En dag till….. och så det där lilla ordet förlåt

Krönika publicerad i KT/KK 2013-10-05
Jag var och lyssnade på den tidigare livstidsfången Annika Östberg för någon vecka sedan när hon framträdde i Degerfors kyrka under rubriken ”Livskväll”. Ni känner säkert till hennes bakgrund. Som mycket ung flyttade hon till USA med sin mor och hamnade snabbt i dåligt sällskap och drogberoende. Annika var tillsammans med sin pojkvän när han sköt en polis till döds, vilket i amerikansk lag innebär samma sak som medskyldig. Hon satt i dödscell, men dömdes senare till livstid och tillbringade nästan 30 år i Kaliforniskt fängelse innan hon fick förflyttning till Sverige och till sist benådad och frigiven.  Under tiden i fängelse drabbades Annika dessutom av den sorg det är att mista ett barn. Hennes son, som då var 15 år, omkom i en bilkrasch där den 18-årige föraren visade sig vara alkoholpåverkad. Annika förvägrades att bevista sonens begravning och vet fortfarande inte var han eventuellt är begravd.
När man då hör Annika säga att hon är tacksam för sitt liv och glad över alla människor hon träffat under åren som hjälpt henne genom alla svårigheter blir ens egna små skavanker ganska obetydliga.
”När man inte äger något, knappast ens sitt eget liv har man heller inget att förlora” säger Annika. Att jämföra med många av oss andra som hela tiden jagar nya upplevelser och prestigefyllda prylar som ger oss status. Tillfredsställelsen att köpa och äga en ny fet BMW är inte särskilt stor om det inte samtidigt finns en granne som samtidigt blir krossad av avundsjuka. När samma granne sedan kommer i en röd Ferrari dras rullgardinen ner och den blänkande BMW:n inte värd något och så snurrar det vidare. Inte undra på att vi lever våra liv i upprepad otillfredsställelse. Till och med hat när andra ”lyckas bättre” än vi själva.
Hos buddhisterna finns begreppet Dukkha vilket kan översättas som otillfredsställelse eller lidande. Men inte bara den smärta och lidande som kommer av sorg och saknad utan också den otillfredsställelse vi skapar av habegär, avundsjuka och hat.
Annika pratade även om förlåtelse.  En huvudorsak till att hon inte kunde benådas tidigare var den påverkan som den skjutna polisens anhöriga hade på besluten. Annika berättar om det uttalade hat som dottern till polisen hade mot henne och som i slutändan låg till grund för alla avslag.
Trots detta säger Annika att hon förlåtit, både den hatiska dottern och den 18-årige ynglingen som var orsak till hennes sons död. ”Hat förtär”, säger Annika och fortsätter: ”Man kan heller inte ta emot förlåtelse om man inte själv kan förlåta”. Jovisst, så sant, men ack så svårt att ta till sig.
Annika Östberg säger också att utan det stöd hon fått av andra människor på hennes väg genom livet är det uteslutet att hon tagit sig vidare. Att kunna orka en dag till när allt går emot och framtiden är färgad nattsvart. Hon ger också rådet att försöka se igenom de fasader som många av oss sätter upp, medvetet eller omedvetet. De attribut vi klär oss i och anammar, ger grupptillhörighet och är viktigt för oss flockdjur. Utanför vill ingen vara. Men bakom maskerna är vi för det mesta lika, det är ett otvivelaktigt faktum. Ser vi förbi fasaderna blir det också lättare att släppa in andra. Andra som kan behöva vårt stöd eller bara en klapp på kinden.
Annika Östberg har tillbringat 30 år i fängelse. När hon till sist kom ut var det till en helt ny värld där hon fick börja om på nytt. Hon var i mångt och mycket som ett litet barn, drygt 50 år fyllda. Ändå har hon så mycket att lära oss andra. Hur än livet gestaltar sig så är vi bara enkla människor i behov av omsorg, kärlek och uppmuntran. Värt att tänka på innan vi fäller domen över det som vid första ögonblicken verka annorlunda och konstigt. För om ingen är den andre lik, vem är då normal?
BJÖRN REIMERS

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *