han senare skulle få svårt att förklara för sin omvärld.
Rätt som det var så stoppade han handen ner i en trång jeansficka och fiskade upp, jag tror det var en femma, en femkronorssedel som fanns på den tiden. Det var det enda han fann som gick att skriva på och han bad Ingemar Johansson om att få autografen på sedeln, vilket han naturligtvis fick. De skildes med en omfamning och Ingemar gick vidare ner för att fotograferas. Det går inte att med ord beskriva min väns ansiktsuttryck och kroppsrörelser när han sedermera vandrade bort för att sannolikt söka upp sina polare.
Frågan jag ställt mig genom åren är inte om och hur han försökte övertyga sina dryckesbröder om sina upplevelser en vanlig vardagsmorgon på en trottoar på söder i Stockholm. Nej min fråga som hänger i luften är: Hur länge lyckades han behålla femman med autografen på innan törsten tog överhand och den förvandlades till en vinare av något slag? Svaret står i stjärnorna, men en sak vet jag säkert. Jag har en gång i mitt liv träffat värdens lyckligaste människa.

BJÖRN REIMERS
kulturen@karlskoga-kuriren.se


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *