Matkultur, globalknivar och 5:2-diet

Riktig mat

Krönika publicerad i KK/KT 2013-11-01
Jag ser inte ofta på TV, Det som i så fall prioriteras är nyheter och fotboll. Några gånger har jag dock kikat på matprogrammet Niclas mat. Ett småtrevligt program utifrån alla de fantastiska människor som Niclas träffar. Jag är intresserad av mat. Mat är så pass viktigt i vårt liv, livsviktigt, så varför slarva.
Jag har alltid, åtminstone i vuxen ålder, varit nyfiken på andra kulturers mat. Testa nya saker, speciellt då när man är utomlands. Men jag kan omöjligt vara ensam om detta intresse. Inte om jag scannar av verkligheten runtomkring mig. Det är ju inte bara Niclas mat på TV utan en veritabel uppsjö av matprogram i TV och radio samt i tidningar och magasin. Intresset måste vara enormt.
Lägger man sedan till ett ihållande intresse för hur våra kök utrustas så måste ju det betyda att ett stort antal fritidskockar finns ute i landet som dagligen kreerar fantastiska måltider till sina familjer och vänner.
Samtidigt klingar andra signaler som får mig att fundera över hur det egentligen ligger till. För parallellt, när man går in i en större livsmedelsbutik, särskilt i större städer så ser man något som tyder på annat. Kilometerlånga diskar med färdigmat eller halvfabrikat. TV-reklamen visar inga filmer om fina och fräscha råvaror till helgens familjemiddag. Inga filmer om hur man styckar en färsk kyckling eller kryddar upp en lammgryta. Nej, i reklamen får vi veta hur snabbt man värmer en potatisgratäng eller andra halvfabrikat i mikron. Såg en reklamsnutt där man sålde in någon slags pizzarulle eller liknande, ”gjord för att kunna ätas med en hand” som speakerrösten uttryckte det. Självklart, då kan man ju exempelvis skicka SMS samtidigt som man äter.

Hur rimmar dessa två ytterligheter med varandra?  Är det så att man kollar på TV hur andra fixar god och välsmakande mat medan man själv slänger in en fryst pizza i Gaggenau-ugnen, värmer lite tevatten i Fizzlerkastrullen och skär upp bakeoffbrödet med en nyslipad Globalkniv. Många undersökningar talar för det.
Är man då verkligen inte intresserad av att uppleva god och näringsriktig mat, bara se hur andra kockar briljerar vid spisarna?
Och om det nu är så, är detta då ett problem? Ja, det tycker jag faktiskt. Den äkta passionen saknas. Det är lite häftigt att ha schyssta prylar hemma, att på fikarasten beskriva helgens välbalanserade femrätters, när man egentligen hämtat en kebabrulle runt hörnet för att tiden inte räckte till. Detta speglar också av sig i andra sammanhang. Jag kan ta gift på att om en italienare fick uppleva den mat som serveras på vissa av våra svenska skolor och förskolor skulle han direkt skjuta rektorn och bränna ner skolan. Hos honom är maten nämligen helig. Något man inte slarvar med. Många av våra egna barn får aldrig chansen att förstå denna passion eftersom de alltför ofta käkar mikrovärmd färdigmat hemma. Föräldrarna bryr sig heller inte, de käkar ju samma smörja. Vart vill jag nu komma. Jo, att matupplevelsen är för viktig för att bara slarvas bort. Vi fokuserar på fel saker. Mer på olika dieter om hur man ska gå ner i vikt än att lära sig laga och äta bra och näringsrik mat. Devisen ”vi äter för att leva medan italienaren lever för att äta” är så sann. Jag undrar vad gubbarna vid det italienska småstadstorget skulle säga om man kom dragande med något som kallas 5:2. Testa någon gång så får du se…..

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *