Kampsport och vägpirater

Sport?

Krönika publicerad i KT/KK 2013-06-29
För några veckor sedan vaknade debatten om boxningens vara eller inte vara upp igen. Anledningen kanske du minns. Den svenska proffsboxaren Frida Wallberg knockades illa i en titelmatch, så svårt att hon fick en hjärnblödning och låg därför nedsövd några dagar på Karolinska sjukhusets intensivvårdsklinik. Förbudsivrarna fick vatten på sin kvarn medan boxningsfantasterna gjorde allt för att försvara sporten, trots den allvarliga skadan.
Personligen tillhör jag inte någon av dessa läger, men som icke våldsanhängare har jag svårt att försvara denna typ av nöjesvåld.
Boxningsförespråkarna har förvisso flera poänger. Bland annat att många ungdomar har funnit en trygg miljö på många boxningsklubbar runt om i landet. Inte minst i Malmöförorten Rosengård där prisbelönade Dialy Mory Diabeté eller Dallas som han kort och gott kallas har tagit hand om ungdomar på glid i 40 år. Hundratals har lärt sig boxning via Dallas. Det finns flera sådana exempel. Även i andra idrotter än just kampsporter, ska tilläggas.
Skador drabbar också andra idrotter. Dödsfall och allvarliga skador finns i motorsport, utförsåkning och ishockey, bara för att nämna några. Riskerna att skada sig finns hela tiden där.
Men, jag tycker ändå det finns en avgörande faktor varför man åtminstone kan överväga vissa kampsporters existensberättigande. I ingen annan idrott gäller att medvetet skada sin motståndare. Ingen annan idrott går ut på att försätta sin motståndare i medvetslöshet eller åtminstone så pass ur slag att det omöjliggör fortsätt boxning. Detta genom att tillföra hårda slag mot kropp och huvud.  Man bör åtminstone få fundera över den principen.  Möjligen finns det också andra aktiviteter att erbjuda vilsna ungdomar än att lära dem slåss.
För någon vecka sedan drabbades en av mina arbetskollegor av punktering på vägen mellan Degerfors och Karlskoga. Hon erkände i efterhand att hon absolut inte visste hur man byter däck på en bil. Hon stod där, helt handfallen och hoppades givetvis på hjälp. Men, till hennes stora förvåning så stannade inte en enda själ för att erbjuda assistans. Inte ens de cyklister som for förbi. Hon fick vackert ringa efter hjälp och har nu bestämt sig för att lära sig skifta hjul på en bil.
Är nu passerande Degerforsare och Karlskogingar ett särskilt oartigt släkte? Kanske, kanske inte. Möjligen har de bara tagit del av polisens varningar att inte stanna när någon vid vägkanten påkallar hjälp. Det visar sig nämligen att de kan vara skurkar och banditer som är ute efter dina pengar, så kallade vägpirater. Man häpnar över folks uppfinningsrikedom när det gäller mörka avsikter.
Polisen säger att detta är ett säsongsrelaterat problem. Just nu är det, enligt en artikel i GT, full fart på denna ruljans i västsverige. På ett mycket aggressivt sätt säljer de falskt guld eller tigger pengar på annat sätt. Något som poliser rubricerar som bedrägeri, ofredande eller olaga hot. Det betyder att vi inte längre vågar hjälpa en medmänniska i nöd för risken att råka ut för samvetslösa galningar.
Nu vet jag inte hur du hade gjort, men jag hade nog ändå stannat där mellan Karlskoga och Degerfors, blåögd som jag är. Att hjälpa varandra finns någonstans i vår ryggmärg enligt viss forskning. Förmodligen ett nedärvt flockdjursbeteende.  Man blir förbannad och ledsen när en liten klick  skitstövlar ställer självklara saker, som ren medmänsklighet, på ända. Kanske såg min kollega ut som en sådan lömsk pirat där hon stod handfallen med ett exploderat däck. Trots att hon är vacker och varken har träben eller lapp för ögat. Fan tro´t.
BJÖRN REIMERS

 


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *