Möte med legender

cornelis_åkerströmKrönika publicerad i KarlskogaKuriren
Under helgerna drabbades jag av en synnerligen bastant nostalgitripp. Det började strax före jul när jag och min fru var i Stockholm och hälsade på en av våra döttrar. Vi tog oss då en tur i Gamla Stan och upplevde lite gamla julminnen. Under de 12 åren vi bodde i huvudstaden var ett besök vid Gamla Stans julmarknad ett måste varje år. När vi strosade runt hamnade vi denna gång av en slump på Cornelis Vreeswijk-museet som ligger inte alls långt från Stortorget. Vi botaniserade runt lite, snackade med personalen och köpte ett par böcker. Många gamla Cornelis-minnen dök upp, låtar man hört och framträdanden man sett. Under jul- och nyårshelgerna har det också gått ett minnesprogram om den store trubaduren medmänniskan Cornelis V. En medborgare som inte lämnade någon oberörd. Det är nu 20 år sedan han, alldeles för tidigt, gick bort och jag minns att det kändes som om ens bästa vän lämnat in när nyheten om hans död blev känd. Få har så tydligt stått upp för den ”lilla människan” som Cornelis. Att han sedan brände sitt ljus i båda ändarna är ju lite tragiskt, men det är ett liv och öde som han delar med många andra stora diktare. Det är kanske så det måste vara för att det ska bli stor konst.
Alltnog, då dök ett annat Cornelisminne upp, ett väldigt speciellt och personligt minne av den store vispoeten som sträcker sig ytterligare 20 år tillbaka, till slutet av 60-talet. Jag var då i mina tidiga tonår.
På den tiden tillbringade jag mycket tid på landet utanför Örebro hos min mormor och morfar. I närheten fanns en skjutbana, där det också fanns en gammal dansbana, en paviljong, några skjul och lite sånt. Som en liten folkpark men ändå inte. Där ordnades ibland lite fester och vid några tillfällen en del andra uppträdanden där också TV var med och spelade in. Har för mig att det då gick en serie TV-program från olika gamla parker och dansbanor där kända artister fanns med, blandat med lokala förmågor.
Nåja, jag hade en kompis som bodde alldeles utanför parken, så när vetskapen om att TV skulle sända så var vi naturligtvis på plats för att känna in atmosfären. Tidigt på morgonen tog vi oss in i parken och gick bort mot de byggnader som fanns vid själva skjutbanan. Inne i parken fanns ingen toalett utan bara en torrdasslänga där besökande fick uträtta sina behov. Den låg lite avsides ner mot en lite mer skogbeväxt plats som gränsade ut mot några gärden. När vi gick in mot skyttepaviljonen fick vi se att det var några nere vid dasset. Det var en solig sommarmorgon mitt i den svenska sommaren så trots att det var ganska tidigt var det redan riktigt varmt ute. Det var två män som satt därnere vid dasset. De satt i bara överkroppar på ett par stubbar och pratade. De var så pass långt ifrån att vi inte kunde höra vad de sa, men vi blev naturligtvis nyfikna och drog oss ner mot platsen där de satt. När vi kommit lite närmare blev vi upptäckta och då började de vinka åt oss att komma ända fram. Det var två bastanta herrar som satt där i den tidiga morgonsolen, magarna vällde ut över byxlinningarna där de satt i sina bara överkroppar. I handen hade den ene en kvarting Explorer som var till hälften urdrucken.
– Kom igen grabbar, kom och sätt er och snacka en stund sa han med flaskan och vinkade med den lediga armen. Allt föll sig så naturligt att vi inte kände oss varken blyga eller särskilt förlägna, trots att vi nu var klara över vilka dessa män var. Vi satte oss och den halvdruckna flaskan bjöds mot oss, men jag har inget minne av att vi tog emot någon vodka. Jag kommer inte heller ihåg vad vi snackade om, men jag minns att det var mycket skratt och skoj. Det var mest mannen med flaskan i handen som snackade. Den andre satt mest tyst och lyssnade på oss andra. De ville veta lite om platsen och så, det var bara lite småsnackande mellan två tonårspojkar och två legender. Ja, legender var de väl kanske inte riktigt då, men nu räknas väl både Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström till den kategorin. För det var just de båda herrarna som tog sig en morgonsup i det gröna en sommarmorgon mitt i en svensk sommaridyll och gav samtidigt två tonårsgrabbar ett bestående minne. Jag kan fortfarande se den halvnakne Cornelis vinka mot oss med kvartingen vodka i handen. Jag ser den bilden nästan varje gång jag hör hans röst, ett minne för livet helt enkelt.

BJÖRN REIMERS
kulturen@karlskoga-kuriren.se


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *