Ensam är inte stark

Krönika publicerad i KT/KK 2013-11-30
För drygt 20 år sedan satt jag med på ett möte i Degerfors som representant för Degerfors IF, där jag då ingick i styrelsen. Jag var ganska nyinflyttad i kommunen och inte särskilt familjär med alla koder eller historia. Jag minns inte heller vad mötet handlade om och inte exakt vilka som var med. Sannolikt var det representanter för kommunen och det lokala näringslivet. Jag kommer heller inte ihåg vilka frågor vi diskuterade, men det är en sak jag väldigt tydligt kommer ihåg. I en frågeställning ifrågasatte jag varför man inte tog sitt förnuft till fånga och slog ihop kommunerna Degerfors och Karlskoga till en. Det blev fullkomligt knäpptyst i lokalen, så tyst att man kunde ha hört en knappnål falla och enda anledningen att jag inte fick en snyting var nog att jag var så pass nyinflyttad. Jag har sedan dess ställt frågan vid ett flertal tillfällen och fått liknande reaktioner. Gissar att detta är en del av bakgrunden till tjafset runt gymnasiesamarbetet. Det finns någon ingrodd och barnslig antagonism mellan kommunerna som är svår att förstå för en icke infödd. Utöver gymnasiet kan jag se många fördelar med ett djupare och bredare samarbete. Jag vet inte hur många karlskogingar som jobbar i Degerfors och tvärtom, men det är en hel del. Vi bor och lever tillsammans, varför då inte samverka lite mer. Speciellt i dessa tider när alla tydligen ska bo i storstäder. Då borde vi lantisar hålla ihop.
Jag måste säga att jag blev väldigt förvånad när jag läste om återremitteringen av frågan att eventuellt släcka ner gymnasieskolan i Degerfors. Men samtidigt verkar, för en utomstående, hela gymnasieprojektet vara ett tragiskt, både ekonomiskt och politiskt fiasko. Ändå känns det lite väl cyniskt att sparka lillebror i magen bara för att man själv inte kan räkna. Dessutom är det väl så att devisen ”ensam är stark” inte är något som passar in på en röd regim. Nej, grabbar och tjejer, kom igen nu, släng prestigen. Tillsammans är vi starka och kan uträtta mycket mer ihop än var för sig.
Och så en helt annan sak:
Jag blir både irriterad och förbannad på slarviga uttalanden och generaliseringar när det gäller vad som sägs och skrivs inom ramen för genusfrågor.
I förra veckan kunde vi läsa i denna tidning ett uttalande från Johanna Lindbäck, som kallar sig läsarambassadör, att ”manliga lärare och tonårspappor inte läser skönlitteratur och böcker, de tittar på fotboll istället”. Givetvis är inte detta någon sanning. Kanske har Johanna misstolkat den statliga litteraturutredningen, där det bland annat framgår att läsning inte framstår som särskilt manligt i vissa kretsar. I övrigt är påståendet lika sant som tesen att alla våra kvinnor enbart står vid spisen och föder barn. Jag kan möjligen gå med på att kvinnor läser mer än män, speciellt när det gäller skönlitteratur, men att så kraftigt generalisera gör ingen glad. Jag känner massvis av män som läser böcker, mängder av böcker, och vet ni vad, jag känner dessutom ett helt gäng tjejer som gillar att titta på fotboll. Jag har till och med en dotter som livnär sig på att just kolla in fotboll. Hon till och med trivs med det. Så, vad är vitsen med dessa fåniga förenklingar av verkligheten? Visst lever vi i ett samhälle där genusfrågan bör belysas utifrån många olika perspektiv. Det finns oerhört mycket att göra, men påståenden likt det ovan gör bara en viktig fråga jäkligt fånig.


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *