Vi är barn av vår tid

Krönika publicerat i KT/KK 2014-03-22
Jag var på en riktig nostalgikicksafton förra lördagen. En del av er var också där, vi var många. Jag tänker på coverbandet Seventies avskedskonsert som de döpt till Ten and Out. En kväll helt i 70-talets tecken och ett rejält party, precis som det var när det begav sig, åtminstone i den omgivning jag vistades på den tiden. När 70-talet föddes var jag 15 år. När decenniet tog slut hade jag precis blivit pappa för första gången. Kanske var åren där emellan de allra viktigaste i mitt liv. På väg in i vuxenvärlden i ena änden och någorlunda kapabel att ta ansvar för ett litet barns liv i den andra.
70-talet präglade mig definitivt som människa i väldigt stor grad. Klart att barndomen innan var viktig ur många hänseenden, men 70-talet var liksom språngbrädan ut i livet. Mycket var ju första gången om du förstår vad jag menar. Första ligget, första ölen, första brajjan, första lägenheten, första bilen, första jobbet. Allt med en hel massa misslyckanden inblandat. Det var ett trevande in i en värld som tidigare bara funnits i fantasin eller på film och i böcker.
70-talet gav mig också min politiska uppfattning. Mitt i en tonårings egoistiska hjärna där det mesta handlade om hur jag själv mådde, insåg jag på något sätt vikten av solidaritet och människors lika värde, oavsett hår- och hudfärg. Jag växte upp i Örebros arbetarkvarter där det också bodde en hel del invandrare, de flesta från dåvarande Jugoslavien. Till skillnad från Jimmy Åkessons minnen så är mina något annorlunda. Jag minns inga meningsskiljaktigheter mellan oss och barnen från Balkan. Vi hade fotbollen gemensamt och lekte samma lekar. De lärde oss fula ord på deras språk och vi dem på vårt. Dessutom fanns ingen negativ påverkan från våra föräldrar. Deras fäder och våra var arbetskamrater och de tog sig en jävel tillsammans efter lördagsskiftet med armarna om varandras axlar.
Det som också gav mig insikt var det politiska klimatet på den skola jag gick. Det var två läger, ett knallblått med väldigt aktiva ungmoderater och ett annat långt ut till vänster. Trots att vi var rysligt unga stod vi väldigt nära den politiska verkligheten. Protesterna mot Vietnamkriget och apartheidstyret i Sydafrika var stora frågor och som automatiskt placerade mig på den vänstra planhalvan. Samtidigt fanns Olof Palme som en stor inspirationskälla.
När jag då står mitt på golvet på Kupolen i Karlskoga, bland en hel massa partymänniskor i batiktröjor, peacemärken runt halsen och utsvängda jeans och samtidigt hör alla dessa fantastiska låtar som strömmade ut över oss slog det mig hur viktigt detta 70-tal varit för mig. Alla dessa minnen liksom sköljde över mig. Det var en tid då vi ungdomar började ifrågasätta efterkrigstidens samhällsbygge och genomskåda en politik som såg förbi just oss. Det fanns en frihetskänsla och en tro på framtiden som gav hopp. Kanske var det inte just dessa låtar som var de som gällde för mig i första hand, även om jag givetvis känner igen och kan sjunga med i de flesta. De som då var mina husgudar var Frank Zappa, John McLaughlin, Miles Davis, Yes, Osibisa och liknande. Lite galnare, lite roligare, lite flummigare.
På 70-talet träffade jag också den som skulle bli min fru och mor till mina barn. I år firar vi 40 år tillsammans. Det är friskt att tänka på vår naivitet i början av vårt förhållande. Något som tog oss, på vinst och förlust, till den kungliga huvudstaden. Varför? Ja, bara därför att vi ville och att det då var möjligt. Det var en tid då man kunde få ett jobb, ja, till och men välja och vraka lite. Något som tyvärr gick ut över min skolgång. Misstag som man fått reparera i efterhand. Vår enda ambition var att ha skoj, och det hade vi, med råge.
Nu är det nya tider, klimatet är kyligare, solidariteten bortglömd och musiken tråkigare. Men vi är barn av vår tid. Innerst inne finns en glimt av 70-talet kvar i våra hjärtan. När kvällar som förra lördagen blir verklighet bubblar känslorna upp och många vackra minnen ger sig till känna som kittlar själen. Vi kommer aldrig att acceptera dagens samhällsförstörelse.
Så jag får härmed tacka grabbarna i The Seventies för att de gjorde mig påmind om en tid som var annorlunda. Galnare, friare, kreativare. Full ungdomlig lust och framtidstro trots oljekris och lågkonjunktur. Jag är glad och tacksam att jag präglades av den tidens anda och värderingar. Ni som var med förstår precis vad jag menar.

BJÖRN REIMERS

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *