När blir man egentligen svensk….?

Krönika publicerad i KT/KK 2013-04-06
Typiskt stockholmare, sa hon och såg lite upprörd ut. Orden kom från en tjejkompis som sannolikt måste ha facit på hur beteenderepertoaren för en person från huvudstaden ter sig. Jag missade dock att just då vad som särskiljer en stockholmare från andra. Men visst är det så att vi alla har lite förutfattade meningar hur människor från olika delar av landet eller för den del övriga världen har för olika egenheter. Frågan är bara, stämmer det? Är stockholmare dryga och kaxiga? Är smålänningar snåla och norrlänningar tysta och ordkarga? Är alla amerikaner vinnartyper och alla afrikaner dumma? Givetvis inte. Jag läste någonstans att i Storbritannien har man tagit fram ett frågeformulär som ska avgöra hur brittisk man är. För att får medborgarskap i öriket så måste man uppnå 75% av ”brittiskhet”. När man testade frågorna visade det sig att mest brittiska av alla var polackerna. Därefter kom finländarna. Britterna själva kom först på sjätte plats, slagna till och med av tyskarna!? Intressant och spännande, eller hur. Det betyder att vi inte kan vara riktigt säkra på om exempelvis kurder eller italienare är mer svenska än vi själva. Eller om skåningar faktiskt är mer stockholmska är stockholmarna själva.Det betyder i sin tur att nationell identitet inte riktigt är vad vi kanske trodde att den skulle vara. Vi får helt enkelt rita om den kartan. Eller också kan vi helt enkelt strunta i allt detta tjafs och enbart se människan i varje individ. Varför måste man vara ”svensk” eller bete sig svenskt för att få bo här? Är det omöjligt att vara svensk medborgare och samtidigt grekisk eller japansk i själen? Vad säger Billström? Vad säger du?Om man funderar lite över resultaten från det brittiska frågeformuläret, när blir man utifrån detta i så fall svensk och vem är det som bestämmer när man, så att säga, passerar gränsen. Märker man i så fall när och hur kan det tänkas kännas? Så till något helt annat; visst känner du det i luften. Visst är det en speciell doft, en viss känsla, ett visst pirrande som rör om i kropp och själ. Känslorna brukar alltid infinna sig så här års och det är med samma förväntan och glädje de välkomnas. Nej, jag har inte drabbats av vårkänslor, eller jo, det har jag väl på sätt och vis, men det är givetvis fotbollssäsongens ankommande jag syftar på. Vinteridrotter har sin tjusning. Med 50% norskt blod i mina ådror så är exempelvis skid-VM ett helt OK evenemang. Hockeyfeber i Karlskoga, visst, men jag tycker hockeyn delvis har kapsejsat. Det är den enda sport mig veterligt där man får två minuters utvisning för en förseelse som man får sex månaders fängelse för om det sker utanför hallen. Allt till publikens uppenbara förtjusning. Suck. Jag är kanske unik, men jag har aldrig förstått mig på underhållningsvåld.Nej, för min del gäller fotboll. Den gröna mattans schack har själ och kan i sina bästa stunder vara vacker, ja, rent ut sagt poetisk. Och givetvis ska den upplevas live.Degerfors IF:s försäsong har visat upp ett brokigt resultat. Men att tro att träningsmatchernas resultat ger någon bild av hur säsongen ska utvecklas har aldrig varit pålitligt. Först när det blir allvar får vi facit. En enveten vinter måste till slut ge sig för tussilago, nyputsade motorcyklar, sädesärlor och fotbollspremiärer. Vi ses på Stora Valla!


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *