Dags att köpa julgran

JulgranKrönika publicerad i KarlskogaKuriren
Har du köpt julgran än? Inte, då börjar det bli dags att fundera på hur du ska ha det i år. Eller har du det som vi har i vår familj, ritualer som är omöjliga att frångå? Att skaffa gran hem till vårt hus är ingen barnlek, eller, jo föresten, det är kanske just barnlek det är för det var nog så det började. Dessa ritualer gäller oavsett om granen införskaffas färsk direkt i skogen eller om den köps av någon julgransförsäljare som högg sin gran i somras någon gång. Så här gör vi: Barnen och jag åker ut i skogen eller söker upp närmsta julgransförsäljare. Sista åren är det nog det senaste som gällt. Hustrun stannar hemma och ser lite sur ut. Väl framme så väljer vi med omsorg den gran som passar just vårt vardagsrum bäst. Den ska stå i ett hörn, det har den alltid gjort, så den behöver inte vara perfekt runt om. Inte för hög och inte för smal, men inte heller för kort eller för vid, ja ni vet.
Nåväl, att hitta denna gran bland en massa tillplattade träd som forslats 100 mil hopbundna på lastbil är ett veritabelt detektivarbete. Är man dessutom flera som ska tycka så tar det sin lilla tid att komma överens. Men, så till slut så står den där – den perfekta granen – precis som den vore skapad för just vårt lilla krypin. Betalar några sura hundringar och knallar hemåt, gnolande på någon hurtig julsång med bjällerklang i själen och med hopp om att hustrun tänt på under glöggrytan så att kroppen kan återfå den värme den normalt besitter.
Nu till nästa del i vår familjeritual. När vi glada i hågen kliver in och hojtar att vi även i år hittat den perfekta granen kommer hustrun mot oss med granskande min, stannar upp och studerar granen ingående och kritiskt. Sedan kommer det:
– Gran, kallar ni den där ruskan för gran! Det var det ynkligaste jag någonsin sett! Förra året hade den ju i alla fall grenar hela vägen, men det här var det mest otroliga missfoster jag skådat i hela mitt liv. Ungefär så låter det. Barnen och jag tittar glatt på varandra och konstaterar att traditionen håller i sig och att julen ändå är en så fantastisk högtid där allting är som det alltid varit.

Ett tidigare granminne har jag från lumpartiden som malaj på I3 i Örebro. Dagarna före julledigheten kom en kapten och beordrade mig att köra upp honom till Kilsbergen för att rekognosera inför någon övning som skulle ske efter helgerna. Väl uppe visade sig att en vägbom som borde vara stängd inte var det. Vi gled in med vår terrängbil och efter någon kilometer upptäckte vi en civil bil inbackad på en skogsväg lite längre bort. Föraren måste ha upptäckt oss innan vi var framme för rätt som det var rivstartade bilen och for som ett jehu iväg på den snöiga skogsvägen bort från oss.
Jag undrade om jag borde följa efter, men den buttre kaptenen ville att vi istället skulle se vad den gynnaren haft för sig i skogen. Sagt och gjort, vi åkte fram till den plats där bilen stått parkerad och se, där låg två perfekta julgranar nyhuggna och framdragna till vägen.
Jamen, sa kaptenen, inte alls lika butter längre, då var ju julen räddad. Här ligger varsin gran huggen och klar, bara att lasta in. Precis så var det. Så den julen fick mina föräldrar stå givakt hela helgen. Vad gör man inte inför en gran huggen på Kronans mark.

Björn Reimers
kulturen@karlskoga-kuriren.se


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *